1D2

Tre månader av kärlek

Skrivet av Sara Hellström 05.07.2019

" Idag är det inte vilken lördag som helst, utan vi har nu gått in i den tredje trimestern. Idag är det exakt tre månader kvar tills vår bebis är beräknad. Svårt att greppa, att vi kanske har en bebis i huset om bara tre månader. "

 

Sådär skrev jag den femte januari, då hade vi tre månader kvar till beräknat datum. Och idag blir Tova tre månader, det har alltså redan gått sex månader sedan jag skrev det där inlägget. Idag tänkte jag uppdatera er lite om vår vardag och Tovas utveckling såhär långt, för det har hänt massor!

Först vill jag säga att detta är absolut den bästa perioden hittills. Så härlig tid just nu! Resan hit har varit spännande, lärorik och väldigt fin. Dock var jag så osäker och ganska orolig över allting i början och det tog lite tid för mig att landa i den här nya situationen. Det tog tid innan jag hittade lugnet. Mellan att hon var ungefär 2-6 veckor led hon också av lite magknip. Inte mycket, men tillräckligt mycket för att det kändes jobbigt då man inte lyckades trösta henne. Nu är hon världens gladaste och nöjdaste bebis. Hon äter bra, sover bra och mår väldigt bra.

Hon stöder huvudet helt själv och det har hon nog gjort redan i kanske tre veckor. Hon har alltid varit ganska stark och spänstig, men för ett par veckor sedan märkte man tydlig skillnad i hennes nacke. Hon rullar nu runt från rygg till mage och ibland också mage till rygg. Hon ligger gärna på mage och tittar runt på omgivningen. En av hennes favoritsyssla just nu är att titta sig själv i spegeln. Hon älskar också då man håller henne i famnen upprätt och vandrar runt med henne, hon följer noggrannt med och skrattar då hon ser något hon tycker är fint. Hon tycker också väldigt mycket om att bada och jag tror hon kommer bli en riktig fisk i vattnet då hon blir äldre.

Hon har sovit ett par hela nätter, första gången då hon var exakt två månader gammal. Sedan dess har det varierat, men fortfarande sover hon nog riktigt bra. Vissa nätter vill hon äta mera, andra inte alls. Hon somnar kring 22-tiden och vi stiger oftast upp mellan kl. 7-8, så där har vi nog inget att klaga på. 

På förmiddagen sover hon oftast en tupplur mellan ca. 9.30-12.00 och så tar hon några powernaps på eftermiddagen. Nyaste nytt är att hon också sover mellan 16-18, men det har bara hänt ett par gånger så det kan vi nog inte kalla rutin än. Hur hon sover på eftermiddagen beror lite på vad vi gör. 

Just nu helammar jag henne och har gjort det i lite över en månad nu. Första tiden delammade jag henne och så gav vi ersättning till, eftersom det fungerade bäst så då på grund av olika orsaker Amningen fick en lite besvärlig start, men fungerar jättebra nu. Jag är helt okej med ersättning också, men visst känns det kul att jag fick amningen att fungera såhär bra som den gör nu ändå. 

Många säger att Tova är så närvarande och det kan jag nog hålla med om. Vet egentligen inte hur en bebis förväntas vara vid den här åldern, men Tova är väldigt skärpt på vad som händer omkring henne och följer med i allt som sker. Hon har väldigt lätt till skratt och ler så fort man pratar med henne. Hon älskar då pappa övar bokstäver med henne och man ser hur hon försöker härma både "A" och "Ö" lätet. Hon tycker också om då jag sjunger för henne, trots att jag är totalt tondöv.

Sista dagarna har hon börjat ha mycket nya ljud och har också börjat sträcka sig efter sina nallar sådär smått, vet inte om det är medvetet eller ej men hon har i alla fall gjort det. Hon trivs väldigt bra på golvet på sin lekmatta och kan ligga där långa stunder och se på sina leksaker. Hon har också börjat ha ett allt mer busigt beteende. Om hon är i famnen kan hon titta på oss, skratta och sedan gömma ansiktet. Det chockerar (och fascinerar) mig hur snabbt de utvecklas och hur kort den där nyfödd perioden är. 

Så länge hon får mat då hon är hungrig så är hon är väldigt nöjd och glad liten flicka. Hon utvecklas så snabbt och man ser hur nyfiken och redo hon är att utforska den här världen hon har hamnat i. Vi har glada dagar och trivs så otroligt bra i nuet. Jag verkligen älskar att vara mamma. Att vara Tovas mamma <3

65834540 2300087113579004 6277745790081302528 n

 


Livet med hund och barn - hur har det förändrats?

Skrivet av Sara Hellström 19.06.2019

Tänk att det redan känns så naturligt och självklart att vi har både hund och en liten bebis i huset. Fast Tova bara varit här två och en halv månad med oss. Känns som vardagen alltid sett ut såhär och det är knappt så man minns hur det var att bara ha Bianca och ingen bebis. Men, vardagen har såklart förändrats lite grann. Jag tänkte på det senaste imorse, då Bianca stod och gnydde vid dörren och Tova hade nyss vaknat och ville ha både mat och en ny blöja. Sådana stunder känner man sig lite otillräcklig, även om man såklart gör sitt bästa. Jag tänkte dela med mig av tio punkter som ändrats sedan Tova kom in i vårt liv. 

  1. Jag säger "försiktigt" åt Bianca typ tio gånger om dagen, trots att hon alltid är jätteförsiktig då Tova är på golvet.

  2. Jag säger "mamma kommer snart" åt Bianca och "matte är här" åt Tova fler gånger än jag kunnat räkna. 

  3. Tidigare höll jag Bianca i famnen många gånger om dagen, medan jag nu knappt har henne i famnen. Inte för att jag inte vill, men för att min famn oftast är upptagen. 

  4. Min telefon är nu full av bebisbilder istället för hundbilder. Likaså mitt flöde på instastories. 

  5. Förr gick jag alltid via hundavdelningen då vi storhandlade, nu går jag via både hundavdelningen och bebisavdelningen. 

  6. Golvet här hemma är fullt med bebisleksaker istället för hundleksaker, några hundleksaker också men inte alls i lika stor utsträckning som förr. 

  7. Tidigare hade jag alltid stenkoll på var Bianca var om vi var ute på gården, nu tappar jag bort henne hela tiden känns det som. Dock är hon nog nästan alltid i närheten ändå.

  8. Då jag sover har jag en Bianca vid (läs:på) mina fötter och en Tova bredvid mig. Det är trångt, men ganska mysigt också.

  9. Jag läser mer mammabloggar och googlar mer babyrelaterade ämnen än hundämnen för tillfället.

  10. Fram för allt har jag nu två flickor att älska. Två flickor som betyder allt för mig. Ser fram emot att få följa dem och deras relation. 

Den absolut största förändringen för både mig och Bianca är nog ändå att jag behöver sätta mitt fokus och min uppmärksamhet på både Tova och Bianca (och lite mer på Tova just nu) medan Bianca varit tvungen att lära sig dela på uppmärksamheten. Man märker att hon varit van att få att tid och all uppmärksamhet, hon är betydligt busigare och spralligare nu än hon varit tidigare. Men hon fixar det så bra så och det är en stor omställning för oss alla som fortfarande ändrar hela tiden. Den stora utmaningen är också att få tiden att räcka till, men det är nog en utmaning för alla småbarnsföräldrar tror jag, med eller utan hund. 

Ifall du har barn, hur tyckte du att livet förändrades då du fick barn om du hade hund (eller något annat djur) från förr?DSC09496


En vardag jag trivs med

Skrivet av Sara Hellström 18.06.2019

Igår fick jag frågan - Hur är det, Sara? Oftast svarar jag (och säkert många andra likaså) bara bra på den frågan, utan att egentligen reflektera desto mera över saken. Men igår då jag svarade "Det är bra" så kände jag verkligen att det är bra nu. Kände känslan ända ner i tårna och det kändes så härligt, att kunna svara det jag oftast svarar men att verkligen mena det också.

Jag trivs med min vardag nu, det gör jag verkligen. Förutom att jag är lite trött, men med en två månaders bebis i huset hör det liksom lite till. Jag är otroligt tacksam att jag får och kan vara hemma med Tova, för det är verkligen en värdefull tid som inte kommer igen. Det är också just hemma jag vill vara för det mesta. Trodde jag skulle ha ett större behov av att ha aktiviteter och träffa människor, men nu då hon fortfarande är så liten är det skönast att vara hemma. Hemma i vår lilla bubbla. Såklart blir dagarna långa ibland och ibland är det jättskönt att komma ur huset, men för det mesta älskar jag att få tassa på här hemma med mina favoritflickor. Ta dagarna som de kommer och göra de vi känner för. Bara vara.

Jag har också alltid sagt att jag önskar att jag fick vara hemma med Bianca mera. Att det alltid tog så ont i hjärtat att lämna henne för jobbet, men det behöver jag inte göra nu. Stort plus! Dock har jag kanske inte fullt den tiden jag önskar jag hade för henne, men det blir nog bättre bara Tova blir lite större tror jag. Just nu är ju Tova väldigt beroende av mig, vilket gör att Bianca mest får hänga på och det gör hon så bra.

Tova har precis somnat ute i vagnen och jag och Bianca sitter på trappan med en kaffekopp. Bara en kaffekopp, Bianca håller sig till vatten. Jag tror jag och Bianca skall gå in och vila en stund snart vi också. Vi har haft några oroliga nätter nu, så det är så skönt att krypa tillbaka under täcket en stund då Tova sover sin förmiddagstupplur. Annars har vi inga planer idag, vi skall nog bara tassa på som vi alltid gör. Mysa, njuta och bara vara i vår lilla bubbla.
64578182 609178796258564 786012206675263488 n

 

 

 

 

 


Fem hundvalpar och en bebis

Skrivet av Sara Hellström 10.06.2019

Över två veckor har gått sedan sist och vi har varit på resande fot nästan hela den tiden. Jag, Tova och Bianca har varit i Södra Finland hos min mamma. Vi spenderade tid med släktingar, myste med mammas fem hundvalpar och så gick jag och Tova till en fotograf, bland annat. Det var riktigt roligt att för en gångs skull kunna spendera lite mera än bara en helg hos mamma, vilket det oftast blir. 

Hur gick det då att resa över 400 km i bil med Tova? Det gick över all förväntan! Hon sov, pausade och åt och sov igen. Både upp och ner, inga problem alls alltså. Jag hade förberett mig på mycket mera missnöje och många fler behövliga pauser, men hon trivs verkligen att åka bil och sover så gott så. Bianca, som egentligen inte gillar att åka bil, klarade också resorna utan problem. Man vet knappt att hon är med i bilen, sover alltid lugnt hela vägen. 

Min mamma har som jag redan skrev fem hundvalpar just nu. Så det var en riktig bebisbubba i huset, med fem små valpar och en bebis. Vi var tvungna att ta lite bilder med Tova och valparna, hur många gånger kommer en sådan chans liksom? Tova älskade det! Det var så härligt att se hur glad hon blev då valparna kröp omkring runt henne. Hon har börjat skratta och le så mycket nu och det gjorde hon verkligen också då hon såg valparna. IMG 1511Det har verkligen skett mycket i Tovas utveckling under de senaste veckorna, hon ändrar nästan dag för dag och visar allt mera känslor hela tiden. Hon har också börjat sova så bra, hon sover nästan hela nätter! Nu kan jag också tyda hennes gråt och förstår allt bättre vad hon vill. Magknipen har vi sluppit och har nu en mycket glad och nöjd flicka för det mesta. Det är så härligt!

Vi hade en riktigt bra tid nere hos mamma, men nu är det nog skönt att vara hemma igen. Jag trivs att vara hemma med henne och få ha henne i mina armar. De senaste veckorna har så många andra velat mysa med henne, vilket är jättebra och roligt på alla sätt och vis. Jag är väldigt tacksam över alla fina människor hon har i sitt liv. Men nu känner jag att jag behöver få ha henne lite för mig själv igen. Vi behöver få gå in i vår bubbla igen. 


Idag firar vi sex veckor

Skrivet av Sara Hellström 17.05.2019

Idag är det sex veckors kalas hos här oss. Eller kalas har vi inte, men vi firar lite i tankarna i alla fall. Jag var tvungen att dubbelkolla om hon faktiskt blir sex veckor, men ja det stämmer. Känner lite skräckblandad förtjusning. Man får mera kontakt med henne hela tiden och hon har börjat studera våra ansikten noga, kollar på våra ansiktsuttryck och ler tillbaka mot oss, viket är så roligt! Samtidigt som jag ju vill att hon skall vara min lilla nyfödda för alltid. 

Dagarna går så fort här hemma, även om vi mesta dels är just det - hemma. Vi har börjat få in lite rutiner och hon sover oftast ett par timmar på förmiddagen, vilket ger mig välbehövlig egentid.  Denna vecka har hon även kört sovmaraton på eftermiddagarna/kvällarna, så vi har passat på att fixa lite i trädgården varje kväll. Tova trivs väldigt bra ute i vagnen, vilket är skönt för oss som också gärna är ute på gården mycket. 

Bianca njuter av grönskan och att få ligga ute på gräsmattan då vi andra jobbar på med gårdsarbete. Hon har blivit lite modigare med Tova och vill gärna gosa med henne, men Tova får nog växa till sig lite ännu förrän hon uppskattar Biancas gos. 

Idag skall jag och Tova åka in till stan och gå på vårmarknad. Vi har bara varit hemma hela veckan (förutom ett loppisbesök), så tror det gör gott åt mammahjärnan att komma ut lite grann. Förutom det så är helgens planer ett restaurangbesök, lite fortsatt arbete i trädgården och så borde jag verkligen tvätta Bianca och göra henne lite vårfin. Vi hoppas på fortsatt fint väder så vi kan vara ute mycket. Hoppas ni också får en riktigt fin helg!Tova


Min första månad som mamma

Skrivet av Sara Hellström 10.05.2019

Att bli mamma är något jag alltid velat. Därför är jag också glad och tacksam över att jag har fått den här möjligheten och att jag idag kan kalla mig mamma till den finaste dottern. Min första månad som mamma är nu avklarad. Tänk att det redan gått en hel månad sedan vi åkte in till förlossningen, förväntansfulla inför vårt första möte med vår dotter. En månad har vår dotter Tova funnits med oss.

Den här månaden har gått så otroligt snabbt. Det har varit en dimma, en berg och dalbana, rosa moln och en massa känslor. Det har varit en spännande månad, att komma in i den här nya vardagen och lära känna varandra. För så är det ju faktiskt, även om bebisen varit i magen i nio månader så känner man ju inte varann. Man vet inte alltid vad hon vill då hon gråter eller vilka läten som betyder vad. Det vet vi ännu inte heller alltid. Det är inget man gör fel, så är det bara.

Det som har chockerat mig mest med den här tiden är hur starka mamma-instinkter man har inbyggt. Det var jag inte alls beredd på. Många saker som jag oroade mig före hon kom, har nu fallit på plats helt naturligt. Även om man är ny i uppgiften så vet man ändå någonstans inom sig vad som är rätt eller fel. Hur man skall göra och hur man skall gå tillväga. Då jag fick henne i min famn kände jag genast att jag är den bästa mamman för henne och det är jag som vet vad hon behöver. Sedan har det dykt upp saker man inte visste man skulle oroa sig för, som man grubblar på. Och såklart har det kommit stunder då jag tvivlat på mig själv och jag har nog titulerat mig själv den sämsta mamman x antal gånger redan mellan varven, men innerst inne så vet jag att det inte är sant. Jag vet att jag gör mitt bästa och det räcker. 

Under den här månaden har jag även lärt mig så mycket om mig själv. Jag har hittat nya sidor hos mig, som jag inte visste att jag hade. Jag har blivit modigare i mina åsikter och mera självsäker överlag. Det känns lättare att våga stå upp för det man tror på då man har en liten att kämpa för, inte bara sig själv längre. 

Att en liten människa utvecklas så mycket som vår lilla Tova har gjort på en månad är lite skrämmande, men samtidigt så fascinerande. Det har hänt så mycket så man hinner inte riktigt med, även om man försöker ta vara på varje stund. Utseendemässigt har hon gått från att vara en liten nyfödd bebis till en icke så nyfödd längre. Hon blir spänstigare i kroppen för var dag som går och ibland ser vi nästan hur hon förändras från morgon till kväll. Det känns också som hon börjar bli mera en egen person och man börjar se vissa personlighetdrag i henne. 

Förutom lite magknip till och från så är hon är väldigt nöjd bebis. Hon vill helst vara nära och i famnen, men ibland kan hon ligga långa stunder på golvet och prata med sina leksaker. Hon har alltid sovit rätt så bra på nätterna, men den här veckan har hon börjat bli svår att få att sova på kvällarna och hon vill helst sova bredvid mamma hela natten och inte i sitt babynest. Hon gillar att bada och sover gärna ute i vagnen ett par timmar på förmiddagen. 

Jag ser så fram emot att få följa henne och se hurdan person hon blir. Vilka av våra egenskaper hon ärvt och vilka hon själv har. Det är en spännande och härlig tid vi lever i och har framför oss. En månad som mamma bakom mig, många framför och jag ser fram emot varje stund. Älskade Tova, tack för att just jag fått den stora äran att vara din mamma.
Sara och Tova


Dagens rådgivningsbesök

Skrivet av Sara Hellström 03.05.2019

Idag hade vi tid till rådgivningen med lillen. Hittills har vi bara haft hembesök, så detta var första gången vi åkte dit med henne. Senast jag var där var tre dagar före beräknat. Det var lite konstigt att sitta där med fokus på något annat än min mage. Man hann ju bli rätt så van med proceduren där och att det är magen som är i fokus. Dagen till ära blev det ju såklart snöstorm här hos oss, hård blåst och snö på marken. Som tur är så bor vi rätt så nära rådgivningen. 

Allting var bra med henne och hon hade växt på alla fronter. Hon är ganska lång för sin ålder (om man nu ens kan säga så då hon bara är en månad gammal) och väldigt spänstig i kroppen. Jag tror att hon även är ganska aktiv och rörlig för att bara vara en månad, fast jag vet egentligen inte hur de brukar vara i den här åldern. Då hon ligger på golvet svänger hon sig från rygg till sida och har liksom börjat röra sig med benen så hon hamnar lite utanför lekmattan. 

Vi ser att hon mår bra, men det var ändå skönt att få det bekräftat att hon faktiskt utvecklas och växer som hon skall. Man är fortfarande lite osäker såhär i början och grubblar på det mesta, så det känns skönt med regelbundna besök till rådgivningen. 

Sambon och Bianca trotsade nyss snöstormen och gick ut på promenad. Lilla tjejen sover och jag borde passa på att ta tag i lite städning och annat, så länge jag har händerna fria. Det här med att vila då hon vilar har aldrig varit min starka sida. 

Trevlig helg från oss!58814548 419373328841008 2685788628105297920 n


Dagen då jag födde vår dotter

Skrivet av Sara Hellström 02.05.2019 | 2 kommentar(er)

Det är snart en månad sedan jag födde barn. Tänk att för en månad sedan hade jag en stor mage, ett flertal krämpor och en liten flicka växte och utvecklades inuti mig. Svårt att greppa. Jag var inte säker på om jag skulle skriva om själva förlossningen här, men min förlossning var helt fantastisk och är något jag mer än gärna pratar om. Därför har jag också valt att dela med mig av den här, även om det är en väldigt personlig händelse. Det här är min historia, dagen då vår dotter föddes.   

Torsdagen den 4.4 (en dag före beräknat) låg jag i soffan, höggravid och uttråkad. Less på alla krämpor. Efterlyste serietips via instagram och tänkte att här får jag nog ligga länge ännu och vänta på att något börjar hända. Jag hade redan veckor innan det beräknade datumet googlat på olika tecken på att förlossningen börjat, eftersom jag hade haft så starka förvärkar så länge och var säker på att hon skulle komma lite för tidigt. Jag var så taggad på att föda och ville bara att det skulle sätta igång. Jag fick aldrig användning för de där serietipsen, för bara en dryg halvtimme efter det gick vattnet. 

Sambon kom hem och vi väntade på att något mer skulle hända. Förlossningen hade bett oss komma in ifall värkarna kommer igång eller senast nästa morgon. Efter att vattnet gick var det som att allting pausade. Inga krämpor, ingen smärta, inget. Som om kroppen laddade upp inför den stora uppgiften. Vi låg och såg på serier en dryg timme och inget hände. Vi hade ett konstant leénde på läpparna. Det var så märkligt, där låg vi och såg på serier och snart skulle kanske vår dotter vara här. Det var så sjukt spännande, men en overklig och märklig känsla.

Två timmar efter att vattnet gått började jag känna det jag trodde var mina förvärkar igen, men de kändes annorlunda. Jag blev lite rastlös och började röra mer på mig, men hade fortfarande inte så ont. Sen gick det snabbt. Värkarna kom regelbundet, ofta och med kraft. Sambon rastade Bianca och packade i bilen. Jag stod fortfarande i köket och velade lite om vi verkligen skulle åka in redan. Vi beslöt oss för att åka in på koll i alla fall, klockan var strax efter 23 på kvällen då. Tur var väl det, för när vi kom fram till sjukhuset fick jag stapla in med den varma vetekudden tryckt mot magen och full fokus på andningen. IMG 0385En av mina största rädslor angående förlossningen var att bli igångsatt eller att förlossningen skulle stanna av och bli väldigt lång. En oro jag inte alls behövde ha, för då vi kom in var förlossningen redan fina tre centimerter på gång och vi fick flytta till en förlossningssal. Allting gick precis som det skulle och framskred hela tiden. Fram till ungefär fem centimeter använde jag mig av icke medicinska smärtlindringar som dusch, varm vetekudde, TENS (mot den fruktansvärda ryggsmärtan) och gåstöd. Mina värkar var väldigt regelbundna från start och otroligt intensiva och långa. Precis då en gick över så var nästa där. Jag tog dem värk för värk och försökte tänka på smärtan som något positivt, snart skulle vi få träffa vår bebis. 

Efter kl.03.00 någongång kände jag mig ganska mör, eftersom pauserna hade varit få och jag inte fått chansen att återhämta mig sedan allt drog igång. Då fick jag (precis som jag önskat) en PCB bedövning, vilket fungerade jättebra! Den kunde verka upp till två timmar, men tyvärr var verkningstiden 20 minuter för mig. Sedan kom värkarna tillbaka med full styrka. De där tjugo minuterna var guld värda, men både jag och barnmorskan insåg nog att jag behövde något mer för att orka till slutet. Valen stod mellan ytterligare PCB eller epidural.

Jag hade en tanke att jag helst inte ville ta epidural, detta eftersom jag hört mycket negativt om den. Positivt också, men de negativa hade här tagit över i mina tankar. Jag bestämde mig ändå för att prova. Anestesiläkaren kom och lade den medan jag fick sitta upp. Jag minns att jag satt på sängkanten, med sambon på ena sidan och barnmorskan på andra. De höll om mig. Det tog inte ont att sätta epiduralen och anestesiläkaren gjorde ett väldigt bra och snabbt jobb. Trots det så var detta nog första gången jag kände mig sårbar, matt och lite uppgiven. Jag var så rädd att inte kunna sitta stilla genom värkarna. Det var många känslor som sköljde över mig i den här stunden och då jag satt där på sängkanten började tårarna rinna. Glädje, iver, spänning och en gnutta rädsla. Jag insåg att den här graviditeten bara var timmar från att ta slut och något helt annat skulle ta vid.

Epiduralen fungerade precis som jag ville. Den tog bort de värsta topparna av värkarna, men jag kände ändå av dem och kroppen. Jag kunde slappna av lite grann och samla kraft. Sambon har berättat i efterhand att fram till de första fem centimetrarna hade mina axlar varit upp till öronen vid varje värk och hela kroppen så otroligt spänd, något jag själv aldrig märkte av. Jag var i min egna lilla bubbla och försökte bara fokusera.

IMG 0383Jag satt på pilatesbollen och gungade runt, vi fick in frukost och jag fick även en till epidural dos. Vi skrattade, skojjade och tog fjantiga selfies. I den här stunden njöt jag verkligen. Vi hade så roligt och den här stunden är nog det finaste minnet jag kommer bära med mig från själva öppningsskedet. Vi hade gjort upp olika målbilder och delmål inför förlossningen och här high fivade vi gång på gång och gav oss själva en klapp på axeln för alla de delmålen vi nu uppnått. Vilket team vi var!

I samma veva som jag började känna att värkarna övergick till krystvärkar var det skiftesbyte bland personalen. Något jag inte alls hurrade över där och då, men som visade sig vara riktigt bra. Vår första barnmorska var suverän under öppningsskedet, hon var precis det jag behövde då. Barnmorskan som tog över efter henne var precis det jag behövde under krystningsskedet. Jag är så glad att jag klickade så bra med båda barnmorskorna och att de var rätt personer i rätt tid. 

Att känna hur värkarna man haft i så många timmar övergick till något helt annat var så häftigt. Det går inte ens att förklara. Jag visste precis vad som hände och har nog aldrig haft så stor tillit till min kropp som just då. Före förlossningen hade jag alltid undrat över hur man vet när de riktiga värkarna startar, hur vet man hur man skall krysta osv. Men nu förstår jag. Min kropp berättade precis vad som hände och vad jag skulle göra, det var bara för mig att samarbeta och lita på den. 

Vi hade gått en förberedande profylaxkurs. En kurs som fokuserade på så mycket mer än bara andningen, bland annat den mentala biten. Något som speciellt jag tog med mig från kursen var ledorden "Föda tillsammans". Att man gör det som ett team och kämpar tillsammans. Det gjorde vi verkligen, jag kände mig aldrig ensam. Det var min kropp och jag som gjorde det fysiska arbetet, men vi födde vår dotter tillsammans som ett team.

Fjorton timmar efter att vattnet gått, tio timmar efter att vi kommit in och efter tjugo minuters krystningsskede var hon ute. Jag hade varken velat ha en kortare eller längre förlossning. Jag gick in i förlossningen med vissa önskemål, men var ändå öppen för allt. Jag satte stor tillit till personalen, men var ändå viktig med att det var min förlossning och att mina önskningar skulle beaktas och respekteras. Jag kände mig hela tiden trygg med att allting skulle gå bra, men att det skulle gå så bra och så enligt mina önskningar känns underbart. Jag fick verkligen min drömförlossning.

Efter förlossningen kände jag mig som världens starkaste kvinna. En kvinna som klarade vad som helst. Där satt jag med vårt barn i min famn, men helst ville jag bara gå ut torget och skrika " Jag har fött barn " och berätta för alla om den här sjukt häftiga upplevelsen jag nyss haft. Kan man ens vara med om något så häftigt? Är det verkligt? Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag var just då. Jag är så tacksam att jag har fått uppleva detta. Tacksam över min kropp som kan bära och föda fram ett barn. Helt otroligt. 

Jag klarade det. Jag gjorde det, tillsammans med personalen och min sambo, så födde jag vår dotter. 

Vår lilla älskade Tova <3 IMG 567


Bianca är den bästa storasystern

Skrivet av Sara Hellström 29.04.2019 | 1 kommentar(er)

Före vår dotter kom till världen var jag redan bergsäker på att Bianca skulle hantera sin nya uppgift som storasyster med bravur. Jag tvivlade egentligen aldrig, men lite nervös var jag nog ändå. Speciellt inför deras första möte och ifall Bianca skulle ta avstånd till mig på något sätt. Tycka att jag sviker henne liksom. Nu då vår dotter är här och jag har facit i hand, så att säga, så kan jag konstatera att Bianca hanterar uppgiften bättre än jag någonsin kunnat hoppats på.

Vi hade en filt med oss till sjukhuset, som vår dotter fick ha då vi låg på BB. Sambon tog sedan hem filten till Bianca, så att hon skulle få bekanta sig med vår nya familjemedlem genom dofterna på filten först. Hon hade varit väldigt glad och entusiastisk då hon fick filten. Till viss del doftade den säkert mig, men jag tror nog hon också kände igen den andra doften på något vis. 

Då vi kom hem, efter tre dagar på BB, så var Bianca glad och ivrig. Det var nog också vad jag hade förväntat mig, däremot var jag inte beredd på att hon skulle vara så försiktig gentemot mig. Det var som att hon visste att jag var lite skör och vad jag hade gått igenom. Hon hälsade, men väldigt försiktigt. Snusade lite på bebisfötterna, men gick sedan och la sig i sin bädd. Som att det vore världens naturligaste sak att den här bebisen kom hem till oss. Som att hon redan kände henne. 

Det var verkligen häftigt att se hur naturligt Bianca tyckte detta var. Då insåg jag nog ännu mer att hon har faktiskt vetat hela tiden vad som händer och vem det är som skall komma till oss. Jag tror faktiskt hon visste mycket mer än oss, hela tiden. 

Nu, efter tre veckor och två dagar hemma tillsammans, är Bianca fortfarande lika snäll och förstående. Hon är nyfiken på sin nya lillasyster, men väldigt försiktig. Precis som hon alltid varit. Ibland kommer hon och berättar för oss om bebisen gråter och hon ligger gärna nära och tittar på henne, men gör inget mer. I hjälpköket där vi har skötbordet har även Bianca fått en bädd, så att hon skall ha en trygg plats även där. I början vågade hon inte komma med då vi gick för att byta blöja, men nu vågar hon. Hon ligger oftast där i sin bädd och övervakar. 

Att min famn numera oftast är upptagen av en liten bebis istället för Bianca, det hanterar hon också väldigt bra. Som att hon förstår. Mitt samvete angående det är dock inte lika förstående, men det är en annan historia. Bianca har verkligen anpassat sig otroligt bra och hanterar nog den här nya situationen bäst av oss alla. Jag är så stolt över henne, så otroligt stolt. Hon är den bästa storasystern. IMG 0929


Livet i bebisbubblan

Skrivet av Sara Hellström 25.04.2019 | 1 kommentar(er)

Här kommer ett hej från bebisbubblan ! Jag har påbörjat detta inlägg flera gånger, men aldrig lyckats skriva det klart. Det har alltid varit någon som varit hungrig, velat ha en ny blöja eller bara velat mysa i mammas famn - alltså precis som det skall vara just nu. Dagarna går så snabbt och detta är sambons sista vecka hemma som pappaledig, sedan tar en ny vardag vid. 

Vår dotter växer och utvecklas i en rasande fart. På fredag blir hon tre veckor. Aldrig kunde jag tro att det kunde hända så mycket på tre veckor. Känns som hon har gått från en nyfödd till en bebis, om ni förstår vad jag menar. Hon har verkligen blivit medveten om sin omgivning och följer med blicken. Hon tittar på oss och lyssnar till ljud. Hon är väldigt spänstig i kroppen och stark i nacken. Igår tyckte jag till och med att hon nästan log tillbaka då jag log åt henne. Det går så snabbt, lite för snabbt. För tre veckor sedan låg hon i min mage och nu ligger hon här och tittar på mig med sina stora vackra ögon. Hon är så underbart söt så jag smälter varje gång hon ser på mig.IMG 0864Vi har också börjat landa lite i vår roll som föräldrar. För varje dag blir man lite säkrare och lite tryggare. Man börjar komma ur den där rosa bubblan lite grann och börjar inse att detta är på riktigt och detta är vår vardag nu. I början hade jag ganska hög press på mig själv och kände mig flera gånger dålig och misslyckad. Antagligen på grund av hormoner men också på grund av att det är en sådan ny situation. Det har blivit bättre nu och jag har förstått det självklara, att man såklart inte kan eller ens behöver veta och kunna allting genast.

Rutiner kan man nog inte säga att vi har fått ännu, utan dagarna ser alla lite olika ut. Vissa dagar sover hon mycket och äter regelbundet andra dagar äter hon konstant och sover inget. Nätterna likaså. För det mesta trivs hon ute i vagnen och sover gärna en stund där varje dag. Vi har även börjat ha henne på golvet och hon ligger gärna där och tittar på sina färggranna leksaker. En stund, sedan är det nog mammas eller pappas famn som är den tryggaste platsen igen. Hon vill helst vara i famnen och det skall gärna gungas fram och tillbaka på rätt sätt, sådär som det var i magen. 

Det känns så häftigt att se henne utvecklas. Hon ändrar verkligen dag för dag nu. Lite rädd blir jag då jag ser hur snabbt det går, så jag försöker verkligen ta vara på varje dag och njuta fullt ut. Den här tiden kommer aldrig igen och jag vill inte se tillbaka och tycka att jag inte tog vara på den. Nu skall vi gå ut i det härliga vädret på en vagnpromenad, Vi hörs <3