1D2

Vad är du stoltast över att du lärt din hund?

Skrivet av Sara Hellström 23.05.2018

Jag har fått flera intressanta frågor av er under de senaste dagarna. Det gör mig väldigt glad då ni frågar saker eller berättar er syn på saker och ting. Så tusen tack och fortsätt gärna med det, jag lovar att jag svarar på allt enligt bästa förmåga. (eller kanske inte alls, men alla sakliga frågor och funderingar). 

Frågan jag tänkte svara på idag lyder såhär -

 

" Vad är du nöjdast / stoltast över att du lärt din hund? "

 

För mig är det väldigt viktigt att ha en hund som fungerar i min vardag. En hund som jag kan ta med mig och som kan leva livet jag lever. Bianca är min första egna hund, som jag uppfostrat alldeles på egen hand, men jag är uppvuxen med hundar och har alltid haft hundar i mitt liv. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll då det handlar om hunduppfostran, hundträning o.s.v.

Då Bianca var valp var jag noga med att genast börja träna med henne, socialisera henne och miljöträna henne. Bianca kan en hel massa och är rätt så lydig. Jag anser mig ha ganska bra kontroll på henne och jag vet att den kunde bli ännu bättre, om jag bara lade manken till. 

Bianca är otroligt snabblärd och jag tror inte det finns några som helst gränser för vad man kan lära henne. Hon älskar att träna och älskar att lära sig nytt, så hon kan en hel del. Varje gång hon lär sig ett nytt trick eller varje gång vi går en ny kurs och testar på en ny gren blir jag stolt. Stolt och imponerad. 

Det som jag ändå är stoltast och nöjdast över då det gäller Bianca är att hon fungerar i vardagen. Att jag, genom min uppfostran, har format henne till en hund som fungerar i våra liv. Givetvis är hon ju den hon är i grund och botten, men hon måste ju även ha formats utav sättet jag uppfostrat och levt med henne. Tillsammans har vi blivit de bästa versionerna av oss själva.

Jag är stolt över att hon idag är en stabil och trygg hund. Att hon är lätt att ta med sig till andra människors hem, nya platser och miljöer. Vi kan gå på café tillsammans, besöka våra vänner, åka både tåg, buss och båt tillsammans. Jag behöver aldrig fundera över hennes beteende då vi åker någonstans, jag vet hur hon fungerar.

Jag är stolt över att hon lyssnar och litar på oss, att vi vet vad som är bäst för henne. Jag är stolt över hur duktig, modig och snäll hon är. Hennes sätt att vara. Hur hon anpassar sig till nya situationer och miljöer, människor och hundar. Varenda dag är jag så stolt, imponerad och fascinerad över henne. Över hennes personlighet och hennes sätt att vara. 

 

Jag är stolt över den hon är, Min Bianca.


mg 0309

 

 


Min lilla krigare

Skrivet av Sara Hellström 21.05.2018 | 1 kommentar(er)

Förra söndagen hade vi en riktigt obehaglig start på morgonen. Vi började dagen på dejouren i Laihia. Nu, över en vecka senare tänkte jag uppdatera er lite om läget här hemma hos oss. 

Bianca mår mycket bättre, redan dagen efter var så gott som sig själv igen. Såret har läkt väldigt fint och nu är det i princip helt läkt. Hon har ännu en dag kvar av sin antibiotika kur och vi har ännu kragen på huvudet då hon är ensam eller nattetid. Hon har inte ont och stör sig heller inte på såret längre. På tal om krage, då jag och Bianca var ut och promenerade med Daniela här om dagen slog det mig att alla kanske inte vet vad kragen är till för. Den hindrar alltså henne från att putsa såret. Tack vare plastkragen slipper hon inte åt att tvätta såret så därför har man en sådan på djur med sår och liknande. 

Bianca har klarat detta så fantastiskt bra. Första natten var hon lite orolig, så jag har ändå sedan dess sovit med henne på golvet på en madrass. I början gillade hon såklart inte då vi putsade såret, men till och med det har gått bättre nu. Hon har varit precis lika glad och sprallig som hon vanligtvis är, trots en krage på huvudet. Hon har inte riktigt förstått att hon inte är lika smidig som vanligt med kragen, så hon har gått in i lite dörrar och väggar här och där. Förutom det har det inte varit några som helst problem. DSC4

Varje natt då vi har satt på kragen, har hon kommit emot mig med en viftande svans och en glädje i ögonen. Lika glad som alltid. Lika tacksam som alltid. Trots att hon fått en plastkrage runt halsen, fortfarande skänker hon oss samma glädje och samma kärlek. 

Som jag redan skrev tidigare har Bianca varit med om ganska mycket i sitt unga liv (fyller fyra år) och varje gång imponerar hon på mig stort. Hon klarar av vad som helst med bravur. Hon finner sig i de märkligaste situationerna och accepterar det från första stund. Förutom detta vi nu gått igenom har hon haft både urinvägsinfektion, ögoninflammation, allvarlig kronisk magkatarr som vi kämpade med i över ett års tid samt att hon blivit opererat i båda bakbenen för något som kallas slipped tendon. Plus att de dragit ut en tand på henne. Allt detta har hon klarat så fantastiskt bra. 

Jag är otroligt glad att Bianca är så stark och stabil som hon är, eftersom jag själv inte anser mig vara det. Inte då det kommer till henne i alla fall. Jag bryter lätt ihop då Bianca mår dåligt och skulle det inte vara för hennes styrka skulle jag nog inte alls klara det lika bra. Då jag ser hennes styrka och vilja blir jag så stolt, så imponerad. Hon ger mig styrka att kämpa tillsammans med henne. 

Min lilla krigare. Så liten, men så stark och modig. 


En dag i skogen med sirap i svansen

Skrivet av Sara Hellström 06.05.2018

Imorse packade jag och Bianca en stor ryggsäck med lite ved och tidningar, kokade en stor termos med kaffe och packade ner lite tallrikar och bestick. Vi skulle möta upp två av mina vänner (som dessutom är mina arbetskollegor) vid Molnträsket här i Vasa.

Vid molnträsket finns massa olika naturstigar att välja mellan, vi hade planerat att gå en sväng där och sedan sätta oss på ett passligt ställe för att steka plättar och grilla korv. Har du inte besökt Molnträsket tidigare, då tycker jag att du genast skall sätta det på din att-göra-lista. Där är hur fint som helst. Jag hade ingen kamera med mig idag, men jag knäppte några halvbra med telefonen sådär i förbifarten.31960654 10214524662723855 42757683626901504 n

31964179 10214524663363871 4690236391836090368 n

31955920 10214524663043863 9202685971118686208 n

Det var verkligen en fin dag idag, varmt och skönt. Nästan som sommar. Bianca fick givetvis följa med och blev full av iver då hon insåg att vi skulle promenera i skogen. Ganska snabbt hittade vi en bra plats att sätta oss på. Där var alldeles lugnt, inga människor överhuvudtaget. Mina duktiga vänner fixade upp eld och började steka plättar. Vad jag gjorde under tiden vet jag inte riktigt, trallade nog mest runt på stenarna tror jag. 

Vi satt där i solskenet i över två timmar. Pratade, åt både korv och plättar och drack kaffe. Så trevligt, avslappnande och bara härligt. Härliga människor och härlig miljö. Vi konstaterade att detta är definitivt något man borde göra oftare och det är absolut något vi skall göra igen, nästa gång skall vi ta med vår sista kollega som tyvärr inte kunde komma idag. 

Jag är väldigt tacksam över att ha så trevliga arbetskolleger som jag dessutom kan kalla mina vänner, det är inget jag tar för givet och det glädjer mig verkligen att ha fått lära känna dessa människor. Vi är alla olika och kommer alla från olika bakgrund, vilket är helt fantastiskt. Jag har lärt och lär mig hela tiden mycket av dessa vänskaper och de har öppnat mina ögon för många nya saker. Tänk att vi inte ens jobbat tillsammans i ett år än och ändå hunnit bygga upp så fin vänskap sinsiemellan. Fantastiskt. 

31949093 10214524662883859 7583274118439501824 n

31949088 10214524662963861 2134284281491488768 n

Dock var det kanske inte precis så här idylliskt som det låter, inte hela tiden. Vanligtivs är Bianca väldigt lätt att ha med sig i skogen och naturen, eftersom hon fullständigt älskar det och trivs bra. Idag hade hon verkligen myror i brallan och var så rastlös. Gick runt och gnydde och hade svårt att hitta ro. Förutom det var hon verkligen högt och lågt och överallt. 

En stund hade hon nosen i gräddburken och nästa sekund hade hon slukat en halv korv. Och gud vad hon tiggde korv (innan hon stal en), hon brukar aldrig tigga på det där sättet. Sedan satte hon svansen ner i sirapsburken, med följden att hon gick och släpade på en massa stora kvistar som fastnade i hennes sirapssvans. Därimellan slickade hon av våra plättallrikar och puffade ner besticken mellan stenarna. Hörseln hade hon lämnat hemma och ja, hon var inte riktigt lika behändig som hon brukar. 

Då vi kom hem fick hon sig en ordentlig dusch och sedan dess har hon sovit skönt i sin säng. En trevlig dag hade vi tillsammans med tjejerna och även om Bianca ger mig lite gråa hår ibland, så älskar jag henne ovillkorslöst ändå. Hon förgyller våra dagar med alla sina påhitt. Även om det var mindre kul i stunden, kommer jag nog alltid minnas då den där enorma kvisten kladdat fast sig i hennes sirapssvans. Det går ju omöjligt att bli sur på en sprallig sötnos som denna, eller hur? Älskade skogsmulle, du är verkligen en speciell hund.31960523 10214524663443873 5713447113849831424 n


Snart har vi en 4-åring

Skrivet av Sara Hellström 27.04.2018 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Om mindre än två månader fyller Bianca fyra år. Fyra år! Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla om det inte var så att hon endast fyller tre, men nej. Hon fyller fyra år. Det är lite blandade känslor över hennes inkommande födelsedag. Dels har hon utvecklats (och fortsätter utvecklas hela tiden) till en fantastisk vuxen hund som blir mera mogen och mer världsvan för var dag som går, men samtidigt är det skrämmande hur snabbt det går. 

Jag minns bokstavligen natten hon föddes fortfarande, i detalj. Minns exakt dagen hon flyttade hem till mig och allt annat vi gått igenom. Som valp var hon ibland så jobbig så jag stängde in mig badrummet och räknade ner från tio. Där imellan var hon så underbar och helt perfekt. Trots vår turbulenta resa tillsammans har vi varit ett oklanderligt team sedan dag ett. Det har alltid varit hon och jag. Hur klyschigt det än låter, så har hon spelat en stor roll i hela det här "hitta mig själv" resan jag genomgått sedan hon kom in i mitt liv. Med henne vet jag idag vem jag är och vad jag vill. img 0206

img 0195

img 0180

Tänk att den här lilla krabaten på endast ett par hundra gram snart fyller fyra år och har fått en sådan stor plats i våra liv och hjärtan. En helt fantastisk resa vi har både bakom oss och framför oss. Jag är säker på att hon kommer att fortsätta förgylla våra dagar och imponera på oss ännu mera än vad hon redan gjort. 

Jag önskar jag kunde berätta för henne hur stort avtryck hon gjort på oss båda. Och även på andra utanför vår familj. Även om jag inte kan säga henne med ord vi båda förstår, så tror jag nog hon vet. Varje dag berättar vi för henne hur älskad och viktig hon är. Vad hon betyder för oss och framför allt mig. Det är hon och jag, det har det alltid varit och det kommer det alltid att vara, oavsett vad. 


Om det dåliga samvetet

Skrivet av Sara Hellström 18.04.2018 | 1 kommentar(er)

En av de bästa sakerna med mitt jobb är de varierande arbetstiderna. Ibland är jag ledig på dagarna, ibland kvällarna och ibland är jag ledig en helt vanlig måndag. Att dessutom ha en husse som även han har varierande arbetstider och jobbar tre-skiftes är guld. Kanske inte för relationen mellan matte och husse, men om man delar sitt liv med en hund är detta en stor fördel. Det underlättar något enormt.

Något nog alla hundägare kämpar med är tiden. Att pussla ihop tiden så att hunden inte behöver vara ensam mera än nödvändigt. Sedan använder sig vissa av tjänster som hunddagis, som givetvis också är en praktiskt lösning. Här vi bor och i Finland överlag är dock inte hunddagisar så vanliga, så vi har därför inte heller använt oss av en sådan tjänst. I Sverige är nog hunddagis mer en regel än undantag.saramariaexenia wordpress com 2

Just det här med tiden är något som grämer mig hela tiden. Skulle jag få önska fritt hade jag aldrig lämnat Bianca ensam. Jag hade tagit med henne till jobbet, gymmet, mataffären och vart jag än gick. Det är ju så jag egentligen vill ha det. Tyvärr ser verkligheten lite annorlunda ut än drömmen. Med detta följer givetvis även det dåliga samvetet. 

Det dåliga samvetet att varje morgon behöva säga "Hejdå, matte kommer snart". En litet bit av mitt hjärta slits loss, varenda gång. Detta trots att husse ofta blir hemma med henne eller kommer hem snart. Bianca är nog väldigt lite ensam hemma, jämfört med många andra hundar. Tror jag. Sällan är hon ensam en hel arbetsdag, just i och med att vi både har varierande arbetstider.

En dag hoppas jag kunna ta med henne till jobbet, det är min stora dröm. Den dagen är inte idag. Idag säger jag igen "Hejdå, matte kommer snart" och stänger dörren med en klump i magen. En bit av mitt hjärta slits loss, igen.


Om vi pratade samma språk i fem minuter

Skrivet av Sara Hellström 17.04.2018 | 3 kommentar(er)

Häromdagen kom jag över en väldigt intressant frågeställning som löd såhär, Om du och din hund pratade samma språk i fem minuter, vad skulle du säga?

Så intressant att tänka på sådana här saker. Det går att vrida, vända, fundera och analysera på frågan i all evighet. Även om jag tycker att min och Biancas kommunikation fungerar bra och att vi förstår varann förvånansvärt bra, så vore det ju fantastiskt om man hade möjligheten att prata med varann genom ett gemensamt språk. Om man då endast hade fem minuter, vad skulle man säga? Det finns så mycket man skulle vilja, borde eller behöva säga. Hur skulle man kunna välja vad som är viktigast. Vad man skulle sätta tiden på. Jag har funderat mycket på detta och jag har kommit fram till vad jag skulle säga. 

IMG 2

Om jag och Bianca pratade samma språk i fem minuter skulle jag först ägna en hel minut åt att berätta hur mycket hon betyder för mig. Hur älskad hon är och hur tacksam jag är över att få dela mitt liv och vardag med henne. Jag tror hon redan vet och förstår hur mycket jag älskar henne, men det är ändå något jag skulle behöva få säga med ord som vi båda förstår.

Det mesta av tiden skulle jag sätta på att fråga henne om det finns något jag kan göra annorlunda, för att hon skall få det bättre. Jag skulle fråga henne om det finns något jag behöver veta för att ge henne det bästa jag kan. För att göra hennes liv till det absolut bästa livet. Om det finns något hon försökt säga mig, men som jag int förstått.

De sista sekunderna skulle jag spendera på att berätta åt henne att alltid hållas nära mig och att saker som bilar, ormar och vargar är farliga. Och om jag tar henne till en veterinär är det endast för hennes eget bästa. Att jag alltid vill henne väl och sätter hennes välmående på första plats.

Om du och din hund pratade samma språk i fem minuter, vad skulle du säga? Dela gärna med er av era tankar. Om jag får tillräckligt många svar, så kanske jag kan sammantälla allt i ett helt eget inlägg. Det vore väl kul!


Vår soliga söndag

Skrivet av Sara Hellström 15.04.2018

Idag har vi verkligen haft våren på besök i Vasa, förhoppningsvis för att stanna. Solen har skinit och det har till och med varit riktigt varmt och skönt. Jag älskar då det är så ljust ute och jag känner verkligen hur energinivån ökar något enormt. Äntligen kan man komma ur sin vinterdvala och känna sig på topp igen. Älskar våren och sommaren!

Vi har njutit av vädret till fullo idag. Vi åkte in till stan, hela familjen, och åt lunch på Sweet Vasa. Vi satt utomus i solskenet och bara njöt. Av både sallad, sällskap och sol. Bianca njöt hon också och tyckte det var roligt att se på alla människor som passerade. Hon är (oftast) väldigt lätt att ha med överallt och gör inga större väsen av sig. Hon är van att följa med oss och det märker man så väl då vi t.ex. lunchar på stan. 30715816 10214370558111336 3602706558879793152 n

30726699 10214370557551322 3135857147246542848 n2

30727853 10214370558591348 3663713653036679168 n

Efter lunchen (där jag nu märker att sambon snodde mitt bacon) försökte vi leta reda på en glass, men glassförsäljarna hade tyvärr inte vaknat ur vinterdvalan ännu. Istället åkte vi och köpte ett glasspaket och åkte hem till sambons föräldrar. De bjöd oss på lite mera lunch och sedan åt vi glass till efterätt. Bianca fick springa av sig lite på gården och nosa runt bland den kvarvarande snön. Nu kom vi nyss hem och skall avsluta den här soliga söndagen med pizza och film. Som pricken på i:et är jag ledig imorgon och sambon har kvällskift, bättre än så kan det väl knappast bli.30724207 10214370559151362 799054862712045568 n 1

Trots att huset kändes lite väl tomt imorse efter att våra sista gäster åkt hem och trots att varken jag eller Bianca visste vad vi skulle göra av den här dagen blev det hur bra som helst. Bianca har fått leka med mammas hundar i flera dagar och vi har fått umgås med både min mamma, mommo och även pappa som var på en snabb visit under helgen. Trevliga dagar som fick avslutas med en helt perfekt, solig och vårig söndag. Härligt <3 


En vacker morgon

Skrivet av Sara Hellström 06.04.2018

Första morgonen jag vaknade hos mamma var det så vackert, några minusgrader och solen sken. Jag tog hundarna med mig ut till hundhagen genast jag vaknade och tog kameran i högsta hugg. Tacksamt att man alltid har modeller redo då tillfället kommer. Mitt mål var väl att få alla tre hundarna på rad bredvid varann där i det fina morgonsolskenet, men riktigt så gick det inte. 

Bianca och Tindra (Biancas mamma) är väldigt duktiga framför kameran och gör precis som man ber dem. Speciellt Tindra, hon är den mest tillgivna och lydiga hund jag någonsin träffat. Mammas andra hund, Caisa var däremot inte lika taggad på fotografering. Hon jagade hellre fåglar som flög förbi eller annars bara sprang runt  i hagen, helst så långt bort från kameran som möjligt. Hon fick vara med en stund, men sedan skickade jag in henne på time-out och fortsatte med de två som verkligen gillade att bli fotade.DSC5

Mammas hund Tindra är alltså Biancas mamma, därför tycker jag det är lite extra roligt att fotografera dem tillsammans. Mor och dotter bilder. Det är svårt att veta om de själva vet att de är mor och dotter eller om de endast ser sig som vänner. Man säger ju att hundar minns väldigt bra och aldrig glömmer. Däremot har jag också hört att en hundmamma kan känna igen sina valpar i två års tid, men efter det finns inte mamma-valp bandet kvar. Hur det verkligen är kan vi väl endast spekulera kring.

Jag ser många likheter mellan Tindra och Bianca. Tindra är en väldigt lugn, lojal och stabil hund. Bianca har alltid haft en högre växel än vad Tindra haft, men jag börjar hela tiden se mera av Tindras lugn hos Bianca. Även om de är olika till färgerna så liknar de varann både till utseendet och beteendet. Bianca blir allt mer som sin mamma. Det har varit väldigt intressant att först se Tindra växa upp, sedan Bianca och att nu kunna följa dem tillsammans sida vid sida.
DSC01614

DSC01567

DSC01563Den här sista bilden blev min absoluta favoritbild. En bild med så mycket kärlek, eller i alla fall inbillar jag mig det. Kan hända att de bara råkade se på varann och inte alls kände någon kärlek gentemot varann, men som fotograf får man väl skapa sin egen verklighet. Oavsett så är det åtminstone en bild att kunna se tillbaka på och minnas den där vackra soliga vintermorgonen vi hade, jag och hundarna.


Tre söta påskhäxor

Skrivet av Sara Hellström 01.04.2018 | 1 kommentar(er)

Senast jag skrev skulle jag och Bianca strax hoppa på bussen. Det gjorde vi och vi kom lyckligt fram till vår destination. Jag och Bianca klarade av våra sex timmar i bussen med bravur. Vi är båda väldigt vana att åka buss den där sträckan och ser det inte som något större problem. Vi ser lite serier, tittar ut genom fönstret, lyssnar på poddar och sover lite grann. Går hur bra som helst.

Över hälften av vår tid här har nu gått och vi har hunnit med en hel del. Igår spenderade jag hela dagen med mamma och hundarna. Vi gjorde sådant vi oftast gör. Kollade lite i mammas skåp ifall man kunde hitta något kul, man fyndar alltid något i mammas skåp. Sedan var vi givetvis tvungna att klä ut hundarna lite grann och ta en påskbild. Är det något jag och mamma delar är det intresset för hundar och foto, något vi båda alltid är taggade för. Mamma coachade hundarna och jag fotade. Att klä ut sina hundar till påskhäxor är nog något bara hundägare förstår varför man gör. Men visst blev de söta, våra små påskhäxor?

DSC01643

(Caisa längst till vänster, Biancas mamma Tindra i mitten, Bianca längst till höger)

Idag skall vi åka till Ekenäs och hälsa på mommo, min kära mommo. Det är så länge sedan jag träffat henne så det skall bli väldigt roligt. Känner jag henne rätt kommer vi äta gott och sedan rota lite i hennes skåp också, i hopp om att hitta något hon kan skänka åt mig. Både min mamma och mommo blir sjukt taggade på att röja och städa då jag kommer, i hopp om att kunna truga lite prylar på mig. Oftast fungerar det också. 

Imorgon skall jag träffa världens bästa brorsson igen och sedan är det dags att åka hem igen. Hoppas ert påskfirande är lika kul och trevligt som vårt <3 


En vacker vinterdag

Skrivet av Sara Hellström 18.03.2018

Min grymma förkyning håller fortfarande i sig och därför har uppdateringen här blivit lite lidande. Detta måste vara den segast förkylningen i världshistorien. Jag har varit otroligt matt i kroppen och inte haft någon som helst extra energi. Fokus har legat på att vila så mycket som möjligt och försöka bli frisk, vilket går sådär. Det är absout på bättringsvägen, men idag vaknade jag tyvärr utan röst och med ett rivjärn i halsen. Igen. Men energin börjar i alla fall återvända, vilket känns positivt.

Jag har endast orkat gå korta promenader med Bianca under min förkylningsperiod och igår var första dagen jag orkade vara utomhus lite längre. Solen sken och värmde så skönt hela dagen. Vi tog en promenad ute på isen, åt fisksoppa ute vid Jannes Saloon och sprang av oss på isen utanför Brändö. Bianca njöt och vi njöt. 29313237 10214137207637720 5951613620327546880 o2

29313227 10214137207517717 6963501898015965184 o

29342161 10214137210597794 8587461640025276416 o

29356500 10214137208597744 2615725792973291520 o

Det här är nog något av det härligaste med att ha hund. Att få se hennes lycka då man går ute på isen en dag som denna. Eller promenerar i skogen. Tack vare Bianca är jag mycket mer aktiv än jag annars skulle vara. Det är jag helt säker på. Utan henne skulle jag nog vara ganska lat. För hennes skull både måste och vill jag hitta på mycket utomhusaktiviteter, eftersom det är det hon gillar och mår bra av. 

Då vi kom hem igår efter vår lilla utflykt bäddade sambon och Bianca ner sig i soffan under varsin filt och jag åkte iväg på jobb. Det kändes faktiskt riktigt bra att lämna dem där, nerbäddade, och åka iväg på några timmars jobb. Idag skall vi åka och titta på några husvisningar (håll tummarna att vi hittar vårt drömhus idag!) , kanske reda upp lite här hemma och sedan borde både jag och Bianca ha en liten skönhetskväll. Klor som borde klippas, päls som borde borstas och jag själv borde nog också ge både fötter och händer lite extra kärlek. Njut av söndagen och hoppas ni får hållas friska <3