Visa inlägg taggade med 'bianca'

fredag 18 januari 2019 - 16:05

Fem saker du kanske inte visste om oss

Det är fredag och helgen är på intågande. Vi kommer spendera den här eftermiddagen och kvällen i bilen ner mot Södra Finland. Vi skall hälsa på min familj där under helgen. Under tiden vi tar oss neråt i landet tänkte jag ni skulle få ta del av en liten lista jag sammanställt till er. En lista med några saker ni kanske inte visste om oss, här varsågoda! 

 

Fem saker du kanske inte visste om mig och Bianca:

 

1. Bianca fick något som heter Slipped Tendon eller Sheltiehäl då hon var åtta månader gammal. Kort förklarat innebär det ungefär att akillessenan hoppar ur led och behöver opereras. Bianca opererades i Seinäjoki, där opererade man båda hennes bakben samtidigt. Det är rätt så ovanligt att de får åkomman på båda benen samtidigt och tydligen ännu ovanligare (inte hört om någon annan) att man opererar båda benen samtidigt. Operationen lyckades och hon hade bandage i ungefär sex veckor, eller var det åtta? Minns inte exakt. Vi hade en lång rehabiliteringsprocess med gymnastik, simning och regelbundna besök hos fysioterapeut. Idag är hon helt återställd! 

2. Då jag och Bianca var med om en djurkommunikationssession tillsammans med Susanne på IVAR Energy fick vi veta att vi troligen levt tillsammans i ett tidigare liv. Jag har alltid känt ett så otroligt stark band till Bianca, så det är definitivt något jag kan tro på att vi gjort. Sessionen var en helt fantastisk upplevelse jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. 

DSC01481

3. Jag och Bianca tappade bort oss i blåbärsskogen en gång. Bianca tyckte mest det var kul, men jag hann nog få lite panik då jag insåg att vi gått omkring i flera timmar och jag hade inte den blekaste aning om var någonstans vi var. Det löste sig dock med lite telefonhjälp av vår personliga kartguide, husse. Pinsamt nog var vi inte alls långt bort från varken vägen eller vårt dåvarande hem. Men sedan dess är jag lite försiktigare med att gå ut i skogen ensam och lite mera uppmärksam på min omgivning. 

 

4. Då Bianca var valp tuggade hon sönder fem koppel. Inget annat dock, bara sina egna koppel. Fem stycken. 

5. Då Bianca var valp hade hon en lång period då hon bet mig i händerna. Inget vanligt valpbitande, utan verkligen gick till attack. Heela tiden! Det var riktigt jobbigt och jag hade så svårt att få kontroll över det trots att jag försökte allt. Nu i efterhand förstår jag ju att hon såg det som en väldigt rolig lek, medan det blev psykiskt jobbigt för mig. Kände mig som en värdelös matte, då jag inte ens kunde gosas med min valp utan att händerna blev sönderbitna. All hennes vakna tid gick åt att attackera mina händer som om de var en god köttbit. Det slutade bums då hon var ca. 4-5 månader efter att hennes husse med bestämd röst sade att nu får det räcka. Då förstod hon äntligen att detta inte var en lek som matte uppskattade.

Det var de fem punkterna. Det skulle vara kul att veta ifall detta var helt ny info för er eller om ni redan hade stenkoll på alla punkter. Berätta gärna! Och om det är något annat om oss ni gärna skulle vilja veta. Jag har några timmar att döda här bredvid förarsätet, så kommentera på!

 

torsdag 17 januari 2019 - 00:00

Vi ha fått mammalådan!

Igår fick jag ett efterlängtat meddelande, nämligen att vi hade ett paket att hämta ut från posten. Jag körde genast via posten efter jobbet och väl hemma satt jag som på spikar tills sambon äntligen var redo att öppna paketet med mig. I paketet fanns nämligen vår mammalåda, eller moderskapsförpackning som det officiellt heter. 

Nyfiken som jag är så hade jag tjuvkikat lite på nätet redan tidigare, så jag visste lite ditåt vad den skulle innehålla. Det var precis lika roligt och spännande att gå igenom den ändå. Så otroligt fina kläder och saker och så mycket! Lådan var verkligen fylld och förutom alla kläder fanns där även en massa nödvändigheter som t.ex. febertermometer, nagelsax, badhandduk och badtermometer. Vi fick alltså fjolårets (2018) låda och den var verkligen fin. 

Det var inte bara jag som var ivrig, utan även Bianca var nyfiken på detta nya och stora paket som kommit hem till oss. Hon ville gärna vara med och gå igenom alla plagg och kontrollera dem noggrant. Svansen viftade och nosen gick aktivt genom allt innehåll. Den lilla mjukis elefanten som fanns med trodde hon var menad till henne, så vi försökte ha en liten diskussion med henne om att det tyvärr inte var till henne denna gång. Någon sekund senare sprang hon runt med sin egna gamla boll i munnen, så hon verkade ta det helt okej trots att hon inte fick någon elefant denna gång. 

DSC4736

DSC4757

Det jag gillade speciellt mycket var att det fanns kläder i så varierande storlekar. Jag gissar att vi kommer ha användning för en hel del av de här kläderna en längre tid framöver, vilket är jättebra. Vi har redan ganska mycket smått, så de större storlekarna kommer väl till pass. Jag gillade också färgskalan, ganska mycket grått, vitt och svart med färgklickar. Helt i  min smak! Det var mycket djurmönster, som katter, får, pingviner och ja -  en elefant. Mina favoriter i lådan var nog några av de plaggen ni ser här nedan på bilden.
DSC04766

DSC04751

Tänk att vi i Finland har möjligheten att få en sådan här fin moderskapsförpackning. Både jag och sambon blev helt förbryllade då vi gick igenom lådan och kände oss riktigt bortskämda. Jag satt länge med lådan på golvet och bara tittade på allting, så fina saker. Är det någon annan av mina läsare som väntar barn och nyligen fått sin låda, vad tyckte ni? 

tisdag 15 januari 2019 - 21:00

Tankar om att få en bebis till en hundfamilj

Jag fick en fråga om hur vi tänker kring den kommande bebisen och Bianca. Den frågan tänkte jag försöka svara på idag. Det korta svaret skulle nog vara att vi inte har någon speciell plan för det, utan tänker att både Bianca och bebis kommer klara det utan problem. Men, tankar finns det givetvis ändå och jag tänkte jag kunde utveckla dem lite grann. 

Bianca är inte så van med barn och om vi har barn på besök som är ett par år och springer runt och leker kan hon bli lite osäker och stressad, med tanke på deras oberäkneliga rörelsemönster. Jag tror dock att hon kommer vänja sig vid det lilla liv som växer upp hos oss och som blir en del av vår familj. Jag tror hon kan känna sig säkrare då i och med att hon får se den lilla växa upp och lära känna han eller hon på ett helt annat sätt om man har ett barn på besök ett par timmar.

Jag tror Bianca kommer vara nyfiken men försiktigt över vår nya familjemedlem. Hon har redan varit väldigt intresserad av alla bebissaker som smygit sig in i vårt hem. Givetvis måste man alltid vara lite försiktig då det gäller hund och barn, för en hund är ändå alltid en hund. Längre fram tycker jag även det är viktigt att både barn och hund lär sig vad som är rätt och fel gällande varandra. Att barnet lär sig respekt för Bianca och tvärtom. Ett levande djur är inte ett barns leksak och det är väldigt viktigt för mig att det fungerar då barnet blir äldre och börjar röra på sig.

DSC04729

Det som jag kanske funderar mest över just nu är om Bianca kommer uppleva svartsjuka och om jag kommer behöva tampas med ett evigt dåligt samvete. Att min kärlek till Bianca skulle förändras efter att bebisen kommit, det tror jag absolut inte. Bianca är och kommer alltid att vara det hon är för mig, oavsett vilka andra som kommer in i vårt liv. Sedan att tiden behöver prioriteras om lite är ju ett faktum och också att det kommer finnas en annan som behöver min famn, men det får vi helt enkelt ta som det kommer. Vi är ändå två i hemmet och jag tror det mesta går att lösa bara man vill.

Sen, förutom dessa tankar finns det ju även praktiska tips som att låta hunden dofta på en filt som bebisen haft på bb före man själv kommer hem med bebisen. Det är nog något vi kommer göra tror jag. Det känns som ett bra sätt att förbereda Bianca på vem som kommer att komma hem till oss. Hundar avläser ju så otroligt mycket ur en doft. Har ni andra bra tips ett råd att tänka på angående hund och bebis? Eller hur gjorde ni?

Jag själv är uppvuxen med hund och även med andra djur och vet hur värdefullt det kan vara. Så att vårt barn skall få växa upp sida vid sida med Bianca är något jag ser fram emot att få se <3 

 

måndag 14 januari 2019 - 19:36

Bianca har skaffat Instagram

Tack för kommentarerna på gårdagens inlägg, det värmde och jag vet att allting kommer lösa sig. På ett eller annat sätt. Det kommer säkert ta tid och kanske kräva lite andra metoder än jag trott, men jag kommer nog stå stadig en dag igen.

I hopp om att hitta ny motivation och finna den där gnistan jag redan nämnde, så gjorde jag något jag länge funderat på. Eller Bianca gjorde, hon skaffade instagram! Eller som man tydligen kallar det om man är en sheltie, sheltiegram. Där kan jag publicera alla de där hundinläggen jag kanske ibland drar mig för att publicera på eget konto. Snabbt, enkelt och med lite mindre krav än vad jag ställer på mig själv här på bloggen. En verklig inblick i Biancas vardag. Följ henne på hennes äventyr där, du hittar henne under namnet sheltiebianca.

 

50060774 2277522432525925 6659906276362813440 n

söndag 13 januari 2019 - 21:54

Då bägaren rinner över

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693

måndag 7 januari 2019 - 19:41

En dag med min favorittjej

God kväll,

Sitter här med en tekopp och kollar konstant på klockan med funderingar om jag borde äta något ännu ikväll. Jag skall nämligen på sockerbelastning imorgon och måste vara oäten i tolv timmar. Min gravida kropp tycker inte alls om att vara utan mat speciellt länge, så jag har tankat rejält nu inför morgondagen. Jag behöver oftast äta direkt jag vaknar, så hoppas morgondagen går bra trots att jag blir tvungen att skippa frukost. 

Idag har jag varit ledig och spenderat dagen med min absoluta favorittjej. Jag behöver knappast säga vem jag syftar på. Vi sov länge, åt frukost i sängen och gick sedan ut på gården en stund. Fotograferade lite bilder och lekte i snön. Sedan tog jag mig an några små målningsprojekt, en byrå och två små hatthyllor. Vet inte om jag tog i för hårt, trots att jag tyckte jag tog det riktigt lugnt idag, men efter andra varvet målarfärg skrek min kropp vila. Så det var det jag gjorde sen. 

Jag har lite svårt att komma igång med bloggen igen, märker jag. Dels försvann en stor del av min bloggiver med Selma och dels är det nästan bara babytankar som snurrar i mitt huvud. Jag skulle gärna styra tillbaka bloggen dit den hör hemma, till mina hundrelaterade ämnen. Ni får väldigt gärna ge mig hjälp på traven, fråga om ni undrar något eller ge mig tips på vad jag kunde skriva om. Tack på förhand!

DSC04674

 

fredag 4 januari 2019 - 20:55

Välkommen 2019 !

Vem hade trott vi skulle välkomna det nya året med en sparkande bebis i min mage? Det här året, ursäkta, förra året förde verkligen med sig stora livsförändringar. Även om det hände en massa fina och fantastiska saker så är det tyvärr ett år jag kommer minnas som tungt, motigt och det testade verkligen vad vi gick för. Hur mycket vi klarade av. Det var väldigt påfrestande psykiskt för mig. 

Första halvan av 2018 minns jag knappt. Jag blev faster, det vet jag. Men utöver det är det ganska blankt. Sambon påminde mig om att vi gick på en massa husvisningar och lade ner mycket tid på det, eftersom vi gärna ville hitta ett egnahemshus under året. Jag tror det var i mars någongång som vi fick nys om huset vi bor i idag, vårt nuvarande hem.

Våren och sommaren gick åt att packa, städa, rensa och flytta. För att inte tala om alla bank- och försäkringsmöten vi gick på. Att köpa hus var så mycket mer än bara ett köpebrev. Vi köpte hus, flyttade till en annan kommun och bytte även bank och försäkringsbolag. Allt på en och samma gång. 

Samma dag jag fyllde 28 år, den 29 Juni, flyttade vi äntligen in i huset! Det var även dagen vår älskade lilla Selma flyttade hem. För mitt i all flyttstress hade vi ju även bestämt oss för att skaffa katt. Selma var uppväxt nästan i grannhuset, så det kändes verkligen som det var meningen hon skulle flytta hem till oss. 

Från den dagen framåt gick sommaren åt att packa upp lådor, få ordning på livet, renovera, lära känna Selma och lära sig livet med kattunge. Vi försökte njuta av sommaren där mellan varven, ibland lyckades det bättre och ibland lite sämre. Vi besökte Gotland och gick på flera bröllop och dop under sommaren. Det var en fullspäckad sommar, minst sagt. 

Då saker och ting äntligen kändes som det började falla på plats drabbades jag av en riktigt fruktansvärd hudinfektion. De få människor som såg mig då vet hur grymt det var, andra kan inte ens föreställa sig. Ansiktet svällde upp, blev förvrängt, varbölder som var flera centimeter stora och det både blödde och varade och ingen hjälp fanns att få. Jag blev sängliggande och ville bara krypa ur min egen kropp. Samtidigt hade vi nyss fått reda på att det växer en liten krabat i min mage. Det var så många känslor på en och samma gång och man visste knappt i vilken ände man skulle börja bena ut dem. 

Jag försökte hålla mig positiv genom hela hudinfektionen och försökte se det som en lärdom. Plus att vi hade lilla knytet att glädjas över, vilket jag verkligen försökte fokusera på. Vardagen rullade på, med mot- och medgångar. Mest motgångar kändes det som. Sedan rann bägaren över då Selma blev sjuk i omgångar och till sist förlorade vi henne plötsligt och tragiskt i vad vi tror var en akut och eventuellt medfödd virusinfektion. Då rasade allt. 

Året gav oss den största glädjen och den största sorgen samtidigt, vilket varit en kamp. Är en kamp. Aldrig har jag varit så redo att välkomna ett nytt år. Att behöva göra det utan Selma är fortfarande något jag sörjer och kämpar med och kommer troligen kämpa med det ett bra tag än. Att få göra det med en sparkande bebis i magen är däremot något vi är mycket glada och tacksamma över. Vi har ett otroligt spännande år framför oss och är mer än redo att få inleda det.

DSC00620

 

måndag 12 november 2018 - 16:43

Selma är friskförklarad

Senast jag skrev hade vi sjukstuga här hemma. Selma höll på att återhämta sig från sin lilla operation och jag gjorde allt för att hon skulle ha det så bra som möjligt under sin återhämtningsperiod. Nu kan jag glatt meddela att hon är friskförklarad. Förra veckan var vi till veterinären för att ta bort stygnen och även om vi själva tyckte såret hade läkt bra, så var vi lite nervösa över vad de skulle säga på veterinärkliniken.

Vi packade in hela familjen i bilen och åkte iväg till kliniken. Selma sjöng hela vägen och Bianca låg mest och funderade vad Selma höll på med. Då vi satt där i väntrummet, min lilla familj och jag, kände jag mig plötsligt så överröst av tacksamhet. Tänk att denna man, denna hund och katt är min familj. Kunde inte önska mig något annat. 

En djurskötare kom och kallade in oss och tyckte det var bra att storasyster Bianca hade fått komma med som moraliskt stöd. Även om hon var lite otålig och tyckte nog hon borde ha fått mera uppmärksamhet än vad hon fick just då, men hon fann sig ganska snabbt i situationen. Djurskötaren började putsa Selmas sår och klippte sedan bort stygnen. Selma låg på bordet och putsade sina tassar och skötarens händer, helt lugn. 

Selma fick beröm flera gånger för hur duktig hon var och vi fick beröm för att vi skött såret så bra som vi hade. Det hade verkligen läkt så mycket bättre än vad vi kunnat hoppas på. Det som tio dagar tidigare var ett stort hål, ett köttsår, var nu ett litet rött streck på hennes kropp. Otroligt. 

Då skötaren sade att Selma är friskförklarad och att hon nu får gå ut igen och inte behöver ha någon tratt på huvudet drog både jag och sambon en suck av lättnad. Även om Selma klarat allting riktigt bra och inte trotsat det minsta, så visst var det skönt att få återgå till det normala igen. Inga mediciner, ingen sårvård och en katt som får vara katt igen. 

Då vi satt i bilen påväg hem igen kände jag åter igen sådan lycka över att den här familjen är min. Min friska, fina, fantastiska familj <3 


DSC04377

 

måndag 15 oktober 2018 - 21:00

Ett efterlängtat besök

Vi hade en period då det kändes som vi aldrig var ensamma i huset. Vi hade besök hela tiden och gästerna verkligen gick om varann. Även om det var väldigt roligt att så många ville komma och se på vårt nya hem och annars bara hälsa på oss, så blev vi lite mättade av gäster där ett tag. Nu är det så kul, då vi igen känner att vi orkar med och vill ha vänner på besök. Det känns inte som något man borde klämma in här och var för att man måste. Nu känns det igen givande att få vänner eller familj på besök. Ikväll hade vi några vänner på besök som vi inte träffat på länge, vänner till både mig och Bianca.  

Det var Molly och Rosie som kom på besök tillsammans med sin matte och husse. Som vi saknat dem! Vi fann varandra genom våra hundar och det uppstod snabbt en vänskap som är oersättlig för mig. Att hitta en annan person som är en lika passionerad hundägare som mig själv är inte lätt, men i denna matte har jag funnit en. Vi vet nog egentligen mera om varandras hundar, än vad vi vet om varann. Tror jag. Vi fungerar som en tröstande axel för varann då det är något som oroar oss med våra hundar eller om vi behöver tips eller råd. Det är verkligen en inspirerande vänskap för mig, på så många sätt och vis. 

DSC04402

DSC04408

Molly och Rosie är även de två fantastiska tjejer. Så unika personligheter och så fantastiska båda två. Jag bryr mig verkligen om dessa två små vänner och de har en stor plats i mitt hjärta. Tyvärr saknade vi en liten tjej ikväll. En tjej jag verkligen hade hoppats på att få krama om ikväll. Livet ville dock annorlunda och det blev hennes tid att gå vidare ut på de gröna ängarna. 

Jag känner verkligen med alla hundägare, och speciellt mina nära vänner, där ute som förlorat en fyrbent vän. Jag har själv gått igenom det och även om alla hanterar sin sorg på olika sätt, så vet jag hur tungt det är. Hur hjärtat slits itu och hur hjälplös man känner sig. Känslan av att inte veta hur man skall fortsätta leva eller vad man ens gör utan den som alltid funnits där. Tankarna fanns på lilla Tingeling hela kvällen och jag fick kämpa för att inte fälla tårar då vi pratade om henne. Jag är dock säker på att hon var med bland oss, på ett sätt eller annat. Jag är också säker på att hon har det bra där hon är nu, springer fritt och mår bra. 

Jag är så glad att vi fick den här kvällen tillsammans, trots omständigheterna. Det var inte riktigt det samma och det var tydligt att någon saknades. Men, det var roligt att äntligen få träffas igen och hundarna fick också träffas och leka. Glädjen i deras ögon då de såg varann efter så lång tid värmde mitt hjärta. En värdefull vänskap, både för mig och Bianca.

onsdag 12 september 2018 - 17:34

Världens sämsta matte

Det är något som tyngt mig ända sedan vår flyttrumba drog igång. Först var det ett evigt packande, flyttande och körande fram och tillbaka. Tiden var knapp och det var stressigt och tungt, sådär som det är då man flyttar. Sedan kom sommaren och vi var inflyttade med hade hela sommaren fullbokad med diverse saker. Knappt någon ledig tid och rutinerna var som bortblåsta. Sedan möttes vi dessutom av sjukdomar och elände. Ända sedan vår flyttrumba drog igång har jag känt mig som en dålig matte. Riktigt usel.

 

Världens sämsta matte. Det är jag. 

 

Jag har haft (och har) så dåligt samvete för att Bianca inte varit högsta prioritet under denna period. För det har hon inte, om jag skall vara riktigt ärlig. Såklart har hon fått mat, rastning och aktiviteter i den mån vi klarat av och allt sådant. Men hon har inte fått allt det jag egentligen vill ge henne.

Först var prio ett att flytta. Sen att packa upp och göra stället beboeligt. Sen blev jag sjuk och totalt utmattad. Då jag var som sjukast klarade jag inte ens av att gå ut med henne. Jag klarade inte ens av att gå en promenad med min egen hund. Hur skulle hon förstå det? Varför hennes promenader uteblev? Tycker jag det är okej? Nej, men så blev det.

Vi har inte träffat hundvänner (förutom mammas hundar) på i princip hela sommaren. Vi har inte tränat. Inte gått någon kurs. Inte simmat med henne. Inga långa skogspromenader. Ingen hundpark. Vi har inte gjort något av det här hon verkligen älskar. Världens sämsta matte - mitt samvete skriker!

IMG 5016

Samtidigt så vet att det är ibland är okej att ha sådana perioder. Ibland behöver man prioritera annorlunda och ibland kommer livet emot på ett annorlunda sätt än man tänkte. Bianca mår bra, det ser jag ju med egna ögon. Hon har kanske varit lite mera rastlös än vanligt, men samtidigt har hon idag en helt egen gård att springa av sig på nu plus att hon och Selma leker mycket med varann.  

Att ge Bianca allt och lite till är det absolut viktigaste för mig. Att hon skall få göra det hon älskar och mår bra av. Att hon skall få leva det livet hon vill. Jag har inte levt upp till de orden i sommar. Det har jag verkligen inte! Jag har inte gett henne allt det där.  Och det river mitt hjärta itu. 

Nu då allting börjar lugna sig och jag börjar bli frisk igen så hoppas jag vi kommer tillbaka till våra promenader i skogen. Till våra hundträffar. Kanske kan vi gå någon kurs. Kanske hittar vi tillbaka till våra rutiner och vår vardag. 

Mitt samvete skriker att jag varit en dålig matte. Nu har jag erkänt det för både mig själv och för er. Då är det kanske dags att svänga på steken och göra något åt saken. Bianca är lika förstående, förlåtande och glad som alltid. Kanske är det dags att jag tar lärdom av henne, förlåter mig själv och blir det som nog Bianca tycker jag är och har varit ändå.

Världens bästa matte.