Kommer jag någonsin sluta sörja

söndag 16 december 2018 - 16:54 | 0 Kommentarer

Det är en månad sedan vår värld vändes upp och ner. En månad sedan vår familj blev trasig. Det som vi trodde skulle bli en helt vanlig dag, en helt vanlig helg, blev något helt annat. Idag är det exakt en månad sedan vi tog farväl av vår Selma. 

För andra har detta kanske varit en månad, precis som alla andra månader. För mig har det handlat om överlevnad. Att komma tillbaka till livet och försökt hållas på fötter. Jag är fortfarande arg, ledsen och väldigt upprörd. Jag saknar henne så mycket att jag inte vet hur jag skall överleva att aldrig få se henne eller krama henne igen. Saknaden och sorgen tar fysiskt ont hela tiden. Det känns omöjligt.

Selma lämnade ett enormt tomrum efter sig. Ni kan inte förstå hur tomt det är i vårt hus. Vi hade inte levt en dag i huset utan Selma och nu skall vi klara av att leva där helt utan henne. Bara leva vidare. Aldrig hade jag träffat en sådan unik och fantastiskt liten katt. Hennes personlighet var verkligen något speciellt. Selma var väldigt liten till växten och vägde endast två kg, men hon var en enormt stor del av vår familj. Hon var så mycket för oss och vår familj. Dagen vi tog farväl av henne kunde jag på riktigt känna hur någon rev itu mitt hjärta. Den smärtan kommer jag aldrig att glömma.

Jag gråter fortfarande. Inte riktigt varje dag, men ofta. Jag sörjer och känner mig skadad. Jag är fruktansvärd arg inombords att hon togs ifrån oss. Det var inte rätt. Även om vi inte hade kunnat göra något annorlunda så blir jag väldigt upprörd fortfarande då jag tänker tillbaka på hennes sista dygn, inte för att hon led eller att vi gjorde fel beslut. Men för att det inte var rätt. Hon skulle ju leva med oss. Vi var en familj. 

Sorgen har varit och är, som ni förstår, fortfarande väldigt tung för mig. Därför har det varit extra skönt att på något plan stänga av sina känslor lite grann. Gå till jobbet, låtsas att inget hänt. Gömma bort hennes saker för en stund. Blogga som om allting är som vanligt. Men ingenting är som vanligt bakom kulisserna. Jag är rädd att tillåta mig känna fullt ut igen. Jag har en spärr jag inte vågar släppa på, för jag vet inte om jag kan hantera det. 

På gården brinner ett ljus för henne, bredvid hennes favoritgömställe. Där hon alltid var, där brinner ljuset hela tiden. Jag inbillar mig ibland att jag hör henne jama från platsen där ljuset brinner. Det får mig att känna att hon fortfarande finns med oss på något vis. Det känns väldigt viktigt för mig att ljuset brinner dag och natt, alltid för Selma.

Jag vet att tiden läker och att det måste få ta den tid det tar, men det gör inte saknaden mindre. Ingenting gör saknaden mindre. Hon är borta för alltid och ingenting kan få henne tillbaka. 

Julen är på intågande och det kommer nog kännas av att hon inte är med. Det skulle bli hennes första jul med oss. Hon skulle få en adventskalender och julklappar. Vi skulle mysa tillsammans hela julhelgen och Selma skulle ligga i min famn och titta på mig med sina söta små ögon. Vi skulle ta julfoton med henne och Bianca samt vara oroliga över att hon fäller granen. Vi skulle vara tvungna att akta så hon inte började leka med glittret i granen och få höra henne jama efter fisk från julbordet. Vi skulle allt detta, men inte längre. Vad hände? Jag kan fortfarande inte greppa vad som egentligen hänt.

Människor skriver sina önskelistor, stora som små. Allt jag önskar mig just nu är att få Selma tillbaka. Om så även bara för en liten stund. En sista kram, en sista blick. Det är allt jag önskar mig nu. Jag vill krama om dig, få hålla din små tassar, leka med dig. Jag vill känna då du hoppar upp i sängen och lägger dig bredvid mig för att sova. Jag vill höra dig spinna. Få se dina söta ögon och höra dig komma jamande emot oss på gården då vi kommer hem. 

Snälla lilla älskling, kom tillbaka till mig.

DSC4572

 

 

Kategorier:

Selma

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar