1D2

Jag är också rädd för vargen

Skrivet av Sara Hellström 10.04.2018 | 0 Kommentarer

Kategorier:

Ingen kan väl ha missat att vi har drabbats av ett mycket omtalat vargproblem i Österbotten. Även andra delar av Finland har samma bekymmer, bland annat min egen hemort. Jag vet egentligen inte om jag vill skriva detta, men jag måste. För det känns som vargarna tar över. För jag är också rädd. Rädd för vargen. 

Vi bor rätt så nära stan och i ett tätbebyggt område. Här i vårt område har man inte sett så mycket vargar, i alla fall inte vad jag känner till. Hur orättvist det än låter mot andra, så känns det skönt att det inte observerats vargar på vår bakgård. Man kunde tro att jag känner mig trygg och obrydd på grund av just det. Tvärtom, även jag är rädd för vargen och känner mig hindrad.

Man har observerat vargar flera gånger i skogen där vi brukar promenera med vår hundkompis. Vi brukar kunna släppa hundarna lösa och de älskar att springa av sig där. Där är de lyckliga. Nu vågar jag inte gå i varken den eller andra skogar. Ännu mindre ha hundarna lösa. Kalla mig överdriven eller löjlig, men det är sanningen. Jag är trött på att människor skrattar åt mig då jag säger att jag är rädd för vargen. Trött på att inte bli tagen på allvar. Det är ett allvarligt problem vi har rätt framför näsan.

Jag vågar inte gå ut efter att det blivit mörkt och gör jag det tittar jag mig jämt bakom axeln. Jag vågar inte vistas på gården med Bianca, speciellt inte kvällstid men helst inte heller dagstid. Bianca vill så gärna leka på gården, men jag vågar inte. Trots att vi bor i ett tätbebyggt område, men det känns som vargarna är precis överallt just nu. De kan dyka upp på vilken bakgård som helst.

Bianca vill så gärna gå en skogspromenad, men jag vågar inte. Inte nu. Det är inte min egen del jag är rädd för, utan såklart Biancas. Vad skulle jag göra om hon och jag mötte en varg i skogen? Ännu värre, på vår gård? Många säger att vargen är räddare för oss än vad vi är för den. Förhoppningsvis skulle vargen vara rädd för oss och springa sin väg, men vad om den inte skulle göra det? Har vi inte redan fått bevisat flera gånger att dessa vargar inte är speciellt rädda. De dyker upp i skidbackar och bakom husknuten. De är inte rädda. Skulle vi möta en varg skulle jag givetvis göra allt i min makt för att skydda Bianca, men vad om jag inte skulle lyckas? Den oron, den rädslan är fruktansvärd.

IMG 0832

För två år sedan såg vi vargspår i en närliggande skog, en skog där vi då gick väldigt ofta. Att det var vargspår visste jag inte då, men det fick vi bekräftat senare. Vargspåren var inget jag tänkte desto mera på då, utan tänkte att det skall mycket till om vi träffar en varg i skogen under vår promenad. Två år sedan. Idag har vi plötsligt ett hett debatterat och fruktat problem med vargar. Det känns som de är överallt. De tar över.

Barn kan inte gå ensamma till skolan, inte leka på gården. Föräldrar vågar inte ha sina barn ute i vagnar eller sandlådor. Hundägare vågar inte gå sena kvällspromenader eller vistas i skogen. Vågar vi plocka blåbär i sommar? Vågar vi oss ut på springtur med en podd i öronen? Inte jag. Inte längre. Hör ni hur sjukt det låter? I vårt välutvecklade samhälle vågar vi inte vistas ute p.g.a av vargar? 

Många säger att vargarna måste få finnas, precis som vi. Jag tycker absolut att vargarna måste få finnas, precis som alla andra djur i naturen. Jag tycker däremot inte de skall få vistas på människor bakgårdar där de skadar kära husdjur. Inte i skidbackar där barnen skidar. Inte stå bakom husknuten och vänta på bytet. Det är inte okej. Skulle vi verkligen acceptera det på samma sätt om vi hade björnar som sprang runt i skidbackar och inne i centrum?

Lever vi verkligen i en värld där det värsta måste hända innan man gör något åt saken? Är det värt det? Räcker det inte redan att både hundar och rävar har fått sätta liven till? Vargen är ett rovdjur och hör inte hemma på våra gårdar. Jag säger inte att lösningen är att skjuta ner alla och utrota arten, men jag säger att något måste göras. Det är inte okej att jag och många andra lever i rädsla och blir berövade en stor del av vår frihet i vardagen. Det är inte okej. 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar