1D2

Visa alla inlägg skrivna november 2018

Det blir en julkalender även i år

Skrivet av Sara Hellström 28.11.2018

Visste du att jag har haft en bloggjulkalender på min blogg de tre senaste åren? Jag har egentligen länge vetat vad jag ville göra detta år, men sedan hände allt med Selma och livet blev stående på paus. Måste erkänna att motivationen för allt annat än att överleva vardagen har varit lågt. Jag sörjer fortfarande och kämpar mig igenom dagarna, men sakta men säkert börjar jag kunna andas igen. Kunna se ett litet ljus även i detta mörker. 

Tanken att skippa årets kalender helt fanns definitivt där, men samtidigt vet jag att jag måste gå vidare och göra "normala" saker, göra det som jag tänkt. Så vi kör på som planerat, bära eller brista.

I år kommer jag att ha en "Best of" Julkalender. Jag kommer plocka ut de allra bästa bitarna ur mina tre senaste julkalendrar. Det kommer bli en salig blandning, men ni kommer få ta del av en massa hundrelaterade ämnen, tips och projekt. 

2015 hade jag inget speciellt tema på min julkalender, utan den innehöll bara en massa hundtips i text- och videoformat. 2016 var temat "24 aktiviteter för dig och din hund" och bestod av tjugofyra stycken videoklipp. Ifjol var temat " DIY och andra smarta tips" och bestod även den av olika videoklipp. 

I och med att jag hej vilt kommer att plocka ut bitar härifrån och därifrån, betyder detta alltså att numrorna på luckorna kommer vara lite missvisande. Det kommer kanske att dyka upp flera luckor som har samma nummer och de kommer inte att stämma överens med dagens datum. En bisak i det hela, men så att ni inte tror jag tappat det helt då det står lucka 15 på en video jag publicerar den tredje december. 

Så med det sagt, så hoppas jag att ni kikar in här dagligen med start kommande lördag den första december. Ha det bra tills dess <3 

Julkalendrar saramariaexenia


Livet står stilla

Skrivet av Sara Hellström 22.11.2018 | 7 kommentar(er)

Kategorier:

Jag vet inte om jag egentligen är redo för att skriva detta, men kommer jag någonsin att bli? Livet står stilla och det är en kamp. Timme för timme, dag för dag. Jag mår inte alls bra och hoppas fortfarande få vakna upp ur mardrömmen snart. Imorgon har det gått en vecka. En vecka sedan vår familj revs itu och universum tog något mycket värdefullt av oss. Helt utan förvarning. För andra har det gått en hel vecka sedan dess, men jag är fortfarande mentalt kvar på precis samma ställe. 

Jag var inte säker på om jag ens skulle skriva om det så hände, jag är fortfarande inte säker på om jag gör rätt. Selma var en så stor del av vårt liv och även ni hann lära känna henne här via bloggen. Så en del av mig tycker att hon förtjänar detta. Hon förtjänar att alla vet att hon fick gå i frid och att vi gjorde allt. Precis allt, för att rädda henne. 

I slutet av oktober var Selma på en mindre operation. De sydde fast ett sår hon hade fått på ryggen. Såret läkte fint och så vitt vi vet uppstod inga komplikationer. Tio dagar senare togs stygnen bort och hon var friskförklarad. Fem dagar efter det råkade Selma få ett skärsår på en av baktassarna. Hur det hade uppstått visste vi inte, men hon mådde i övrigt bra så i samråd med veterinären putsade vi såret hemma och hade krage på henne ett par dagar. 

På onsdag kväll skickade jag ett meddelande åt sambon, "Jag har putsat Selmas sår och hon sover nu". Den kvällen hade jag lyckats putsa såret själv och gick och lade mig, med Bianca i fotändan och Selma nere i hundbädden vid min sida. Jag somnade till Selmas spinnande, precis som vilken annan kväll som helst. Att det skulle bli den sista kvällen jag hörde henne spinna kunde jag omöjligt veta. 

Jag vaknade mitt i natten med en känsla av oro. Selma var inte i sovrummet, vilket hon vanligtvis alltid var. Det kändes som att jag borde ha gått upp och kollat, men eftersom jag är väldigt överbeskyddande av mig och lite hispig då det kommer till djuren, tänkte jag att jag för en gångs skull skall lita på att allting nog är okej. Vad skulle ha kunnat hända på någon timme?

IMG 8162

Klockan ringde 08.00. Jag och Bianca gick ner och ingen Selma syntes till. Jag gick till badrummet, där hon ibland låg på det varma golvet. Där satt hon och då jag mötte hennes blick visste jag genast att något var på tok. Hon var slö, ville inte äta, kunde inte kissa och betedde sig allmänt lite konstigt. Jag satt henne i bilen och körde iväg till veterinären omgående. 

Väl framme hos veterinären försökte jag i panik få ur mig vad saken gällde och att de måste ta in henne nu. Under bilfärden hade det nämligen även hänt något med hennes andning och hon andades väldigt tungt. Kliniken hade personalbrist och berättade att de kan ta in henne, men hinner först titta på henne senare på eftermiddagen. Där brast det totalt för mig och sambon tog över. 

För att göra en otroligt jobbig och lång historia kort, så hade även kliniken snabbt konstaterat att allting inte stod rätt till med Selma. De hade röntgat henne och därefter opererades hon akut. Man trodde att hon kanske hade något främmande föremål i magen, men det enda man hittade var en inflammerad tarm. Jag var på jobb den här dagen, men minns absolut ingenting av själva jobbet. Allt jag minns är hur jag försökte hålla tillbaka tårarna och väntade på besked efter besked. 

Klockan 18.00 samma kväll fick jag hämta hem Selma. Hon var, som veterinären sade, stabil men andades fortfarande tungt. Hennes lungor och luftvägar såg bra ut, så de kunde inte hitta någon orsak till hennes tunga andning. Hon hade fått en hel dos med mediciner och var fortfarande rätt påverkad då jag hämtade henne. Vi fick ta hem henne, men de ville gärna ha tillbaka henne nästa morgon ifall läget inte förbättrats under natten. 

Den Selma jag tog hem, var inte vår Selma. Hon var såklart trött och påverkad efter operationen, men andningen var betydligt tyngre och med rosslande. Hon stod och gick själv och var inte svag i kroppen på det sättet, men ville varken äta eller dricka. Det var inte längre hon bakom ögonlocken och även om jag fortfarande ville ha en gnutta hopp, så var det nog där och då jag förstod vartåt detta var på väg.

IMG 8163

Jag satt med Selma hela natten. Jag berättade för henne om snön hon ännu inte fått se, granen som kommer snart och allt det där hon ännu inte fått uppleva. Fram för allt berättade jag för henne hur värdefull hon är, hur mycket vi älskar henne och hur tacksamma vi är för att hon kom in i våra liv. Hela natten satt jag med henne och bara försökte hålla mig stark. Det var en lång natt. 

På morgonen var läget inte bättre, så vi åkte in med henne. Veterinären såg bekymrad ut och precis som jag visste sade hon att de skall försöka medicinera henne ytterligare, men sedan finns det inget mer de kan göra. Jag hade med all min kraft verkligen försökt klamra mig fast vid den sista gnutta hopp ända fram tills nu. Här rasade min värld. Jag visste att vi kommer aldrig att få tillbaka henne.

Vi åkte hem, i väntan på besked. Jag kunde inte andas. Hyperventilerade, trodde jag skulle spy. Låg i trappan och ville fly ur denna fruktansvärda dröm. Jag hade panik och bara bad till allt och alla att detta skulle vara över, på ett eller annat sätt. Jag klarade inte ovissheten. Strax före 12 ringde de från kliniken. Hon hade piggnat till en stund, men sedan hade det gått snabbt nerför igen. Man tror hon hade fått någon slags virusinfektion som tog över kroppen snabbt och det fanns inget varken veterinärerna eller vi kunde göra. Det var dags att låta henne gå. 

Jag kände en sekunds lättnad. Vi behöver inte leva i ovisshet längre, hon kommer få det bra nu. Hon kommer må bra! Sedan kom sorgen och smärtan som ett tåg över oss båda. Och den är ännu här. Som ett stort mörkt moln som svävar ovanför oss och vägrar gå sin väg. En sorg som tar så ont att det är fysiskt svårt att andas. 

Vi åkte in alla tre för att ta farväl. Selma låg i ett avskilt rum, med dämpad belysning. Så sorgligt, men så fridfullt. Hon hade fått lugnande så hon andades inte tungt längre. Hon låg under en grå filt och hade en gult bandade med grönt mönster runt ena tassen. Hon var så vacker, vår Selma. Vår lilla lilla älskling. Hon som var så full av liv och energi bara ett drygt dygn tidigare, låg nu där med en liten kropp som inte fungerade längre. Det var ett fint, fridfullt men tungt farväl. Ett ofrivilligt farväl. 

IMG 8161

Selma blev himlens finaste ängel förra fredagen, den 16 november. Vi har så många frågor vi aldrig kommer få svar på. Vi bär en sorg som är ohanterbar. Saknaden gör så ont och huset är så tomt. Jag är fylld av sorg, ilska och frustration. Arg över att hon togs ifrån oss, inte ens åtta månader gammal. Var är rättvisan i det? Jag försöker lära mig leva igen och försöker finna glädje i vardagen, men det är svårt. 

Jag kommer för alltid älska henne, sakna henne och vara tacksam över allt hon gav oss. Hon kommer alltid vara den bästa och jag är säker på att hennes själ fortsätter springa här på gräsmattan, fortsätter ligga på loftet och titta ut och fortsätter sova mellan oss i sängen. Matte saknar dig så, älskade Selma.


Vi älskar dig, Selma

Skrivet av Sara Hellström 17.11.2018 | 6 kommentar(er)

Det här är det tyngsta jag skrivit i mitt liv. Livet kastades upp och ner över en natt och vår familj är trasig. Allt känns väldigt meningslöst och jag vet inte hur vi skall fortsätta med våra liv. Jag vet verkligen inte. Det sägs att en katt har nio liv, men vår Selma fick inte ens ett. 

Jag är arg, ledsen och förstörd. Vi sörjer. Vi gråter, vi skriker och vet varken ut eller in. Det går inte att sova eller äta. Till och med att andas känns tungt. Vår Semla har gått vidare och lämnat ett enormt tomrum efter sig. En sorg som är för svår för att hantera. 

Selma flyttade in hos oss samma dag som vi flyttade in i huset. Hon blev snabbt en självklar del av vår familj och var pusselbiten som saknades. Hon förgyllde våra dagar med sin kärlek, sina busiga påhitt och sina vackra små ögon. Hon var den bästa. 

Selma var som en del av inredningen i huset. Vart vi än ser så ser vi henne. Hennes favoritgömställen, hennes sovplats, trappan hon brukade sitta på och gräsmattan där hon kom springandes. Och alla hennes saker. Leksakerna, bädden och hennes klösträd. Det är tungt. Så tungt. Att vara i huset ger mig ångest och jag vill så gärna att allt skall vara en mardröm vi snart får vakna upp från. 

Bianca har förlorat en syster, en bästa vän. Vi har förlorat en familjemedlem. Våra hjärtan är i kras. Vi måste hitta tillbaka till livet och försöka hitta en mening i vardagen, även utan Selma. 

Vi saknar henne så. Saknar att inte längre få somna bredvid henne. Ingen som klättrar i gardinerna. Ingen som kommer springandes på gården då vi kommer hem. Saknar hennes närvaro och hela henne. Hon hade hela livet framför sig och hade en hel värld att utforska. Jag är så fylld av ilska och sorg. 

Vi gjorde allt, vi gjorde verkligen allt för att rädda dig, vår älskade Selma. Världen ville annorlunda och även om vi inte förstår så är det skönt att veta att du har det bra nu. Vi är tacksamma för allt du gav oss, allt du lärde oss och för all kärlek du gav oss. Vi kommer för alltid att älska och sakna dig. Vila i frid lilla älskling <3 

IMG 8161


Lämna inte hunden i en kall bil

Skrivet av Sara Hellström 14.11.2018

På sommaren pratas det alltid om att man inte skall lämna hunden i bilen. Hundar kan inte svettas på samma sätt som vi människor och blir väldigt lätt överhettade. Endast några minuter i bilen en varm sommardag kan få allvarliga följer, hunden kan dö. På riktigt. Det tjatas och påminns om det varenda sommar, men ändå verkar många ha svårt att förstå hur farligt det faktiskt är. Det är en diskussion vi kan ta upp inför nästa sommar lite mera, eftersom det nästan inte finns något som gör mig mera upprörd än att se hundar i bilar soliga sommardagar. Idag var det nämligen kylan jag tänkte diskutera med er istället.

Även om vi varken fått snö eller speciellt många minusgrader på temperaturmätaren ännu, så är det ändå dags att tänka på den kommande vintern. För den kommer nog när som helst. Vintertid kan det bli väldigt kallt i en bil som står stilla. I Sverige finns det en lag på att man inte får lämna hunden utan tillsyn i bilen om det finns risk för att temperaturen blir lägre än -5 grader i bilen. Jag har tyvärr inte hittat någon liknande lag här i Finland, men förhoppningsvis finns det en ändå.

Hundens kroppstemperatur är normalt kring 38-39 grader. Om hundens kroppstemperatur sjunker för lågt kan den drabbas av hypotermi, vilket börjar med att den skakar och tappar energi. Därefter blir andningen långsammare, musklerna stela och blodtrycker sjunker. Då kroppstemperaturen ligger under 28 grader anses det vara grav hypotermi, hunden är inte kontaktbar längre och faller till slut i koma. Inget man vill utsätta sin hund för, har jag rätt?

Nu är det inte givetvis inte såhär svart och vitt, att alla hundar som sitter i bilen en stund en kall vinterdag kommer drabbas av hypotermi. Såklart tål vissa hundar mera kyla än andra, beroende på hund, ras och andra omständigheter. Det gäller att ha sunt bondförnuft och känna sin egen hund, såklart. Men jag tycker det är viktigt att diskutera ämnet och känna till vilka följder det kan få om man inte agerar korrekt.

Jag tycker att det är bra att ha ett varmt underlag som hunden kan ligga på i bilen. Om man vanligtvis har ett underlag i bilen, bör man komma ihåg att ta in det mellan bilturerna så att det är varmt inför nästa resa. Man kan också vid behov ha ett täcke på hunden under bilfärden. En annan sak man måste tänka på är att hunden sitter stilla i bilen och inte kan röra sig speciellt mycket, vilket också gör att den inte kan få upp värmen genom rörelse. 

Personligen strävar jag mot att aldrig lämna Bianca i bilen, varken sommartid eller vintertid.  Det är något av en principsak för mig att aldrig lämna henne ensam i bilen, även om jag vet att det mycket väl finns dagar och temperaturer då hon inte skulle ta skada av att vänta där en stund om jag springer in någonstans. Men jag går enligt regeln att aldrig göra det och det känns bra för mig. Vad har ni för tankar och åsikter om detta?

344


Jag kan inte skydda er mot allt

Skrivet av Sara Hellström 13.11.2018

I lördags kväll åkte hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner vi inte har träffat på evigheter. En vän som är, precis som mig, en otroligt passionerad hundägare. Vi har mycket gemensamt, men en av de största sakerna är nog kärleken till våra djur. Jag har verkligen inte många vänner som är på samma nivå som mig då det gäller djuren, men det här är en vän som förstår mig då jag säger att Bianca är så mycket mera än en hund för mig. Eller att Selma är så mycket mera än en katt. Hon förstår, för hon känner precis samma för sin hund.

Vi kom in på ganska djupa samtalsämnen angående djuren, både glada och mer ledsamma sådana. Vi pratade mycket om då djuren är sjuka och hur vi agerar i sådana situationer. Hur livet stannar upp och det enda som är viktiga är att de skall börja må bra igen. Hur man sover på golvet med dem veckotal om det behövs, handmatar dem eller sjukanmäler sig om det så behövs. Allt för dem. Det är inte många som förstår detta eller många som skulle agera på samma sätt. För mig finns inget annat sätt. 

Bianca har tyvärr varit med om ganska mycket tråkigheter i sitt liv och nu även Selma likaså. Jag hann bara publicera inlägget om att Selma är friskförklarad igår, då hon fem minuter senare kom in med en brutalt blodig tass. Det var ingen rolig kväll vi hade igår kan jag säga. Det var bokstavligen blod, svett och tårar, men mer orkar jag inte skriva om det just nu. Vi är tillbaka på mediciner och krage på huvudet, men hon kommer nog att bli bra. Veterinären har sagt att vi kan sköta såret hemma ett par dagar och blir det inte bättre måste det visas upp, men vi hoppas det läker av sig själv. 

Man önskar verkligen man kunde skydda dem mot allt ont i världen. Bädda in dem i en liten bubbla av bubbelplast och bomull så att ingenting kunde skada dem. Gud så man önskar det! Men det kan man ju inte. Man måste bara försöka skapa de bästa förutsättningarna för att de skall ha det bra och sedan finnas där då de behöver en lite extra.

Jag undrar ibland varför just våra djur råkar ut för så mycket. Jag är så matt över allt detta nu. Låt mina djur vara friska! Klandrar ofta mig själv då de råkar ut för saker, även om jag vet att det inte är mitt fel. Jag försöker tänka att det beror på att just jag tar så bra hand om mina djur då de är sjuka. Jag finns här för dem, sköter om dem och ger dem vad de behöver. Det är nog inte något alla skulle göra. 

Jag kan inte skydda er mot allt, även om jag så gärna vill. Jag kan bara finnas här för er och ge er mitt allt. Älskade, älskade flickor. 

DSC04572


Selma är friskförklarad

Skrivet av Sara Hellström 12.11.2018 | 1 kommentar(er)

Senast jag skrev hade vi sjukstuga här hemma. Selma höll på att återhämta sig från sin lilla operation och jag gjorde allt för att hon skulle ha det så bra som möjligt under sin återhämtningsperiod. Nu kan jag glatt meddela att hon är friskförklarad. Förra veckan var vi till veterinären för att ta bort stygnen och även om vi själva tyckte såret hade läkt bra, så var vi lite nervösa över vad de skulle säga på veterinärkliniken.

Vi packade in hela familjen i bilen och åkte iväg till kliniken. Selma sjöng hela vägen och Bianca låg mest och funderade vad Selma höll på med. Då vi satt där i väntrummet, min lilla familj och jag, kände jag mig plötsligt så överröst av tacksamhet. Tänk att denna man, denna hund och katt är min familj. Kunde inte önska mig något annat. 

En djurskötare kom och kallade in oss och tyckte det var bra att storasyster Bianca hade fått komma med som moraliskt stöd. Även om hon var lite otålig och tyckte nog hon borde ha fått mera uppmärksamhet än vad hon fick just då, men hon fann sig ganska snabbt i situationen. Djurskötaren började putsa Selmas sår och klippte sedan bort stygnen. Selma låg på bordet och putsade sina tassar och skötarens händer, helt lugn. 

Selma fick beröm flera gånger för hur duktig hon var och vi fick beröm för att vi skött såret så bra som vi hade. Det hade verkligen läkt så mycket bättre än vad vi kunnat hoppas på. Det som tio dagar tidigare var ett stort hål, ett köttsår, var nu ett litet rött streck på hennes kropp. Otroligt. 

Då skötaren sade att Selma är friskförklarad och att hon nu får gå ut igen och inte behöver ha någon tratt på huvudet drog både jag och sambon en suck av lättnad. Även om Selma klarat allting riktigt bra och inte trotsat det minsta, så visst var det skönt att få återgå till det normala igen. Inga mediciner, ingen sårvård och en katt som får vara katt igen. 

Då vi satt i bilen påväg hem igen kände jag åter igen sådan lycka över att den här familjen är min. Min friska, fina, fantastiska familj <3 


DSC04377