1D2

Visa inlägg taggade med 'matte'

Saker ni inte visste innan ni skaffade hund

Skrivet av Sara Hellström 04.09.2019

Kategorier:

För ett tag sedan bad jag mina följare på Instagram dela med sig av saker de inte visste innan de skaffade hund. Något som chockerade, som de inte var förberedda på. Jag hörde mig även för i min bekantskapskrets och fick in många olika svar på saker man inte visste. Tänkte dela med mig av de svaren idag och samtidigt kommentera svaren lite. Du får också väldigt gärna skriva här i kommentarsfältet ifall det är något du inte visste innan du skaffade hund. Då kör vi!

1. Att hundar lär sig förstå så många ord, de snappar upp så mycket. 

- Om hundar verkligen kan förstå orden i sig eller bara tonfallet är ju lite omdiskuterat. Min åsikt är också att hunden kan lära sig ord och ja, de kan verkligen snappa upp så mycket. Bianca vet exakt vad skramlet av hussses nycklar betyder (att dom skall gå ut) och min mammas hundar låter inte ordet "godis" gå förbi obemärkt. Speciellt om man pratar mycket med hunden i vardagen, så tror jag den lär sig otroligt mycket. Hundar märker också såklart av sinnestämning och läser av vårt kroppspråk bättre än oss själva många gånger. 

2. Hur dyrt det faktiskt är & Hur dyrt det är med vaccinationer.

- Att ha hund är inte billigt. Först och främst kostar ju hunden, mer om det är en rashund och mindre om det är en blandras. Mat, koppel, hundbäddar, leksaker. Hobbyn så som kurser och annan aktivitet. Försäkring och veterinärbesök med bland annat vaccinationer. Kostnader som en hund innebär är absolut något man bör förbereda sig på innan man skaffar hund. Det är så mycket mer än bara själva köpet av hunden.

3. Hur bunden man är och hur mycket tid det faktiskt tar.

- Många vet nog att man blir mera bunden och att en hund tar tid, det pratas det alltid mycket om. Man förstår nog kanske ändå inte hur bunden man faktiskt är innan man väl är där i situationen. Man kan inte stanna på en spontan kaffe i stan efter jobbet, man kan kanske inte ens åka och handla efter jobbet för att hunden är ensam hemma. Ingen sista minuten resa utan att först skaffa hundvakt och inga sena nätter på krogen. Plus att hunden skall rastas, matas, tränas och tas hand om på alla tänkbara sätt. Det tar tid, men är så värt det om man frågar mig och förhoppningsvis alla andra hundägare också. 

4. Att det finns så mycket valmöjligheter bland hundtillbehör och mat.

- Det är en djungel! Selar, koppel, mat, godis, leksaker, burar, bäddar o.s.v. Bäst är nog att fråga i affärer, fråga uppfödaren, vänner och andra hundbekanta och prova sig fram till vad som fungerar för just din hund.

5. Att det skulle ta så lång tid att få hunden rumsren.

- Det här är något jag tror många förvånas över. Hur mycket jobb det ofta är att få en valp rumsren och hur mycket det kräver av en själv. Hur länge det tar varierar massor från hund till hund, för Bianca tog det ungefär åtta månader innan hon var helt rumsren. Personligen tror jag det beror mycket på hur aktiv och konsekvent man själv är. Går man ut med valpen eller låter man olyckor ske inomhus? En valp behöver ofta rastas efter vila, lek och mat. En bra tumregel att komma ihåg!

6. Hur svårt det är att veta vad som är "normalt".

- Då man skaffar sin första hund så vet man troligen inte hur det "ska" vara. Vad som är normalt och inte. Här är det väldigt bra om man t.ex. kan fråga uppfödaren därifrån man tog valpen, eller någon annan hundkunnig i ens närhet. Om man aldrig haft hund är det klart man kanske inte vet hur ofta en hund skall rastas? Vad gör man då den biter? Varför kan den inte gå fint i koppel? Kan dyka upp en massa frågor och man behöver inte veta allt genast, det kan man inte. Men, det är bra om man läser på lite och frågar sig fram längs vägen.

7. Hur kär hunden faktiskt kan bli. 

- Den sista punkten och allra finaste. Visst vet man kanske att man kommer tycka om sin hund, men jag tror nog det är många hundägare som förundrats över hur kär hunden faktiskt blir. Vilken stor plats i familjen den tar. Hur hunden faktiskt blir en stor och mycket viktig familjemedlem. Människans bästa vän <3

kimitoc3b6n saramariaexenia wordpress 21Jag med min mammas Caisa för ett par år sedan. 


Tumistid med Bianca

Skrivet av Sara Hellström 08.05.2019

Idag har jag och Bianca haft tumis tid, bara hon och jag. Efter en sömnlös natt på grund av en liten tjej som hade magknip så var det faktiskt riktigt skönt att komma bort hemifrån ett par timmar. Att få en liten behövlig paus och bara vara jag igen. Vara jag, vara Biancas matte för en stund. Inget annat. Älskar att vara mamma, men alla mammor där ute förstår nog vad jag menar. 

Jag och Bianca åkte in till stan på lite ärenden och på hemvägen passade vi även på att åka via Musti och Mirri för att köpa en påse av Biancas favoritben. Biancas favoritben kanske inte är helt korrekt sagt egentligen, men de benen jag helst ger henne. Mattes favoritben. De innehåller ingen råhud, utan är mjukare och mer lättsmälta än vanliga tuggben. De sägs att de skall passa för hundar med känslig mage, vilket Bianca har, och de har fungerat bra för henne.DSC08510DSC08516Det var faktiskt riktigt skönt att få åka iväg ensam med Bianca. Även om jag är hemma med henne dagligen nu, så har jag ju inte samma tid för henne som förut. Min famn är oftast upptagen av en annan liten med stort behov av närhet. Nu fick vi umgås, bara jag och hon och jag kunde ha mitt fokus på henne för en stund. Både Bianca och jag mådde nog bra av dagens utflykt. 

Då vi kom hem var Bianca alldeles trött. Att gå runt på stan och känna in alla dofter och hälsa på nya människor var ett riktigt hjärngympapass för henne. Nu sover Tova i min famn, Bianca sover i sin bädd och även jag skall försöka vila lite grann. Vi njuter verkligen av dagarna här hemma tillsammans, alla tre. Så skönt att bara ta dagen som den kommer. Utan planer, utan måsten. Bara njuta!


På shopping med hundarna

Skrivet av Sara Hellström 27.02.2019 | 2 kommentar(er)

Då min mamma var här hade hon givetvis även med sig sina hundar, Tindra och Caisa. Tindra är Biancas mamma och Caisa är den svenska blondinen i gänget. 

Jag är uppväxt med hund och även ärvt hundintresset av min mamma, det kan nog alla se som känner oss båda. Att dela ett sådant fint intresse med varann är verkligen roligt och givande. Att min mamma dessutom är utbildad inom djursjukvården är ett stort plus!

Under veckan då mamma var hos oss, åkte vi med hundarna till Seinäjoki eftersom Caisa skulle besöka veterinären där. Caisas besök gick jättebra och allt var i sin ordning. Efter veterinären besökte vi djuraffären Musti & Mirri. Hundarna fick hälsa på personalen och inspektera alla varor. Caisa var nog mest intresserad av maten, medan Bianca gärna ville ha en leksak och Tindra hängde med i svängarna lika snällt som alltid. Personalen trodde även vår nästan 10-åriga Tindra var en valp, så det var lite roligt. 

52864501 252692348974421 7881009587929743360 n

52890018 295461161137796 9118114796590333952 n

Caisa fick ett ben som belöning för sitt duktiga beteende hos veterinären. De andra två fick nöja sig med att agera fotomodeller framför världens sötaste leksakshylla. Är inte dessa pastelliga hundleksaker bara för ljuvliga? Hundleksaker är definitivt en av mina svagheter. 

Dagen efter vår utfärd till Seinäjoki, då vi ändå hade vanan inne, besökte vi även Musti & Mirri i Vasa. Jag och Bianca fyndade lite kattgodis på rea (tycker de är bättre storlek än nästan all hundgodis) och Caisa och Tindra fick visst också något gott med sig hem. 

Bästa shoppingfynden gjorde vi nog ändå i Hööks i Seinäjoki, fyndade massa nedsatta varor som var ytterligare nedsatta. Förutom att jag och mamma delar intresset för hundar, så delar vi nog även intresset att fynda saker på rea och erbjudanden. Kanske visar jag våra fynd i ett annat inlägg. 
djuraffar

53012098 303224000391317 4237281993974349824 n

Att shoppa med hundarna (och till hundarna) är så roligt. Att få gå in i en affär och veta att de faktiskt är lika välkomna som oss. Synd bara att det är så få affärer som tillåter hundar. Veckohandlingen skulle bli så mycket roligare om man fick ha en liten Binkkis med i vagnen. Men, jag vet. Mat och allergier och andra tråkiga praktiska saker sätter stopp. Man kan ju i alla fall leka med tanken. 


Därför är Bianca min bästa vän

Skrivet av Sara Hellström 14.02.2019

Glad Vändag eller Alla hjärtans dag!

Jag och Bianca har nyss vaknat och ätit frukost. Idag skall vi bara ha en lugn dag här hemma tillsammans och ikväll skall jag och Biancas husse gå på familjeförberedelsekursen som börjar idag. Dagen till ära tänkte jag dela med mig av några tankar kring varför hunden är människans bästa vän och i mitt fall - varför Bianca är min bästa vän. För det är hon verkligen, det finns ingen som kan ge mig det hon ger mig. 

DSC04955

♥ Hon är lojal

Jag kan alltid räkna med Bianca, hon finns alltid där. Hon älskar mig lika mycket oavsett om jag är uppiffad från topp till tå eller just stigit upp ur sängen, kanske till och med lite mer för det sistnämnda. Hon är pålitlig och dömer mig aldrig. 

♥ Hon sprider glädje

Efter en dålig dag eller en usel natt behöver man bara mötas av hennes viftande svans, så blir man glad. Hon får oss att le med sin blotta närvaro (och alla hennes busiga påhitt) varje dag. Hon lyser verkligen upp våra liv med så mycket glädje och så många skratt!

DSC04995

♥ Hon är det bästa sällskapet 

Med Bianca vid min sida behöver jag aldrig känna mig ensam, jag har alltid sällskap och det betyder väldigt mycket för mig. Jag har alltid en vän vid min sida, oavsett om det handlar om att slappa i soffan, gå en skogspromenad eller varför inte ta en kaffe på ett café. Hon hänger med oss på det mesta!

♥ Hon får mig att må bra

Bianca behöver inte göra annat än att finnas i mitt liv, för att få mig att må bra. Hon gör mig lycklig. Hon påminner mig om att vara snäll med mig själv och får mig att må bättre i mig själv. Jag upplever att jag funnit mera ro och kommit långt på vägen med att hitta mig själv sedan Bianca kom in i mitt liv. 

♥ Hon och jag är oskiljaktiga

Min och Biancas relation är svår att beskriva, nästan omöjlig att sätta ord på. Den är något alldeles speciellt och jag har aldrig upplevt något liknande med någon annan. Det är som att vi skulle ha ett osynligt band mellan oss det tar fysiskt ont i mig då jag inte är med henne. Hon är mig väldigt kär och betyder allt för mig. Det har alltid varit hon och jag och kommer alltid vara det. 
DSC05002Dessutom är hon världens bästa fotomodell och ställer upp på alla knasiga idéer jag har. 

Världens bästa Bianca! Vi önskar er alla en riktigt fin dag <3 

 


Fem saker du kanske inte visste om oss

Skrivet av Sara Hellström 18.01.2019

Kategorier:

Det är fredag och helgen är på intågande. Vi kommer spendera den här eftermiddagen och kvällen i bilen ner mot Södra Finland. Vi skall hälsa på min familj där under helgen. Under tiden vi tar oss neråt i landet tänkte jag ni skulle få ta del av en liten lista jag sammanställt till er. En lista med några saker ni kanske inte visste om oss, här varsågoda! 

 

Fem saker du kanske inte visste om mig och Bianca:

 

1. Bianca fick något som heter Slipped Tendon eller Sheltiehäl då hon var åtta månader gammal. Kort förklarat innebär det ungefär att akillessenan hoppar ur led och behöver opereras. Bianca opererades i Seinäjoki, där opererade man båda hennes bakben samtidigt. Det är rätt så ovanligt att de får åkomman på båda benen samtidigt och tydligen ännu ovanligare (inte hört om någon annan) att man opererar båda benen samtidigt. Operationen lyckades och hon hade bandage i ungefär sex veckor, eller var det åtta? Minns inte exakt. Vi hade en lång rehabiliteringsprocess med gymnastik, simning och regelbundna besök hos fysioterapeut. Idag är hon helt återställd! 

2. Då jag och Bianca var med om en djurkommunikationssession tillsammans med Susanne på IVAR Energy fick vi veta att vi troligen levt tillsammans i ett tidigare liv. Jag har alltid känt ett så otroligt stark band till Bianca, så det är definitivt något jag kan tro på att vi gjort. Sessionen var en helt fantastisk upplevelse jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. 

DSC01481

3. Jag och Bianca tappade bort oss i blåbärsskogen en gång. Bianca tyckte mest det var kul, men jag hann nog få lite panik då jag insåg att vi gått omkring i flera timmar och jag hade inte den blekaste aning om var någonstans vi var. Det löste sig dock med lite telefonhjälp av vår personliga kartguide, husse. Pinsamt nog var vi inte alls långt bort från varken vägen eller vårt dåvarande hem. Men sedan dess är jag lite försiktigare med att gå ut i skogen ensam och lite mera uppmärksam på min omgivning. 

 

4. Då Bianca var valp tuggade hon sönder fem koppel. Inget annat dock, bara sina egna koppel. Fem stycken. 

5. Då Bianca var valp hade hon en lång period då hon bet mig i händerna. Inget vanligt valpbitande, utan verkligen gick till attack. Heela tiden! Det var riktigt jobbigt och jag hade så svårt att få kontroll över det trots att jag försökte allt. Nu i efterhand förstår jag ju att hon såg det som en väldigt rolig lek, medan det blev psykiskt jobbigt för mig. Kände mig som en värdelös matte, då jag inte ens kunde gosas med min valp utan att händerna blev sönderbitna. All hennes vakna tid gick åt att attackera mina händer som om de var en god köttbit. Det slutade bums då hon var ca. 4-5 månader efter att hennes husse med bestämd röst sade att nu får det räcka. Då förstod hon äntligen att detta inte var en lek som matte uppskattade.

Det var de fem punkterna. Det skulle vara kul att veta ifall detta var helt ny info för er eller om ni redan hade stenkoll på alla punkter. Berätta gärna! Och om det är något annat om oss ni gärna skulle vilja veta. Jag har några timmar att döda här bredvid förarsätet, så kommentera på!

 


Världens sämsta matte

Skrivet av Sara Hellström 12.09.2018 | 1 kommentar(er)

Det är något som tyngt mig ända sedan vår flyttrumba drog igång. Först var det ett evigt packande, flyttande och körande fram och tillbaka. Tiden var knapp och det var stressigt och tungt, sådär som det är då man flyttar. Sedan kom sommaren och vi var inflyttade med hade hela sommaren fullbokad med diverse saker. Knappt någon ledig tid och rutinerna var som bortblåsta. Sedan möttes vi dessutom av sjukdomar och elände. Ända sedan vår flyttrumba drog igång har jag känt mig som en dålig matte. Riktigt usel.

 

Världens sämsta matte. Det är jag. 

 

Jag har haft (och har) så dåligt samvete för att Bianca inte varit högsta prioritet under denna period. För det har hon inte, om jag skall vara riktigt ärlig. Såklart har hon fått mat, rastning och aktiviteter i den mån vi klarat av och allt sådant. Men hon har inte fått allt det jag egentligen vill ge henne.

Först var prio ett att flytta. Sen att packa upp och göra stället beboeligt. Sen blev jag sjuk och totalt utmattad. Då jag var som sjukast klarade jag inte ens av att gå ut med henne. Jag klarade inte ens av att gå en promenad med min egen hund. Hur skulle hon förstå det? Varför hennes promenader uteblev? Tycker jag det är okej? Nej, men så blev det.

Vi har inte träffat hundvänner (förutom mammas hundar) på i princip hela sommaren. Vi har inte tränat. Inte gått någon kurs. Inte simmat med henne. Inga långa skogspromenader. Ingen hundpark. Vi har inte gjort något av det här hon verkligen älskar. Världens sämsta matte - mitt samvete skriker!

IMG 5016

Samtidigt så vet att det är ibland är okej att ha sådana perioder. Ibland behöver man prioritera annorlunda och ibland kommer livet emot på ett annorlunda sätt än man tänkte. Bianca mår bra, det ser jag ju med egna ögon. Hon har kanske varit lite mera rastlös än vanligt, men samtidigt har hon idag en helt egen gård att springa av sig på nu plus att hon och Selma leker mycket med varann.  

Att ge Bianca allt och lite till är det absolut viktigaste för mig. Att hon skall få göra det hon älskar och mår bra av. Att hon skall få leva det livet hon vill. Jag har inte levt upp till de orden i sommar. Det har jag verkligen inte! Jag har inte gett henne allt det där.  Och det river mitt hjärta itu. 

Nu då allting börjar lugna sig och jag börjar bli frisk igen så hoppas jag vi kommer tillbaka till våra promenader i skogen. Till våra hundträffar. Kanske kan vi gå någon kurs. Kanske hittar vi tillbaka till våra rutiner och vår vardag. 

Mitt samvete skriker att jag varit en dålig matte. Nu har jag erkänt det för både mig själv och för er. Då är det kanske dags att svänga på steken och göra något åt saken. Bianca är lika förstående, förlåtande och glad som alltid. Kanske är det dags att jag tar lärdom av henne, förlåter mig själv och blir det som nog Bianca tycker jag är och har varit ändå.

Världens bästa matte. 


Åtta veckor som kattägare

Skrivet av Sara Hellström 24.08.2018

Kategorier:

För åtta veckor sedan flyttade vi in i huset, skaffade katt och så fyllde jag också tjugoåtta år. Allt på en och samma dag. Nu, efter åtta veckor som kattägare tänkte jag uppdatera lite grann om livet med vår lilla Semlabulle. 

Selma växer och är ingen liten kattunge längre. Inte är hon speciellt stor till växten, men det märks tydligt att hon blir äldre och mognare. Hon har anpassat sig till sitt nya hem väldigt bra och det tog inte länge innan hon var en självklar del av vår familj. Idag känns det som om hon alltid funnit med oss.

Första veckan hon bodde hos oss höll hon till på övre våningen och ville inte vara någon annanstans än där, men idag rör hon sig fritt i hela huset och har redan hittat flera favoritställen. Idag får hon också gå fritt utomhus, helt på egna villkor. Fortfarande rör hon sig bara på tomten och är inte borta speciellt länge. Hon kommer alltid då vi lockar på henne och vill alltid in på dagen för en tupplur samt till natten. 

Hon är väldigt sällskaplig och kramgo. Har nog aldrig träffat en katt som är så familjekär som Selma. Hon vill vara med där det händer och sover alltid med oss i sovrummet. Denna vecka har hon tagit över Biancas bädd i sovrummet, så Bianca har varit lite ifrån sig då hon så gärna skulle vilja sova i sin egen bädd. En morgon då jag vaknade hittade jag dem båda där, så gulligt! (Även om Bianca såg lite besvärad ut där i sitt lilla hörn) Nu har vi löst problemet med att ta in en bädd till, en åt vardera. 

Selma och Bianca

Selma är jättesnäll, varken klöser eller biter. Väldigt försiktig av sig, men ändå nyfiken. Hon berättar för oss om hon är hungrig, vill ut eller om hon har något annat på hjärtat. Hon låter oss veta. 

Bianca och Selma kommer väldigt bra överens. De leker med varann, springer efter bollar tillsammans och busar. Sover med varann, dricker vatten tillsammans. De har verkligen funnit varann. 

Något som hänt den senaste veckan i Selmas utveckling är att hon blivit en riktigt höjdare på att jaga möss. Jag vet inte hur många möss hon kommit bärande på senaste veckan. Hon vill gärna hämta in dem till familjen och blir lite småsur på mig då jag kastar ut dem tillbaka. Hon jamar högt och tydligt då hon fångat ett och käkar sedan upp dem. Något jag fortfarande inte vant mig vid att se. Bianca vill gärna vara delaktig i Selmas fångster och det har hänt sig att Bianca gått och snott mössen från Selma, i tron om att det varit en riktig skatt. Något vi starkt nekat henne att göra, räcker med ett djur som käkar möss. Selma och Bianca 2

Livet med Selma går bra helt enkelt. Det känns så självklart att just hon kom till oss. Den lilla kissen som "vi bara skulle åka och titta på". Hon är nu vår och vi är hennes. Vår lilla Semlabulle.


Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

Skrivet av Sara Hellström 17.07.2018

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 


Vad fyra år som hundägare lärt mig

Skrivet av Sara Hellström 13.06.2018 | 1 kommentar(er)

Eftersom Bianca fyllde fyra år igår, innebär det också att jag nu varit hundägare i fyra år. Även om jag växt upp med hund och alltid haft hundar i mitt liv, så är det givetvis helt annat att själv äga en hund. Att själv ansvara över en hund. Våra fyra år har minst sagt varit innehållsrika. Jag och Bianca har gått igenom en hel massa tillsammans och hon har lärt mig så mycket, men fram för allt har jag gått igenom en stor personlig utveckling. 

Jag sitter som bäst i tåget påväg ner till Södra Finland och tänkte därför passa på att dela med mig av några saker som jag lärt mig under dessa fyra år. Givetvis har jag lärt mig massor om hundar överlag, om mig själv och hur många bra saker som helst. Jag kan omöjligt berätta allt jag lärt mig i ett enda inlägg. Jag har valt ut några specifika saker som jag anser vara några av de viktigaste lärdomarna jag tagit med mig. 

 

Glädjs åt de små sakerna & Lev i nuet

En hund lever verkligen i nuet och tar vara på livet. Livet som är här och nu. De oroar sig inte för morgondagen eller gårdagen. De går inte runt och noijar över saker, sådär som vi människor gör. De glädjs för vad de får och gör det bästa av alla situationer. En ny boll eller en enkel promenad kan göra hela din hunds dag. Det här är något Bianca har lärt mig och påminner mig om hela tiden. Hon påminner mig om att ta vara på livet och stanna upp ibland. Jag är absolut inte lika på bra på det som henne än, kanske blir jag aldrig det heller. Men jag är glad och tacksam över att hon öppnat upp mina ögon lite mera i alla fall. img 0726

Acceptera dig själv för den du är 

Både mitt självförtroende och min självkänsla har alltid varit väldigt upp och ner, mest ner. Jag har sällan varit nöjd med hur jag sett ut eller vad jag klarat av. Har svårt att tro på mig själv eller se mig själv klara av saker. Fastän jag gång på gång fått bevisat att jag kan mera än jag tror och att jag är bra precis som jag är. Bianca har lärt mig att tro på mig själv. Sedan hon kom in i mitt liv har jag blivit självsäkrare och lite snällare mot mig själv. Hon får mig dagligen att inse att jag duger precis som jag är. Hundar går inte runt och önskar att de hade lite kortare nos, längre ben eller tjockare päls. De är inte besvikna på sig själva för att de inte kan hoppa högre eller springa snabbare. Varför tar inte vi människor mera lärdom av hundarna och accepterar oss för dem vi är? img 0677

Var ärlig & Tala klarspråk

Då jag ser Bianca och hennes sätt att kommunicera ser jag en rak och ärlig kommunikation. Inga antydningar, inga hintar eller meningar begravda under andra meningar. Inget skitsnack. Hon säger och visar exakt vad hon vill eller tycker. Hon talar klarspråk. Hundar talar klarspråk. En hund läser ofta människor bättre än vad vi själva gör och att försöka ljuga för en hund är lika lönlöst som att försöka fiska i ett badkar. 

 

Förlåta mera

Hundar är inga långsinta djur. De förlåter och går vidare. Jag har nog alltid varit en rätt så förlåtande människa och vill gärna ge människor flera chanser. Det som livet med Bianca ändå fått mig att inse är att vi borde sluta irritera oss på småsaker och framför allt inte börja tjafsa om småsaker. Saker som inte betyder något. Samt att vi borde bli bättre på att inse då vi gjort fel, erkänna och be om förlåtelse samt kunna förlåta. img 0735

Förutom detta har jag även lärt mig att inte gå någonstans utan en tejprulle för kläder och hittar jag ett hundhår i maten plockar jag bort det utan att ens reflektera över det. Jag har lärt mig att vara ensam i badrummet är överskattat och har numera alltid sällskap då jag går dit. En blöt nos på kinden innan klockan åtta är lika normalt som att väckarklockan ringer. Och fastän man plockar ihop hundleksakerna ligger de snart omkringspridda igen, var så säker. Samt att hur många gånger du än kastar iväg en boll så är det lika kul varenda gång, för hunden då alltså. 

 

Vad har din hund lärt dig?


Biancas födelsedag

Skrivet av Sara Hellström 12.06.2018 | 2 kommentar(er)

Det här med att köpa hus, all byråkrati kring det, packa ner sitt liv och samtidigt hinna blogga, det är helt klart en ekvation jag har svårt att lösa. Dock är det bara en kort period, så kanske både ni och jag klarar av det. Idag både måste och vill jag däremot hinna skriva några rader. Idag är det nämligen ingen vanlig dag, utan idag är det Biancas födelsedag. Hipp Hipp Hurra!

Bianca, vår lilla stjärna, fyller fyra år idag. Jag säger som jag troligtvis sagt varenda år - Jag kan inte förstå vart tiden rusar. Känns som hon varit med oss hela våra liv, samtidigt som jag minns natten hon föddes som om det vore igår. Lika sant fortfarande. 

Jag och Bianca började hennes födelsedag med en solig morgonpromenad. Jag plockade blommor längs vägkanten och hon doftade på alla härliga grässtrån (härliga enligt henne då, inte mig). Då vi kom hem försökte jag göra en blomkrans åt henne, vilket gick sådär. Den blev lite oproportonelig, för liten och Bianca vägrade bära den. Men tanken var god, även om Bianca inte uppskattade gesten speciellt mycket. 

Vi har skämt bort henne med en massa presenter, bland annat en ny boll och en ny fresbee. Den gamla fresbeen kastade jag till skogs för länge sedan och ända sedan dess har vi försökt hitta en ny motsvarande. Hennes favoritboll läcker ludd, så hon behövde även få en ny sådan. Just nu ligger hon på gräset och tuggar i sig en annan av sina presenter.DSC3

Bianca fyra år är en otroligt snäll och social hund. Kramgo, mysig och så full av kärlek. Hon är glad för allt och uppskattar allt i livet. Hon tar verkligen vara på varje dag och lever i nuet. Hon påminner oss (speciellt mig) ofta om att glädjas åt de små sakerna här i livet och vara tacksamma för det vi har. Hon är verkligen en fantastisk liten hund. 

Jag är så otroligt tacksam för att Bianca kom in i mitt liv. Jag är så tacksam att jag fått följa med henne ända från start (berättelsen om då hon föddes hittar du här). Fått se henne utvecklas och fått utvecklas med henne. Jag är så tacksam över all den glädje och kärlek hon ger oss, varenda eviga dag. Hon ger oss så många skratt, så många fina stunder. Hon gör vardagen och livet lite roligare, lite bättre och mycket mera betydelsefullt. Älskade vän. 

Grattis Bianca <3