1D2

Visa inlägg taggade med 'förlossning'

Att lära sig acceptera en ny kropp

Skrivet av Sara Hellström 15.06.2019 | 3 kommentar(er)

Det är skönhets- och hälsovecka här på Sevendays, även om den börjar lida mot sitt slut så känner jag att jag fortfarande hinner bidra med lite spridda tankar jag också. Eftersom jag nyss gått igenom en graviditet samt förlossning, så är speciellt hälsa något jag tänker mycket på. Min kropp har gått igenom en stor förändring och är inte det som den var tidigare, något som inte känns så lätt alla dagar. 

Att gå igenom en graviditet och förlossning är en stor påfrestning för kroppen, det kan vi nog alla hålla med om. Även om kroppen tycks klara det fantastiskt bra så innebär det ändå att kroppen förändras. Det är såklart indivuduellt, vad som händer med kroppen under en graviditet, hur kroppen klarar det och hur den återhämtar sig. Nu, två månader efter min förlossning, tycker jag min kropp har återhämtat sig otroligt bra, men den känns ändå inte som förut. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli som förut. 

En timme efter förlossningen kände jag mig som världens starkaste, slankaste och vackraste människa. Var så stolt över vad min kropp gått igenom och åstadkommit! En känsla jag önskar jag bar med mig ännu idag. Två månader senare ser jag främst de där extra kilona som fortfarande finns där, en kropp som inte känns fast, en kropp som känns mycket äldre. Kläder som inte passar och en kroppsform som jag inte känner mig bekväm i. En spegelbild jag inte gillar. Det gör mig så arg, för innerst inne är jag så förbannat stolt. Varför kan jag inte bara känna den där stolta känslan hela tiden, känslan som jag egentligen har inom mig? Varför trackar jag ner på en kropp som gjort ett fantastiskt jobb? Idiotiskt och så fel.

För två månader sedan hade jag ett barn i min mage, det är väl klart att det förändrar kroppen. Det är väl klart jag fortfarande har kvar lite kilon och att min kropp inte är densamma. Hur skulle den kunna vara? Jag vill inte känna mig obekväm i min kropp eller inte känna mig stolt, ändå kommer de där mörka dåliga tankarna då jag passerar en spegel. Varför? Jo, för att samhället sagt att man skall vara slank och snygg och helst skall man vara det genast efter man fött barn också. Och där passar jag inte in just nu.

Jag har inte tränat aktivt hela livet, inte alls. Som yngre hatade jag sporter av alla de slag och hade i princip aldrig satt foten i ett gym. Hundpromenader var det närmaste träning jag kom. Faktum är att jag började träna då jag flyttade till Vasa för ungefär åtta år sedan, då började jag gå på gym. Sedan dess har träningen gått i perioder. Ibland väldigt aktivt och ibland mindre. De perioder då jag tränat aktivt har jag också mått väldigt bra, både psykiskt och fysiskt. 

I samband med att vi flyttade hit ut på landet och vi kort därefter började vänta Tova, sade jag upp mitt gymkort. Avståndet mellan det nya hemmet och mitt dåvarande gym blev helt enkelt för långt. Plus att jag var oerhört trött i början av graviditen och kunde inte ens tänka tanken att träna. Jag har alltså inte tränat på gym på snart ett år. Jag har inte tränat alls. Nu har jag precis återupptagit träningen efter nästan ett års paus. Jag håller för tillfället på och provar på Nicetreenis träningsguide  för kvinnor om träning efter graviditet.

Nicetreenis träningsprogram går ut på att man enkelt skall kunna träna hemma utan desto mera redskap, vilket passar en mamma som mig perfekt. Programmet innehåller övningar som man kan genomföra då man har tid och möjlighet och går att anpassas efter livet med en liten hemma. Tidigare då jag tänkte på att återuppta träningen så gav det mig mest ångest. Jag visste inte hur jag skulle hinna eller orka och även om jag ville få tillbaka min starka kropp så ville jag helst skita i träningen och leva på choklad. Men i detta program är tröskeln låg och fokus ligger på att hitta nervkontakten med musklerna i mage och bäckenbotten. Plus att det tar typ tjugo minuter. 

Jag märker absolut att jag förlorat styrka och muskler. Nästan som att jag förlorat lite kontroll över kroppen också. Under graviditeten upplevde jag att jag var tvungen att lära känna en ny kropp och det är lite detsamma nu. Den fungerar inte som förr. 

Före graviditeten visste jag att jag skulle bli tvungen att se och känna min kropp förändras, det förstod jag. Jag visste dock inte hur den här förändringen skulle kännas. Hur det skulle gå från att vara icke gravid, acceptera sin gravida kropp och alla dess skeden och precis då man blivit bekväm i den kroppen skedde det en förändring igen. Stoltheten man kände som sedan blev övertäckt av lite extra hull på magen och höfterna. 

Att ha återupptagit träningen gör att jag mår bra igen. Trots att kroppen är annorlunda, trots de där extra hullet (som egentligen är väldigt vackert med tanke på orsaken) så kan jag nog känna mig en gnutta stolt igen. För stolt skall jag vara. Glad och se det vackra i det hela. Det är verkligen så jag vill känna. Att kunna och få föda barn är fantastiskt och det sista jag vill är att klanka ner på min kropp som klarar av en sådan häftig och otrolig sak. Heja kroppen!saramariaexenia

Fotona i inlägget är tagna av Hanna Holmberg.

 


Dagen då jag födde vår dotter

Skrivet av Sara Hellström 02.05.2019 | 2 kommentar(er)

Det är snart en månad sedan jag födde barn. Tänk att för en månad sedan hade jag en stor mage, ett flertal krämpor och en liten flicka växte och utvecklades inuti mig. Svårt att greppa. Jag var inte säker på om jag skulle skriva om själva förlossningen här, men min förlossning var helt fantastisk och är något jag mer än gärna pratar om. Därför har jag också valt att dela med mig av den här, även om det är en väldigt personlig händelse. Det här är min historia, dagen då vår dotter föddes.   

Torsdagen den 4.4 (en dag före beräknat) låg jag i soffan, höggravid och uttråkad. Less på alla krämpor. Efterlyste serietips via instagram och tänkte att här får jag nog ligga länge ännu och vänta på att något börjar hända. Jag hade redan veckor innan det beräknade datumet googlat på olika tecken på att förlossningen börjat, eftersom jag hade haft så starka förvärkar så länge och var säker på att hon skulle komma lite för tidigt. Jag var så taggad på att föda och ville bara att det skulle sätta igång. Jag fick aldrig användning för de där serietipsen, för bara en dryg halvtimme efter det gick vattnet. 

Sambon kom hem och vi väntade på att något mer skulle hända. Förlossningen hade bett oss komma in ifall värkarna kommer igång eller senast nästa morgon. Efter att vattnet gick var det som att allting pausade. Inga krämpor, ingen smärta, inget. Som om kroppen laddade upp inför den stora uppgiften. Vi låg och såg på serier en dryg timme och inget hände. Vi hade ett konstant leénde på läpparna. Det var så märkligt, där låg vi och såg på serier och snart skulle kanske vår dotter vara här. Det var så sjukt spännande, men en overklig och märklig känsla.

Två timmar efter att vattnet gått började jag känna det jag trodde var mina förvärkar igen, men de kändes annorlunda. Jag blev lite rastlös och började röra mer på mig, men hade fortfarande inte så ont. Sen gick det snabbt. Värkarna kom regelbundet, ofta och med kraft. Sambon rastade Bianca och packade i bilen. Jag stod fortfarande i köket och velade lite om vi verkligen skulle åka in redan. Vi beslöt oss för att åka in på koll i alla fall, klockan var strax efter 23 på kvällen då. Tur var väl det, för när vi kom fram till sjukhuset fick jag stapla in med den varma vetekudden tryckt mot magen och full fokus på andningen. IMG 0385En av mina största rädslor angående förlossningen var att bli igångsatt eller att förlossningen skulle stanna av och bli väldigt lång. En oro jag inte alls behövde ha, för då vi kom in var förlossningen redan fina tre centimerter på gång och vi fick flytta till en förlossningssal. Allting gick precis som det skulle och framskred hela tiden. Fram till ungefär fem centimeter använde jag mig av icke medicinska smärtlindringar som dusch, varm vetekudde, TENS (mot den fruktansvärda ryggsmärtan) och gåstöd. Mina värkar var väldigt regelbundna från start och otroligt intensiva och långa. Precis då en gick över så var nästa där. Jag tog dem värk för värk och försökte tänka på smärtan som något positivt, snart skulle vi få träffa vår bebis. 

Efter kl.03.00 någongång kände jag mig ganska mör, eftersom pauserna hade varit få och jag inte fått chansen att återhämta mig sedan allt drog igång. Då fick jag (precis som jag önskat) en PCB bedövning, vilket fungerade jättebra! Den kunde verka upp till två timmar, men tyvärr var verkningstiden 20 minuter för mig. Sedan kom värkarna tillbaka med full styrka. De där tjugo minuterna var guld värda, men både jag och barnmorskan insåg nog att jag behövde något mer för att orka till slutet. Valen stod mellan ytterligare PCB eller epidural.

Jag hade en tanke att jag helst inte ville ta epidural, detta eftersom jag hört mycket negativt om den. Positivt också, men de negativa hade här tagit över i mina tankar. Jag bestämde mig ändå för att prova. Anestesiläkaren kom och lade den medan jag fick sitta upp. Jag minns att jag satt på sängkanten, med sambon på ena sidan och barnmorskan på andra. De höll om mig. Det tog inte ont att sätta epiduralen och anestesiläkaren gjorde ett väldigt bra och snabbt jobb. Trots det så var detta nog första gången jag kände mig sårbar, matt och lite uppgiven. Jag var så rädd att inte kunna sitta stilla genom värkarna. Det var många känslor som sköljde över mig i den här stunden och då jag satt där på sängkanten började tårarna rinna. Glädje, iver, spänning och en gnutta rädsla. Jag insåg att den här graviditeten bara var timmar från att ta slut och något helt annat skulle ta vid.

Epiduralen fungerade precis som jag ville. Den tog bort de värsta topparna av värkarna, men jag kände ändå av dem och kroppen. Jag kunde slappna av lite grann och samla kraft. Sambon har berättat i efterhand att fram till de första fem centimetrarna hade mina axlar varit upp till öronen vid varje värk och hela kroppen så otroligt spänd, något jag själv aldrig märkte av. Jag var i min egna lilla bubbla och försökte bara fokusera.

IMG 0383Jag satt på pilatesbollen och gungade runt, vi fick in frukost och jag fick även en till epidural dos. Vi skrattade, skojjade och tog fjantiga selfies. I den här stunden njöt jag verkligen. Vi hade så roligt och den här stunden är nog det finaste minnet jag kommer bära med mig från själva öppningsskedet. Vi hade gjort upp olika målbilder och delmål inför förlossningen och här high fivade vi gång på gång och gav oss själva en klapp på axeln för alla de delmålen vi nu uppnått. Vilket team vi var!

I samma veva som jag började känna att värkarna övergick till krystvärkar var det skiftesbyte bland personalen. Något jag inte alls hurrade över där och då, men som visade sig vara riktigt bra. Vår första barnmorska var suverän under öppningsskedet, hon var precis det jag behövde då. Barnmorskan som tog över efter henne var precis det jag behövde under krystningsskedet. Jag är så glad att jag klickade så bra med båda barnmorskorna och att de var rätt personer i rätt tid. 

Att känna hur värkarna man haft i så många timmar övergick till något helt annat var så häftigt. Det går inte ens att förklara. Jag visste precis vad som hände och har nog aldrig haft så stor tillit till min kropp som just då. Före förlossningen hade jag alltid undrat över hur man vet när de riktiga värkarna startar, hur vet man hur man skall krysta osv. Men nu förstår jag. Min kropp berättade precis vad som hände och vad jag skulle göra, det var bara för mig att samarbeta och lita på den. 

Vi hade gått en förberedande profylaxkurs. En kurs som fokuserade på så mycket mer än bara andningen, bland annat den mentala biten. Något som speciellt jag tog med mig från kursen var ledorden "Föda tillsammans". Att man gör det som ett team och kämpar tillsammans. Det gjorde vi verkligen, jag kände mig aldrig ensam. Det var min kropp och jag som gjorde det fysiska arbetet, men vi födde vår dotter tillsammans som ett team.

Fjorton timmar efter att vattnet gått, tio timmar efter att vi kommit in och efter tjugo minuters krystningsskede var hon ute. Jag hade varken velat ha en kortare eller längre förlossning. Jag gick in i förlossningen med vissa önskemål, men var ändå öppen för allt. Jag satte stor tillit till personalen, men var ändå viktig med att det var min förlossning och att mina önskningar skulle beaktas och respekteras. Jag kände mig hela tiden trygg med att allting skulle gå bra, men att det skulle gå så bra och så enligt mina önskningar känns underbart. Jag fick verkligen min drömförlossning.

Efter förlossningen kände jag mig som världens starkaste kvinna. En kvinna som klarade vad som helst. Där satt jag med vårt barn i min famn, men helst ville jag bara gå ut torget och skrika " Jag har fött barn " och berätta för alla om den här sjukt häftiga upplevelsen jag nyss haft. Kan man ens vara med om något så häftigt? Är det verkligt? Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag var just då. Jag är så tacksam att jag har fått uppleva detta. Tacksam över min kropp som kan bära och föda fram ett barn. Helt otroligt. 

Jag klarade det. Jag gjorde det, tillsammans med personalen och min sambo, så födde jag vår dotter. 

Vår lilla älskade Tova <3 IMG 567


Hjälp! Vad behöver man packa i sin BB-väska?

Skrivet av Sara Hellström 15.02.2019 | 4 kommentar(er)

En sak jag börjat fundera lite på och som jag känner att vi kanske småningom borde börja fundera över, BB-väskan. Jag vet inte när man egentligen borde ha den packad, men tänker att jag nog kanske vill ha den packad ungefär en månad på förhand. Bara för säkerhetsskull. Jag märker en viss oro växa inom mig, över att den här lilla krabaten tänker komma till världen tidigare. Vet inte om det beror på att jag ännu känner att jag behöver förbereda mig på vissa plan, gå kurserna vi ännu har kvar eller bara onödig nervositet. Även om mina sammandragningar inte på något sätt tyder på att vår bebis har bråttom ut, så märker jag att jag funderar mycket på det. Nu då jag skrivit detta stannar den säkert där långt över beräknat. Men, till ämnet.

BB-väskan, jag har läst att vissa i princip har med sig hela hemmet. Så mycket tänker nog inte jag ta med mig. Tänker att man får väl det mesta man behöver på sjukhuset och saknar man något får väl sambon åka hem och hämta det. Kläder för hemfärd till mig och bebis, telefonladdare, vattenflaska och snacks jag gillar är väl det jag tänkt att får följa med. Och mat till blivande pappan förstås. Och självklart babyskyddet i bilen. Om möjligt kommer vi att önska ett familjerum, så att han får vara med i babyns vård från start. 

Jag vill gärna att ni tipsar mig om vad ni hade med er, något ni absolut inte skulle ha klarat er utan? Något som var totalt onödigt? När packade ni BB-väskan? Och är det någon som erfarenhet av eget familjerum och/eller delade rum?

DSC04808