1D2

Visa inlägg taggade med 'gravid'

Dagen då jag födde vår dotter

Skrivet av Sara Hellström 02.05.2019 | 2 kommentar(er)

Det är snart en månad sedan jag födde barn. Tänk att för en månad sedan hade jag en stor mage, ett flertal krämpor och en liten flicka växte och utvecklades inuti mig. Svårt att greppa. Jag var inte säker på om jag skulle skriva om själva förlossningen här, men min förlossning var helt fantastisk och är något jag mer än gärna pratar om. Därför har jag också valt att dela med mig av den här, även om det är en väldigt personlig händelse. Det här är min historia, dagen då vår dotter föddes.   

Torsdagen den 4.4 (en dag före beräknat) låg jag i soffan, höggravid och uttråkad. Less på alla krämpor. Efterlyste serietips via instagram och tänkte att här får jag nog ligga länge ännu och vänta på att något börjar hända. Jag hade redan veckor innan det beräknade datumet googlat på olika tecken på att förlossningen börjat, eftersom jag hade haft så starka förvärkar så länge och var säker på att hon skulle komma lite för tidigt. Jag var så taggad på att föda och ville bara att det skulle sätta igång. Jag fick aldrig användning för de där serietipsen, för bara en dryg halvtimme efter det gick vattnet. 

Sambon kom hem och vi väntade på att något mer skulle hända. Förlossningen hade bett oss komma in ifall värkarna kommer igång eller senast nästa morgon. Efter att vattnet gick var det som att allting pausade. Inga krämpor, ingen smärta, inget. Som om kroppen laddade upp inför den stora uppgiften. Vi låg och såg på serier en dryg timme och inget hände. Vi hade ett konstant leénde på läpparna. Det var så märkligt, där låg vi och såg på serier och snart skulle kanske vår dotter vara här. Det var så sjukt spännande, men en overklig och märklig känsla.

Två timmar efter att vattnet gått började jag känna det jag trodde var mina förvärkar igen, men de kändes annorlunda. Jag blev lite rastlös och började röra mer på mig, men hade fortfarande inte så ont. Sen gick det snabbt. Värkarna kom regelbundet, ofta och med kraft. Sambon rastade Bianca och packade i bilen. Jag stod fortfarande i köket och velade lite om vi verkligen skulle åka in redan. Vi beslöt oss för att åka in på koll i alla fall, klockan var strax efter 23 på kvällen då. Tur var väl det, för när vi kom fram till sjukhuset fick jag stapla in med den varma vetekudden tryckt mot magen och full fokus på andningen. IMG 0385En av mina största rädslor angående förlossningen var att bli igångsatt eller att förlossningen skulle stanna av och bli väldigt lång. En oro jag inte alls behövde ha, för då vi kom in var förlossningen redan fina tre centimerter på gång och vi fick flytta till en förlossningssal. Allting gick precis som det skulle och framskred hela tiden. Fram till ungefär fem centimeter använde jag mig av icke medicinska smärtlindringar som dusch, varm vetekudde, TENS (mot den fruktansvärda ryggsmärtan) och gåstöd. Mina värkar var väldigt regelbundna från start och otroligt intensiva och långa. Precis då en gick över så var nästa där. Jag tog dem värk för värk och försökte tänka på smärtan som något positivt, snart skulle vi få träffa vår bebis. 

Efter kl.03.00 någongång kände jag mig ganska mör, eftersom pauserna hade varit få och jag inte fått chansen att återhämta mig sedan allt drog igång. Då fick jag (precis som jag önskat) en PCB bedövning, vilket fungerade jättebra! Den kunde verka upp till två timmar, men tyvärr var verkningstiden 20 minuter för mig. Sedan kom värkarna tillbaka med full styrka. De där tjugo minuterna var guld värda, men både jag och barnmorskan insåg nog att jag behövde något mer för att orka till slutet. Valen stod mellan ytterligare PCB eller epidural.

Jag hade en tanke att jag helst inte ville ta epidural, detta eftersom jag hört mycket negativt om den. Positivt också, men de negativa hade här tagit över i mina tankar. Jag bestämde mig ändå för att prova. Anestesiläkaren kom och lade den medan jag fick sitta upp. Jag minns att jag satt på sängkanten, med sambon på ena sidan och barnmorskan på andra. De höll om mig. Det tog inte ont att sätta epiduralen och anestesiläkaren gjorde ett väldigt bra och snabbt jobb. Trots det så var detta nog första gången jag kände mig sårbar, matt och lite uppgiven. Jag var så rädd att inte kunna sitta stilla genom värkarna. Det var många känslor som sköljde över mig i den här stunden och då jag satt där på sängkanten började tårarna rinna. Glädje, iver, spänning och en gnutta rädsla. Jag insåg att den här graviditeten bara var timmar från att ta slut och något helt annat skulle ta vid.

Epiduralen fungerade precis som jag ville. Den tog bort de värsta topparna av värkarna, men jag kände ändå av dem och kroppen. Jag kunde slappna av lite grann och samla kraft. Sambon har berättat i efterhand att fram till de första fem centimetrarna hade mina axlar varit upp till öronen vid varje värk och hela kroppen så otroligt spänd, något jag själv aldrig märkte av. Jag var i min egna lilla bubbla och försökte bara fokusera.

IMG 0383Jag satt på pilatesbollen och gungade runt, vi fick in frukost och jag fick även en till epidural dos. Vi skrattade, skojjade och tog fjantiga selfies. I den här stunden njöt jag verkligen. Vi hade så roligt och den här stunden är nog det finaste minnet jag kommer bära med mig från själva öppningsskedet. Vi hade gjort upp olika målbilder och delmål inför förlossningen och här high fivade vi gång på gång och gav oss själva en klapp på axeln för alla de delmålen vi nu uppnått. Vilket team vi var!

I samma veva som jag började känna att värkarna övergick till krystvärkar var det skiftesbyte bland personalen. Något jag inte alls hurrade över där och då, men som visade sig vara riktigt bra. Vår första barnmorska var suverän under öppningsskedet, hon var precis det jag behövde då. Barnmorskan som tog över efter henne var precis det jag behövde under krystningsskedet. Jag är så glad att jag klickade så bra med båda barnmorskorna och att de var rätt personer i rätt tid. 

Att känna hur värkarna man haft i så många timmar övergick till något helt annat var så häftigt. Det går inte ens att förklara. Jag visste precis vad som hände och har nog aldrig haft så stor tillit till min kropp som just då. Före förlossningen hade jag alltid undrat över hur man vet när de riktiga värkarna startar, hur vet man hur man skall krysta osv. Men nu förstår jag. Min kropp berättade precis vad som hände och vad jag skulle göra, det var bara för mig att samarbeta och lita på den. 

Vi hade gått en förberedande profylaxkurs. En kurs som fokuserade på så mycket mer än bara andningen, bland annat den mentala biten. Något som speciellt jag tog med mig från kursen var ledorden "Föda tillsammans". Att man gör det som ett team och kämpar tillsammans. Det gjorde vi verkligen, jag kände mig aldrig ensam. Det var min kropp och jag som gjorde det fysiska arbetet, men vi födde vår dotter tillsammans som ett team.

Fjorton timmar efter att vattnet gått, tio timmar efter att vi kommit in och efter tjugo minuters krystningsskede var hon ute. Jag hade varken velat ha en kortare eller längre förlossning. Jag gick in i förlossningen med vissa önskemål, men var ändå öppen för allt. Jag satte stor tillit till personalen, men var ändå viktig med att det var min förlossning och att mina önskningar skulle beaktas och respekteras. Jag kände mig hela tiden trygg med att allting skulle gå bra, men att det skulle gå så bra och så enligt mina önskningar känns underbart. Jag fick verkligen min drömförlossning.

Efter förlossningen kände jag mig som världens starkaste kvinna. En kvinna som klarade vad som helst. Där satt jag med vårt barn i min famn, men helst ville jag bara gå ut torget och skrika " Jag har fött barn " och berätta för alla om den här sjukt häftiga upplevelsen jag nyss haft. Kan man ens vara med om något så häftigt? Är det verkligt? Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag var just då. Jag är så tacksam att jag har fått uppleva detta. Tacksam över min kropp som kan bära och föda fram ett barn. Helt otroligt. 

Jag klarade det. Jag gjorde det, tillsammans med personalen och min sambo, så födde jag vår dotter. 

Vår lilla älskade Tova <3 IMG 567


Bianca är den bästa storasystern

Skrivet av Sara Hellström 29.04.2019 | 1 kommentar(er)

Före vår dotter kom till världen var jag redan bergsäker på att Bianca skulle hantera sin nya uppgift som storasyster med bravur. Jag tvivlade egentligen aldrig, men lite nervös var jag nog ändå. Speciellt inför deras första möte och ifall Bianca skulle ta avstånd till mig på något sätt. Tycka att jag sviker henne liksom. Nu då vår dotter är här och jag har facit i hand, så att säga, så kan jag konstatera att Bianca hanterar uppgiften bättre än jag någonsin kunnat hoppats på.

Vi hade en filt med oss till sjukhuset, som vår dotter fick ha då vi låg på BB. Sambon tog sedan hem filten till Bianca, så att hon skulle få bekanta sig med vår nya familjemedlem genom dofterna på filten först. Hon hade varit väldigt glad och entusiastisk då hon fick filten. Till viss del doftade den säkert mig, men jag tror nog hon också kände igen den andra doften på något vis. 

Då vi kom hem, efter tre dagar på BB, så var Bianca glad och ivrig. Det var nog också vad jag hade förväntat mig, däremot var jag inte beredd på att hon skulle vara så försiktig gentemot mig. Det var som att hon visste att jag var lite skör och vad jag hade gått igenom. Hon hälsade, men väldigt försiktigt. Snusade lite på bebisfötterna, men gick sedan och la sig i sin bädd. Som att det vore världens naturligaste sak att den här bebisen kom hem till oss. Som att hon redan kände henne. 

Det var verkligen häftigt att se hur naturligt Bianca tyckte detta var. Då insåg jag nog ännu mer att hon har faktiskt vetat hela tiden vad som händer och vem det är som skall komma till oss. Jag tror faktiskt hon visste mycket mer än oss, hela tiden. 

Nu, efter tre veckor och två dagar hemma tillsammans, är Bianca fortfarande lika snäll och förstående. Hon är nyfiken på sin nya lillasyster, men väldigt försiktig. Precis som hon alltid varit. Ibland kommer hon och berättar för oss om bebisen gråter och hon ligger gärna nära och tittar på henne, men gör inget mer. I hjälpköket där vi har skötbordet har även Bianca fått en bädd, så att hon skall ha en trygg plats även där. I början vågade hon inte komma med då vi gick för att byta blöja, men nu vågar hon. Hon ligger oftast där i sin bädd och övervakar. 

Att min famn numera oftast är upptagen av en liten bebis istället för Bianca, det hanterar hon också väldigt bra. Som att hon förstår. Mitt samvete angående det är dock inte lika förstående, men det är en annan historia. Bianca har verkligen anpassat sig otroligt bra och hanterar nog den här nya situationen bäst av oss alla. Jag är så stolt över henne, så otroligt stolt. Hon är den bästa storasystern. IMG 0929


Livet i bebisbubblan

Skrivet av Sara Hellström 25.04.2019 | 1 kommentar(er)

Här kommer ett hej från bebisbubblan ! Jag har påbörjat detta inlägg flera gånger, men aldrig lyckats skriva det klart. Det har alltid varit någon som varit hungrig, velat ha en ny blöja eller bara velat mysa i mammas famn - alltså precis som det skall vara just nu. Dagarna går så snabbt och detta är sambons sista vecka hemma som pappaledig, sedan tar en ny vardag vid. 

Vår dotter växer och utvecklas i en rasande fart. På fredag blir hon tre veckor. Aldrig kunde jag tro att det kunde hända så mycket på tre veckor. Känns som hon har gått från en nyfödd till en bebis, om ni förstår vad jag menar. Hon har verkligen blivit medveten om sin omgivning och följer med blicken. Hon tittar på oss och lyssnar till ljud. Hon är väldigt spänstig i kroppen och stark i nacken. Igår tyckte jag till och med att hon nästan log tillbaka då jag log åt henne. Det går så snabbt, lite för snabbt. För tre veckor sedan låg hon i min mage och nu ligger hon här och tittar på mig med sina stora vackra ögon. Hon är så underbart söt så jag smälter varje gång hon ser på mig.IMG 0864Vi har också börjat landa lite i vår roll som föräldrar. För varje dag blir man lite säkrare och lite tryggare. Man börjar komma ur den där rosa bubblan lite grann och börjar inse att detta är på riktigt och detta är vår vardag nu. I början hade jag ganska hög press på mig själv och kände mig flera gånger dålig och misslyckad. Antagligen på grund av hormoner men också på grund av att det är en sådan ny situation. Det har blivit bättre nu och jag har förstått det självklara, att man såklart inte kan eller ens behöver veta och kunna allting genast.

Rutiner kan man nog inte säga att vi har fått ännu, utan dagarna ser alla lite olika ut. Vissa dagar sover hon mycket och äter regelbundet andra dagar äter hon konstant och sover inget. Nätterna likaså. För det mesta trivs hon ute i vagnen och sover gärna en stund där varje dag. Vi har även börjat ha henne på golvet och hon ligger gärna där och tittar på sina färggranna leksaker. En stund, sedan är det nog mammas eller pappas famn som är den tryggaste platsen igen. Hon vill helst vara i famnen och det skall gärna gungas fram och tillbaka på rätt sätt, sådär som det var i magen. 

Det känns så häftigt att se henne utvecklas. Hon ändrar verkligen dag för dag nu. Lite rädd blir jag då jag ser hur snabbt det går, så jag försöker verkligen ta vara på varje dag och njuta fullt ut. Den här tiden kommer aldrig igen och jag vill inte se tillbaka och tycka att jag inte tog vara på den. Nu skall vi gå ut i det härliga vädret på en vagnpromenad, Vi hörs <3

 


Vi har fått en dotter

Skrivet av Sara Hellström 15.04.2019 | 4 kommentar(er)

Det var ett tag sedan jag skrev sist och jag ser också att mitt allra senaste blogginlägg försvann i och med Sevendays nya uppdateringar. Men det gör ingenting, nya tag härifrån!

Som många av er säkert redan gissat så är nu min gravidmage ett minne blott och vår dotter är här. Vi har fått en dotter! Hon blir tio dagar idag, vilket betyder att hon kom precis punktligt på den beräknade dagen. Vi lever i en bebisbubbla och det har nog inte riktigt sjunkit in att vi är föräldrar och har en dotter på utsidan av magen istället för på insidan. Känslorna svallar och det har varit mycket glädjetårar, men även oroliga tårar. Man vill så gärna kunna allting direkt och sätter kanske lite för hög press på sig själv. 

De senaste tio dagarna har varit de mest omtumlande, men också de mest fantastiska dagarna någonsin. Det är mycket nytt att ta in och trots att vi vetat så länge att hon skall komma, så var det såklart ändå en stor omställning. Fortfarande känns det lite som vi lånar någon annans barn och snart är den här drömmen över. Svårt att förstå att hon verkligen är vår.DSC06471Allting gick jättebra och jag ser tillbaka på förlossningen som en väldigt fin upplevelse. Trots smärta, så hade vi väldigt roligt hela vägen och kämpade på som ett team. Hade nog inte kunnat önska mig något annorlunda. Det var nog så nära min drömförlossning det bara kunde vara. Allting förlöpte framåt i bra takt och personalen fick mig att känna mig väldigt trygg och omhändertagen under hela förlossningen. Jag förstod nog inte riktigt vad som hände innan jag hörde barnmorskan säga " Jag ser mörkt hår ". En gnutta rädsla, men mest iver och lycka kände jag då. Tjugo minuter senare hade jag henne i mina armar. Nästa fyra kg och hela 53 cm kärlek i min famn.

Det är otroligt häftigt vad kroppen klarar av och jag är så imponerad och fram för allt stolt över mig själv och min egna kropp. Kände mig som världens starkaste kvinna efter förlossningen. En kvinna som klarar vad som helst! Min kropp visste precis vad den skulle göra, jag litade till fullo på den och det gick så bra. Det var utan tvekan den mäktigaste och häftigaste upplevelsen någonsin. I slutskedet minns jag att jag tänkte "Aldrig mer", men redan då jag satt med henne i min famn tänkte jag "Igen, igen, igen..".

Min kropp har återhämtat sig otroligt snabbt och bra. Knappt så jag tror jag födde ett barn för bara tio dagar sedan. Att nu kunna röra sig obehindrat, utan smärtor, är så skönt! Visst känns det lite konstigt att inte ha den där stora magen längre, den hann ändå bli en stor del av mig. Samtidigt som det känns så underbart att hon äntligen är här hos oss på utsidan istället. Tänk att den här lilla flickan som nu ligger bredvid mig, är den samma som nyss sparkade i min mage.DSC06464Våra dagar består nu av att lära känna varandra, gå vagnpromenader och bara njuta av den här tiden tillsammans. Hon gör inte så mycket annat än äter och sover och vi matar och byter blöjor på löpande band. Men det är precis som alla säger, tiden går så fort. Vår lilla dotter har växt så otroligt mycket redan, på bara tio dagar. Så vi försöker verkligen ta vara på tiden. Jag får nästan lite panik då jag inser hur snabbt det gått, vill spola tillbaka till stunden då jag fick henne på mitt bröst första gången. 

Bianca, som nu blivit storasyster, hanterar uppgiften med bravur. Hon är nyfiken, men väldigt försiktig och duktig. Före vi kom hem med bebisen, så hade Bianca fått hem en filt med hennes doft på och man märkte att hon genast kände igen bebisen då vi kom hem. Hon välkomnade henne med öppna tassar från första stund. Jag tror dom kommer bli riktigt goda vänner längre fram.DSC06472Tänk att hon är här nu, vår lilla flicka. Så länge har vi funderat över vem hon är och hur hon skulle se ut. Hon är så fin. Så underbar och vacker. Perfekt. Jag ser verkligen fram emot att få se henne utvecklas och se hur hon blir som person. Jag känner mig så tacksam över att ha fått en sådan fin förlossning och så tacksam och stolt över att ha fått en sådan fin dotter. 

Tänk att jag nu kan titulera mig mamma, det känns stort. Stort och mäktigt. Mamma till den finaste dottern. Min dotter <3 


Bebisförberedelser

Skrivet av Sara Hellström 21.03.2019

Roligt att ni var så många som ville vara med och gissa på föregående inlägg. Ingen bebis har kommit till världen än. Någon gissade att bebisen föds redan nästa måndag, vi får väl se. Tyvärr en fråga som ingen kan svara på, vi får vänta med spänning. 

I tisdags var det dags för rådgivningsbesök igen och den här gången blev det lite mera verkligt att det faktiskt kan ske när som helst nu. Förutom de vanliga undersökningarna och proverna så kollade vi även att allt pappersarbete var klappat och klart inför bebisens ankomst. Det är en hel del papper som skall fyllas i och skickas hit och dit, men som tur är sköter rådgivningen det mesta. 

På rådgivningen frågade hon hur jag mått och den natten hade jag nog inte sovit mer än fyra timmar, utspritt över hela natten. Jag nämnde mina sömnlösa och smärtsamma nätter, det är främst på nätterna all värk och alla onda sammandragningar kommer. Så länge bebisen mår bra så är det huvudsaken sade jag. Jag kämpar mig såklart igenom detta. "Man får klaga, Sara". - sade vår rådgivningstant. Och det får man väl, men det känns så fel och tjatigt då bebisen har allting jättebra där i magen, vilket är huvudsaken. 

Det känns som min kropp förbereder sig inför den stora uppgiften och övar sig så mycket den hinner. Jag har varit väldigt hungrig de senaste dagarna och min kropp skriker - tanka energi! Så jag tankar energi och vilar mig så mycket det går. 

Bebisens huvud hade sjunkit neråt och är fixerat där det skall vara, vilket känns jätteskönt att veta. Förutsättningarna för att allting skall gå som det skall ser lovande ut och överlag har hela min graviditet nog varit så nära ett skolboksexemplar man kan komma. Aldrig något avvikande. 

Igår hade vi den sista kvällen i profylaxkursen vi gått i Vasa. En jättebra kurs som jag skulle rekommendera åt alla som väntar barn. Den har verkligen gett oss en massa verktyg att använda före, under och även efter förlossningen samt även stärkt oss som par. Överlag är jag väldigt glad över att vi gått alla kurser som erbjudits, för det har gett oss så otroligt mycket. 

Dagarna hos oss ser alltså ganska likadana ut nu, beroende på mitt mående. Vi försöker förbereda oss både praktiskt och mentalt. Idag har jag faktiskt en fotvårdstid, vilket skall bli så otroligt skönt! Jag både kan och brukar sköta mina fötter själv, men nu är där en mage i vägen så då är det bättre att låta någon annan sköta det. 

Här skiner solen, njut av dagen <3 

IMG 9182


Gissa bebisens ankomst och ge mig namnförslag!

Skrivet av Sara Hellström 16.03.2019 | 7 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Jag trodde den sista delen av graviditeten skulle gå långsamt, men måste säga att jag tycker den går väldigt snabbt. Går man över tiden kan jag tänka mig att det böjar kännas segt och att tiden blir lång, men där är jag ju inte än. Förhoppningsvis hamnar vi inte där heller, men det vet man ju aldrig.

Man börjar inse att bebisen i princip kan komma när som helst nu. Vid läkarbesöket i onsdags sade de att jag nu räknas som fullgången och ifall bebisen får för sig att komma tidigare så är det ingen fara. Då får den komma och kommer klara sig fint på utsidan, vilket känns tryggt. Men visst får den stanna i magen ännu någon vecka, lite mental förberedelse kan jag ännu behöva. Även om man nog inte kommer förstå situationen förrän man väl är där med bebisen på magen och kanske inte ens då.

På min babyshower i söndags fick alla gissa kön, längd, vikt, födelsedatum och även ge namnförslag. Kommer bli väldigt kul att gå tillbaka sedan och se vem som var närmast. Jag tänkte vi skulle köra samma här på bloggen, är ni med?

Ni kan ge era gissningar i kommentarsfältet och namnförslag är även det väldigt välkommet, både flick- och pojknamn. Vi vet ju nämligen inte vad vi skall få. Bebisen har valt att hålla det hemligt, även om vi gärna ville veta. Lite spännande är det nog ändå inte alls veta, att få det som en överraskning sedan. För att göra det lite lättare för er kan jag berätta att bebisen är beräknad den 5.4 - alltså om 20 dagar! Mindre än tre veckor, helt sjukt! 

Jag ser fram emot era gissningar och förslag, hoppas ni hänger på! 

Namnlos

Den här fina filten har min mommo stickat åt bebisen och babynestet köpte mamma åt oss, så fint och så mysigt!


Känner Bianca av att vi skall få en bebis?

Skrivet av Sara Hellström 14.03.2019

Under graviditeten har jag flera gånger fått frågan om jag tror att Bianca känner av att vi väntar bebis. Om hon beteer sig annorlunda, vaktar magen, mig eller på något sätt visar att hon vet vad som är på gång.  I början av graviditeten skulle jag nog ha svarat nej, men nu är jag inte så säker längre.

Bianca är väldigt intresserad av alla babysaker som flyttat in hos oss. Jag tror det är bra att vi introducerat alla saker för henne i lugn takt, så att inte allt förändras sedan över en natt. Hennes bädd som vanligtvis är på golvet av min sida av sängen har fått flytta lite på sig, eftersom där nu står en spjälsäng. Hennes bädd står fortfarande på min sida, men lite längre ner av sängen. Hon har fått dofta och bekanta sig med alla saker, de doftar ju inte vår bebis ännu men de har i alla fall blivit en naturlig del av vårt hem. 

Nu då jag tänker efter så tyckte jag att Selma genast visade intresse för att ligga på min mage, men Bianca visade inget sådant i början. Selma var en väldigt mysig katt och ville alltid ligga nära, men det var ändå som att hon visste lite mera än vi kanske trodde då. Som om hon började ta hand om mig lite mera.

DSC04883

De senaste månaderna har Bianca velat sova väldigt nära mig. Förr fick hon inte sova i sängen, men nu för tiden är det nog mer regel än undantag att hon sover där med mig. Husse har frivilligt flyttat till ett eget sovrum p.g.a. gravidkrämpor så nu är det jag och Bianca som delar säng. Så hon vill sova väldigt tätt intill mig och gärna lägga sig rakt över magen. Det har fått mig att tro att hon kanske visst känner av att det växer en liten människa där inne. Jag upplever också att hon vallar mig mera än normalt och håller mycket mera koll på var jag är. 

Bianca är alltid väldigt omhändertagande då det kommer till mig, men speciellt nu tycker jag hon behandlar mig ännu mera omsorgsfullt än vanligt. Vi pratade faktiskt med sambon en dag om att Bianca säkert kan höra bebisens hjärtljud, tror ni också det?

Hundar vet och känner ju så otroligt mycket mer än vad vi tror, så det är väl klart hon känner av något. Oavsett hur mycket hon visar åt mig att hon vet. Hundar kan ju bland annat känna av då någon skall få ett epilepsi- eller blodsockerfall, så att de skulle känna av en graviditet och alla dess hormonförändringar tvekar jag inte en sekund på. 

Har ni märkt av något speciellt på era djur då ni varit gravida?

 


Mina Babyshowers

Skrivet av Sara Hellström 11.03.2019

Vet knappt hur jag skall börja det här inlägget. Känner mig så överväldigad, känslosam och framför allt tacksam. Idag skall jag skriva om mina babyshowers. Ja, du läste rätt! Pluralis. Jag har under loppet av två veckor fått två babyshowers. Att jag har fina vänner som är guld har jag alltid vetat, men allt fint som de nu fixat åt mig och bebisen är verkligen något utöver vad jag någonsin kunde tänka mig. Så fantastiskt! 

Förra veckan, då jag gjorde en snabb avstickare till Åbo, hade tre av mina bästa vänner där fixat en jättefin kväll för mig. Först blev jag bjuden på middag på en väldigt mysig restaurang. Då vi kom tillbaka till lägenheten blev jag ombedd att gå in i sovrummet och stanna där. Hörde hur de tisslade och tasslade utanför och gissade väl att de höll på med någon liten överraskning, men att jag sedan skulle mötas av en sådan fin syn hade jag inte trott.

Det var tårta, ballonger, serpentiner, alkoholfritt bubbel och jättefina presenter. Pynt, ljus och på bordet hade de till och med skrivit babyns projektnamn med strössel. Jag blev alldeles mållös och fick knappt fram något ord. Tårarna infann sig snabbt i ögonvrårna och jag blev verkligen rörd av deras fina gest och allt omtanke de hade lagt bakom allting. Det träffade mig rakt i hjärtat.

min abo babyshower

IMG 9523

Med den babyshowern bakom mig tänkte jag att detta kapitel var över och hade inte förväntat mig något mer. Men igår blev jag tagen med storm, igen. Sambon hade redan några kvällar innan berättat att vi skulle åka iväg på ett litet äventyr på söndag förmiddag. För en gångs skull tänkte jag att jag inte skall rota mera i den saken, även om jag var nyfiken och hade på känn att det var något lurt på gång. 

Vi åkte iväg utan att jag visste vart vi var påväg och i något skede fick jag nog känslan av att detta var ett uppdrag att distrahera mig. Rätt så spännande var det ju ändå, så jag försökte att inte ställa allt för många frågor. Vi körde runt i grannbyn, tog en kaffe på en bensinmack och åkte runt ända tills sambon sade att nu skall vi nog åka in till stan istället. Dock svängde han in på vår väg och menade att han skulle bara hem en snabb sväng först. På gården stod en bil och i fönstret skymtade jag människor och pom-poms. 

Då vi kom in i tamburen hoppade en hel hög med glada tjejer fram och ropade "Surprise". Och en glad Bianca, som hade välkomnat alla till vårt hus under tiden vi var borta. Åter igen stod jag där, helt mållös och visste inte vad jag skulle säga. Glad, överväldigad - helt utan ord. Hoppas verkligen de förstod att det fanns en hel massa glädje och lycka bakom det där chockartade ansiktet.

Hela köket var pyntat med ballonger, girlanger, serpentiner och man såg ett klart och tydligt färgtema genom hela köket. På bordet stod en blöjtårta, presenter och ja, ja minns inte ens allt vad där vad. Hela köksön var uppdukad med en otroligt fin brunch med både sött och salt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga då jag kom in, så det var bra att tjejerna sade att jag nog får sätta mig ner. Annars hade jag säkert stått kvar i dörren fortfarande och beundrat allt fint de gjort. 

Namnlos2

IMG 9716

DSC05665

DSC5674

De hade ordnat med så roliga programpunkter, bland annat gissades det kön, vikt, längd och födelsedatum på bebisen. Magens storlek gissades med hjälp av snören och sedan skulle jag gissa hur alla såg ut som bebisar. Förutom allt brunchmat hade de även en jättefin tårta, en bebismage! 

På kortet på bordet hade de skrivit ett sådant fint rim. Jag blev så rörd då det lästes upp och hade där varit en rad till hade jag nog storbölat. Jag hann knappt samla mig från rimmet innan det blev dags att öppna presenter och då var händerna skakiga och glädjetårarna bakom ögonlocken tillbaka. Bland annat mjukisdjur, kläder, presentkort åt mig till klädaffär och sist men inte minst - ett presentkort till nyföddfotografering. Precis till den fotografen jag önskade mig och har varit i kontakt med redan. Mitt hjärta smälte!blojtarta

DSC05738

Jag känner mig så tacksam. Rörd, bortskämd och glad. Vad har jag gjort för att förtjäna såhär fina vänner och såhär fina överraskningar, två gånger? Hur kan man tacka tillräckligt? Jag blev så mållös båda gångerna så i efterhand funderar man om man verkligen fick sagt hur glad och tacksam man var och är. Igår satt jag hela kvällen och bara beundrade allt fint och försökte smälta allting.

DSC05706

Det värmer mig också något enormt att vår bebis, som inte ens är född än, kommer ha sådana här fina människor i sitt liv. Att redan ha fått så mycket fint och så mycket omtanke och kärlek. Mina vänner, ni är alla guld värda. Ni är bäst <3 

 

 


Om att kommentera en gravidmage

Skrivet av Sara Hellström 06.03.2019 | 4 kommentar(er)

Ända sedan Christina skrev sitt inlägg om att hon hade fått kommenterar om storleken på hennes fina gravidmage, har också jag tänkt att jag skall dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Det är ett ämne som jag funderat en del på och som snurrat i mitt huvud. Precis som Christina är de kommentarer jag fått inte något jag tagit speciellt illa vid mig av, men nog lämnat och funderat på en del. Jag har nog blivit rätt så skonad från opassande kommentarer och klappar på magen, men visst har även jag fått höra en del. Och faktiskt även fått en klapp på magen av en främmande tant. 

Jag upplever att människor nästan tror att de måste kommentera en gravidkropp. En gravidmage. Att man inte kan eller får träffa en gravid kvinna utan att ge en kommentar om hennes kropp? Det har säkert att göra med att människan i fråga vill uppmärksamma eller visa intresse för den kommande babyn, vilket även jag tyckt varit roligt - ja! Men, är enda sättet att slänga ut en kommentar om magens storlek? Och varför kan det upplevas negativt om någon kommenterar ens mage?

 

"Vad rund du har blivit"

"Man ser nog din mage nu"

"Du har växt mycket"

"Väntar du tvillingar då du är sådär stor redan?"

 

Vi diskuterade även det här ämnet med sambon och det är verkligen ett intressant ämne att vända och vrida på. Att någon påpekar att ens mage växer är ju egentligen bara ett faktum och behöver inte alls vara menat i negativ bemärkelse, vilket det knappast ens är. Ändå tar vi det nästan alltid negativt. För stort är ofta kopplat med negativa saker. Man skall ju inte vara stor. 

Att ens mage växer då man är gravid är ju precis som det skall vara. Bebisen växer, magen växer. Sen får man ju lita på att rådgivningen har koll på att bebisen växer som den skall, vare sig andra runt omkring en tycker att magen är för liten, för stor eller helt passlig. Alla kroppar är så otroligt individuella så det går omöjligt att jämföra en gravidmage med en annan, även om man har beräknat i samma dagar. Och varför skulle man behöva jämföra?

Jag har aldrig känt mig speciellt bekväm i min kropp, alltid sett massa fel och brister. Innan jag fick den där typiska gravidkulan tyckte jag fortfarande det var lite jobbigt, man kände sig lite småfet. Småfet, som man då enligt samhället inte skall vara. Jag är nästan lite besviken över mig själv att jag inte redan då i början stolt visade upp min lilla bula, utan nästan så jag försökte dölja den ibland. För folk kunde ju inte veta om där var en bebis eller lite extra mycket godsaker i magen? Vad spelar det för roll! Jag blir nästan upprörd över mitt eget beteende nu då jag verkligen tänker på det. 

Nu, då jag är gravid i tredje trimestern tycker jag däremot att jag har en jättefin, vacker och helt fantastiskt kropp! Aldrig har jag trivts så bra med min kropps utseende och aldrig har jag visat upp min mage så stolt som nu. Jag kan ha kroppsnära överdelar och visa både mage och kärlekshandtag och känna mig bekväm med det. Hur härligt är inte det? Graviditeten har verkligen öppnat upp mina ögon för en massa saker, fram för allt min egen kropp och min egna självkänsla. 

 

" Du ser så fräsch ut! "

" Vilken fin mage du har "

" Jag trodde du skulle vara större "

 

Som sagt, jag har inte tagit illa vid mig av de kommentarer jag fått. Förutom kommentaren om jag väntar tvillingar då jag är så stor, den kändes väl lite grann, men i övrigt har jag inte lagt så stor vikt vid vad folk säger. Inte ens klappen på magen störde mig märkbart, det var en söt tant som var glad för min skull så jag försökte se det som en positiv sak. Även om jag kanske inte är helt okej med att man går och klappar på folks magar, tänk om jag inte ens var gravid och hon önskade mig lycka till med magen? Hade nog inte varit så kul. 

Fortfarande undrar jag, varför måste man ha åsikter och kommentera andras kroppar? Gravid eller ej. Om man verkligen känner att man måste göra det så kanske man ändå kan tänka på att göra det i positiv bemärkelse. "Vad vacker du är!", "Din mage är jättefin". Det finns faktiskt andra sätt att visa glädje eller intresse på än att kommentera någons utseende. Sedan finns det en annan del av mig som funderar över varför vi tar det som negativt om någon kommentarer att man har stor eller liten mage? Är det för att vi är rädda över att inte passa in i "idealet"? Upplever vi det som dåligt eftersom man inte skulle kommentera en icke-gravid mage?

Enligt andra människor har min mage varit alldeles för stor till alldeles för liten. Själv vet jag att bebisen följer alla kurvor, bebisen mår bra och min mage växer enligt det. Det räcker för mig. Jag tycker att min mage är alldeles fantastiskt vacker och trivs bra i den och det är huvudsaken för mig. 

P1010288


Nu är jag mammaledig

Skrivet av Sara Hellström 02.03.2019 | 2 kommentar(er)

Igår inledde jag min första dag som mammaledig. Dagen i sig var väl inte speciellt annorlunda jämfört med den senaste månaden av sjukskrivning, men vi är i alla fall ett steg närmare att få träffa vår bebis känns det som. Jag inbillade mig nästan att bebisen skulle stanna i magen för alltid, men nu börjar det snart gå upp även för mig att så är inte fallet. 

Jag är nu i vecka 36 och tänkte dela med mig av en liten uppdatering om vad som sker i denna gravida kropp. Senaste veckan har varit riktigt tung. Har börjat få molande värk, nästan dygnet runt men speciellt nattetid. Sammandragningarna har trappat upp i både kraft och smärta. Har försökt läsa på vad skillnaden på sammandragningar och förvärkar är, men inte riktigt kommit fram till något. Sömnen blir väldigt lidande, börjar känna mig lite trött på att ständigt ha ont. Matt, orkeslös. 

Även om jag känner mig relativt smidig i kroppen, så börjar allt kännas lite obekvämt och småjobbigt. Har ett extra rådgivningsbesök inbokat nästa vecka för att kolla upp att allting är som det skall. Då det är första barnet vet man ju verkligen inte hur saker och ting skall kännas eller vad som räknas till det normala. 

Bebisen ligger som den skall och förhoppningsvis har den tänkt stanna så. Om två veckor skall vikten uppskattas och då är det även tid för det sista ultraljudet. Bebisen lever livet i det lilla utrymmet som den har kvar och boxar runt på alla närliggande organ, känns det som. Bebisen mår alltså bra, vilket givetvis är huvudsaken!

Idag, andra dagen på min mammaledighet, tänker jag faktiskt börja packa BB-väskan. Jag märker att jag börjar bli allt mer nojig och oroar mig mera för i princip allt nu, än vad jag gjorde tidigare i graviditeten. Så en packad väska kanske i alla fall kan ge mig lite ro i själen.

Då mamma var här passade vi på att föreviga magen med några foton (några är nog fel ordval, många foton..). Jag som vanligtvis inte är speciellt bekväm framför kameran och ställer jag mig där är jag sällan nöjd. Men jag tycker verkligen mamma lyckades få till det och vi har nu några riktigt fina foton på bebismagen. Om bara en dryg månad kan den här magen vara ett minne blott, ofattbart <3 

gravis