Visa inlägg taggade med 'gravid'

lördag 16 mars 2019 - 09:22

Gissa bebisens ankomst och ge mig namnförslag!

Jag trodde den sista delen av graviditeten skulle gå långsamt, men måste säga att jag tycker den går väldigt snabbt. Går man över tiden kan jag tänka mig att det böjar kännas segt och att tiden blir lång, men där är jag ju inte än. Förhoppningsvis hamnar vi inte där heller, men det vet man ju aldrig.

Man börjar inse att bebisen i princip kan komma när som helst nu. Vid läkarbesöket i onsdags sade de att jag nu räknas som fullgången och ifall bebisen får för sig att komma tidigare så är det ingen fara. Då får den komma och kommer klara sig fint på utsidan, vilket känns tryggt. Men visst får den stanna i magen ännu någon vecka, lite mental förberedelse kan jag ännu behöva. Även om man nog inte kommer förstå situationen förrän man väl är där med bebisen på magen och kanske inte ens då.

På min babyshower i söndags fick alla gissa kön, längd, vikt, födelsedatum och även ge namnförslag. Kommer bli väldigt kul att gå tillbaka sedan och se vem som var närmast. Jag tänkte vi skulle köra samma här på bloggen, är ni med?

Ni kan ge era gissningar i kommentarsfältet och namnförslag är även det väldigt välkommet, både flick- och pojknamn. Vi vet ju nämligen inte vad vi skall få. Bebisen har valt att hålla det hemligt, även om vi gärna ville veta. Lite spännande är det nog ändå inte alls veta, att få det som en överraskning sedan. För att göra det lite lättare för er kan jag berätta att bebisen är beräknad den 5.4 - alltså om 20 dagar! Mindre än tre veckor, helt sjukt! 

Jag ser fram emot era gissningar och förslag, hoppas ni hänger på! 

Namnlos

Den här fina filten har min mommo stickat åt bebisen och babynestet köpte mamma åt oss, så fint och så mysigt!

torsdag 14 mars 2019 - 10:44

Känner Bianca av att vi skall få en bebis?

Under graviditeten har jag flera gånger fått frågan om jag tror att Bianca känner av att vi väntar bebis. Om hon beteer sig annorlunda, vaktar magen, mig eller på något sätt visar att hon vet vad som är på gång.  I början av graviditeten skulle jag nog ha svarat nej, men nu är jag inte så säker längre.

Bianca är väldigt intresserad av alla babysaker som flyttat in hos oss. Jag tror det är bra att vi introducerat alla saker för henne i lugn takt, så att inte allt förändras sedan över en natt. Hennes bädd som vanligtvis är på golvet av min sida av sängen har fått flytta lite på sig, eftersom där nu står en spjälsäng. Hennes bädd står fortfarande på min sida, men lite längre ner av sängen. Hon har fått dofta och bekanta sig med alla saker, de doftar ju inte vår bebis ännu men de har i alla fall blivit en naturlig del av vårt hem. 

Nu då jag tänker efter så tyckte jag att Selma genast visade intresse för att ligga på min mage, men Bianca visade inget sådant i början. Selma var en väldigt mysig katt och ville alltid ligga nära, men det var ändå som att hon visste lite mera än vi kanske trodde då. Som om hon började ta hand om mig lite mera.

DSC04883

De senaste månaderna har Bianca velat sova väldigt nära mig. Förr fick hon inte sova i sängen, men nu för tiden är det nog mer regel än undantag att hon sover där med mig. Husse har frivilligt flyttat till ett eget sovrum p.g.a. gravidkrämpor så nu är det jag och Bianca som delar säng. Så hon vill sova väldigt tätt intill mig och gärna lägga sig rakt över magen. Det har fått mig att tro att hon kanske visst känner av att det växer en liten människa där inne. Jag upplever också att hon vallar mig mera än normalt och håller mycket mera koll på var jag är. 

Bianca är alltid väldigt omhändertagande då det kommer till mig, men speciellt nu tycker jag hon behandlar mig ännu mera omsorgsfullt än vanligt. Vi pratade faktiskt med sambon en dag om att Bianca säkert kan höra bebisens hjärtljud, tror ni också det?

Hundar vet och känner ju så otroligt mycket mer än vad vi tror, så det är väl klart hon känner av något. Oavsett hur mycket hon visar åt mig att hon vet. Hundar kan ju bland annat känna av då någon skall få ett epilepsi- eller blodsockerfall, så att de skulle känna av en graviditet och alla dess hormonförändringar tvekar jag inte en sekund på. 

Har ni märkt av något speciellt på era djur då ni varit gravida?

 

måndag 11 mars 2019 - 00:00

Mina Babyshowers

Vet knappt hur jag skall börja det här inlägget. Känner mig så överväldigad, känslosam och framför allt tacksam. Idag skall jag skriva om mina babyshowers. Ja, du läste rätt! Pluralis. Jag har under loppet av två veckor fått två babyshowers. Att jag har fina vänner som är guld har jag alltid vetat, men allt fint som de nu fixat åt mig och bebisen är verkligen något utöver vad jag någonsin kunde tänka mig. Så fantastiskt! 

Förra veckan, då jag gjorde en snabb avstickare till Åbo, hade tre av mina bästa vänner där fixat en jättefin kväll för mig. Först blev jag bjuden på middag på en väldigt mysig restaurang. Då vi kom tillbaka till lägenheten blev jag ombedd att gå in i sovrummet och stanna där. Hörde hur de tisslade och tasslade utanför och gissade väl att de höll på med någon liten överraskning, men att jag sedan skulle mötas av en sådan fin syn hade jag inte trott.

Det var tårta, ballonger, serpentiner, alkoholfritt bubbel och jättefina presenter. Pynt, ljus och på bordet hade de till och med skrivit babyns projektnamn med strössel. Jag blev alldeles mållös och fick knappt fram något ord. Tårarna infann sig snabbt i ögonvrårna och jag blev verkligen rörd av deras fina gest och allt omtanke de hade lagt bakom allting. Det träffade mig rakt i hjärtat.

min abo babyshower

IMG 9523

Med den babyshowern bakom mig tänkte jag att detta kapitel var över och hade inte förväntat mig något mer. Men igår blev jag tagen med storm, igen. Sambon hade redan några kvällar innan berättat att vi skulle åka iväg på ett litet äventyr på söndag förmiddag. För en gångs skull tänkte jag att jag inte skall rota mera i den saken, även om jag var nyfiken och hade på känn att det var något lurt på gång. 

Vi åkte iväg utan att jag visste vart vi var påväg och i något skede fick jag nog känslan av att detta var ett uppdrag att distrahera mig. Rätt så spännande var det ju ändå, så jag försökte att inte ställa allt för många frågor. Vi körde runt i grannbyn, tog en kaffe på en bensinmack och åkte runt ända tills sambon sade att nu skall vi nog åka in till stan istället. Dock svängde han in på vår väg och menade att han skulle bara hem en snabb sväng först. På gården stod en bil och i fönstret skymtade jag människor och pom-poms. 

Då vi kom in i tamburen hoppade en hel hög med glada tjejer fram och ropade "Surprise". Och en glad Bianca, som hade välkomnat alla till vårt hus under tiden vi var borta. Åter igen stod jag där, helt mållös och visste inte vad jag skulle säga. Glad, överväldigad - helt utan ord. Hoppas verkligen de förstod att det fanns en hel massa glädje och lycka bakom det där chockartade ansiktet.

Hela köket var pyntat med ballonger, girlanger, serpentiner och man såg ett klart och tydligt färgtema genom hela köket. På bordet stod en blöjtårta, presenter och ja, ja minns inte ens allt vad där vad. Hela köksön var uppdukad med en otroligt fin brunch med både sött och salt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga då jag kom in, så det var bra att tjejerna sade att jag nog får sätta mig ner. Annars hade jag säkert stått kvar i dörren fortfarande och beundrat allt fint de gjort. 

Namnlos2

IMG 9716

DSC05665

DSC5674

De hade ordnat med så roliga programpunkter, bland annat gissades det kön, vikt, längd och födelsedatum på bebisen. Magens storlek gissades med hjälp av snören och sedan skulle jag gissa hur alla såg ut som bebisar. Förutom allt brunchmat hade de även en jättefin tårta, en bebismage! 

På kortet på bordet hade de skrivit ett sådant fint rim. Jag blev så rörd då det lästes upp och hade där varit en rad till hade jag nog storbölat. Jag hann knappt samla mig från rimmet innan det blev dags att öppna presenter och då var händerna skakiga och glädjetårarna bakom ögonlocken tillbaka. Bland annat mjukisdjur, kläder, presentkort åt mig till klädaffär och sist men inte minst - ett presentkort till nyföddfotografering. Precis till den fotografen jag önskade mig och har varit i kontakt med redan. Mitt hjärta smälte!blojtarta

DSC05738

Jag känner mig så tacksam. Rörd, bortskämd och glad. Vad har jag gjort för att förtjäna såhär fina vänner och såhär fina överraskningar, två gånger? Hur kan man tacka tillräckligt? Jag blev så mållös båda gångerna så i efterhand funderar man om man verkligen fick sagt hur glad och tacksam man var och är. Igår satt jag hela kvällen och bara beundrade allt fint och försökte smälta allting.

DSC05706

Det värmer mig också något enormt att vår bebis, som inte ens är född än, kommer ha sådana här fina människor i sitt liv. Att redan ha fått så mycket fint och så mycket omtanke och kärlek. Mina vänner, ni är alla guld värda. Ni är bäst <3 

 

 

onsdag 6 mars 2019 - 11:36

Om att kommentera en gravidmage

Ända sedan Christina skrev sitt inlägg om att hon hade fått kommenterar om storleken på hennes fina gravidmage, har också jag tänkt att jag skall dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Det är ett ämne som jag funderat en del på och som snurrat i mitt huvud. Precis som Christina är de kommentarer jag fått inte något jag tagit speciellt illa vid mig av, men nog lämnat och funderat på en del. Jag har nog blivit rätt så skonad från opassande kommentarer och klappar på magen, men visst har även jag fått höra en del. Och faktiskt även fått en klapp på magen av en främmande tant. 

Jag upplever att människor nästan tror att de måste kommentera en gravidkropp. En gravidmage. Att man inte kan eller får träffa en gravid kvinna utan att ge en kommentar om hennes kropp? Det har säkert att göra med att människan i fråga vill uppmärksamma eller visa intresse för den kommande babyn, vilket även jag tyckt varit roligt - ja! Men, är enda sättet att slänga ut en kommentar om magens storlek? Och varför kan det upplevas negativt om någon kommenterar ens mage?

 

"Vad rund du har blivit"

"Man ser nog din mage nu"

"Du har växt mycket"

"Väntar du tvillingar då du är sådär stor redan?"

 

Vi diskuterade även det här ämnet med sambon och det är verkligen ett intressant ämne att vända och vrida på. Att någon påpekar att ens mage växer är ju egentligen bara ett faktum och behöver inte alls vara menat i negativ bemärkelse, vilket det knappast ens är. Ändå tar vi det nästan alltid negativt. För stort är ofta kopplat med negativa saker. Man skall ju inte vara stor. 

Att ens mage växer då man är gravid är ju precis som det skall vara. Bebisen växer, magen växer. Sen får man ju lita på att rådgivningen har koll på att bebisen växer som den skall, vare sig andra runt omkring en tycker att magen är för liten, för stor eller helt passlig. Alla kroppar är så otroligt individuella så det går omöjligt att jämföra en gravidmage med en annan, även om man har beräknat i samma dagar. Och varför skulle man behöva jämföra?

Jag har aldrig känt mig speciellt bekväm i min kropp, alltid sett massa fel och brister. Innan jag fick den där typiska gravidkulan tyckte jag fortfarande det var lite jobbigt, man kände sig lite småfet. Småfet, som man då enligt samhället inte skall vara. Jag är nästan lite besviken över mig själv att jag inte redan då i början stolt visade upp min lilla bula, utan nästan så jag försökte dölja den ibland. För folk kunde ju inte veta om där var en bebis eller lite extra mycket godsaker i magen? Vad spelar det för roll! Jag blir nästan upprörd över mitt eget beteende nu då jag verkligen tänker på det. 

Nu, då jag är gravid i tredje trimestern tycker jag däremot att jag har en jättefin, vacker och helt fantastiskt kropp! Aldrig har jag trivts så bra med min kropps utseende och aldrig har jag visat upp min mage så stolt som nu. Jag kan ha kroppsnära överdelar och visa både mage och kärlekshandtag och känna mig bekväm med det. Hur härligt är inte det? Graviditeten har verkligen öppnat upp mina ögon för en massa saker, fram för allt min egen kropp och min egna självkänsla. 

 

" Du ser så fräsch ut! "

" Vilken fin mage du har "

" Jag trodde du skulle vara större "

 

Som sagt, jag har inte tagit illa vid mig av de kommentarer jag fått. Förutom kommentaren om jag väntar tvillingar då jag är så stor, den kändes väl lite grann, men i övrigt har jag inte lagt så stor vikt vid vad folk säger. Inte ens klappen på magen störde mig märkbart, det var en söt tant som var glad för min skull så jag försökte se det som en positiv sak. Även om jag kanske inte är helt okej med att man går och klappar på folks magar, tänk om jag inte ens var gravid och hon önskade mig lycka till med magen? Hade nog inte varit så kul. 

Fortfarande undrar jag, varför måste man ha åsikter och kommentera andras kroppar? Gravid eller ej. Om man verkligen känner att man måste göra det så kanske man ändå kan tänka på att göra det i positiv bemärkelse. "Vad vacker du är!", "Din mage är jättefin". Det finns faktiskt andra sätt att visa glädje eller intresse på än att kommentera någons utseende. Sedan finns det en annan del av mig som funderar över varför vi tar det som negativt om någon kommentarer att man har stor eller liten mage? Är det för att vi är rädda över att inte passa in i "idealet"? Upplever vi det som dåligt eftersom man inte skulle kommentera en icke-gravid mage?

Enligt andra människor har min mage varit alldeles för stor till alldeles för liten. Själv vet jag att bebisen följer alla kurvor, bebisen mår bra och min mage växer enligt det. Det räcker för mig. Jag tycker att min mage är alldeles fantastiskt vacker och trivs bra i den och det är huvudsaken för mig. 

P1010288

lördag 2 mars 2019 - 00:00

Nu är jag mammaledig

Igår inledde jag min första dag som mammaledig. Dagen i sig var väl inte speciellt annorlunda jämfört med den senaste månaden av sjukskrivning, men vi är i alla fall ett steg närmare att få träffa vår bebis känns det som. Jag inbillade mig nästan att bebisen skulle stanna i magen för alltid, men nu börjar det snart gå upp även för mig att så är inte fallet. 

Jag är nu i vecka 36 och tänkte dela med mig av en liten uppdatering om vad som sker i denna gravida kropp. Senaste veckan har varit riktigt tung. Har börjat få molande värk, nästan dygnet runt men speciellt nattetid. Sammandragningarna har trappat upp i både kraft och smärta. Har försökt läsa på vad skillnaden på sammandragningar och förvärkar är, men inte riktigt kommit fram till något. Sömnen blir väldigt lidande, börjar känna mig lite trött på att ständigt ha ont. Matt, orkeslös. 

Även om jag känner mig relativt smidig i kroppen, så börjar allt kännas lite obekvämt och småjobbigt. Har ett extra rådgivningsbesök inbokat nästa vecka för att kolla upp att allting är som det skall. Då det är första barnet vet man ju verkligen inte hur saker och ting skall kännas eller vad som räknas till det normala. 

Bebisen ligger som den skall och förhoppningsvis har den tänkt stanna så. Om två veckor skall vikten uppskattas och då är det även tid för det sista ultraljudet. Bebisen lever livet i det lilla utrymmet som den har kvar och boxar runt på alla närliggande organ, känns det som. Bebisen mår alltså bra, vilket givetvis är huvudsaken!

Idag, andra dagen på min mammaledighet, tänker jag faktiskt börja packa BB-väskan. Jag märker att jag börjar bli allt mer nojig och oroar mig mera för i princip allt nu, än vad jag gjorde tidigare i graviditeten. Så en packad väska kanske i alla fall kan ge mig lite ro i själen.

Då mamma var här passade vi på att föreviga magen med några foton (några är nog fel ordval, många foton..). Jag som vanligtvis inte är speciellt bekväm framför kameran och ställer jag mig där är jag sällan nöjd. Men jag tycker verkligen mamma lyckades få till det och vi har nu några riktigt fina foton på bebismagen. Om bara en dryg månad kan den här magen vara ett minne blott, ofattbart <3 

gravis

 

 

fredag 15 februari 2019 - 09:56

Hjälp! Vad behöver man packa i sin BB-väska?

En sak jag börjat fundera lite på och som jag känner att vi kanske småningom borde börja fundera över, BB-väskan. Jag vet inte när man egentligen borde ha den packad, men tänker att jag nog kanske vill ha den packad ungefär en månad på förhand. Bara för säkerhetsskull. Jag märker en viss oro växa inom mig, över att den här lilla krabaten tänker komma till världen tidigare. Vet inte om det beror på att jag ännu känner att jag behöver förbereda mig på vissa plan, gå kurserna vi ännu har kvar eller bara onödig nervositet. Även om mina sammandragningar inte på något sätt tyder på att vår bebis har bråttom ut, så märker jag att jag funderar mycket på det. Nu då jag skrivit detta stannar den säkert där långt över beräknat. Men, till ämnet.

BB-väskan, jag har läst att vissa i princip har med sig hela hemmet. Så mycket tänker nog inte jag ta med mig. Tänker att man får väl det mesta man behöver på sjukhuset och saknar man något får väl sambon åka hem och hämta det. Kläder för hemfärd till mig och bebis, telefonladdare, vattenflaska och snacks jag gillar är väl det jag tänkt att får följa med. Och mat till blivande pappan förstås. Och självklart babyskyddet i bilen. Om möjligt kommer vi att önska ett familjerum, så att han får vara med i babyns vård från start. 

Jag vill gärna att ni tipsar mig om vad ni hade med er, något ni absolut inte skulle ha klarat er utan? Något som var totalt onödigt? När packade ni BB-väskan? Och är det någon som erfarenhet av eget familjerum och/eller delade rum?

DSC04808

tisdag 12 februari 2019 - 15:00

Min graviditetsresa

Nu då vi faktiskt kommit så långt att vi är inne i den tredje och sista trimestern och bara har lite på 50 dagar kvar till beräknat, så tänkte jag skriva ner lite hur resan tills idag har varit. Jag har en personlig anteckningsbok där jag alltid skrivit nu som då, hur jag mått och hurdana framsteg som skett. Graviditeten känns rätt så privat för mig, så jag vet inte hur djupt in på ämnet jag vågar och vill gå, men hur de tre olika trimestrarna sett ut i största allmänhet tänkte jag i alla fall dela med mig av.

 

Första Trimestern

Vi höll den glada nyheten för oss själva fram till vecka 12 ungefär. Vi var helt ense om att vi ville göra så och behövde nog den tiden för att smälta och ta in det fantastiska beskedet. Därefter började vi berätta för familj och vänner, vissa tog nyheten som en självklarhet medan andra blev mer överraskade. Dock tror jag nog vi båda upplevde att alla ändå var glada för vår skull och kunde glädjas tillsammans med oss.

Man tänker kanske att man plussar och plötsligt svävar man på rosa moln och allt är toppen. Det trodde nog kanske jag också, men så var det inte alls för mig. Även om vi var väldigt glada och tacksamma så överlappades den glädjen av något mycket jobbigt för mig. Min hud reagerade otroligt kraftigt på de hormonella förändringarna. Jag har hört att man kan få dålig hy, men hade aldrig i min vildaste fantasi förstått att man kunde få en sådan hud som jag fick. Mitt ansikte var förvrängt och förstört under en lång period. Jag tänker att jag skriver mera om själva hudinfektionen i ett skilt inlägg, men det blev definitivt en kamp mitt i allt det fina. 

Angående andra graviditetssympton, så upplevde jag ett visst illamående, men kräktes bara ett fåtal gånger. En period levde jag på äppel och surskorpor och hade svårt för dofter som barbeque och fet mat. Det gick dock ganska snabbt över och för det mesta mådde jag bra. 

Tröttheten däremot, den slog verkligen undan fötterna på en. Jag som vanligen kunde ränna på från morgon till kväll behövde plötsligt vila varje lediga stund jag fick. Där var nog också redan i början man fick känna på hur allting i kroppen förändrades och plötsligt skulle man lära känna en helt ny kropp och lära sig leva med den. En kropp som inte alls fungerade som den gamla, i alla fall inte för mig.

Under de första tolv veckorna fanns det nog hela tiden en oro i bakhuvudet på oss båda. Vi ville ju så gärna att allt skulle gå vägen, men vi var rätt så försiktiga med att ta ut något i förskott. Då vi besökte rådgivningen första gången i vecka åtta och hon pratade om "vår baby" så ryggade vi nog båda tillbaka lite grann, eftersom vi själva inte ens riktigt vågat tänka det högt. 

DSC04793

 

Andra Trimestern

Övergången till den andra trimestern märktes nästan på dagen. Jag blev pigg, energisk och mig själv igen. Hudinfektionen var på bättringsvägen och det lilla illamåendet var ett minne blott. Under den här perioden mådde jag fysiskt sett bra. Jag målade tak här inne i huset, gick promenader och orkade vara aktiv. Magen växte, men var i början av den andra trimestern fortfarande inget man såg om man inte visste. Jag läste någonstans att den andra trimestern kallas "graviditetens smekmånad" och jag förstår verkligen varför! 

Vi fick höra hjärtljuden för första gången och också se vårt mirakel för första gången. Tårarna var omöjliga att hålla tillbaka och då någongång blev nog allting lite mera verkligt. Jag minns hur lättad jag var då vi kunde höra att hjärtat slog och att där fanns ett litet liv. Kring vecka 22 kände vi de första sparkarna, då ännu ganska svaga och oregelbundna, men det var definitivt sparkar av en liten bebis. Som ett litet fladder och små små knuffar. I min anteckningsbok har jag skrivit såhär:

 

" Då jag la mig ner på britsen, trodde jag det skulle ta en stund innan man såg det lilla livet. Samma sekund hon satte ner grejjen på magen så var där en sparkande baby på skärmen. Tårarna rann" 

 

I slutet av andra trimestern, kring jul, poppade magen fram i rasande fart och jag blev plötsligt väldig gravid. Det blev tyngre att andas ibland och till och med vissa rörelser kändes mer klumpiga än vanligt. Det var också här vår baby tog ett skutt i växtkurvan och det märktes klart och tydligt. Hela den här perioden gick i rasande fart tyckte jag.

DSC04800

Tredje Trimestern

Idag är vi då i den tredje och sista trimestern, närmare bestämt i vecka 33 idag. Fysiskt sett är detta definitivt den tyngsta perioden hittills. Babyn börjar ha trångt om utrymme, vilket märks. Min andning är tyngre och jag börjar känna mig ganska klumpig och osmidig med magen. Man får liksom lov att rulla upp ur sängen och att böja sig ner för att knyta skorna finns inte på världskartan. Bebisen är aktiv och det som en gång var små gulliga sparkar är nu av helt annan kaliber. Även om det ofta nästan tar ont som det trycker mot både revben och urinblåsa, så är det ju ändå otroligt fascinerande att det är vårt barn som ligger här i min mage. 

Redan i början av den tredje trimestern hade jag sammandragningar, men de var så svaga så jag förstod inte då vad det var. De eskalerade dock snabbt och blev allt kraftigare och ibland även ondare. Till sist fick jag ge upp och ta emot en sjukskrivning, eftersom all fysisk aktivitet gav och ger mig sammandragningar. 

Jag har lite sura uppstötningar till och från och haft mycket värk i benen och fötterna på nätterna. Jag måste sova med kuddar lite här och var och sover allra helst på rygg. Att sova på sida fungerade bäst i andra trimestern, men nu gillar inte bebis alls det och sparkar och protesterar. Överlag har sömn varit en bristvara under senaste tiden. Och drömmarna då man väl sover, helt sjuka!

Jag måste äta genast jag vaknar och strax innan jag går å lägger mig, annars gör sig illamåendet påmint. Men jag kan äta allt och har varken cravings eller obehag för något. 

Jag njuter av magen och tycker den är jättefin och trivs för det mesta som gravid. Krämporna som kommer och går är väl mindre roliga, men samtidigt så otroligt häftigt. Vi har börjat förbereda hemmet för tillökningen och för tillfället känner jag faktiskt ingen större oro, känner mig trygg och det känns som allting kommer gå bra på ett eller annat sätt. 

DSC04859

Såhär på slutrakan kan jag även konstatera att gravidhjärna inte är ett påhitt, det existerar! Aldrig har jag varit så här tankspridd eller haft så dåligt minne. Jag har också hört många säga att man förstår inte hurdan omställning det är för kroppen innan man själv är gravid - sant. Även om alla graviditeter självklart är så individuella, men man kan verkligen inte ens föreställa sig hur det kan vara innan man är i situationen själv. Och att kissa på sig då man nyser är heller inget skämt, det har jag redan testat på. 

Är du också gravid? Hur har din graviditet varit och har du upplevt några märkliga eller oväntade symptom?

måndag 11 februari 2019 - 10:16

Hänt på sistone

Vips, så hade det gått över två veckor sedan sist. Samtidigt som det nästan känns som tiden står still just nu, så går den ändå så otroligt fort. Konstig kombination av känslor.

Kanske passande att titta vad som hänt sedan sist. Det största som hänt är egentligen att jag gått och blivit sjukskriven fram tills att mammaledigheten tar över, vilket den gör den första mars. Jag mår bra och bebis mår ännu bättre, men på grund av kraftiga sammandragningar vid all fysisk ansträngning gick det inte att jobba mera. Jag trivs bra på mitt jobb och har de allra bästa kollegorna , så det var lite motvilligt jag tog emot sjukskrivningen först. Jag märker dock nu att det var det enda rätta, jag mår bättre då jag kan vila och ta allting i lite lugnare tempo. Att gå från att jobba med ett aktivt jobb i högt tempo till att vara hemma och prioritera vila är inte det lättaste, men jag försöker anpassa mig. 

Bianca njuter i alla fall av att ha matte hemma och tar gärna sovmorgnar med mig varje dag. Lite synd att jag inte kan vara desto mera aktiv med henne, vi försöker satsa på andra aktiviteter istället. 

Idag skall vi till rådgivningen för att kolla att bebisen växer som den skall, men med tanke på hur aktiv den är och hur det sparkar och boxas i min mage konstant så tvivlar jag inte på att den mår alldeles utmärkt. Sedan skall jag fortsätta rensa bland babykläderna, vi har fått ärva massor av våra vänner och bekanta så jag har nu börjat projektet rensa och tvätta igenom. Det är så kul, men samtidigt svårt att ta in att vi snart har en liten bebis som skall använda dessa kläder. 53 dagar kvar till beräknat!

51596666 2002628653139953 5859733098656169984 n

torsdag 17 januari 2019 - 00:00

Vi ha fått mammalådan!

Igår fick jag ett efterlängtat meddelande, nämligen att vi hade ett paket att hämta ut från posten. Jag körde genast via posten efter jobbet och väl hemma satt jag som på spikar tills sambon äntligen var redo att öppna paketet med mig. I paketet fanns nämligen vår mammalåda, eller moderskapsförpackning som det officiellt heter. 

Nyfiken som jag är så hade jag tjuvkikat lite på nätet redan tidigare, så jag visste lite ditåt vad den skulle innehålla. Det var precis lika roligt och spännande att gå igenom den ändå. Så otroligt fina kläder och saker och så mycket! Lådan var verkligen fylld och förutom alla kläder fanns där även en massa nödvändigheter som t.ex. febertermometer, nagelsax, badhandduk och badtermometer. Vi fick alltså fjolårets (2018) låda och den var verkligen fin. 

Det var inte bara jag som var ivrig, utan även Bianca var nyfiken på detta nya och stora paket som kommit hem till oss. Hon ville gärna vara med och gå igenom alla plagg och kontrollera dem noggrant. Svansen viftade och nosen gick aktivt genom allt innehåll. Den lilla mjukis elefanten som fanns med trodde hon var menad till henne, så vi försökte ha en liten diskussion med henne om att det tyvärr inte var till henne denna gång. Någon sekund senare sprang hon runt med sin egna gamla boll i munnen, så hon verkade ta det helt okej trots att hon inte fick någon elefant denna gång. 

DSC4736

DSC4757

Det jag gillade speciellt mycket var att det fanns kläder i så varierande storlekar. Jag gissar att vi kommer ha användning för en hel del av de här kläderna en längre tid framöver, vilket är jättebra. Vi har redan ganska mycket smått, så de större storlekarna kommer väl till pass. Jag gillade också färgskalan, ganska mycket grått, vitt och svart med färgklickar. Helt i  min smak! Det var mycket djurmönster, som katter, får, pingviner och ja -  en elefant. Mina favoriter i lådan var nog några av de plaggen ni ser här nedan på bilden.
DSC04766

DSC04751

Tänk att vi i Finland har möjligheten att få en sådan här fin moderskapsförpackning. Både jag och sambon blev helt förbryllade då vi gick igenom lådan och kände oss riktigt bortskämda. Jag satt länge med lådan på golvet och bara tittade på allting, så fina saker. Är det någon annan av mina läsare som väntar barn och nyligen fått sin låda, vad tyckte ni? 

tisdag 15 januari 2019 - 21:00

Tankar om att få en bebis till en hundfamilj

Jag fick en fråga om hur vi tänker kring den kommande bebisen och Bianca. Den frågan tänkte jag försöka svara på idag. Det korta svaret skulle nog vara att vi inte har någon speciell plan för det, utan tänker att både Bianca och bebis kommer klara det utan problem. Men, tankar finns det givetvis ändå och jag tänkte jag kunde utveckla dem lite grann. 

Bianca är inte så van med barn och om vi har barn på besök som är ett par år och springer runt och leker kan hon bli lite osäker och stressad, med tanke på deras oberäkneliga rörelsemönster. Jag tror dock att hon kommer vänja sig vid det lilla liv som växer upp hos oss och som blir en del av vår familj. Jag tror hon kan känna sig säkrare då i och med att hon får se den lilla växa upp och lära känna han eller hon på ett helt annat sätt om man har ett barn på besök ett par timmar.

Jag tror Bianca kommer vara nyfiken men försiktigt över vår nya familjemedlem. Hon har redan varit väldigt intresserad av alla bebissaker som smygit sig in i vårt hem. Givetvis måste man alltid vara lite försiktig då det gäller hund och barn, för en hund är ändå alltid en hund. Längre fram tycker jag även det är viktigt att både barn och hund lär sig vad som är rätt och fel gällande varandra. Att barnet lär sig respekt för Bianca och tvärtom. Ett levande djur är inte ett barns leksak och det är väldigt viktigt för mig att det fungerar då barnet blir äldre och börjar röra på sig.

DSC04729

Det som jag kanske funderar mest över just nu är om Bianca kommer uppleva svartsjuka och om jag kommer behöva tampas med ett evigt dåligt samvete. Att min kärlek till Bianca skulle förändras efter att bebisen kommit, det tror jag absolut inte. Bianca är och kommer alltid att vara det hon är för mig, oavsett vilka andra som kommer in i vårt liv. Sedan att tiden behöver prioriteras om lite är ju ett faktum och också att det kommer finnas en annan som behöver min famn, men det får vi helt enkelt ta som det kommer. Vi är ändå två i hemmet och jag tror det mesta går att lösa bara man vill.

Sen, förutom dessa tankar finns det ju även praktiska tips som att låta hunden dofta på en filt som bebisen haft på bb före man själv kommer hem med bebisen. Det är nog något vi kommer göra tror jag. Det känns som ett bra sätt att förbereda Bianca på vem som kommer att komma hem till oss. Hundar avläser ju så otroligt mycket ur en doft. Har ni andra bra tips ett råd att tänka på angående hund och bebis? Eller hur gjorde ni?

Jag själv är uppvuxen med hund och även med andra djur och vet hur värdefullt det kan vara. Så att vårt barn skall få växa upp sida vid sida med Bianca är något jag ser fram emot att få se <3