Visa inlägg taggade med 'personligt'

söndag 13 januari 2019 - 21:54

Då bägaren rinner över

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693

torsdag 30 augusti 2018 - 11:47

Livet testar oss

Då folk frågar hur jag mår svarar jag, som så många andra, oftast "bra" utan att ens reflektera desto mera över saken. Jag har ganska svårt att erkänna och säga högt då allting inte är som de ska. Jag vill helst inte dra uppmärksamhet till mig eller går runt och klaga på småsaker till allt och alla. Men idag, idag tänker jag faktiskt klaga lite. 

Idag då en vän skickade frågan "Hur är läget?" åt mig, så insåg jag själv att just nu känns allting lite jobbigt. Känns som jag helt tappat mig själv och tappat lite grepp om livet. Det händer mycket roligt och vi har så mycket att vara glada och tacksamma för, men det har också varit lite för mycket nerförsbackar på sistone. 

Min hud, infektionen jag fortfarande har i ansiktet, den läker. Äter fortfarande antibiotika och använder olika krämer som skall göra huden bra. Det går mot rätt håll, men just nu går det så sakta. Min hud är så torr, så röd och så irriterad. Jag är trött på att inte kunna dyka ner i dynan med ansiktet, för att de tar ont. Alltid vara tvungen att akta mitt ansikte, då jag duschar, kramar sambon eller bara är. Jag är trött på att varenda morgon stiga upp och äcklas av min egen spegelbild. Att inte vilja gå till affären eller sociala sammanhang. Att ständigt försöka dölja sitt ansikte. Så trött på det. Jag försöker så hårt att tänka positivt och att jag kanske inom nästa månad kan trivas med min egen hud igen. Hoppas, hoppas! DSC03773

Som om det inte vore nog med min hudinfektion har vi även provat att diverse uttryckningsfordon hittar hem till oss, vilket de gör. Så det är ju bra i alla fall. Man kan säga att vi hade tur i oturen och klarade oss med en obehaglig upplevelse. 

Och imorse vaknade jag av en spyende Bianca kl.04.20. Ni som har hundar vet att de av någon anledning gärna spyr på mattor och allt som måste tvättas. Plus att hon låg i fotändan då det började. Då sambon kom hem från nattskiftet kring 05.00 var jag i full gång med att tvätta mattor och byta sängkläder. Bianca bara spydde och mådde så illa att magen blev tom och hon till sist började spy galla. Efter många om och men fick vi i henne lite mat och medicin och sedan sov hon och jag på soffan ett par timmar. Nu mår hon bra igen.

Jag är så trött. Så dränerad på energi. Har inte tränat på flera månader. Knappt träffat vänner. Allt i obalans. Det enda jag vill är att ha en frisk familj och få njuta i vårt nya hem tillsammans. Men, den tiden kommer. Det är jag säker på. Jag hoppas vi har haft våra nerförsbackar nu och får börja återvända till livet, så att säga. 

Nu skickade min pappa nyss en bild på skåpdörrar han bygger till vår tambur. Han kommer upp nästa vecka och hjälper oss renovera lite grann, eller vi hjälper honom kanske. Kanske ett litet tecken på att allting kommer ordna sig, snarare än vi tror. 

Jag hoppas min energi snart räcker till att ta upp bloggen på riktigt igen. Tills dess så får ni jättegärna lämna en kommentar med tips, önskemål eller bara en hälsning. Hjälp mig att komma igång igen, Så hörs vi <3 

 

torsdag 16 augusti 2018 - 06:00

Jag har varit sjuk

Det känns nästan skrämmande att låta fingrarna flöda över tangentbordet igen, efter en sådan lång paus. Det är flera veckor sedan jag skrev något och kanske hann ni redan börja fundera om jag gett upp på bloggandet. Det har jag inte. Jag har varit trött, saknat inspiration och de senaste två veckorna har jag varit sjuk. 

Som om det inte vore tillräckligt med en flytt till ett eget hus med gård i sommar, så har även haft varenda helg fullbokad. Och många vardagar. Tre bröllop, flera dop och gäster på rullande band. Under min två veckors semester spenderade jag tre dagar "ensam" i huset, varav en dag var fullspäckad med annat program. Det har varit väldigt roligt att ha så många på besök och jag uppskattar alla som tagit sig tiden att besöka oss. Alla bröllop, fester och dop har även de varit roliga. Men det blev helt enkelt lite för mycket av det roliga. 

Då min semester var slut var jag verkligen redo att återgå till vardagen. Till rutiner och en helt vanlig vardag. Jag jobbade en vecka och sedan blev jag sjukskriven. Idag skall jag äntligen åka tillbaka till jobbet, första gången sedan tredje augusti. Det skall bli så skönt. Jag är så trött på att ligga i sängen, ringa runt till sjukvården för att försöka få hjälp och att ingen ser hur ont man verkligen har. 

Jag fick en infektion i huden, de vet inte riktigt vad. Jag har besökt och talat med flera läkare, både personligen och via telefon. Diagnosen är obestämd infektion i huden, men det är utan tvekan det värsta i min sjukdomshistoria. Jag har haft utslag, bölder, huden har varat och svällt upp. Det har varit så ont så flera dagar har jag bara legat i sängen och gråtit. Huvudvärk, stegring. Jag har inte kunnat nudda mitt eget ansikte p.g.a. en fruktansvärd smärta. 

Alla mina värden i kroppen var okej, vilket gjorde det hela lite svårare att få den hjälp man själv kanske önskade. Läkarna skrapade sig i huvudet och kunde inte förstå varifrån jag fått en sådan kraftig och plågsam reaktion, men de förstod inte heller hur jag led. Eftersom värdena var bra så var detta endast ett utseendemässigt problem i deras ögon. Trots att jag gång på gång sade att jag klarar inte av att leva med smärtan längre, så frågade man "Ajj, hur sjuk är du?". 

Idag mår jag bättre. Min hud är inte läkt ännu, men betydligt bättre. Jag känner mig så redo att återgå till jobbet, till vardagen - till livet. Jag är glad att kunna stå upp utan att huden pulserar, att kunna och orka fungera som normalt. 

Så nu vet ni, jag är kvar. Jag tog bara en liten paus. DSC03822 Kopia

lördag 30 juni 2018 - 09:55

Första nätterna i huset

Vilken vecka vi har haft, två lediga dagar har nog aldrig varit mer välkomna än nu. Trots att vi i princip flyttade alla stora möbler och mycket annat förra helgen så har vi ändå kört med fyllda bilar varje kväll hela veckan. Ett tag kändes det som att sakerna aldrig skulle ta slut, på riktigt. Hur vi än tömde fanns det ändå nånting kvar. Men nu, nu är gamla lägenheten så gott som tom.

Idag skall vi hämta de sista prylarna samt städa ur den. Sen slår vi igen dörrarna till det som varit vårt hem i fyra år och får fokusera på ett nytt kapitel fullt ut. Lite skräckblandad förtjusning över det hela. 

Vi har alltså sovit här i huset ett par nätter nu. Det känns fortfarande lite som att vi är husvakt och att vi snart packar ihop och åker hem igen. Samtidigt som det sakta mak börjar gro fram en lite känsla av att det faktiskt är vårt. Vi bor här i ett fullständigt flyttkaos fortfarande och om vi någonsin får det upprätt känns ovisst just nu. 

Tänk att vi faktiskt hittade vårt hus till sist. Ett tag kändes det som vi kunde husmarknaden utan och innan och allt vi såg på var bara fel. Det fanns inget sådant vi ville ha. Men det här huset, jag hade en bra magkänsla redan då jag fick nys om det första gången. Då vi båda steg innanför dörren för första gången visste vi båda att här var det. Det som vi så länge kallat huset får vi nu börja kalla hem. Vårt hem <3 

36375575 10214938643233109 8464235527904690176 n2

 

 

fredag 1 juni 2018 - 09:25

Ett evigt packande

För en vecka sedan avslöjade jag ju att vi har köpt hus, då var det en månad kvar tills vi flyttar. Tiden går fort och idag är det första juni och vi har alltså gått in i vår officiella flyttmånad, hurra!

Det enda vi gör just nu (förutom jobbar, äter, sover och kastar boll med binkki) är ungefär packar. Packar och röjer. Till en början gick det ganska smidigt och bra, saker liksom flög ner i lådorna i en rasande fart. Nu har vi kommit till en punkt då allt det där självklara är nerpackat och kvar är endast en massa udda saker samt saker vi ännu behöver. 

I början markerade jag lådorna väldigt omsorgsfullt och packade med ordning och reda. Desto längre packningen gått, desto märkligare har lådorna blivit. Strukturen (och orken) har liksom försvunnit längs vägen. Igår tror jag att jag packade sängkläder och bakredskap i samma låda. 

Desto närmare flytten vi kommer, desto mer skrämmande blir det. Man börjar inse att vi verkligen skall flytta på alla våra saker. Vi skall byta hem. Det här skall tömmas från golv till tak. Efter våra fyra år här har vi hunnit samla på oss en del, så jag skulle ljuga om jag skulle säga att det blir lätt. Just nu fasar jag för vår flyttvecka, samtidigt som jag tror det kommer att bli en av de bästa veckorna och mest spännande tiden i våra liv. DSC2

Bianca är lite skeptisk till alla våra lådor vårt hem består av just nu. Alla högar med saker och alla toma utrymmen. Första gången vi tog hem en hög med flyttlådor såg hon väldigt fundersam ut och vågade knappt närma sig lådorna, ifall de skulle gå till attack. Hur hon skall ta flytten är givetvis också en sak jag funderar över. Hundar anpassar sig ju dock väldigt bra och snabbt till nya situationer, så jag tror inte det blir några problem. 

Vårt liv i ett nötskal just nu - flyttlådor och en massa tankar och funderingar. Vi har en spännande tid framför oss och jag längtar tills vi får nycklarna i handen och får öppna dörren till vårt framtida hem. Vårt alldeles egna hus. 

fredag 25 maj 2018 - 08:57

Vi har köpt hus!

Läste du rubriken? Det är sant, vi har köpt hus.

 

Vi har länge drömt om ett eget hus, men i början på det här året började vi mer aktivt leta och gå på regelbundna visningar. Vi har hela tiden vetat vad vi söker, men det har verkligen känts som att det är omöjligt att hitta. Tills i mitten av Mars någongång, då vi kom över ett egnahemshus som vi ganska snabbt såg att kunde vara vårt blivande hem.

Att köpa hus är inte lätt, det har vi förstått under dessa månader. Speciellt för mig öppnades en helt ny värld med massa obegripliga facktermer (dock har vi haft en mycket bra kontaktperson på banken som verkligen skött sitt jobb exemplariskt) och en hel massa pappersarbete. För att inte tala om alla tankar vi gått och bärt på. Det har varit en tung process, men också rolig. Spännande. Tänk att vi snart har ett eget hus med egen gård. Vi äger gräsmattan Bianca springer på och vi äger väggarna runt om oss. Häftigt. 

 

Vi har levt i en känslomässig berg- och dalbana i flera månader. Speciellt jag, som är en sådan känslomänniska. Det är inte bara ett hus man köper, utan man skuldsätter sig även för en lång tid framöver. Det väcker inte bara en eller två tankar, man börjar verkligen fundera i alla möjliga banor. Faktum är ändå att oavsett hur och var man bor, betalar man någon slags avgift. Nu börjar vi i alla fall betala för vår egen skull.

Det är väldigt skönt att vi kommit såhär långt i processen, att jag nu kan berätta för er och alla andra vad som händer i vårt liv. Det här är något som tagit upp en stor del av vår vakna tid, därför har även bloggen blivit bortprioriterad ibland. 

 

Packningen är i full gång och vi packar, rensar och röjer allt vad vi hinner. Om exakt en månad är det beräknat att flytten drar igång. Jag vet redan nu att det kommer att bli en intensiv och småjobbig flytt, men vi har ju förhoppningsvis hela livet på oss att packa upp lådor i vårt nya hem sedan. 

 

" Ett rött hus med vita knutar, högt uppe på en kulle. Ett äldre stockhus, grundrenoverat i behov av lite småfix på insidan. Skogen nära. På landet, men ändå relativt nära till stan. "- Ungefär så har vi beskrivit vårt drömhus då vi talat om det. Det är precis vad vi hittat nu. 

Vi har köpt hus. Wow.

bc3b6le 1

Här är en bild från då Bianca besökte vår nuvarande hem för första gången.