1D2

Visa inlägg taggade med 'sorg'

Vår ängel fyller 1-år

Skrivet av Sara Hellström 23.03.2019

Jag har inte klarat av att tänka på henne på ett tag. Det har varit för tungt. Sorgen är fortfarande obearbetad och jag vet inte om jag känner mer ilska eller saknad. Både och. Jag väntar varje dag på att hon skall komma springandes runt hörnet. Att hon skall komma och lägga sig bredvid mig och Bianca i sängen. Att hon skall komma tillbaka och vara här med oss, sin familj. Jag skulle gett vad som helst för att få vakna upp bredvid henne idag. Vår älskade Selma, idag skulle hon ha fyllt 1 år. 

Det är nästan fyra månader sedan hon gick bort. Vad som hände orkar jag inte skriva om igen, utan det kan du läsa om här och här. Hon var åtta månader och full av liv. Hon var den bästa lilla kissekatten vi någonsin kunnat önska oss och hon var en självklar del av vår familj, från första stund. Vet inte om jag någonsin kommer känna mig till freds med att gå från att gosa med en frisk och sprallig Selma till att på mindre än två dygn senare stå och ta farväl av henne. 

Selma var bäst. Hon var glad, lekfull och världens snällaste. Hon var mysig och älskade att ligga i famnen och spinna. Hon sov med oss varje natt och ibland sov hon och Bianca tillsammans i en av Biancas bäddar. Det hände sig även att Selma tog Biancas bädd och tvärtom. De var ett fantastiskt team, Bianca och Selma. Med Selma var vår familj hel.

Selma flyttade in i huset med oss och det känns som det aldrig kommer bli detsamma utan henne här. Det finns ett stort tomrum och det kommer det nog alltid finnas. Ibland tänker jag att hennes uppgift kanske var att ge oss det här hemmet, visa oss vägen liksom. Göra oss hemmastadda och ge oss en trygg plats att bo på. 

Igår såg vi på lite gamla bilder och filmer av henne. Jag blir så glad då jag ser henne, men samtidigt blir jag fruktansvärd arg och sorgsen. Igår ville jag helst slänga ut allt ur huset och bränna ner skiten. "Hela världen är skit och orättvis" - sade jag åt sambon. Han höll med och vi satt tillsammans och tänkte på henne en stund. 

Det är inte rättvist! Varför togs hon ifrån oss? Hon förtjänade ett mycket längre liv än det hon fick och vi förtjänade att ha henne hos oss mycket längre. Slutar man någonsin att leta efter svar på dessa frågor, jag tror inte det. Jag tror ingen kan förstå hur jag fortfarande kämpar med att leva vidare utan henne. Hur tomt och meningslöst allting känns ibland. 

Vi saknar att ha en liten kisse i huset, det gör vi verkligen. Kanske tar vi en ny någongång. Ibland pratar vi lite försiktigt om saken, men just nu gör själva tanken mig bara upprörd, ledsen och arg. Jag vill inte ha någon annan katt. Jag vill ha Selma. Bara Selma och henne kommer vi aldrig få tillbaka. 

Idag skulle vår älskling ha fyllt 1-år. Världens bästa Selma skulle ha fyllt 1 år! Vi skulle ha vaknat med henne mellan oss, precis som alltid. Vi skulle ha firat henne med presenter och något gott att äta. Hon skulle helst ha myst inomhus hela dagen, på grund av det ruskiga vädret. Hon och Bianca skulle ha lekt tillsammans och allting skulle ha varit som vanligt. Nu firar Selma sin första födelsedag någon annanstans istället och vi saknar henne något enormt. 

Idag tänder vi ett ljus för dig älskling. Vi saknar dig så enormt mycket och tänker på dig varje dag. Tack för allt du gav oss, du var och kommer alltid vara den bästa. Grattis lilla gumman <3 

SELMA

 


Då bägaren rinner över

Skrivet av Sara Hellström 13.01.2019 | 3 kommentar(er)

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693


Kommer jag någonsin sluta sörja

Skrivet av Sara Hellström 16.12.2018

Kategorier:

Det är en månad sedan vår värld vändes upp och ner. En månad sedan vår familj blev trasig. Det som vi trodde skulle bli en helt vanlig dag, en helt vanlig helg, blev något helt annat. Idag är det exakt en månad sedan vi tog farväl av vår Selma. 

För andra har detta kanske varit en månad, precis som alla andra månader. För mig har det handlat om överlevnad. Att komma tillbaka till livet och försökt hållas på fötter. Jag är fortfarande arg, ledsen och väldigt upprörd. Jag saknar henne så mycket att jag inte vet hur jag skall överleva att aldrig få se henne eller krama henne igen. Saknaden och sorgen tar fysiskt ont hela tiden. Det känns omöjligt.

Selma lämnade ett enormt tomrum efter sig. Ni kan inte förstå hur tomt det är i vårt hus. Vi hade inte levt en dag i huset utan Selma och nu skall vi klara av att leva där helt utan henne. Bara leva vidare. Aldrig hade jag träffat en sådan unik och fantastiskt liten katt. Hennes personlighet var verkligen något speciellt. Selma var väldigt liten till växten och vägde endast två kg, men hon var en enormt stor del av vår familj. Hon var så mycket för oss och vår familj. Dagen vi tog farväl av henne kunde jag på riktigt känna hur någon rev itu mitt hjärta. Den smärtan kommer jag aldrig att glömma.

Jag gråter fortfarande. Inte riktigt varje dag, men ofta. Jag sörjer och känner mig skadad. Jag är fruktansvärd arg inombords att hon togs ifrån oss. Det var inte rätt. Även om vi inte hade kunnat göra något annorlunda så blir jag väldigt upprörd fortfarande då jag tänker tillbaka på hennes sista dygn, inte för att hon led eller att vi gjorde fel beslut. Men för att det inte var rätt. Hon skulle ju leva med oss. Vi var en familj. 

Sorgen har varit och är, som ni förstår, fortfarande väldigt tung för mig. Därför har det varit extra skönt att på något plan stänga av sina känslor lite grann. Gå till jobbet, låtsas att inget hänt. Gömma bort hennes saker för en stund. Blogga som om allting är som vanligt. Men ingenting är som vanligt bakom kulisserna. Jag är rädd att tillåta mig känna fullt ut igen. Jag har en spärr jag inte vågar släppa på, för jag vet inte om jag kan hantera det. 

På gården brinner ett ljus för henne, bredvid hennes favoritgömställe. Där hon alltid var, där brinner ljuset hela tiden. Jag inbillar mig ibland att jag hör henne jama från platsen där ljuset brinner. Det får mig att känna att hon fortfarande finns med oss på något vis. Det känns väldigt viktigt för mig att ljuset brinner dag och natt, alltid för Selma.

Jag vet att tiden läker och att det måste få ta den tid det tar, men det gör inte saknaden mindre. Ingenting gör saknaden mindre. Hon är borta för alltid och ingenting kan få henne tillbaka. 

Julen är på intågande och det kommer nog kännas av att hon inte är med. Det skulle bli hennes första jul med oss. Hon skulle få en adventskalender och julklappar. Vi skulle mysa tillsammans hela julhelgen och Selma skulle ligga i min famn och titta på mig med sina söta små ögon. Vi skulle ta julfoton med henne och Bianca samt vara oroliga över att hon fäller granen. Vi skulle vara tvungna att akta så hon inte började leka med glittret i granen och få höra henne jama efter fisk från julbordet. Vi skulle allt detta, men inte längre. Vad hände? Jag kan fortfarande inte greppa vad som egentligen hänt.

Människor skriver sina önskelistor, stora som små. Allt jag önskar mig just nu är att få Selma tillbaka. Om så även bara för en liten stund. En sista kram, en sista blick. Det är allt jag önskar mig nu. Jag vill krama om dig, få hålla din små tassar, leka med dig. Jag vill känna då du hoppar upp i sängen och lägger dig bredvid mig för att sova. Jag vill höra dig spinna. Få se dina söta ögon och höra dig komma jamande emot oss på gården då vi kommer hem. 

Snälla lilla älskling, kom tillbaka till mig.

DSC4572