söndag 13 januari 2019 - 21:54

Då bägaren rinner över

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693

fredag 4 januari 2019 - 20:55

Välkommen 2019 !

Vem hade trott vi skulle välkomna det nya året med en sparkande bebis i min mage? Det här året, ursäkta, förra året förde verkligen med sig stora livsförändringar. Även om det hände en massa fina och fantastiska saker så är det tyvärr ett år jag kommer minnas som tungt, motigt och det testade verkligen vad vi gick för. Hur mycket vi klarade av. Det var väldigt påfrestande psykiskt för mig. 

Första halvan av 2018 minns jag knappt. Jag blev faster, det vet jag. Men utöver det är det ganska blankt. Sambon påminde mig om att vi gick på en massa husvisningar och lade ner mycket tid på det, eftersom vi gärna ville hitta ett egnahemshus under året. Jag tror det var i mars någongång som vi fick nys om huset vi bor i idag, vårt nuvarande hem.

Våren och sommaren gick åt att packa, städa, rensa och flytta. För att inte tala om alla bank- och försäkringsmöten vi gick på. Att köpa hus var så mycket mer än bara ett köpebrev. Vi köpte hus, flyttade till en annan kommun och bytte även bank och försäkringsbolag. Allt på en och samma gång. 

Samma dag jag fyllde 28 år, den 29 Juni, flyttade vi äntligen in i huset! Det var även dagen vår älskade lilla Selma flyttade hem. För mitt i all flyttstress hade vi ju även bestämt oss för att skaffa katt. Selma var uppväxt nästan i grannhuset, så det kändes verkligen som det var meningen hon skulle flytta hem till oss. 

Från den dagen framåt gick sommaren åt att packa upp lådor, få ordning på livet, renovera, lära känna Selma och lära sig livet med kattunge. Vi försökte njuta av sommaren där mellan varven, ibland lyckades det bättre och ibland lite sämre. Vi besökte Gotland och gick på flera bröllop och dop under sommaren. Det var en fullspäckad sommar, minst sagt. 

Då saker och ting äntligen kändes som det började falla på plats drabbades jag av en riktigt fruktansvärd hudinfektion. De få människor som såg mig då vet hur grymt det var, andra kan inte ens föreställa sig. Ansiktet svällde upp, blev förvrängt, varbölder som var flera centimeter stora och det både blödde och varade och ingen hjälp fanns att få. Jag blev sängliggande och ville bara krypa ur min egen kropp. Samtidigt hade vi nyss fått reda på att det växer en liten krabat i min mage. Det var så många känslor på en och samma gång och man visste knappt i vilken ände man skulle börja bena ut dem. 

Jag försökte hålla mig positiv genom hela hudinfektionen och försökte se det som en lärdom. Plus att vi hade lilla knytet att glädjas över, vilket jag verkligen försökte fokusera på. Vardagen rullade på, med mot- och medgångar. Mest motgångar kändes det som. Sedan rann bägaren över då Selma blev sjuk i omgångar och till sist förlorade vi henne plötsligt och tragiskt i vad vi tror var en akut och eventuellt medfödd virusinfektion. Då rasade allt. 

Året gav oss den största glädjen och den största sorgen samtidigt, vilket varit en kamp. Är en kamp. Aldrig har jag varit så redo att välkomna ett nytt år. Att behöva göra det utan Selma är fortfarande något jag sörjer och kämpar med och kommer troligen kämpa med det ett bra tag än. Att få göra det med en sparkande bebis i magen är däremot något vi är mycket glada och tacksamma över. Vi har ett otroligt spännande år framför oss och är mer än redo att få inleda det.

DSC00620

 

måndag 25 juni 2018 - 16:35

Vi håller på att flytta

Ja, vi flyttar! Och det är det enda vi gör just nu. Från tidiga morgnar till sena kvällar har vi jobbat på. Packat ner, lastat på, packat upp, städat, röjt och så vidare. Det är ett fortgående projekt kan man säga, som inte lämnar speciellt mycket tid åt annat. Vi börjar bli trötta i både kropp och sinne, men vi kämpar på.

För en vecka sedan (två dagar efter att jag kommit hem från min semesterresa) gick första flyttlasset. En vecka tidigare än planerat, men det är vi bara glada för. I lördags tömde vi i princip hela lägenheten. Vi hade egentligen inte tänkt tömma slätt i det här skedet, men samtidigt fanns det nog ingen orsak att dra ut på det. Vi har endast vår säng, matbordet och lite kläder kvar här. Och Biancas säng, såklart.

Vi har spenderat hela midsommarhelgen vid huset och verkligen tagit vara på den lediga tid vi haft. Vi hade tre lediga dagar gemensamt och det har verkligen varit guld värt med tanke på den här flytten. På midsommarafton flyttade jag och sambon ensamma i stormen, men resten av helgen har vi haft stor hjälp av vänner och familj. Så tacksam för all hjälp vi har fått.

DSC4

 

Många har frågat mig hur det känns. Känslomässigt är det en berg och dalbana. Ibland vill man bara kasta in handduken och gråta hejdlöst, eftersom det känns för överväldigande. Det känns lite som hela ens liv, ens trygghet har rivits upp och blivit utspridd över ett stort område. Man kan inte riktigt greppa det och jag har inte den kontrollen jag gärna vill ha. Att ha sitt liv i lådor, där du knappt vet vilka lådor du har vad i är tungt. Det känns skrämmande, vemodigt och visst kändes det lite chockartat första gången vi låste upp dörren till huset själva.

Det känns också spännande, overkligt och underbart. Det känns rätt. Det är ett fantastiskt ställe och ett hus med stort hjärta vi hittat. För varje låda vi packar upp så känns det bättre. Mera hemma. Snart har vi ett hem igen där var sak har sin plats och ett hem där vi lever vår vardag precis som förr. 

Vi bor ännu i vår gamla lägenhet den här veckan till slut, eftersom vi har närmare till jobbet och vi vill inte heller lämna Bianca ensam i nya huset då vi jobbar. Bianca har givetvis hängt med hela helgen och börjar sakta mak känna sig hemmastadd i nya huset, men hon är fortfarande tryggare i vårt gamla hem.

Nu skall vi åka och hämta en kökssoffa jag fyndade på loppis igår och sedan vidare mot huset. Det finns ännu mycket kvar att göra innan vi bosätter oss där. Egentligen skulle jag bara vilja kasta mig på soffan och sova bort hela kvällen, men eftersom vi inte har någon soffa kvar här så existerar inte ens möjligheten. Jag skall uppdatera lite mera bara tiden och orken finns, just nu räcker inte riktigt tiden till allt. Men snart, vi hörs!

fredag 25 maj 2018 - 08:57

Vi har köpt hus!

Läste du rubriken? Det är sant, vi har köpt hus.

 

Vi har länge drömt om ett eget hus, men i början på det här året började vi mer aktivt leta och gå på regelbundna visningar. Vi har hela tiden vetat vad vi söker, men det har verkligen känts som att det är omöjligt att hitta. Tills i mitten av Mars någongång, då vi kom över ett egnahemshus som vi ganska snabbt såg att kunde vara vårt blivande hem.

Att köpa hus är inte lätt, det har vi förstått under dessa månader. Speciellt för mig öppnades en helt ny värld med massa obegripliga facktermer (dock har vi haft en mycket bra kontaktperson på banken som verkligen skött sitt jobb exemplariskt) och en hel massa pappersarbete. För att inte tala om alla tankar vi gått och bärt på. Det har varit en tung process, men också rolig. Spännande. Tänk att vi snart har ett eget hus med egen gård. Vi äger gräsmattan Bianca springer på och vi äger väggarna runt om oss. Häftigt. 

 

Vi har levt i en känslomässig berg- och dalbana i flera månader. Speciellt jag, som är en sådan känslomänniska. Det är inte bara ett hus man köper, utan man skuldsätter sig även för en lång tid framöver. Det väcker inte bara en eller två tankar, man börjar verkligen fundera i alla möjliga banor. Faktum är ändå att oavsett hur och var man bor, betalar man någon slags avgift. Nu börjar vi i alla fall betala för vår egen skull.

Det är väldigt skönt att vi kommit såhär långt i processen, att jag nu kan berätta för er och alla andra vad som händer i vårt liv. Det här är något som tagit upp en stor del av vår vakna tid, därför har även bloggen blivit bortprioriterad ibland. 

 

Packningen är i full gång och vi packar, rensar och röjer allt vad vi hinner. Om exakt en månad är det beräknat att flytten drar igång. Jag vet redan nu att det kommer att bli en intensiv och småjobbig flytt, men vi har ju förhoppningsvis hela livet på oss att packa upp lådor i vårt nya hem sedan. 

 

" Ett rött hus med vita knutar, högt uppe på en kulle. Ett äldre stockhus, grundrenoverat i behov av lite småfix på insidan. Skogen nära. På landet, men ändå relativt nära till stan. "- Ungefär så har vi beskrivit vårt drömhus då vi talat om det. Det är precis vad vi hittat nu. 

Vi har köpt hus. Wow.

bc3b6le 1

Här är en bild från då Bianca besökte vår nuvarande hem för första gången.