söndag 16 december 2018 - 16:54

Kommer jag någonsin sluta sörja

Det är en månad sedan vår värld vändes upp och ner. En månad sedan vår familj blev trasig. Det som vi trodde skulle bli en helt vanlig dag, en helt vanlig helg, blev något helt annat. Idag är det exakt en månad sedan vi tog farväl av vår Selma. 

För andra har detta kanske varit en månad, precis som alla andra månader. För mig har det handlat om överlevnad. Att komma tillbaka till livet och försökt hållas på fötter. Jag är fortfarande arg, ledsen och väldigt upprörd. Jag saknar henne så mycket att jag inte vet hur jag skall överleva att aldrig få se henne eller krama henne igen. Saknaden och sorgen tar fysiskt ont hela tiden. Det känns omöjligt.

Selma lämnade ett enormt tomrum efter sig. Ni kan inte förstå hur tomt det är i vårt hus. Vi hade inte levt en dag i huset utan Selma och nu skall vi klara av att leva där helt utan henne. Bara leva vidare. Aldrig hade jag träffat en sådan unik och fantastiskt liten katt. Hennes personlighet var verkligen något speciellt. Selma var väldigt liten till växten och vägde endast två kg, men hon var en enormt stor del av vår familj. Hon var så mycket för oss och vår familj. Dagen vi tog farväl av henne kunde jag på riktigt känna hur någon rev itu mitt hjärta. Den smärtan kommer jag aldrig att glömma.

Jag gråter fortfarande. Inte riktigt varje dag, men ofta. Jag sörjer och känner mig skadad. Jag är fruktansvärd arg inombords att hon togs ifrån oss. Det var inte rätt. Även om vi inte hade kunnat göra något annorlunda så blir jag väldigt upprörd fortfarande då jag tänker tillbaka på hennes sista dygn, inte för att hon led eller att vi gjorde fel beslut. Men för att det inte var rätt. Hon skulle ju leva med oss. Vi var en familj. 

Sorgen har varit och är, som ni förstår, fortfarande väldigt tung för mig. Därför har det varit extra skönt att på något plan stänga av sina känslor lite grann. Gå till jobbet, låtsas att inget hänt. Gömma bort hennes saker för en stund. Blogga som om allting är som vanligt. Men ingenting är som vanligt bakom kulisserna. Jag är rädd att tillåta mig känna fullt ut igen. Jag har en spärr jag inte vågar släppa på, för jag vet inte om jag kan hantera det. 

På gården brinner ett ljus för henne, bredvid hennes favoritgömställe. Där hon alltid var, där brinner ljuset hela tiden. Jag inbillar mig ibland att jag hör henne jama från platsen där ljuset brinner. Det får mig att känna att hon fortfarande finns med oss på något vis. Det känns väldigt viktigt för mig att ljuset brinner dag och natt, alltid för Selma.

Jag vet att tiden läker och att det måste få ta den tid det tar, men det gör inte saknaden mindre. Ingenting gör saknaden mindre. Hon är borta för alltid och ingenting kan få henne tillbaka. 

Julen är på intågande och det kommer nog kännas av att hon inte är med. Det skulle bli hennes första jul med oss. Hon skulle få en adventskalender och julklappar. Vi skulle mysa tillsammans hela julhelgen och Selma skulle ligga i min famn och titta på mig med sina söta små ögon. Vi skulle ta julfoton med henne och Bianca samt vara oroliga över att hon fäller granen. Vi skulle vara tvungna att akta så hon inte började leka med glittret i granen och få höra henne jama efter fisk från julbordet. Vi skulle allt detta, men inte längre. Vad hände? Jag kan fortfarande inte greppa vad som egentligen hänt.

Människor skriver sina önskelistor, stora som små. Allt jag önskar mig just nu är att få Selma tillbaka. Om så även bara för en liten stund. En sista kram, en sista blick. Det är allt jag önskar mig nu. Jag vill krama om dig, få hålla din små tassar, leka med dig. Jag vill känna då du hoppar upp i sängen och lägger dig bredvid mig för att sova. Jag vill höra dig spinna. Få se dina söta ögon och höra dig komma jamande emot oss på gården då vi kommer hem. 

Snälla lilla älskling, kom tillbaka till mig.

DSC4572

 

 

torsdag 22 november 2018 - 10:19

Livet står stilla

Jag vet inte om jag egentligen är redo för att skriva detta, men kommer jag någonsin att bli? Livet står stilla och det är en kamp. Timme för timme, dag för dag. Jag mår inte alls bra och hoppas fortfarande få vakna upp ur mardrömmen snart. Imorgon har det gått en vecka. En vecka sedan vår familj revs itu och universum tog något mycket värdefullt av oss. Helt utan förvarning. För andra har det gått en hel vecka sedan dess, men jag är fortfarande mentalt kvar på precis samma ställe. 

Jag var inte säker på om jag ens skulle skriva om det så hände, jag är fortfarande inte säker på om jag gör rätt. Selma var en så stor del av vårt liv och även ni hann lära känna henne här via bloggen. Så en del av mig tycker att hon förtjänar detta. Hon förtjänar att alla vet att hon fick gå i frid och att vi gjorde allt. Precis allt, för att rädda henne. 

I slutet av oktober var Selma på en mindre operation. De sydde fast ett sår hon hade fått på ryggen. Såret läkte fint och så vitt vi vet uppstod inga komplikationer. Tio dagar senare togs stygnen bort och hon var friskförklarad. Fem dagar efter det råkade Selma få ett skärsår på en av baktassarna. Hur det hade uppstått visste vi inte, men hon mådde i övrigt bra så i samråd med veterinären putsade vi såret hemma och hade krage på henne ett par dagar. 

På onsdag kväll skickade jag ett meddelande åt sambon, "Jag har putsat Selmas sår och hon sover nu". Den kvällen hade jag lyckats putsa såret själv och gick och lade mig, med Bianca i fotändan och Selma nere i hundbädden vid min sida. Jag somnade till Selmas spinnande, precis som vilken annan kväll som helst. Att det skulle bli den sista kvällen jag hörde henne spinna kunde jag omöjligt veta. 

Jag vaknade mitt i natten med en känsla av oro. Selma var inte i sovrummet, vilket hon vanligtvis alltid var. Det kändes som att jag borde ha gått upp och kollat, men eftersom jag är väldigt överbeskyddande av mig och lite hispig då det kommer till djuren, tänkte jag att jag för en gångs skull skall lita på att allting nog är okej. Vad skulle ha kunnat hända på någon timme?

IMG 8162

Klockan ringde 08.00. Jag och Bianca gick ner och ingen Selma syntes till. Jag gick till badrummet, där hon ibland låg på det varma golvet. Där satt hon och då jag mötte hennes blick visste jag genast att något var på tok. Hon var slö, ville inte äta, kunde inte kissa och betedde sig allmänt lite konstigt. Jag satt henne i bilen och körde iväg till veterinären omgående. 

Väl framme hos veterinären försökte jag i panik få ur mig vad saken gällde och att de måste ta in henne nu. Under bilfärden hade det nämligen även hänt något med hennes andning och hon andades väldigt tungt. Kliniken hade personalbrist och berättade att de kan ta in henne, men hinner först titta på henne senare på eftermiddagen. Där brast det totalt för mig och sambon tog över. 

För att göra en otroligt jobbig och lång historia kort, så hade även kliniken snabbt konstaterat att allting inte stod rätt till med Selma. De hade röntgat henne och därefter opererades hon akut. Man trodde att hon kanske hade något främmande föremål i magen, men det enda man hittade var en inflammerad tarm. Jag var på jobb den här dagen, men minns absolut ingenting av själva jobbet. Allt jag minns är hur jag försökte hålla tillbaka tårarna och väntade på besked efter besked. 

Klockan 18.00 samma kväll fick jag hämta hem Selma. Hon var, som veterinären sade, stabil men andades fortfarande tungt. Hennes lungor och luftvägar såg bra ut, så de kunde inte hitta någon orsak till hennes tunga andning. Hon hade fått en hel dos med mediciner och var fortfarande rätt påverkad då jag hämtade henne. Vi fick ta hem henne, men de ville gärna ha tillbaka henne nästa morgon ifall läget inte förbättrats under natten. 

Den Selma jag tog hem, var inte vår Selma. Hon var såklart trött och påverkad efter operationen, men andningen var betydligt tyngre och med rosslande. Hon stod och gick själv och var inte svag i kroppen på det sättet, men ville varken äta eller dricka. Det var inte längre hon bakom ögonlocken och även om jag fortfarande ville ha en gnutta hopp, så var det nog där och då jag förstod vartåt detta var på väg.

IMG 8163

Jag satt med Selma hela natten. Jag berättade för henne om snön hon ännu inte fått se, granen som kommer snart och allt det där hon ännu inte fått uppleva. Fram för allt berättade jag för henne hur värdefull hon är, hur mycket vi älskar henne och hur tacksamma vi är för att hon kom in i våra liv. Hela natten satt jag med henne och bara försökte hålla mig stark. Det var en lång natt. 

På morgonen var läget inte bättre, så vi åkte in med henne. Veterinären såg bekymrad ut och precis som jag visste sade hon att de skall försöka medicinera henne ytterligare, men sedan finns det inget mer de kan göra. Jag hade med all min kraft verkligen försökt klamra mig fast vid den sista gnutta hopp ända fram tills nu. Här rasade min värld. Jag visste att vi kommer aldrig att få tillbaka henne.

Vi åkte hem, i väntan på besked. Jag kunde inte andas. Hyperventilerade, trodde jag skulle spy. Låg i trappan och ville fly ur denna fruktansvärda dröm. Jag hade panik och bara bad till allt och alla att detta skulle vara över, på ett eller annat sätt. Jag klarade inte ovissheten. Strax före 12 ringde de från kliniken. Hon hade piggnat till en stund, men sedan hade det gått snabbt nerför igen. Man tror hon hade fått någon slags virusinfektion som tog över kroppen snabbt och det fanns inget varken veterinärerna eller vi kunde göra. Det var dags att låta henne gå. 

Jag kände en sekunds lättnad. Vi behöver inte leva i ovisshet längre, hon kommer få det bra nu. Hon kommer må bra! Sedan kom sorgen och smärtan som ett tåg över oss båda. Och den är ännu här. Som ett stort mörkt moln som svävar ovanför oss och vägrar gå sin väg. En sorg som tar så ont att det är fysiskt svårt att andas. 

Vi åkte in alla tre för att ta farväl. Selma låg i ett avskilt rum, med dämpad belysning. Så sorgligt, men så fridfullt. Hon hade fått lugnande så hon andades inte tungt längre. Hon låg under en grå filt och hade en gult bandade med grönt mönster runt ena tassen. Hon var så vacker, vår Selma. Vår lilla lilla älskling. Hon som var så full av liv och energi bara ett drygt dygn tidigare, låg nu där med en liten kropp som inte fungerade längre. Det var ett fint, fridfullt men tungt farväl. Ett ofrivilligt farväl. 

IMG 8161

Selma blev himlens finaste ängel förra fredagen, den 16 november. Vi har så många frågor vi aldrig kommer få svar på. Vi bär en sorg som är ohanterbar. Saknaden gör så ont och huset är så tomt. Jag är fylld av sorg, ilska och frustration. Arg över att hon togs ifrån oss, inte ens åtta månader gammal. Var är rättvisan i det? Jag försöker lära mig leva igen och försöker finna glädje i vardagen, men det är svårt. 

Jag kommer för alltid älska henne, sakna henne och vara tacksam över allt hon gav oss. Hon kommer alltid vara den bästa och jag är säker på att hennes själ fortsätter springa här på gräsmattan, fortsätter ligga på loftet och titta ut och fortsätter sova mellan oss i sängen. Matte saknar dig så, älskade Selma.

måndag 12 november 2018 - 16:43

Selma är friskförklarad

Senast jag skrev hade vi sjukstuga här hemma. Selma höll på att återhämta sig från sin lilla operation och jag gjorde allt för att hon skulle ha det så bra som möjligt under sin återhämtningsperiod. Nu kan jag glatt meddela att hon är friskförklarad. Förra veckan var vi till veterinären för att ta bort stygnen och även om vi själva tyckte såret hade läkt bra, så var vi lite nervösa över vad de skulle säga på veterinärkliniken.

Vi packade in hela familjen i bilen och åkte iväg till kliniken. Selma sjöng hela vägen och Bianca låg mest och funderade vad Selma höll på med. Då vi satt där i väntrummet, min lilla familj och jag, kände jag mig plötsligt så överröst av tacksamhet. Tänk att denna man, denna hund och katt är min familj. Kunde inte önska mig något annat. 

En djurskötare kom och kallade in oss och tyckte det var bra att storasyster Bianca hade fått komma med som moraliskt stöd. Även om hon var lite otålig och tyckte nog hon borde ha fått mera uppmärksamhet än vad hon fick just då, men hon fann sig ganska snabbt i situationen. Djurskötaren började putsa Selmas sår och klippte sedan bort stygnen. Selma låg på bordet och putsade sina tassar och skötarens händer, helt lugn. 

Selma fick beröm flera gånger för hur duktig hon var och vi fick beröm för att vi skött såret så bra som vi hade. Det hade verkligen läkt så mycket bättre än vad vi kunnat hoppas på. Det som tio dagar tidigare var ett stort hål, ett köttsår, var nu ett litet rött streck på hennes kropp. Otroligt. 

Då skötaren sade att Selma är friskförklarad och att hon nu får gå ut igen och inte behöver ha någon tratt på huvudet drog både jag och sambon en suck av lättnad. Även om Selma klarat allting riktigt bra och inte trotsat det minsta, så visst var det skönt att få återgå till det normala igen. Inga mediciner, ingen sårvård och en katt som får vara katt igen. 

Då vi satt i bilen påväg hem igen kände jag åter igen sådan lycka över att den här familjen är min. Min friska, fina, fantastiska familj <3 


DSC04377

 

måndag 29 oktober 2018 - 19:17

Vi har fått den bästa katten i världen

Ny vecka, nya möjligheter. Så sade sambon då vi stod i köket och småpratade imorse. Ett uttryck som verkligen kan passa in på denna vecka här hos oss. Förutom att Selmas sår läker fint och hon är på bättringsvägen, så skall det även hända en del i huset denna vecka. Vi skall ha murare på besök som (äntligen!) skall fixa muren i köket och på helgen skall vi ha en fullständig hemma-fixar helg och bland annat måla klart sovrummet, för det hann vi aldrig med förra veckan. 

Men, det var egentligen vår lilla Selma jag tänkte skriva några rader om idag. Idag åt hon sista dosen av värkmedicin och från och med nu är det tänkt att hon skall klara sig utan den. Imorgon är sista dagen av antibiotika och fram till torsdagen skall vi putsa och sköta såret. I slutet av nästa vecka är det tänkt att stygnen skall tas bort och sedan får hon eventuellt återgå till sitt normala liv igen. 

Hon måste fortfarande ha på tratten på huvudet, för att inte riva upp såret. Då vi är hemma med henne har vi haft på en nätstrumpa istället, eftersom hon inte är så väldigt förtjust i tratten. Hon är en innekatt just nu och har anpassat sig otroligt bra till det. Jag hade väntat mig att hon skulle stå vid dörren och skrika, eftersom hon älskar att vara ute. Men, hon har inte alls visat några tecken på att hon vill ut. Hon verkar njuta av att ligga inomhus under filten istället. Det är något hon gör mycket nu, myser under filtar. Jag bäddar in henne och hon njuter. 

Något som jag ändå är otroligt imponerad och lite förvånad över är hur duktig hon är. Hon har ätit alla sina mediciner utan problem. Hon säger absolut ingenting då vi putsar hennes sår. Hon accepterar och anpassar sig fullt ut. Som att hon förstår att vi vill henne väl och tar hand om henne. Hon klagar inte det minsta. Jag hade förberett mig på att det kunde bli jamande, skrik, klor och tänder. Att vi måste tvinga i henne mediciner. Men inget. Hon bara ser på oss med sina små söta ögon och gör allt vi ber henne om.

Selma och bianca 3

Selma är verkligen en så fin katt. Så snäll, klok och fantastisk. Inte lik någon annan katt jag träffat. Vi hade redan en fantastisk hund, men tänk att vi fick en så underbar katt också. Hur är det möjligt att just vi kunde få två så fina familjemedlemmar som Bianca och Selma? Jag är så tacksam över dessa små tjejer. 

Jag har sovit med Selma och Bianca på nedre våningen sen hon blev sjuk, eftersom jag gillar att kunna hålla koll på henne under natten och vill ogärna att hon springer i trapporna med sin tratt på huvudet. Så flickorna och jag har sovit i en säng här nere och vi trivs kanske lite väl bra, får se om vi överhuvudtaget återvänder upp till vårt egentliga sovrum.

Bianca är väldigt snäll med Selma och förstår att ta det lugnt med henne. Vanligtvis leker de ju och busar vilt, men det är som att de båda skulle förstå att Selma är sjuk nu och att de inte kan busa som vanligt. Hittills har allting alltså gått över förväntan. En dryg vecka kvar, sedan hoppas vi att vi kan lägga den här sjukdomshistorien bakom oss och fortsätta vardagen med två friska djur. 

fredag 26 oktober 2018 - 08:03

Då mattehjärtat värker

Alla med något husdjur kan säkert hålla med mig då jag säger att det tar så ont i hjärtat då de är sjuka eller bara inte mår bra på något sätt? Så ont tar det. Hjärtat går itu. Man vill bara ta deras smärta och sätta den på sig själv istället, så att de skulle slippa. Men man kan bara finnas där och göra det bästa för dem i situationen, vilket vi försöker göra för Selma nu. 

Det var med tunga känslor jag lämnade av Selma hos veterinären igår på morgonen. Djuren betyder allt för mig och att ge över ansvaret över dem i någons annans händer är inte lätt. Men personalen tog varmt emot henne och jag kände mig ändå trygg med att lämna henne i deras händer, även om jag såklart helst hade sluppit hela situationen. Efter jobbet åkte jag i rask takt för att hämta hem henne. Innan jag fick se henne skulle sköterskan gå igenom alla mediciner och återbesök m.m. Jag försökte lyssna noggrannt, men egentligen ville jag bara hyscha ner henne och be henne hämta min lilla tjej. 

Sen kom äntligen Selma, lite trött men hon mådde bra. Allting hade gått bra och nu skall det bara läka. Hon skall äta värkmedicin, antibiotika och så skall vi putsa såret dagligen. Om ungefär två veckor skall vi tillbaka för att ta bort stygnen. Tills dess kommer Selma att vara en innekatt, något hon troligen inte kommer uppskatta speciellt mycket. Men det är tvunget.

Selma hade verkligen charmat alla på veterinärkliniken, det märktes tydligt. Hon fick en liten personlig krya på dig-hälsning av veterinären och hade fått gosat med flera djurskötare. Hon är en väldigt liten, snäll och söt katt, så jag förstår dem.

DSC04592

DSC04594

Då vi kom hem lade vi Selma i soffan med filtar runt henne. Man såg hur trygg hon kände sig och hur skönt hon tyckte att det var att få vara hemma igen. Lite trött, lite ostadig på benen men visst såg man vår Selma där bakom allt det där. Djurskötarna hade valt att sätta på henne ett bandage och en nätstrumpa istället för kragen, eftersom kragen tydligen inte varit så populär. Väl hemma hoppade hon ur nätstrumpan ganska snabbt, så vi har nu båda två på henne. 

Igår kväll var Selma ganska trött och ville mest ligga under en filt eller i famnen, vilket hon såklart fick. Hon var inte riktigt sig lik och det ger mig en stor klump i hjärtat att se henne så avdomnad. Samtidigt som jag är glad och tacksam över att hon kommer att bli helt återställd och att det "bara" var ett sår som behövdes sys.

DSC04603

Många skulle nog tycka jag är väldigt överdriven i min roll som matte, men då får folk tycka det. Men jag sitter med dem i famnen flera timmar om det känns som det rätta. Handmatar eller sover med dem på golvet. Vad som helst. Jag gör det som känns rätt i mitt hjärta. Djuren betyder allt för mig och deras välmående är en av de sakerna jag prioriterar absolut högst. 

Nu hoppas vi att såret läker fint och att Selma snart är sig själv igen <3 

 

  

onsdag 24 oktober 2018 - 20:15

Veterinärbesöket - Selma måste sys

Vi har nyss kommit från veterinären med Selma. Då jag kom hem från jobbet var den här knölen (orsaken till att vi bokade tid till veterinären) borta och istället såg man bara lite blod i pälsen. Vi funderade en stund om vi alls skulle åka in, eftersom det verkade vara en böld som nu spruckit av sig själv och det såg inte så farligt ut längre. Men vi kom såklart fram till att vi skulle åka in ändå, djurens välmående är en av de sakerna jag prioriterar högst. Och tur att vi åkte in.

Veterinären rakade bort pälsen på stället där bölden funnits och jag, som egentligen inte är så känslig för sådant här, fick ta ett steg tillbaka. Det kom fram så mycket blod och var och allt möjligt så jag kunde inte titta på. Jag såg bara att veterinären tog tag i en pälstuss och det såg ut som hela skinnet kom med. Selma var ledsen, jag hade gråten i halsen och sambon och veterinären försökte hålla i henne och putsa såret försiktigt. 

Antagligen har hon skadat sig på något sätt, fått ett litet sår, vilket senare resulterat i en böld som nu spruckit och skapat ett infekterat sår under huden. Stort öppet sår, säkert 2 cm långt. Veterinären gav henne värkmedicin, antibiotika och en tratt på huvudet samt något medel på såret. Imorgon skall vi tillbaka för att sy ihop såret. De ville inte börja söva henne idag, eftersom det var så nära stängningsdags så hon skulle inte ha hunnit få tillräckligt med tid på uppvaket. 

Selma var inte jätteförtjust i tratten och klättrade ur den flera gånger. Sprutorna var inte heller populära. Men, hon skötte sig ändå väldigt bra. Hon var väldigt duktig, jamade lite men varken fräste eller klöste. Såret måste ha tagit ont, så jag är verkligen imponerad över hur lugn hon var. Snällare katt får man nog leta efter. Även veterinären sade att hon var så näpen och liten.

Jag tror inte vi är Selmas favoritpersoner just nu. Det är i alla fall var hennes blickar säger. Men, vi vill ju bara hennes bästa så jag tror hon förlåter oss. Då vi kom hem försökte hon gå ur tratten genom att backa, är det något katter gör? Aldrig sett detta beteende på hundar. Hon var lite olycklig ett tag, men nu ligger hon på kökssoffan och sover.

Jag hoppas natten går bra och att hon skall kunna sova utan smärtor. Imorgon innan jag åker till jobbet lämnar jag henne i veterinärens trygga händer och hämtar hem henne då jag slutar. Känns lite läskigt att hon skall vara där hela dagen, men jag vet att hon är i goda händer och att de tar bra hand om henne. Det tar så ont i mitt hjärta att se djuren sjuka, men samtidigt är jag lättad över att detta var ett sår som kommer att läka och inte något värre. Vi får vara glada över det. 

44848483 308819389847156 5098438175366316032 n

44771139 1949475708688703 8539929769536389120 n

onsdag 24 oktober 2018 - 00:00

Selma skall till veterinären

Godmorgon på er,

Här har vi nyss vaknat. Bianca letar kattknallar som jag slängde ut på golvet, Selma gick nyss ut och jag dricker mitt kaffe. Att kasta ut lite katt (eller hund) knallar på golvet håller Bianca sysselsatt en liten stund så jag får dricka mitt kaffe, tips tips! På sommaren brukar jag göra samma på gräsmattan, men en oktobermorgon som denna sitter jag helst inne med min kaffekopp så golvet fungerar lika bra.

Ikväll skall vi till veterinären med Selma. Jag hoppas att besöket kommer med goda nyheter, men om jag skall jag vara ärlig så är jag nog lite orolig. Lite nervös. I förrgår hittade vi en knöl vid hennes ryggrad. Den är ganska stor och mjuk, men helt klart en knöl. Man ser den då hon går, rör sig och även då hon ligger ner. Hon är en ganska liten katt så den syns väldigt tydligt på henne. Jag har ingen aning om vad det kan vara, men efter att ha konsulterat med veterinären tyckte hon nog vi skulle komma och visa upp Selma. 

Selma verkar ändå må bra. Hon äter, leker, sover och är precis som hon brukar. Förutom att hon inte ville att man skulle röra henne på ryggen igår, då jamade hon till och sade att det inte kändes bra. Så någonting har hon helt klart där.

Selma är ju bara sju månader gammal, så jag hoppas verkligen inte att det är något farligt. Om det är något farligt, kanske hennes unga ålder i och för sig är en positiv sak. Jag vet inte riktigt. Jag är i alla fall glad att vi fick en tid så snabbt så att vi får henne undersökt och förhoppningsvis får höra att det är något som går om av sig själv.

Då jag bokade tiden och sade vad vår katt hette så utbrast djurskötaren "Selma, nej gud så fint namn". Visst har hon ett fint namn vår lilla Semla och hon är så fin på så många andra sätt också. En underbar liten kisse, som betyder väldigt mycket för oss. Håll tummarna för oss ikväll att vi får goda besked <3 

DSC04543 3

fredag 24 augusti 2018 - 15:12

Åtta veckor som kattägare

För åtta veckor sedan flyttade vi in i huset, skaffade katt och så fyllde jag också tjugoåtta år. Allt på en och samma dag. Nu, efter åtta veckor som kattägare tänkte jag uppdatera lite grann om livet med vår lilla Semlabulle. 

Selma växer och är ingen liten kattunge längre. Inte är hon speciellt stor till växten, men det märks tydligt att hon blir äldre och mognare. Hon har anpassat sig till sitt nya hem väldigt bra och det tog inte länge innan hon var en självklar del av vår familj. Idag känns det som om hon alltid funnit med oss.

Första veckan hon bodde hos oss höll hon till på övre våningen och ville inte vara någon annanstans än där, men idag rör hon sig fritt i hela huset och har redan hittat flera favoritställen. Idag får hon också gå fritt utomhus, helt på egna villkor. Fortfarande rör hon sig bara på tomten och är inte borta speciellt länge. Hon kommer alltid då vi lockar på henne och vill alltid in på dagen för en tupplur samt till natten. 

Hon är väldigt sällskaplig och kramgo. Har nog aldrig träffat en katt som är så familjekär som Selma. Hon vill vara med där det händer och sover alltid med oss i sovrummet. Denna vecka har hon tagit över Biancas bädd i sovrummet, så Bianca har varit lite ifrån sig då hon så gärna skulle vilja sova i sin egen bädd. En morgon då jag vaknade hittade jag dem båda där, så gulligt! (Även om Bianca såg lite besvärad ut där i sitt lilla hörn) Nu har vi löst problemet med att ta in en bädd till, en åt vardera. 

Selma och Bianca

Selma är jättesnäll, varken klöser eller biter. Väldigt försiktig av sig, men ändå nyfiken. Hon berättar för oss om hon är hungrig, vill ut eller om hon har något annat på hjärtat. Hon låter oss veta. 

Bianca och Selma kommer väldigt bra överens. De leker med varann, springer efter bollar tillsammans och busar. Sover med varann, dricker vatten tillsammans. De har verkligen funnit varann. 

Något som hänt den senaste veckan i Selmas utveckling är att hon blivit en riktigt höjdare på att jaga möss. Jag vet inte hur många möss hon kommit bärande på senaste veckan. Hon vill gärna hämta in dem till familjen och blir lite småsur på mig då jag kastar ut dem tillbaka. Hon jamar högt och tydligt då hon fångat ett och käkar sedan upp dem. Något jag fortfarande inte vant mig vid att se. Bianca vill gärna vara delaktig i Selmas fångster och det har hänt sig att Bianca gått och snott mössen från Selma, i tron om att det varit en riktig skatt. Något vi starkt nekat henne att göra, räcker med ett djur som käkar möss. Selma och Bianca 2

Livet med Selma går bra helt enkelt. Det känns så självklart att just hon kom till oss. Den lilla kissen som "vi bara skulle åka och titta på". Hon är nu vår och vi är hennes. Vår lilla Semlabulle.

tisdag 17 juli 2018 - 14:37

Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 

söndag 15 juli 2018 - 10:21

Selmas första gång utomhus

Även om jag är uppvuxen med katt, så är jag en hundmänniska ända in i benmärgen och kan inte påstå att jag har speciellt bra koll på katter. Före vi skaffade Selma och under tiden vi haft henne har jag såklart googlat sönder fraser som "kattens språk", "vad behöver en katt" och "när kan man släppa ut sin kattunge för första gången". Selma har nu bott hos oss i lite drygt två veckor och även om jag redan känner mig mera trygg i min roll som kattmatte, så grubblar jag fortfarande på vissa saker.

Första veckan vi hade Selma trivdes hon bäst på övrevåningen, hon kom nästan aldrig ner. Andra veckan kom hon frivilligt ner och började spendera mera tid här nere. Det tog inte länge innan hon märkte att Bianca går ut med jämna mellanrum och hon blev snabbt nyfiken på vad som fanns där på andra sidan dörren. Tanken är att Selma skall få vara ute lika mycket som inne, så det jag mest har grubblat över är hur och när vi skall släppa ut henne.

Igår, då vi båda var hemma hela dagen, beslöt vi oss för att ha dörren uppe för att se hur hon reagerade. Vi hade egentligen inte tänkt släppa ut henne än, men hon klättrade verkligen på väggarna här inne plus att med detta väder är det nästan omöjligt att inte ha dörrar och fönster öppna.

Selma kom med ut och gick väldigt försiktigt omkring på ett litet område. Man såg verkligen hur hon utforskade en helt ny värld, grästrå för grästrå. Hon var med oss hela dagen och höll sig väldigt nära oss hela tiden. Hon kom in för att äta ibland och på kvällen kom hon gladeligen in för att sova. Det jag oroade mig mest över, att hon skulle springa iväg var totalt onödigt att oroa sig för. 

Selma älskar att vara utomhus. Hon jagar små kräk och ligger i skuggan och myser. Selma och Bianca springer efter fresbeen och leker så fint tillsammans. De två kommer verkligen bra överens. Även om hon nu får vara med oss på gården, så vill jag inte lämna henne ensam ute ännu, eftersom jag tycker hon är så liten fortfarande. Jag vet inte riktigt när man vågar börja låta henne själva bestämma när och hur hon är utomhus. Hur gjorde ni då ni släppte ut er katt för första gången? Råd och tips tas emot med tacksamhet!

37177584 10215055747240636 483052240181919744 n

 

 

Taggar:

Kategorier:

Selma

Skriv en kommentar 2