Graduation No. 1 - Vamia
För exakt en vecka sedan blev jag dimitterad från Vamia. Så fort den här veckan har gått. Och så fort de här tre åren har gått! Det känns som att det var nyligen som jag åkte dit första skoldagen i ettan, nervös och visste inte riktigt vart jag skulle. Nyligen, men samtidigt så länge sedan.
På Vamia har jag fått lära mig väldigt mycket och utvecklas som människa. Jag har blivit mera självsäker som person, jag vet vad jag kan och jag är redo för arbetslivet.
Dimissionen blev väldigt fin med både tal och sånguppträdanden. Vi var många studerande som dimitterades och många av de andra hade jag inte ens sett förut, eftersom att Vamia består av flera olika campus. Dimissionen gick också på tre språk – finska, svenska och engelska. Det förflöt helt naturligt eftersom att man vid Vamia även utbildar på tre olika språk.
Jag var ung och härligt aningslös när jag kom hit, men jag kan försäkra att jag varje dag har känt mig trygg på Vamia. Jag har verkligen trivts med att komma hit. Den här tryggheten har till största delen berott på vår ansvarige lärare Janne Nedergård och hans sätt att bemöta sina studerande. Hur ofta har han inte sagt ”Det blir nog bra” och ”Det är bara att ringa när som helst”. De gånger som jag har ringt, har jag verkligen känt att det inte bara är någonting som han har sagt utan också verkligen menat.
Så kommer den där dagen då när man ska säga tack och hej till Janne som har varit vår klippa och jag finner mig själv stående där utan att få just någonting sagt. Man vet inte hur man ska formulera det man vill säga. För Janne har verkligen kunnat vara den där ”bonus vuxen” som man så väl behöver när man är 16 år och borta hemifrån. Ellen och jag hade köpt en temugg som med text beskriver hur en bra lärare är. Varje ord beskriver Janne till punkt och pricka.
När vi hade tagit avsked och gick mot bilen sa mamma: ”Du blev så fåordig där vid tack- och avskedstillfället”. Jag svarade: ”Ja, vad säger man när allt redan står på muggen”.
Samma kväll träffade jag ett gäng ur kombigruppen vid Strampen där vi åt middag. Maten var gudomligt god och jag tyckte speciellt mycket om förrätten och efterrätten. Dessutom råkade det vara lagom lite folk i restaurangen just när vi var där, vilket innebar att vi fick äta i lugn och ro i en lagom tyst miljö. Helt perfekt med andra ord!
Pavlova och gott sällskap - det är livet det.
Som ni ser på bilden här ovanför så har jag inte studentmössan på mig här. Orsaken till det var att jag hade lämnat in den inför studentdimissionen som skulle äga rum nästa dag.
A week ago, I graduated from Vamia (the vocational institute). It feels like these three years have passed by so quickly and I still remeber the first day when I came there nervous and a little bit lost.
At Vamia I have become more selfconfident. I know what I can and now I am ready for working life.
Thanks to our teacher Janne Nedergård, I’ve always felt safe at Vamia. I can’t count all the times that he has said ”everything will be fine” and ”just call me”. And when I have called him, I’ve felt that this isn't something that he just says. He means it too. Janne has been sort of an ”extra parent” to us during the past three years. Ellen and I had bought a gift for him. A tea cup with qoutes that describes a great teacher and every word descirbes Janne perfectly.
In the evening, I met some of the girls from school at restaurant Strampen where we had dinner. The food was delicious and I enjoyed the starter and the dessert very much!
As you can see, I am the only one at the photo who doesn’t wear the graduation hat. That’s because I had left it at school for graduation number two that took part the next day.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar