1D2

Då bägaren rinner över

Skrivet av Sara Hellström 13.01.2019 | 3 Kommentarer

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693

Kommentarer

  • Berit Wikström 13/01/2019 10:44pm (4 månader sen)

    För står så väl att slits mellan lyckan över ert lilla kommande barn och sorgen över er lilla kisse som knappt hann börja leva sitt liv ;) Får ni en dotter nu kan ni lägga Selma namnet till ett av hennes namn så hedrar ni lilla kissen Selma <3 När min pappa dog i cancer 1994 hade vi just tagit vår första sheltie Ronja o hon blev allt det som jag tyckte om hos min far lugn tryck och stabil ibland tänkte jag att vi fick honom till baka som en söt glad hundvalp.jag tror på att vi kan födas på nytt kanske inte som den person vi varit tidigare men som ett husdjur eller så som blir oss väldigt kära <3 Du ska se att det steg vis nog blir bättre med sorgen och saknaden av Selma och självklart ska ni sörja henne o glädjas över de lilla hon hann ge er av kärlek :)Vet hur svårt det var då foton ploppa upp överallt i datan av Wilma de var svårt först kunde jag inte se på dem utan att hjärta krympte o tårarna rann de är nu två år sedan o jag ser på dem med kärlek och värme o glädje o stor saknad ,men vi får dom aldrig tillbak så grymt är livet tyvärr , menvi lär oss småningom att se på dom ljusa fina stunder de gav oss <3Kramar till er

  • Nanette 13/01/2019 11:03pm (4 månader sen)

    ❤️ det är alltid bra att gråta ut! Man ska inte hålla tillbaka, känslorna måste få finnas med. Sorgen och allt vad den innebär måste få levas ut, kännas, bearbetas.

    I boken jag berättade om nämns många gånger att sorg är den normala känslomässiga reaktionen på ett förändrat livsmönster. Det ska kännas, och man ska inte hålla tillbaka. Gör det du känner att du behöver för att orka ????

    Tack kära ni för besöket! ????❤️

  • Christina 14/01/2019 4:50pm (4 månader sen)

    Kram. <3

Skriv en kommentar