Visa inlägg taggade med 'tankar'
Who are we to judge each other?
Någonting som jag har funderat mycket kring på sistone är hur vi använder oss av sociala medier. Jag är själv en av de många som gärna delar med mig av roliga saker som jag gör både här i bloggen och på Instagram. Jag tycker också att det är roligt att följa mina vänner, bekanta och folk som jag inspireras av och jag unnar gärna dem alla roliga upplevelser.
Tyvärr känner jag dock att missförstånd lätt uppstår via sociala medier. Jag tror att vi lätt skapar oss en bild av varandra som inte alls behöver stämma överens med verkligheten. Det har faktiskt hänt att jag har iakttagit andra personer som scrollat på sociala medier och högt konstaterat för sig själva, eller inför kompisen bredvid: "Jaha? Ännu ett restaurangbesök?" eller "Oj, är HON ute och shoppar nu IGEN?!". Jag kan erkänna att även jag har tänkt och sagt liknande saker, men när allt kommer omkring känns det bara så dumt att slösa energi och tid på att fundera på vad andra gör, utan att veta bakgrundshistorien till varför de agerar på ett visst sätt. Vem är vi att döma varandra egentligen?
Förra veckan lyssnade jag på det åttonde avsnittet av podden Hypat, som görs av Jennifer Carp och Julia Holmqvist och som har blivit en av mina nya favoriter i podcastvärlden. Avsnittets ämne var sociala medier och om jag inte minns helt fel sa någon av dem någonting i stil med att om man tittar på en film är man fullt medveten om att det man ser är fake, så varför kan det då vara så svårt att förstå att sociala medier (till viss del) är fake? Det var så bra sagt, enligt mig! Trots att sociala medier har existerat så pass länge att vi borde ha insett att vissa saker inte är som i verkligheten, känns det tyvärr som att detta ämne fortfarande är aktuellt och värt att diskuteras. Det känns som att vi glömmer bort att sociala medier ibland också är som en film. Var och en väljer även vad de visar på sociala medier och ofta ser vi bara en liten bit av en annan människas liv. Det är också viktigt att komma ihåg.
Visst förstår jag att sociala medier och influencervärlden kan bidra till en viss stress som leder till känslan av att "alla utom jag gör så mycket roligt hela tiden". Även jag själv har känt så x antal gånger. Samtidigt förstår jag inte varför man helt och hållet skulle välja bort att dela med sig av vackra saker och livets guldstunder på sociala medier. Det är ju både roligare att fotografera och att titta på en städad lägenhet, jämfört med en stökig lägenhet, eller en bukett nya fräscha blommor, jämfört med en bukett vissna skruttiga blommor. Inte sant?
Om man känner att man börjar jämföra sig själv med andra alldeles för mycket på sociala medier eller känner att man börjar må för dåligt av någon specifik persons inlägg, kan man helt enkelt bara avfölja. Precis så sa Jennifer och Julia också i sin podd. På Instagram och Facebook finns också funktionen "dölj", som gör att man kan låta bli att se en annan persons inlägg för en tid utan, att avfölja, om det råkar vara en nära väns inlägg som man inte vill se. Men framförallt tycker jag att vi borde bli bättre på att inte döma varandra genom det vi ser på sociala medier och på att unna varandra framgång och fina upplevelser.
Something that I have been thinking about a lot lately is how we use social media. I am one of those who like to share the fun things that I do both here on the blog and on Instagram. I also think it's fun to follow my friends and people that I get inspired by and I grant them nice experiences.
Unfortunately, it feels like misunderstandings are made easily on social media. I think that we create a picture of each other that doesn't have to be real. I have heard others scroll social media and say things out loud to themselves, or to the friend sitting next to them, like "oh, another meal at a restaurant?" or "What? Is she out shopping again?" I have to admit that I have thought and said those things too, but to be honest, it feels so unnecessary to spend a lot of time and energy on thinking about what others do and why they act in certain way. Who are we to judge each other, really?
Last week, I listened to an episode of the podcast Hypat, by Jennifer Carp and Julia Holmqvist. The topic was social media and if I'm not mistaken, one of them said something like when we watch a movie, we know it's fake, so why is it so difficult to understand that social media (at least sometimes) also is fake? I think that it was very well said. Even though social media has existed for so long that we already should have realized that things aren't always like the reality, it feels like this topic is still very up-to-date and should be discussed more. It feels like we sometimes forget that social media, sometimes is just like a movie. Each of us also choose what we show on social media and usually we only get to see a small part of other people's lives there. I think it's important to remember that too.
Of course, I understand that social media and influencers sometimes can create a small stress and make you feel like "I never do anything fun". I have also felt like that many times. At the same time, I don't understand why anyone should not share the beautiful things in their own life. I mean, it's both more fun to take photos of and to look at a clean apartment, than a messy one. Or a nice bouquet of flowers than a bouquet of withered flowers. Isn't it?
If you feel that you start to compare yourself too much to others on social media or that you start to feel too bad by someone else's posts, you can always unfollow them. In their podcast, Jennifer and Julia said that too. On Instagram and Facebook, you can also "hide" other peoples posts without unfollowing them, if it happens to be some of your friends' posts. But most of all, I think that we should become better at not judging each other by what we see on social media and grant each other success and nice experiences.
Skip the summer stress!
"Den här sommaren ska bli den bästa någonsin". Hur många gånger har man inte hört de orden? Det känns som att väldigt många människor har höga förväntningar inför varje sommar. Under de senaste åren har även jag haft det. Sommaren ska vara fantastisk och man drömmer om perfekta grillkvällar i solskenet, roadtrips, dagar på stranden eller vid poolen och det ena sommarevenemanget efter det andra. Det är kanske inte ens så här alla vill spendera sin sommar, men det känns ibland som att det någonstans finns ett slags outtalat krav på att man måste ha gjort så mycket som möjligt, åkt på så många utflykter och äventyr som möjligt under sommaren. Som om det hör till på något sätt och som om ingenting annat än det mest storslagna räknas. Detta har lett till en viss stress hos mig genom åren och jag kan tänka mig att det är många som känner igen sig.
Hittills har den här sommaren inte inneburit särskilt många varma dagar. Man har därför knappt kunnat åka och bada eller sitta utomhus överhuvudtaget, eftersom att det helt enkelt har varit för kallt. Åtminstone här i Österbotten. Detta är någonting som man verkligen inte bör känna någon som helst stress över, för som vi alla vet går det ju inte att styra över vädret. Personligen kombinerar jag även tre olika jobb, som jag för övrigt trivs riktigt bra med, denna sommar och därför finns det helt enkelt inte alltid tid och ork över till att förverkliga alla storslagna drömmar om långa roadtrips, evenemang, perfekta grillkvällar med mera.
Det är på grund av, eller kanske tack vare detta, som jag har bestämt mig för att skippa sommarstressen helt och hållet och ta allting som det kommer i år. Sommaren borde vara en tid för avkoppling och inte enbart kretsa kring stress, krav och enorma, orealistiska planer. Någon kanske kan tycka att jag låter tråkig som resonerar så här, men jag försöker bara säga att man kan hitta på roliga saker även under andra delar av året. Kanske vi alla borde inse att det går att ta del av roliga upplevelser även under hösten, vintern och våren. Allt hänger inte på juni, juli och augusti, så sluta jaga den perfekta sommaren och lev hela året som du själv vill och på det sätt som känns bäst för DIG.
Någon som känner igen sig?
"This summer is going to be the best ever". How many times haven't you heard these words? It feels like many people have high expectations on every summer. And I've also had that during the past few years. The summer should be amazing and we dream about perfect barbeque parties in the sunshine, roadtrips, days at the beach or by the pool and a lot of other events. This might not be the way that everyone want to spend their summer, but sometimes it feels like there's some sort of unspoken requirement that you have to go for as many trips and adventures as possibles during the summer. As if it's obvious. As if nothing else matters. This has made me feel a little stressed over the years and I can imagine that many other people feel the same.
This far, this summer hasn't had a lot of warm days. We have been unable to go swimming or barely been able to sit outside at all, because it's been too cold. At least here in Ostrobothnia. And the weather is the last thing that we should feel stressed about, because as we all know, we can't control it. I also combine three different works, all of which I like a lot, this summer, so there's not always time and energy to make all the grand dreams and plans come true.
Thanks to this, I have decided to skip the summer stress this years and take everything as it comes. Summer should be a time for relaxation instead of being about stress and grand unrealistic plans. Someone might think that I sound boring, but all I'm trying to say is that it's still possible to do fun things during the fall, winter and spring. Everything isn't about making the summer perfect, so try to live the whole year in the way that is the very best for YOU.
Anyone who can relate?
Appearance and self confidence
Helt utan smink, iklädd en gammal jacka och mjukisbyxor, men glad för att jag hade en härlig kväll med min fina vän Laila.
Vi människor jämför oss väldigt mycket med varandra. Både när det kommer till egenskaper, kunskap, betyg, materiella ägodelar och utseende. Det känns som att jag skulle kunna skriva ett tiotals kilometer långt inlägg om varenda en av de föregående punkterna, men i dagens inlägg tänker jag hålla mig till att skriva om utseende.
Personligen kan jag inte alls komma ihåg en tid när jag inte skulle ha jämfört mitt yttre med andras. Redan i dagis- och förskoleåldern tänkte jag på om mina jämnåriga kompisar hade längre hår eller smalare ben än mig. Nu i efterhand känns det faktiskt bara tråkigt att tänka på att så pass små barn verkar ha en uppfattning om något slags rådande "ideal". Jag har ingen aning om varifrån detta jämförande kom. Kanske från någonting som jag sett på tv?
Nu, dryga tio år senare, när sociala medier är ständigt närvarande i våra liv tror jag att de påverkar vårt sätt att se på oss själva. Kanske till och med mera än vi förstår. I synnerhet nu under sommaren när Instagramflödet fylls med bilder på snygga människor i shorts, klänningar och badkläder.
När jag började högstadiet kände jag mig tvungen att platta håret inför varje skoldag. Tänk vilka otroliga mängder tid som jag skulle ha kunnat spara på att låta bli. Jag hade fått sova flera minuter längre varje morgon. Jag kände mig även tvungen att bära smink precis varje skoldag, eftersom att jag var rädd för att visa mig utan. När jag väl bestämde mig för att sluta platta håret och sminka mig varje dag märkte jag snabbt att det inte spelade någon roll. Ingen noterade ens att jag inte länge bar smink eller plattade håret precis varenda dag.
Som lite äldre har jag blivit mycket mera självsäker och bryr mig numera mycket mindre i utseende. Någonting som hjälpte mig ut ur jämförelsebubblan var att istället för att lägga ner tid på jämförelser, börja lägga ner väldigt mycket tid på mina hobbyer - musik och teater. Detta kan låta simpelt, men plötsligt blev jag för upptagen för att hinna och orka jämföra mitt utseende med personer på sociala mediers. Det var genom mina hobbyer och genom att vara aktiv i föreningar som jag lärde mig att en människa är så mycket mera än sitt utseende. Hur man ser ut har ingen betydelse, så länge man är snäll och gör gott mot andra runt omkring sig och så länge som man är en person med drömmar. Det är viktigt att våga tro på det man gör och vill göra. Samt att våga tro på att man kan göra skillnad.
We compare ourselves to others a lot. Both when it comes to personal qualities, knowledge, grades, material stuff and appearance. It feels like a could write a long post about each of these things, but today, I'm going to focus on appearance.
I can't remember a time in my life, when I haven't compared myself to others. Already as a five-year-old I knew if my pears had longer hair or skinnier legs than me. When I look back, it feels sad to know that so young children seem to be aware of this kind of "ideal". I have no idea where this behavior came from. Maybe from something I saw on the television?
Now, more than ten years later, I think that social media affects us a lot when it comes to the way we look at ourselves. Maybe more than we know, Especially now, in the summer when our Instagram feeds are filled with pictures of good looking people in shorts, dresses and swimwear.
When I was 13 years old, I straightened my hair every day before I went to school. Think, what a big amount of time I wasted. I could have been sleeping for at least 15 minutes longer each morning. I also felt forced to wear make up to school every day, because I was afraid to show up with no make up. When I decided to stop straighten my hair and use make up every day, I realized that it didn't matter. No one noticed that I didn't have perfectly straightened hair or make up anymore.
Now, when I am a little older, I feel more confident and I don't care that much about appearance anymore. Something that helped me a lot was to stop spending time on comparing myself to others and starting to spend a lot of time on my hobbies - music and theatre. Suddenly, I was too busy to have time or energy to compare my appearance to someone else's. It was through my hobbies that I learned that a person is so much more than her/his looks. What you look like doesn't matter as long as you are kind and do good to others and as long as you are a person with dreams. It's important to believe in what you do and what you want to do. And also, be able to believe that you can make a difference.
Being a feminist
Som ni kanske har sett så har vi temat feminism här på Sevendays denna vecka. En väldigt viktig och intressant temavecka, som jag gärna deltar i.
På sistone har jag funderat väldigt mycket på ordet feminism. Jag känner många människor som anser att vi bör leva i ett mer jämställt samhälle, men som av någon anledning ändå vägrar att kalla sig feminist. Jag har även från flera håll fått en uppfattning av att många anser att feminister bör se ut eller leva på ett visst sätt och när de själva inte har samma livsstil anser de helt enkelt att de inte är feminister. Det är precis som att ordet feminism bär på en negativ laddning, vilket är synd.
"Alla feminister hatar män" är ett påstående som jag titt som tätt läser i olika kommentarsfälten på sociala medier. Detta påstående tycker jag är helt befängt. För mig innebär feminism nämligen att alla människor ska ha samma rättigheter och om jag har förstått rätt är det också vad feminismen handlade om från början. Kvinnor som ville ha fullständiga ekonomiska, politiska och juridiska rättigheter, utan att det skedde på bekostnad av männens rättigheter. Bara för att man strävar efter att någon ska ha det bättre ställt, betyder det nödvändigtvis inte att man vill att det ska ske på någon annans bekostnad. Att alla ska ha samma rättigheter och förutsättningar, men också likadana skyldigheter är en självklarhet för mig och därför vill jag kalla mig feminist.
Finland har varit en föregångare när det kommer till jämställdhet. Att Finland var bland de första länderna i världen som införde kvinnlig rösträtt är någonting som jag är väldigt stolt över. Lagstiftning och regler i en mer jämställd riktning har varit och är fortfarande nödvändigt, men om vi ska kunna bli helt jämställda, tycker jag också att vi borde fundera mera på hurudana uppfattningar och fördomar vi som individer har. Det har hänt att jag som ung tjej har fått höra att jag är sämre än pojkarna på bollsport, att jag inte bör svära eller att jag inte bör dricka mer än en viss mängd alkohol "för att jag är tjej". Det är borde ju egentligen vara en självklarhet att det inte gynnar någon att använda ett fult språk eller dricka stora mängder alkohol, oavsett om man är man eller kvinna. Och när det kommer till det här med sport kan jag acceptera att de flesta män är fysiskt starkare än många av oss kvinnor, men det har knappast någonting att göra med snabbhet, speltaktik eller bollsinne.
This week we have the theme feminism here on Sevendays. An interesting and important subject.
Lately I have been thinking a lot about the word feminism. I know a lot of people who think that we should live in an equal society and that everyone should have the same rights, but at the same time they refuse to call themselves as feminist. I have also heard that feminist looks and behaves in a certain way and when people don't relate to that kind of lifestyle, they automatically don't look at themselves as feminists. It's just like the word itself has got a negativ meaning, which is so sad.
"All feminists hate men" is a statement that I see almost weekly on social media. This statement is all ridiculous to me. To me, feminism means that everyone should have the same rights and if I'm right, this is also what feminism was all about from the beginning. Women who wanted total economic, political and judicial rights, without taking the rights away from the men. Just because you strive to make it better for one group, it doesn't mean that you want to make it worse for another group. That everyone should have the same rights and conditions is obvious to me and that's why I want to call myself a feminist.
Finland has been a predecessor when it comes to equality. I'm very proud that my country was one of the first countries in the world to allow women to vote. Laws and rules in a more equal direction has been and is still necessary. But if we want to be come totally equal, I think that we all should think about the preconceptions that we all have. As a young girl, I have heard that I am worse at ballgames than boys and that I shouldn't swear or too much alcohol "because I am a girl". It should be obvious that it's not good for anyone to use a bad language or drink a huge amount of alcohol, not matter if you are a woman or a man. And when it comes to the sport thing, I can accept that most men are physically stronger than us women, but that has nothing to do with ball sensing, speed or gamemanship.
Anything for a like?
Under den gångna veckan har jag sett många artiklar och inlägg på internet om att Instagram funderar på att dölja antalet likes. Om jag har förstått rätt är tanken att man själv fortfarande skulle se vem som gillar ens inlägg, men att ens följare inte längre skulle kunna se hur många likes man fått och vem som har gillat.
Jag tror att tanken med denna uppdatering är att få användarna att sluta känna press angående hur många likes de fått på sina bilder och istället bara publicera det de känner för, vilket i sig känns som en bra idé. Även om jag för det mesta inte bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker, har det ibland hänt att jag känt mig lite besviken bara för att en Instagrambild inte fått så många likes som jag hoppats på. Kanske på grund av att jag lagt ner mycket tid på att fota eller redigera bilden i fråga. Samtidigt som jag känner mig lite löjlig av att erkänna detta, tror jag att många kan känna igen sig.
Under en lång tid har jag hört många klaga på att Instagram är ytligt. Ibland kan jag också känna att många Instagramanvändare, däribland jag själv, publicerar bilder som garanterar många likes. Exempelvis om resebilder gillas av många, kommer det automatiskt leda till att jag publicerar flera resebilder, oavsett om jag hade en trevlig resa eller inte. Om matbilder är omåttligt populära, leder det till att jag publicerar ännu fler matbilder, trots att maten i sig kanske inte ens smakade gott. Det är på det här sättet som Instagram blir ytligt, när folk publicerar sådant som de tror att andra gillar. Genom den nya uppdateringen skulle man kanske lyckas få användarna att börja fokusera på hurudana bilder de själva tycker om och kanske därmed även göra Instagram mera ärligt.
Å andra sidan kan jag tycka att det hela känns lite skrämmande. Bryr vi verkligen oss så mycket om likes så att vi inte skulle klara oss utan denna uppdatering? Jämför vi oss så pass mycket med andra människor på sociala medier? Jag tror att likes är en källa till bekräftelse för oss alla och att söka efter bekräftelse på internet inte får oss att må bättre i det långa loppet. Samtidigt tror jag att andras bekräftelse är någonting som vi människor, mer eller mindre, har sökt genom alla tider. Skulle denna uppdatering därför bara leda till att vi börjar jämföra oss med andra på någon annan SOME-kanal, eller skulle vi faktiskt börja må bättre? Det återstår att se.
Vad tycker du? Är det bra eller dåligt att antalet likes kanske slutar synas på Instagram?
During the past week, I've seen a lot of posts and articles on Social Media about the new eventual Instagram update. If I've got it right, this update would mean that we wouldn't be able to see how many likes other people's posts have got anymore.
I think that the meaning with this whole thing, is to make the users stop feel pressure and stress because of the amount of likes their pictures get, which feel like a good idea to. Even though I mostly do not care about what others think, I have sometimes felt a little bit disappointed when one of my pictures haven't got as many likes as I hoped for, especially if I have spent a lot of time on shooting or editing the picture. At the same time as I feel a bit ridiculous while making this confession, I think that many people can relate.
During a long time, I have heard many people complain about Instagram being superficial. Sometimes, I feel that many Instagram users, me included, sometimes publish pictures of things that they know will gain a lot of likes. If travelling pictures are liked by many, I automatically publish more pictures from my trips, whether I had a nice trip or not. And if food pictures are very popular, I automatically also publish more food pictures, no matter if the food tasted good or not. When people do these things, Instagram gets superficial. When people publish stuff they think that others like. Through the new update, Instagram might be able to make the users focus on what they like and their own interests and at the same time make the whole platform feel a little more honest.
At the same times, I think that the whole thing is a bit scary. Do we really care about likes that much? Do we compare ourselves to others that much? I think that likes are a source of validation to all of us and that seeking for validation online doesn't really make us feel better in the long run. At the same time, I think that we have always searched for other people's validation, so would this update only makes us search for that on another platform or would we actually start feeling better?
What do you think? Is it good or bad that Instagram might hide the likes?
About shopping and social media
När jag hänger på sociala medier och bloggar tycker jag att det kan kännas inspirerande och kul att få tips på olika produkter. Å andra sidan, kan jag vid en del tillfällen känna att det läggs för stort fokus på materiella saker och att sociala medier ibland hetsar oss till konsumtion. Därför är det ett medvetet val som jag har gjort att väldigt sällan blogga om shopping. Idag tänkte jag dock göra ett undantag. I detta inlägg ska jag visa er några inköp från förra helgen och samtidigt passa på att tänka högt kring hur shopping framställs i sociala medier och hur jag själv påverkas av detta.
På Åland fann jag en sminkborste för ögonskuggor, vilket jag verkligen var i behov av. Jag köpte också ett nagellack. Har länge velat ha ett nagellack i en så kallad nude färg. Antagligen för att jag sett någon bloggare ha det, men också för att det är en användbar färg som går att matcha till det mesta. Köpte utöver detta ett par örhängen som jag vill bära vid ett speciellt tillfälle i sommar.
På sistone har jag börjat bli allt mera intresserad av hudvård. Ansiktsserum är någonting som jag har hört väldigt mycket om på sistone och därför blev jag intresserad av att testa detta serum från Löwngrip, hudvårdsmärket som Isabella Löwngrip står bakom. Här måste jag erkänna att jag verkligen har påverkats av sociala medier, eftersom att det i huvudsak är i Rebecca Stella och Vanessas podd som jag har hört talas om serum och eftersom att jag sett otroligt fina bilder på Löwengrips produkter på Instagram. Dock hade jag, utan dessa rekommendationer kanske aldrig hittat denna produkt, som till och med kan visa sig vara nödvändig för mitt kruttorra ansikte.
Även en handkräm av märket Löwengrip, som jag numera är helt kär i slank ner i shoppingkorgen. Nyligen läste jag citatet "invest in your skin, it's going to represent you for a long while" (ungefär: investera i din hy, den ska representera dig under en lång tid) under en bild på Instagram. Därför kändes lite hudvård av god kvalitet som ett bra köp. Dessutom läste jag att alla Löwengrips produkter är producerade i Sverige, med miljövänliga tillverkningsmetoder.
Parfymen som jag använder så gott som dagligen är av märket Noa från Cacharel. Köpte den för första gången på flygplatsen i Chania påväg från Grekland i höstas och sedan dess har jag sökt efter den i varje tänkbar butik utan framgång. När vi, eller rättare sagt mamma, av en slump hittade den i tax free-shoppen på väg från Åland var jag helt enkelt tvungen att köpa med mig en flaska. Vilken tur att mamma hittade den!
Som ni kanske hör är mina åsikter väldigt delade när det kommer till hur materiella saker framställs i sociala medier. Att få tips på olika produkter och tjänster kan vara ett bra sätt att hitta nya favoriter. När en person (till exempel en bloggare) tipsar om en produkt känner jag personligen att jag tar rekommendationen till mig mycket bättre, jämfört med om jag exempelvis ser en reklamsnutt på TV. Det är både kul och coolt att influencerbranschen växer och att i synnerhet många unga kvinnor kan tjäna stora summor pengar på sociala medier. Nya yrken behövs när "gamla" traditionella yrken och arbetsuppgifter i allt högre grad ersätts av AI och maskiner. Samtidigt tycker jag som sagt att det läggs för stort fokus på materiella saker och att man lätt kan känna sig tvingad till att konsumera på grund av sociala medier. Jag kan tänka mig att de som inte har råd att köpa nya kläder och prylar stressas av sociala medier. Ingen är ju gjord av pengar och att äga massor av materiella saker leder automatiskt inte heller till ett lyckligare liv. Dessutom är inte onödig konsumtion hållbart för miljön.
Vad är dina åsikter kring detta ämne? Lämna gärna en kommentar!
Sometimes, I think that getting products recommended to me on social media is fun and inspiring. On the other hands, I sometimes think that we put too much focus on material things and that social media "forces" us to shop and consume. Therefore, I've chosen to almost never show the things that I buy here on the blog, but today I'm going to make an exception, because last weekend I bought some new things. For example, I found a make up brush that I have needed for a long while. I also bought a nail polish, because I've wanted a nude-nail polish for a while now, probably because I have seen some blogger wearing that, but also because it's a useful colour. In addition to that, I found some earrings that I want to wear on a very special day this summer.
Lately, I have become more interested in skincare. Face serums is something that I have heard a lot about lately and therefore, I became interested in trying the serum from Löwengrip, the beauty brand that Isabella Löwengrip stands behind. I have to confess that I was affected by social media here, because I have heard a lot about serums in a Swedish podcast that I follow. I've also seen lovely pictures on Instagram of Löwengrip's products. But if I hadn't seen and heard about that, I might not have found this product, which might be necessary to my dry skin.
I also bought a hand balm from Löwengrip that I completely love. Lately I heard the quote "invest in your skin, it's going to represent you for a long while" on Instagram. Therefore, some top quality skin care felt like a good purchase. Also, I read that Löwngrip's products are all produced in Sweden with environmentally friendly manufacturing technologies.
The perfume that I'm using almost every day, is from Noa by Cacharel. I bought it for the first time at the airport in Chania last autumn. Ever since then, I've searched for it in every store, without any results. But when my mum found it by coincidence in the tax free shop on our way from Aland Islands, I just had to buy it. I'm so lucky that she happened to find it!
As you might hear, my opinions about this subject are very ambivalent. Getting recommendations about different products and services on social media is a way to find new favourites. When a real person, a blogger for example, recommends a product, I'm more likely to buy it, compared to if have just seen a commercial on tv, for example. It's both cool and fun that the influencer line is growing and especially that many young women are able to earn big amounts of money through social media. New professions are needed, because other jobs are replaced by machines and AI. At the same time, I think that we put too much focus on material things and that social media sometimes "forces" us to shop. I can imagine, that those who can't afford new clothes and stuff might feel stressed by social media. No one is made of money and possessing a lot of material stuff doesn't automatically make you a happier person. And also, unnecessary consumption isn't good for our environment.
What are your opinions about this subject? Leave a comment!
Caring about politics?
Politik - ett ämne som verkar uppfattas som krångligt, svårt och kanske till och med tråkigt enligt väldigt många. För ett tag sedan läste jag någonstans att ungdomar är med politiskt engagerade än någonsin, men trots det hör jag ofta unga personer i min egen ålder säga att de inte bryr sig om politik. Då brukar jag fråga: bryr du dig om du får service på svenska eller inte? Bryr du dig om du får studiestöd eller inte? Bryr du dig om hur långt du måste åka för att få vård ifall du blir sjuk? Bryr du dig om klimatförändringen? Bryr du dig om alla har likadana rättigheter eller inte? Jag tror att ALLA kan svara ja på åtminstone någon av dessa frågor och att bry sig om någonting av det ovannämnda är egentligen att bry sig om politik.
Att bry sig om politik innebär att bry sig om hur ens vardag ser ut: hur mycket skatt var och en betalar, i hurudant skick vägarna är, hur vårt utbildningssystem och våra skolor fungerar, var vi får vård, vilken tid och var vi kan köpa vårt fredagsöl eller -vin... Vår vardag påverkas faktiskt både i stort och smått av de politiska beslut som fattas i vårt land, så varför inte ta chansen att vara med och påverka när man har möjligheten? Den som inte röstar har inte heller någon rätt att klaga på resultatet i efterhand.
Under många års tid har jag varit intresserad av hur vårt samhälle fungerar och varför. Därför känns det som en självklarhet för mig att rösta i riksdagsvalet som anordnas om exakt en vecka. Jag rekommenderar de som inte vet hur de vill rösta nästa söndag att fylla i en valkompass. Genom att svara på några frågor får man veta vilket partis program som motsvarar ens egna åsikter bäst eller vilken kandidats åsikter som liknar ens egna mest. Här finns till exempel Vasabladets kandidattest, som bara tar några få minuter att fylla i.
Politics is a subject that feels difficult or boring to many people. A while ago I read that adolescents are more politically active today than ever, but I often hear people in my own age saying that they don't care about politics. Then I ask them: do you care about what kind of service you get? Do you care about where you get healthcare? Do you care about climate change? Or do you care whether everyone have the same rights or not? I think that everyone can answer yes to at least one of these questions and caring about this subjects actually is caring about politics.
Caring about politics actually means caring about what your everyday life looks like: how much taxes each of us pay, in what condition our roads are, where we get healthcare, how our schools and educations system works, where and when we buy our beer or wine...Our everyday life is affected in many different ways by the political decisions that are made in our country, so why doesn't everyone you take the chance to affect the society by voting when they have the possibility?
Next Sunday, we have parliamentary election here in Finland and I really recommend everyone, who is allowed, to vote. For many years, I have been interested in how our society works and why, therefore voting is an obvious choice to me.
Two months without Snapchat
Sociala medier - någonting som har börjat ta upp en väldigt stor del av våra liv. Personligen ägnade jag väldigt mycket av min tid och energi åt kanalen Snapchat tidigare. Snapchat går, för de som kanske inte vet, huvudsakligen ut på att kommunicera med vänner genom foton eller korta filmklipp. När jag väl insåg hur mycket av min tid som gick åt till just den appen, insåg jag också att det hela egentligen tog mera av mig än vad den gav mig. Efter lite övervägande bestämde jag mig för att ta en paus från Snapchat på obestämd tid och avinstallerade appen helt och hållet ur min telefon.
Innan jag fattade det beslutet, hann jag tänka många olika tankar. Kommer jag att missa massor av roliga eller viktiga händelser? Kommer mina kompisar att tro att jag inte vill hålla kontakten med dem? Men å andra sidan: Behöver man verkligen vara kontaktbar hela tiden på precis alla tänkbara kanaler? Jag tror att känslan av att konstant behöva vara kontaktbar nuförtiden stressar väldigt många människor.
Det visade sig att jag min känsla av FOMO (fear of missing out), alltså oron över att gå miste om någonting väsentligt, helt och hållet gick över efter bara ett litet tag. När jag själv var tvungen att hålla mig hemma, vardag som veckoslut, på grund av att jag antingen var sjuk eller behövde läsa inför studentskrivningarna slapp jag se att "alla andra" gjorde någonting kul som jag helt och hållet missade. Det var otroligt skönt! Jag tror att man lätt kan få en felaktig bild av andras liv via sociala medier, eftersom man oftast bara ser en sida av samma mynt.
Efter ett tag insåg jag också att mycket av det som diskuterades på Snapchat var helt och hållet oväsentligt och jag blev bättre på att hålla kontakten med mina kompisar på andra sätt. Personligen tycker jag nämligen att en konversation blir mer personlig och verklig i synnerhet när man träffas i verkligheten såklart, men också via ett telefonsamtal eller andra chattforum. När man får ett meddelande på Snapchat kan man nämligen inte veta om personen har skickat samma meddelande till flera andra vänner eller inte. Att få ett meddelande via exempelvis WhatsApp som börjar med någonting i stil med "Hej Sara" känns i dagens läge mera personligt för mig, eftersom att jag då kan anta att meddelandet riktas specifikt till mig.
Nu har jag inte varit inloggad på Snapchat på över två månader och för tillfället känner jag inte alls något behov av att ladda ner appen igen. På sistone har jag sett att det blir allt vanligare att folk väljer att ta en paus från sociala medier helt och hållet. Tills vidare känner jag dock att det räcker med Snapchat för min del, eftersom att Snapchat var den app som egentligen tog mest energi men egentligen gav mig minst nytta och inspiration. Facebook använder jag främst för att dela mina blogginlägg, vilket jag ser en del nytta i. Bloggar och Instagram inspirerar mig fortfarande, så de får också hänga med i fortsättningen.
Har du medvetet tagit en paus från sociala medier någon gång?
Social Media is a big part of many people lives today. Personally, I spent a lot of time and energy, especially on Snapchat, where you communicate with your friends through pictures or short videos. When I realised how much time I spent on it every day, I also realised that it took more energy from me than it gave me. After a little thinking, I decided to take a break from Snapchat, and deleted the whole app from my phone.
Before I made my decision, I had a lot of thoughts going on in my head. Would I miss out on many important or fun things? Would my friends think that I didn't want to keep in touch with them? On the other hand, do you really have to be available all the time on all the social medias and channels? I think the feeling of having to be available all the time stresses a lot of people nowadays.
It turned out that I didn't feel any FOMO, fear of missing out, after a very short while. When I had to stay at home because I was either sick or had to study for the exams, I didn't have to see that "everyone else" were out, doing something fun, that I totally missed out on. It was a great feeling! I think it's easy to get the wrong picture of someone's life through social media, because just small parts of someone's life is pictured and published.
After a while, I also realised that most of the stuff that people spoke about on Snapchat, weren't that important and I got better at keeping in touch with my friends in other ways. Personally, I think that a conversation gets more personal in real life of course, but also through a phone call or other chat forums. When receiving a message on Snapchat, you can't know if the person who sent it, sent it just to you or if he/she also sent it to a lot of other friends too. Getting a message on WhatsApp for example feels more personal to me nowadays, because I can assume that the message was sent especially to me.
Now, I haven't used Snapchat for more than two months and I still don't feel any need at all to download the app again. Lately, I've seen that it becomes more common to take a break from all the social medias. At the moment, I feel that taking a break from Snapchat is enough for me, because it was the only app that took more energy than it gave me. Right now, I feel that blogs and Instagram still inspire me, so I will still hang out here a lot.
Have you ever had a break from social media?
There's a special place in hell for women who don't help each other
Min fina vän Rebecka är en av många fantastiska och stöttande kvinnor som jag är väldigt tacksam över att ha i mitt liv. Bild från april 2018, när Närpes Skolmusikkår hade show.
I fredags var det internationella kvinnodagen. På sociala medier uppmärksammades det på många olika sätt, bland annat genom diskutera huruvida man får säga grattis på kvinnodagen eller inte, men också genom informativa och viktiga texter om könsdiskriminering och hur en del män behandlar kvinnor. Jag tycker att det är väldigt bra att dessa ämnen uppmärksammas, men i dagens blogginlägg vill jag ta upp en annan aspekt av detta ämne.
I olika sammanhang har jag nämligen märkt av att en del kvinnor inte behandlar andra kvinnor med respekt. Jag talar om kvinnor som fryser ut andra ur en grupp, som är korta i tonen, tittar med dömande blickar, viskar saker bakom ryggen på andra, fäller onödiga kommentarer och är rent ut sagt ohövliga mot andra kvinnor. Utan att ha någon egentlig orsak. Jag har personligen inte upplevt samma sak i lika stor utsträckning med män. Är det kanske för att jag har olika förväntningar på män och kvinnor? Eller beter sig kvinnor och män faktiskt olika?
Inte alla män, brukar det heta i en del sammanhang när man diskuterar jämställdhet. I detta fall vill jag säga inte alla kvinnor uppför sig illa. Jag har faktiskt turen att ha väldigt många trevliga, stöttande och fantastiska kvinnor i mitt liv, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag önskar bara att ALLA kunde inse att om vi faktiskt vill leva i ett jämställt samhälle, måste även alla kvinnor stötta varandra. Enligt mig borde kvinnor bli bättre på att hjälpa varandra i karriären, till exempel inom företagande, men också kunna stötta varandra i vardagen, istället för att titta snett på varandra. Om en kollega, vän eller släkting begår ett litet misstag, spar de onödiga kommentarerna. Att göra fel ibland är mänskligt och nästa gång kan det hända att det är du själv som gör ett misstag.
Den som sprider positiv energi och peppar andra får ofta det positiva tillbaka. Bemöter man andra vänligt, så får man oftast vänlighet i gengäld. Varför är då vissa kvinnor vara så ovänliga, vad vinner de med detta? Förklara för mig den som vet! USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright sa det så klokt en gång: "There's a special place in hell for women who don't help each other" ("Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra").
Självklart finns inte den människa som kan och orkar vara sitt allra bästa jag varenda dag om året. När jag själv har en dålig dag, är jag gärna den som förklarar mitt dåliga humör till kollegor eller klasskompisar. Jag brukar säga att idag känner jag mig verkligen otrevlig och det beror på att jag är trött, har huvudvärk, känner mig stressad eller vad som kan tänkas vara orsaken till att mitt humör inte är på topp. Jag tror att man kan undvika väldigt många missförstånd och dåliga relationer genom att våga vara rak och ärlig. Kanske blir man då förstådd på rätt sätt.
Two days ago, International Women's Day was celebrated. That day, many people talked about whether it's okay say congratulations or not. Also, many good and informational texts about gender discrimination and how some men treat women were shared on social media. I think it's really good that we pay attention to subjects like these, but today I'm going to talk about it from another point of view.
Sometimes, I've noticed that some women doesn't treat other women well. I talk about those women who exclude others, judge, whisper behind someone else's back and act rude in many different ways. Without any reason. To be honest, I haven't had the same problem with men as often as with women. Maybe that is because I have different expectations on men, or do men and women actually act different?
Not all men, is a common expression, but today I would like to say not all women act rude. I am very lucky to have many kind and supportive women in my life, which I'm really thankful for. I just wish that everyone could understand that if we want to live in a gender equal world, women need to help and support each other too. If a colleague, a relative or a friend makes a mistake, save the rude comments. Everyone does wrong sometimes and the next time, you might be the person who makes a mistake.
People who are positive and support others often get a friendly and polite treatment back. Why do some women have to be so mean, and what do they get out of it? The first female Secretary of State of USA, Madeleine Albright once said: "There's a special place in hell for women who don't help each other", which I think is a very good quote.
Of course, everyone has bad days sometimes. When I have a bad day, I like to explain my bad mood to my friends or colleagues and tell them if I have a headache, feel stressed, tired or whatever that makes my mood bad. I think that we could avoid a lot of misunderstandings and bad relationships by being honest.
Show each other some respect
Igår läste jag en nyhetsartikel som handlade om att lärarna vid en lågstadieskola här i Vasatrakten känner sig oroliga för att att eleverna inte respekterar varandra och skolans personal, att lekar allt oftare leder till slagsmål och att eleverna använder sig av ett väldigt grovt språk. Denna oro hade resulterat i ett brev som skickats ut till hemmen, där skolan uppmanar vårdnadshavarna att diskutera problemet tillsammans med barnen. Detta fick mig verkligen att tänka till och vilja dela mina tankar här på bloggen.
I artikeln intervjuas skolans rektor. Han säger att detta beteende inte är något nytt fenomen, men att det har blivit mera utbrett och gått ner i åldrarna. Förvisso har det inte gått väldigt många år sedan jag själv gick i grundskolan och tyvärr förekom konflikter, respektlöshet och mobbning även då, men jag kan inte komma ihåg att det skulle ha varit lika vanligt som det beskrivs i artikeln. Givetvis har alla människor bättre och sämre dagar och jag vill överhuvudtaget inte påstå att jag själv skulle ha varit något som helst "perfekt" under min egen grundskoletid, men jag skulle aldrig ha vågat säga emot en lärare eller kontinuerligt bryta mot skolans regler. Att ett respektlöst beteende har blivit allt vanligare och numera kan ses som vardagsmat i en del skolor är helt fruktansvärt.
På andra stadiets utbildning har jag personligen märkt av brist på respekt mot både lärare och mot andra studerande. En del studerande tar sig rätten att komma och gå som de vill och de har i princip vilka "ursäkter" som helst för detta beteende. Givetvis är det dessa studerande själva som drabbas hårdast i längden, men när det kommer till grupparbeten drabbas även de studerande som är på plats och gör sitt bästa när någon annan i gruppen kommer och går som hen vill. Dessutom vill inte lärarna ägna lektionstid åt att försöka få tag på en studerande, som utan att ha meddelat, inte är på plats. Inte heller vill läraren undervisa elever som klart och tydligt visar noll intresse för innehållet i lektionen. De situationer där en eller flera studerande inte respekterar läraren kan även leda till att lektionerna går åt till onödigt tjafsande och att de studerande som faktiskt är intresserade och vill lära sig inte får tillräckligt mer arbetsro.
Oavsett om man väljer en gymnasie- eller en yrkesutbildning efter grundskolan förväntas man själv kunna ta ett stort ansvar för sina studier och även för hur man behandlar andra. Även i arbetslivet förväntas man följa arbetsplatsens regler och respektera alla människor som man möter. Med andra ord: ju tidigare man får lära sig att visa respekt och följa regler, desto bättre.
Dessutom tror jag starkt på att man till stor del "ärver" värderingar och beteenden hemifrån. Mina föräldrar har lärt mig vad som är rätt och fel och att varje handling får konsekvenser. Därför tror jag även att det är viktigt att inte skjuta över hela ansvaret för barnens beteende på skolan, utan också uppmana elever och föräldrar till att sinsemellan föra en öppen diskussion om ämnet.
Vilka är dina tankar och erfarenheter kring detta? Har du upplevt brist på respekt i skolan? Lämna gärna en kommentar!
Yesterday, I read an article about a school here in Vaasa, where the teachers are worried about the kids' behaviour. They don't respect each other nor the teachers. Also, they use an inappropriate language and games often turn into fights. This problem had turned into a letter, which the teachers at the school had sent to the parents. In the letter, they encouraged the parents to discuss the problem with their kids. This article really got me into thinking and wanting to share some of my thoughts here on the blog.
The principal at the school is interviewed in the article. He says that this behaviour isn't a new phenomenon, but it has become more widespread. During my years in the comprehensive school, there were fights and bullying, but I can't remember there were as much of it as the article says. It's awful that a disrespectful behaviour has become more usual.
At the upper secondary school, I've also seen lack of respect for teachers and other students. Some students just come to school when they feel like and have all kinds of "excuses" for that behaviour. In a teamwork, other students get affected when some come and go when they feel like. In addition to that, teachers don't wants to spend time on searching for students who doesn't show up in class without leaving a message. Also, they don't want to teach students who barely show any interest at all in the subject. Some situations where students doesn't respect the teachers produce conflicts and unnecessary palaver in class, which also affects the students who actually want to concentrate and learn things.
As a grown-up you are expected to take responsibility and respect other people, no matter what path in life you choose. In other words: the earlier you get to learn to show others some respect, the better.
Also, I believe that we all inherit a lot of our values and behaviour from the environment that we grow up in. My parents have taught me what's right and wrong and that every action has consequences. Therefore, I think that it's good to not just put the responsibility for the children's behaviour on the school and encourage parents and students to talk about it at home.
What are your thoughts and opinions about this? Have you ever experienced lack of respect at school? Please leave a comment!