Visa inlägg taggade med 'österbotten'

tisdag 9 oktober 2018 - 08:32

En tur längs Herrgårdsleden

I lördags hade jag och Bianca en promenad inbokat med Christina och Doris. Det var väldigt länge sedan vi träffade dessa två tjejer, så det var en efterlängtad promenad. Jag upplever det alltid väldigt befriande att träffa andra hundägare, man delar en passion och förståelse för sina fyrbenta och det upplevs inte konstigt att prata om hundrelaterade samtalsämnen.

Christina föreslog att vi skulle gå Herrgårdsleden här i Tottestund i Maxmo. Herrgårdsleden är faktiskt en relativt ny vandringsled, som hade invigning i maj detta år. Den startar vid Tottesunds Herrgård, är 3,6 km totalt och har fyra rastplatser med ett utedass längs leden. Jag var extra glad att Christina föreslog just denna vandringsled, dels eftersom jag älskar att gå och prova på nya vandringsleder men framför allt eftersom denna vandringsled finns i vår nya hemkommun. Den är som gjord för oss och vi kände inte ens till den.

DSC04254

DSC04250

Det var verkligen den perfekta vandringsleden för två små hundvänner och deras mattar. Vi hade vackert väder, superfin natur och det allra bästa med Christinas och min vänskap är att vi kan tala om allt. Vi kan tala hundar, bloggar, men också om vårt dagliga liv och alla dess funderingar. Precis som Christina själv skriver på sin blogg, så känns det som vi känt varandra mycket längre än vad vi har. Jag känner mig väldigt avslappnad i Christina och Doris sällskap och känner mig alltid på bra humör efter våra träffar.

Vi stannade vid grillkåtan ute på Bytesholmsudden och drack lite te och åt bulle. Även hundarna fick lite picknick i form av hundgodis som Christina hade med sig. Själv hade jag Biancas nya favorit i fickan, kattmat. Det är den nya delikatessen hos oss, torrfoder för katter. Kattmaten gick även hem hos Doris.

En jättefin dag med en mycket trevlig promenad. Precis som jag i våras rekommenderade Iskmo-Jungsund vandringsled (klick) så kan jag även nu rekommendera Herrgårdsleden i Maxmo för er. Tack till Christina och Doris för tipset och den trevliga promenaden!

 

 

tisdag 10 april 2018 - 08:00

Jag är också rädd för vargen

Ingen kan väl ha missat att vi har drabbats av ett mycket omtalat vargproblem i Österbotten. Även andra delar av Finland har samma bekymmer, bland annat min egen hemort. Jag vet egentligen inte om jag vill skriva detta, men jag måste. För det känns som vargarna tar över. För jag är också rädd. Rädd för vargen. 

Vi bor rätt så nära stan och i ett tätbebyggt område. Här i vårt område har man inte sett så mycket vargar, i alla fall inte vad jag känner till. Hur orättvist det än låter mot andra, så känns det skönt att det inte observerats vargar på vår bakgård. Man kunde tro att jag känner mig trygg och obrydd på grund av just det. Tvärtom, även jag är rädd för vargen och känner mig hindrad.

Man har observerat vargar flera gånger i skogen där vi brukar promenera med vår hundkompis. Vi brukar kunna släppa hundarna lösa och de älskar att springa av sig där. Där är de lyckliga. Nu vågar jag inte gå i varken den eller andra skogar. Ännu mindre ha hundarna lösa. Kalla mig överdriven eller löjlig, men det är sanningen. Jag är trött på att människor skrattar åt mig då jag säger att jag är rädd för vargen. Trött på att inte bli tagen på allvar. Det är ett allvarligt problem vi har rätt framför näsan.

Jag vågar inte gå ut efter att det blivit mörkt och gör jag det tittar jag mig jämt bakom axeln. Jag vågar inte vistas på gården med Bianca, speciellt inte kvällstid men helst inte heller dagstid. Bianca vill så gärna leka på gården, men jag vågar inte. Trots att vi bor i ett tätbebyggt område, men det känns som vargarna är precis överallt just nu. De kan dyka upp på vilken bakgård som helst.

Bianca vill så gärna gå en skogspromenad, men jag vågar inte. Inte nu. Det är inte min egen del jag är rädd för, utan såklart Biancas. Vad skulle jag göra om hon och jag mötte en varg i skogen? Ännu värre, på vår gård? Många säger att vargen är räddare för oss än vad vi är för den. Förhoppningsvis skulle vargen vara rädd för oss och springa sin väg, men vad om den inte skulle göra det? Har vi inte redan fått bevisat flera gånger att dessa vargar inte är speciellt rädda. De dyker upp i skidbackar och bakom husknuten. De är inte rädda. Skulle vi möta en varg skulle jag givetvis göra allt i min makt för att skydda Bianca, men vad om jag inte skulle lyckas? Den oron, den rädslan är fruktansvärd.

IMG 0832

För två år sedan såg vi vargspår i en närliggande skog, en skog där vi då gick väldigt ofta. Att det var vargspår visste jag inte då, men det fick vi bekräftat senare. Vargspåren var inget jag tänkte desto mera på då, utan tänkte att det skall mycket till om vi träffar en varg i skogen under vår promenad. Två år sedan. Idag har vi plötsligt ett hett debatterat och fruktat problem med vargar. Det känns som de är överallt. De tar över.

Barn kan inte gå ensamma till skolan, inte leka på gården. Föräldrar vågar inte ha sina barn ute i vagnar eller sandlådor. Hundägare vågar inte gå sena kvällspromenader eller vistas i skogen. Vågar vi plocka blåbär i sommar? Vågar vi oss ut på springtur med en podd i öronen? Inte jag. Inte längre. Hör ni hur sjukt det låter? I vårt välutvecklade samhälle vågar vi inte vistas ute p.g.a av vargar? 

Många säger att vargarna måste få finnas, precis som vi. Jag tycker absolut att vargarna måste få finnas, precis som alla andra djur i naturen. Jag tycker däremot inte de skall få vistas på människor bakgårdar där de skadar kära husdjur. Inte i skidbackar där barnen skidar. Inte stå bakom husknuten och vänta på bytet. Det är inte okej. Skulle vi verkligen acceptera det på samma sätt om vi hade björnar som sprang runt i skidbackar och inne i centrum?

Lever vi verkligen i en värld där det värsta måste hända innan man gör något åt saken? Är det värt det? Räcker det inte redan att både hundar och rävar har fått sätta liven till? Vargen är ett rovdjur och hör inte hemma på våra gårdar. Jag säger inte att lösningen är att skjuta ner alla och utrota arten, men jag säger att något måste göras. Det är inte okej att jag och många andra lever i rädsla och blir berövade en stor del av vår frihet i vardagen. Det är inte okej. 

söndag 25 mars 2018 - 11:05

Tips på vandringsled

För tre veckor sedan fyllde husse i huset år och jag och Bianca hade därför planerat flera överraskningar för honom. Biancas husse älskar att vara utomhus i skog och mark. Något han och Bianca har gemensamt. Därför hade jag och Bianca planerat en utflykt till vandringsleden i Iskmo-Jungsund. En vandringsled som visade sig vara väldigt trevlig och därför vill jag tipsa er om den idag.

Ingen av oss hade besökt vandringsleden innan, så vi åkte dit utan några som helst förväntningar. Sambon visste faktiskt inte ens vart vi var påväg, endast att han skulle ha varma kläder på sig, packa med matsäck samt något att göra upp eld med. Som den icke österbottning jag är (och dessutom värdelös på att läsa kartor och hitta till nya platser) krävdes det några små U-svängar innan vi hittade rätt, men vi kom fram till slut. 

DSC01395

DSC01420

DSC3

Vi startade vandringsleden mittemot Jungsund sportplan, men vi märkte senare att man även kunde starta vandringsleden på andra ställen. Vandringsleden var utmärkt med blåa markeringar, vilket gjorde det väldigt lätt att hitta. Så även jag med mitt dåliga lokalsinne hade nog lyckats ta mig fram själv. Hela vandringsleden var totalt 12 km, med två rastplatser. Man kunde själv välja om man ville går runt hela eller endast en del. Det kändes som en välplanerad och mångsidig vandringsled. Längs med leden mötte vi både skidåkare och andra som var ut till fots, både med och utan hund.

DSC01402

DSC01409

DSC01415

Vi gick ungefär två kilometer innan vi kom fram till första rastplatsen, Strömssund. Vi bestämde oss för att fortsätta förbi den och ta en liten kaffepaus på vägen tillbaka. Vi gick längs med leden ända fram till Hallonnäs, vilket var ungefär två kilometer till. Vid hallonnäs kunde man fortsätta till nästa rastplats som låg 2,3 kilometer framåt, Björnhällorna. Vi valde dock att svänga om och gå samma väg tillbaka. 

Påväg tillbaka stannade vi vid den första rastplatsen, gjorde upp eld och åt vår matsäck. Vi drack lite varm kakao, åt födelsedagtårta och smörgåsar. Ingen korv hade vi med oss, tyvärr. Vi hade med oss lite egen ved, men på den väldigt fina rastplatsen fanns både ved och yxa, så det enda man hade behövt var lite tidningspapper och tändstickor. Där fanns även bord och flera bänkar. 

DSC01433

DSC01382

DSC01436

DSC01451

DSC01462

Bianca och sambon älskade den här utflykten. De var verkligen i sitt esse båda två. Då jag går i skogen med dem båda så blir jag så lycklig, eftersom man ser deras glädje så tydligt i deras ögon. Deras ögon tindrar och man ser intresset de delar med varann. Givetvis var även jag nöjd med dagen och utflykten, det blev precis så bra som jag hade tänkt mig. Ett bra val av vandringsled, jag hoppas vi kommer besöka den igen i sommar då den ser lite annorlunda ut. 

Vare sig du har hund eller ej kan jag varmt rekommendera dig att besöka vandringsleden. Med din familj, vänner eller med hunden. För att summera det hela lite grann så var leden vädigt väl utmärkt med både blåa markeringar och skyltar, trevlig att promenera på, mångsidig och väldigt fina och praktiska rastplatser. Så, har du inget program för dagen och befinner dig i Österbotten är detta ett ypperligt söndagstips till dig. Trevlig söndag <3