1D2

Vi har haft besök

Skrivet av Sara Hellström 25.02.2019 | 1 kommentar(er)

Tack för alla fina tips angående innehållet i BB-väskan! Hur mycket och vad man skall ha med sig verkar verkligen vara individuellt och vissa vill ha eget av allt medan andra nöjer sig med sjukhusets saker. Känner i alla fall att jag nu har lite mera kött på benen tack vare era fina råd och tips!

Vi har haft min mamma på besök här i en hel vecka, därav tystnaden. I och med att jag är sjukskriven hann vi umgås ordentligt och göra en massa roliga saker. Främst hjälpte hon mig få ordning på alla babykläder och babysaker. Plus att hon är utbildad barnskötare och har arbetat på BB i sina dagar, så jag fick även passa på att ställa några av alla mina 100 frågor som cirkulerar i huvudet. En jättefin vecka hade vi och det blev som vanligt väldigt tomt då hon åkte igen. 

Nu är alla lillens kläder tvättade och fint vikta i lådor, redo att börja användas! Men vi hoppas ju att babyn stannar i magen och växer till sig ett par veckor ännu som tänkt. Bianca är lite fundersam över alla prylar som flyttat in, men anpassar sig bra och låg redan och sov bredvid babynestet en kväll. Jag är helt säker på att hon kommer bli den bästa storasystern och hantera den nya situationen utan problem.

Idag skall jag till rådgivningen och sedan försöka orka städa upp lite grann, imorgon skall jag nämligen ta bussen till Åbo för två nätter. Känns lite nervöst att åka iväg då man är rätt så höggravid, men tror nog det skall gå riktigt bra. Ha en fin dag <3
DSC05512


Hjälp! Vad behöver man packa i sin BB-väska?

Skrivet av Sara Hellström 15.02.2019 | 4 kommentar(er)

En sak jag börjat fundera lite på och som jag känner att vi kanske småningom borde börja fundera över, BB-väskan. Jag vet inte när man egentligen borde ha den packad, men tänker att jag nog kanske vill ha den packad ungefär en månad på förhand. Bara för säkerhetsskull. Jag märker en viss oro växa inom mig, över att den här lilla krabaten tänker komma till världen tidigare. Vet inte om det beror på att jag ännu känner att jag behöver förbereda mig på vissa plan, gå kurserna vi ännu har kvar eller bara onödig nervositet. Även om mina sammandragningar inte på något sätt tyder på att vår bebis har bråttom ut, så märker jag att jag funderar mycket på det. Nu då jag skrivit detta stannar den säkert där långt över beräknat. Men, till ämnet.

BB-väskan, jag har läst att vissa i princip har med sig hela hemmet. Så mycket tänker nog inte jag ta med mig. Tänker att man får väl det mesta man behöver på sjukhuset och saknar man något får väl sambon åka hem och hämta det. Kläder för hemfärd till mig och bebis, telefonladdare, vattenflaska och snacks jag gillar är väl det jag tänkt att får följa med. Och mat till blivande pappan förstås. Och självklart babyskyddet i bilen. Om möjligt kommer vi att önska ett familjerum, så att han får vara med i babyns vård från start. 

Jag vill gärna att ni tipsar mig om vad ni hade med er, något ni absolut inte skulle ha klarat er utan? Något som var totalt onödigt? När packade ni BB-väskan? Och är det någon som erfarenhet av eget familjerum och/eller delade rum?

DSC04808


Därför är Bianca min bästa vän

Skrivet av Sara Hellström 14.02.2019

Glad Vändag eller Alla hjärtans dag!

Jag och Bianca har nyss vaknat och ätit frukost. Idag skall vi bara ha en lugn dag här hemma tillsammans och ikväll skall jag och Biancas husse gå på familjeförberedelsekursen som börjar idag. Dagen till ära tänkte jag dela med mig av några tankar kring varför hunden är människans bästa vän och i mitt fall - varför Bianca är min bästa vän. För det är hon verkligen, det finns ingen som kan ge mig det hon ger mig. 

DSC04955

♥ Hon är lojal

Jag kan alltid räkna med Bianca, hon finns alltid där. Hon älskar mig lika mycket oavsett om jag är uppiffad från topp till tå eller just stigit upp ur sängen, kanske till och med lite mer för det sistnämnda. Hon är pålitlig och dömer mig aldrig. 

♥ Hon sprider glädje

Efter en dålig dag eller en usel natt behöver man bara mötas av hennes viftande svans, så blir man glad. Hon får oss att le med sin blotta närvaro (och alla hennes busiga påhitt) varje dag. Hon lyser verkligen upp våra liv med så mycket glädje och så många skratt!

DSC04995

♥ Hon är det bästa sällskapet 

Med Bianca vid min sida behöver jag aldrig känna mig ensam, jag har alltid sällskap och det betyder väldigt mycket för mig. Jag har alltid en vän vid min sida, oavsett om det handlar om att slappa i soffan, gå en skogspromenad eller varför inte ta en kaffe på ett café. Hon hänger med oss på det mesta!

♥ Hon får mig att må bra

Bianca behöver inte göra annat än att finnas i mitt liv, för att få mig att må bra. Hon gör mig lycklig. Hon påminner mig om att vara snäll med mig själv och får mig att må bättre i mig själv. Jag upplever att jag funnit mera ro och kommit långt på vägen med att hitta mig själv sedan Bianca kom in i mitt liv. 

♥ Hon och jag är oskiljaktiga

Min och Biancas relation är svår att beskriva, nästan omöjlig att sätta ord på. Den är något alldeles speciellt och jag har aldrig upplevt något liknande med någon annan. Det är som att vi skulle ha ett osynligt band mellan oss det tar fysiskt ont i mig då jag inte är med henne. Hon är mig väldigt kär och betyder allt för mig. Det har alltid varit hon och jag och kommer alltid vara det. 
DSC05002Dessutom är hon världens bästa fotomodell och ställer upp på alla knasiga idéer jag har. 

Världens bästa Bianca! Vi önskar er alla en riktigt fin dag <3 

 


Min graviditetsresa

Skrivet av Sara Hellström 12.02.2019 | 2 kommentar(er)

Nu då vi faktiskt kommit så långt att vi är inne i den tredje och sista trimestern och bara har lite på 50 dagar kvar till beräknat, så tänkte jag skriva ner lite hur resan tills idag har varit. Jag har en personlig anteckningsbok där jag alltid skrivit nu som då, hur jag mått och hurdana framsteg som skett. Graviditeten känns rätt så privat för mig, så jag vet inte hur djupt in på ämnet jag vågar och vill gå, men hur de tre olika trimestrarna sett ut i största allmänhet tänkte jag i alla fall dela med mig av.

 

Första Trimestern

Vi höll den glada nyheten för oss själva fram till vecka 12 ungefär. Vi var helt ense om att vi ville göra så och behövde nog den tiden för att smälta och ta in det fantastiska beskedet. Därefter började vi berätta för familj och vänner, vissa tog nyheten som en självklarhet medan andra blev mer överraskade. Dock tror jag nog vi båda upplevde att alla ändå var glada för vår skull och kunde glädjas tillsammans med oss.

Man tänker kanske att man plussar och plötsligt svävar man på rosa moln och allt är toppen. Det trodde nog kanske jag också, men så var det inte alls för mig. Även om vi var väldigt glada och tacksamma så överlappades den glädjen av något mycket jobbigt för mig. Min hud reagerade otroligt kraftigt på de hormonella förändringarna. Jag har hört att man kan få dålig hy, men hade aldrig i min vildaste fantasi förstått att man kunde få en sådan hud som jag fick. Mitt ansikte var förvrängt och förstört under en lång period. Jag tänker att jag skriver mera om själva hudinfektionen i ett skilt inlägg, men det blev definitivt en kamp mitt i allt det fina. 

Angående andra graviditetssympton, så upplevde jag ett visst illamående, men kräktes bara ett fåtal gånger. En period levde jag på äppel och surskorpor och hade svårt för dofter som barbeque och fet mat. Det gick dock ganska snabbt över och för det mesta mådde jag bra. 

Tröttheten däremot, den slog verkligen undan fötterna på en. Jag som vanligen kunde ränna på från morgon till kväll behövde plötsligt vila varje lediga stund jag fick. Där var nog också redan i början man fick känna på hur allting i kroppen förändrades och plötsligt skulle man lära känna en helt ny kropp och lära sig leva med den. En kropp som inte alls fungerade som den gamla, i alla fall inte för mig.

Under de första tolv veckorna fanns det nog hela tiden en oro i bakhuvudet på oss båda. Vi ville ju så gärna att allt skulle gå vägen, men vi var rätt så försiktiga med att ta ut något i förskott. Då vi besökte rådgivningen första gången i vecka åtta och hon pratade om "vår baby" så ryggade vi nog båda tillbaka lite grann, eftersom vi själva inte ens riktigt vågat tänka det högt. 

DSC04793

 

Andra Trimestern

Övergången till den andra trimestern märktes nästan på dagen. Jag blev pigg, energisk och mig själv igen. Hudinfektionen var på bättringsvägen och det lilla illamåendet var ett minne blott. Under den här perioden mådde jag fysiskt sett bra. Jag målade tak här inne i huset, gick promenader och orkade vara aktiv. Magen växte, men var i början av den andra trimestern fortfarande inget man såg om man inte visste. Jag läste någonstans att den andra trimestern kallas "graviditetens smekmånad" och jag förstår verkligen varför! 

Vi fick höra hjärtljuden för första gången och också se vårt mirakel för första gången. Tårarna var omöjliga att hålla tillbaka och då någongång blev nog allting lite mera verkligt. Jag minns hur lättad jag var då vi kunde höra att hjärtat slog och att där fanns ett litet liv. Kring vecka 22 kände vi de första sparkarna, då ännu ganska svaga och oregelbundna, men det var definitivt sparkar av en liten bebis. Som ett litet fladder och små små knuffar. I min anteckningsbok har jag skrivit såhär:

 

" Då jag la mig ner på britsen, trodde jag det skulle ta en stund innan man såg det lilla livet. Samma sekund hon satte ner grejjen på magen så var där en sparkande baby på skärmen. Tårarna rann" 

 

I slutet av andra trimestern, kring jul, poppade magen fram i rasande fart och jag blev plötsligt väldig gravid. Det blev tyngre att andas ibland och till och med vissa rörelser kändes mer klumpiga än vanligt. Det var också här vår baby tog ett skutt i växtkurvan och det märktes klart och tydligt. Hela den här perioden gick i rasande fart tyckte jag.

DSC04800

Tredje Trimestern

Idag är vi då i den tredje och sista trimestern, närmare bestämt i vecka 33 idag. Fysiskt sett är detta definitivt den tyngsta perioden hittills. Babyn börjar ha trångt om utrymme, vilket märks. Min andning är tyngre och jag börjar känna mig ganska klumpig och osmidig med magen. Man får liksom lov att rulla upp ur sängen och att böja sig ner för att knyta skorna finns inte på världskartan. Bebisen är aktiv och det som en gång var små gulliga sparkar är nu av helt annan kaliber. Även om det ofta nästan tar ont som det trycker mot både revben och urinblåsa, så är det ju ändå otroligt fascinerande att det är vårt barn som ligger här i min mage. 

Redan i början av den tredje trimestern hade jag sammandragningar, men de var så svaga så jag förstod inte då vad det var. De eskalerade dock snabbt och blev allt kraftigare och ibland även ondare. Till sist fick jag ge upp och ta emot en sjukskrivning, eftersom all fysisk aktivitet gav och ger mig sammandragningar. 

Jag har lite sura uppstötningar till och från och haft mycket värk i benen och fötterna på nätterna. Jag måste sova med kuddar lite här och var och sover allra helst på rygg. Att sova på sida fungerade bäst i andra trimestern, men nu gillar inte bebis alls det och sparkar och protesterar. Överlag har sömn varit en bristvara under senaste tiden. Och drömmarna då man väl sover, helt sjuka!

Jag måste äta genast jag vaknar och strax innan jag går å lägger mig, annars gör sig illamåendet påmint. Men jag kan äta allt och har varken cravings eller obehag för något. 

Jag njuter av magen och tycker den är jättefin och trivs för det mesta som gravid. Krämporna som kommer och går är väl mindre roliga, men samtidigt så otroligt häftigt. Vi har börjat förbereda hemmet för tillökningen och för tillfället känner jag faktiskt ingen större oro, känner mig trygg och det känns som allting kommer gå bra på ett eller annat sätt. 

DSC04859

Såhär på slutrakan kan jag även konstatera att gravidhjärna inte är ett påhitt, det existerar! Aldrig har jag varit så här tankspridd eller haft så dåligt minne. Jag har också hört många säga att man förstår inte hurdan omställning det är för kroppen innan man själv är gravid - sant. Även om alla graviditeter självklart är så individuella, men man kan verkligen inte ens föreställa sig hur det kan vara innan man är i situationen själv. Och att kissa på sig då man nyser är heller inget skämt, det har jag redan testat på. 

Är du också gravid? Hur har din graviditet varit och har du upplevt några märkliga eller oväntade symptom?


Hänt på sistone

Skrivet av Sara Hellström 11.02.2019

Vips, så hade det gått över två veckor sedan sist. Samtidigt som det nästan känns som tiden står still just nu, så går den ändå så otroligt fort. Konstig kombination av känslor.

Kanske passande att titta vad som hänt sedan sist. Det största som hänt är egentligen att jag gått och blivit sjukskriven fram tills att mammaledigheten tar över, vilket den gör den första mars. Jag mår bra och bebis mår ännu bättre, men på grund av kraftiga sammandragningar vid all fysisk ansträngning gick det inte att jobba mera. Jag trivs bra på mitt jobb och har de allra bästa kollegorna , så det var lite motvilligt jag tog emot sjukskrivningen först. Jag märker dock nu att det var det enda rätta, jag mår bättre då jag kan vila och ta allting i lite lugnare tempo. Att gå från att jobba med ett aktivt jobb i högt tempo till att vara hemma och prioritera vila är inte det lättaste, men jag försöker anpassa mig. 

Bianca njuter i alla fall av att ha matte hemma och tar gärna sovmorgnar med mig varje dag. Lite synd att jag inte kan vara desto mera aktiv med henne, vi försöker satsa på andra aktiviteter istället. 

Idag skall vi till rådgivningen för att kolla att bebisen växer som den skall, men med tanke på hur aktiv den är och hur det sparkar och boxas i min mage konstant så tvivlar jag inte på att den mår alldeles utmärkt. Sedan skall jag fortsätta rensa bland babykläderna, vi har fått ärva massor av våra vänner och bekanta så jag har nu börjat projektet rensa och tvätta igenom. Det är så kul, men samtidigt svårt att ta in att vi snart har en liten bebis som skall använda dessa kläder. 53 dagar kvar till beräknat!

51596666 2002628653139953 5859733098656169984 n


Lyckade dagar hos våra mammor

Skrivet av Sara Hellström 24.01.2019

Vi hade några riktigt fina dagar nere i Södra Finland hos min mamma och med alla mina släktingar. Resan gick bra, vädret var vackert och vi hann träffa alla vi ville träffa. Tyvärr blir det alltid ganska korta besök med tanke på att bara själva resan dit tar ca. sex timmar. Den här gången hade vi ändå fått alla samlade på en och samma ort, så på så sätt fick vi mera tid med var och en. 

Bianca njuter kanske inte sådär jättemycket av själva bilresan, hon tycker egentligen inte om att åka bil. Dock går det ändå väldigt bra och hon sover i princip hela vägen. Ibland måste vi dubbelkolla att vi verkligen har med henne, eftersom hon är så tyst. Då vi väl kommer fram till mamma sprudlar hon, eftersom det är där hon växt upp och där hon har sin mamma. Jag tror nog det fortfarande är som ett andra hem för henne. 

50515060 377770132802942 3270403229791289344 n

bianca hos mamma

50517250 350876308830627 6531056991194841088 n

hundarna hos mamma

Bianca fick leka och umgås med sin egen mamma Tindra (den svarta på bilderna) och även med Caisa. De pulsade i snön, jagade snöbollar och hade så kul tillsammans. Jag kan tydligt se hur bra Bianca mår med andra hundar runt omkring sig, speciellt med Tindra och Caisa, eftersom de är som hennes familj. Tindra och Bianca är väldigt lika till sättet och har samma kroppsspråk, medan Caisa är en helt egen unik variant. Det är härligt att se dem tillsammans och jag önskar verkligen de fick träffas oftare. De skall komma och hälsa på oss i februari och vi vänta redan på deras besök. 

Nu har jag och Bianca precis satt eld i kakelugnarna och väntar på att bastun skall bli varm. En lugn och skön hemmakväll på tumis, precis vad jag vill ha denna kalla torsdagskväll. Vad gör ni ikväll?

 

 


Fem saker du kanske inte visste om oss

Skrivet av Sara Hellström 18.01.2019

Kategorier:

Det är fredag och helgen är på intågande. Vi kommer spendera den här eftermiddagen och kvällen i bilen ner mot Södra Finland. Vi skall hälsa på min familj där under helgen. Under tiden vi tar oss neråt i landet tänkte jag ni skulle få ta del av en liten lista jag sammanställt till er. En lista med några saker ni kanske inte visste om oss, här varsågoda! 

 

Fem saker du kanske inte visste om mig och Bianca:

 

1. Bianca fick något som heter Slipped Tendon eller Sheltiehäl då hon var åtta månader gammal. Kort förklarat innebär det ungefär att akillessenan hoppar ur led och behöver opereras. Bianca opererades i Seinäjoki, där opererade man båda hennes bakben samtidigt. Det är rätt så ovanligt att de får åkomman på båda benen samtidigt och tydligen ännu ovanligare (inte hört om någon annan) att man opererar båda benen samtidigt. Operationen lyckades och hon hade bandage i ungefär sex veckor, eller var det åtta? Minns inte exakt. Vi hade en lång rehabiliteringsprocess med gymnastik, simning och regelbundna besök hos fysioterapeut. Idag är hon helt återställd! 

2. Då jag och Bianca var med om en djurkommunikationssession tillsammans med Susanne på IVAR Energy fick vi veta att vi troligen levt tillsammans i ett tidigare liv. Jag har alltid känt ett så otroligt stark band till Bianca, så det är definitivt något jag kan tro på att vi gjort. Sessionen var en helt fantastisk upplevelse jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. 

DSC01481

3. Jag och Bianca tappade bort oss i blåbärsskogen en gång. Bianca tyckte mest det var kul, men jag hann nog få lite panik då jag insåg att vi gått omkring i flera timmar och jag hade inte den blekaste aning om var någonstans vi var. Det löste sig dock med lite telefonhjälp av vår personliga kartguide, husse. Pinsamt nog var vi inte alls långt bort från varken vägen eller vårt dåvarande hem. Men sedan dess är jag lite försiktigare med att gå ut i skogen ensam och lite mera uppmärksam på min omgivning. 

 

4. Då Bianca var valp tuggade hon sönder fem koppel. Inget annat dock, bara sina egna koppel. Fem stycken. 

5. Då Bianca var valp hade hon en lång period då hon bet mig i händerna. Inget vanligt valpbitande, utan verkligen gick till attack. Heela tiden! Det var riktigt jobbigt och jag hade så svårt att få kontroll över det trots att jag försökte allt. Nu i efterhand förstår jag ju att hon såg det som en väldigt rolig lek, medan det blev psykiskt jobbigt för mig. Kände mig som en värdelös matte, då jag inte ens kunde gosas med min valp utan att händerna blev sönderbitna. All hennes vakna tid gick åt att attackera mina händer som om de var en god köttbit. Det slutade bums då hon var ca. 4-5 månader efter att hennes husse med bestämd röst sade att nu får det räcka. Då förstod hon äntligen att detta inte var en lek som matte uppskattade.

Det var de fem punkterna. Det skulle vara kul att veta ifall detta var helt ny info för er eller om ni redan hade stenkoll på alla punkter. Berätta gärna! Och om det är något annat om oss ni gärna skulle vilja veta. Jag har några timmar att döda här bredvid förarsätet, så kommentera på!

 


Vi ha fått mammalådan!

Skrivet av Sara Hellström 17.01.2019 | 1 kommentar(er)

Igår fick jag ett efterlängtat meddelande, nämligen att vi hade ett paket att hämta ut från posten. Jag körde genast via posten efter jobbet och väl hemma satt jag som på spikar tills sambon äntligen var redo att öppna paketet med mig. I paketet fanns nämligen vår mammalåda, eller moderskapsförpackning som det officiellt heter. 

Nyfiken som jag är så hade jag tjuvkikat lite på nätet redan tidigare, så jag visste lite ditåt vad den skulle innehålla. Det var precis lika roligt och spännande att gå igenom den ändå. Så otroligt fina kläder och saker och så mycket! Lådan var verkligen fylld och förutom alla kläder fanns där även en massa nödvändigheter som t.ex. febertermometer, nagelsax, badhandduk och badtermometer. Vi fick alltså fjolårets (2018) låda och den var verkligen fin. 

Det var inte bara jag som var ivrig, utan även Bianca var nyfiken på detta nya och stora paket som kommit hem till oss. Hon ville gärna vara med och gå igenom alla plagg och kontrollera dem noggrant. Svansen viftade och nosen gick aktivt genom allt innehåll. Den lilla mjukis elefanten som fanns med trodde hon var menad till henne, så vi försökte ha en liten diskussion med henne om att det tyvärr inte var till henne denna gång. Någon sekund senare sprang hon runt med sin egna gamla boll i munnen, så hon verkade ta det helt okej trots att hon inte fick någon elefant denna gång. 

DSC4736

DSC4757

Det jag gillade speciellt mycket var att det fanns kläder i så varierande storlekar. Jag gissar att vi kommer ha användning för en hel del av de här kläderna en längre tid framöver, vilket är jättebra. Vi har redan ganska mycket smått, så de större storlekarna kommer väl till pass. Jag gillade också färgskalan, ganska mycket grått, vitt och svart med färgklickar. Helt i  min smak! Det var mycket djurmönster, som katter, får, pingviner och ja -  en elefant. Mina favoriter i lådan var nog några av de plaggen ni ser här nedan på bilden.
DSC04766

DSC04751

Tänk att vi i Finland har möjligheten att få en sådan här fin moderskapsförpackning. Både jag och sambon blev helt förbryllade då vi gick igenom lådan och kände oss riktigt bortskämda. Jag satt länge med lådan på golvet och bara tittade på allting, så fina saker. Är det någon annan av mina läsare som väntar barn och nyligen fått sin låda, vad tyckte ni? 


Tankar om att få en bebis till en hundfamilj

Skrivet av Sara Hellström 15.01.2019 | 3 kommentar(er)

Jag fick en fråga om hur vi tänker kring den kommande bebisen och Bianca. Den frågan tänkte jag försöka svara på idag. Det korta svaret skulle nog vara att vi inte har någon speciell plan för det, utan tänker att både Bianca och bebis kommer klara det utan problem. Men, tankar finns det givetvis ändå och jag tänkte jag kunde utveckla dem lite grann. 

Bianca är inte så van med barn och om vi har barn på besök som är ett par år och springer runt och leker kan hon bli lite osäker och stressad, med tanke på deras oberäkneliga rörelsemönster. Jag tror dock att hon kommer vänja sig vid det lilla liv som växer upp hos oss och som blir en del av vår familj. Jag tror hon kan känna sig säkrare då i och med att hon får se den lilla växa upp och lära känna han eller hon på ett helt annat sätt om man har ett barn på besök ett par timmar.

Jag tror Bianca kommer vara nyfiken men försiktigt över vår nya familjemedlem. Hon har redan varit väldigt intresserad av alla bebissaker som smygit sig in i vårt hem. Givetvis måste man alltid vara lite försiktig då det gäller hund och barn, för en hund är ändå alltid en hund. Längre fram tycker jag även det är viktigt att både barn och hund lär sig vad som är rätt och fel gällande varandra. Att barnet lär sig respekt för Bianca och tvärtom. Ett levande djur är inte ett barns leksak och det är väldigt viktigt för mig att det fungerar då barnet blir äldre och börjar röra på sig.

DSC04729

Det som jag kanske funderar mest över just nu är om Bianca kommer uppleva svartsjuka och om jag kommer behöva tampas med ett evigt dåligt samvete. Att min kärlek till Bianca skulle förändras efter att bebisen kommit, det tror jag absolut inte. Bianca är och kommer alltid att vara det hon är för mig, oavsett vilka andra som kommer in i vårt liv. Sedan att tiden behöver prioriteras om lite är ju ett faktum och också att det kommer finnas en annan som behöver min famn, men det får vi helt enkelt ta som det kommer. Vi är ändå två i hemmet och jag tror det mesta går att lösa bara man vill.

Sen, förutom dessa tankar finns det ju även praktiska tips som att låta hunden dofta på en filt som bebisen haft på bb före man själv kommer hem med bebisen. Det är nog något vi kommer göra tror jag. Det känns som ett bra sätt att förbereda Bianca på vem som kommer att komma hem till oss. Hundar avläser ju så otroligt mycket ur en doft. Har ni andra bra tips ett råd att tänka på angående hund och bebis? Eller hur gjorde ni?

Jag själv är uppvuxen med hund och även med andra djur och vet hur värdefullt det kan vara. Så att vårt barn skall få växa upp sida vid sida med Bianca är något jag ser fram emot att få se <3 

 


Bianca har skaffat Instagram

Skrivet av Sara Hellström 14.01.2019

Tack för kommentarerna på gårdagens inlägg, det värmde och jag vet att allting kommer lösa sig. På ett eller annat sätt. Det kommer säkert ta tid och kanske kräva lite andra metoder än jag trott, men jag kommer nog stå stadig en dag igen.

I hopp om att hitta ny motivation och finna den där gnistan jag redan nämnde, så gjorde jag något jag länge funderat på. Eller Bianca gjorde, hon skaffade instagram! Eller som man tydligen kallar det om man är en sheltie, sheltiegram. Där kan jag publicera alla de där hundinläggen jag kanske ibland drar mig för att publicera på eget konto. Snabbt, enkelt och med lite mindre krav än vad jag ställer på mig själv här på bloggen. En verklig inblick i Biancas vardag. Följ henne på hennes äventyr där, du hittar henne under namnet sheltiebianca.

 

50060774 2277522432525925 6659906276362813440 n