Visa inlägg taggade med 'tankar'

onsdag 12 september 2018 - 17:34

Världens sämsta matte

Det är något som tyngt mig ända sedan vår flyttrumba drog igång. Först var det ett evigt packande, flyttande och körande fram och tillbaka. Tiden var knapp och det var stressigt och tungt, sådär som det är då man flyttar. Sedan kom sommaren och vi var inflyttade med hade hela sommaren fullbokad med diverse saker. Knappt någon ledig tid och rutinerna var som bortblåsta. Sedan möttes vi dessutom av sjukdomar och elände. Ända sedan vår flyttrumba drog igång har jag känt mig som en dålig matte. Riktigt usel.

 

Världens sämsta matte. Det är jag. 

 

Jag har haft (och har) så dåligt samvete för att Bianca inte varit högsta prioritet under denna period. För det har hon inte, om jag skall vara riktigt ärlig. Såklart har hon fått mat, rastning och aktiviteter i den mån vi klarat av och allt sådant. Men hon har inte fått allt det jag egentligen vill ge henne.

Först var prio ett att flytta. Sen att packa upp och göra stället beboeligt. Sen blev jag sjuk och totalt utmattad. Då jag var som sjukast klarade jag inte ens av att gå ut med henne. Jag klarade inte ens av att gå en promenad med min egen hund. Hur skulle hon förstå det? Varför hennes promenader uteblev? Tycker jag det är okej? Nej, men så blev det.

Vi har inte träffat hundvänner (förutom mammas hundar) på i princip hela sommaren. Vi har inte tränat. Inte gått någon kurs. Inte simmat med henne. Inga långa skogspromenader. Ingen hundpark. Vi har inte gjort något av det här hon verkligen älskar. Världens sämsta matte - mitt samvete skriker!

IMG 5016

Samtidigt så vet att det är ibland är okej att ha sådana perioder. Ibland behöver man prioritera annorlunda och ibland kommer livet emot på ett annorlunda sätt än man tänkte. Bianca mår bra, det ser jag ju med egna ögon. Hon har kanske varit lite mera rastlös än vanligt, men samtidigt har hon idag en helt egen gård att springa av sig på nu plus att hon och Selma leker mycket med varann.  

Att ge Bianca allt och lite till är det absolut viktigaste för mig. Att hon skall få göra det hon älskar och mår bra av. Att hon skall få leva det livet hon vill. Jag har inte levt upp till de orden i sommar. Det har jag verkligen inte! Jag har inte gett henne allt det där.  Och det river mitt hjärta itu. 

Nu då allting börjar lugna sig och jag börjar bli frisk igen så hoppas jag vi kommer tillbaka till våra promenader i skogen. Till våra hundträffar. Kanske kan vi gå någon kurs. Kanske hittar vi tillbaka till våra rutiner och vår vardag. 

Mitt samvete skriker att jag varit en dålig matte. Nu har jag erkänt det för både mig själv och för er. Då är det kanske dags att svänga på steken och göra något åt saken. Bianca är lika förstående, förlåtande och glad som alltid. Kanske är det dags att jag tar lärdom av henne, förlåter mig själv och blir det som nog Bianca tycker jag är och har varit ändå.

Världens bästa matte. 

torsdag 30 augusti 2018 - 11:47

Livet testar oss

Då folk frågar hur jag mår svarar jag, som så många andra, oftast "bra" utan att ens reflektera desto mera över saken. Jag har ganska svårt att erkänna och säga högt då allting inte är som de ska. Jag vill helst inte dra uppmärksamhet till mig eller går runt och klaga på småsaker till allt och alla. Men idag, idag tänker jag faktiskt klaga lite. 

Idag då en vän skickade frågan "Hur är läget?" åt mig, så insåg jag själv att just nu känns allting lite jobbigt. Känns som jag helt tappat mig själv och tappat lite grepp om livet. Det händer mycket roligt och vi har så mycket att vara glada och tacksamma för, men det har också varit lite för mycket nerförsbackar på sistone. 

Min hud, infektionen jag fortfarande har i ansiktet, den läker. Äter fortfarande antibiotika och använder olika krämer som skall göra huden bra. Det går mot rätt håll, men just nu går det så sakta. Min hud är så torr, så röd och så irriterad. Jag är trött på att inte kunna dyka ner i dynan med ansiktet, för att de tar ont. Alltid vara tvungen att akta mitt ansikte, då jag duschar, kramar sambon eller bara är. Jag är trött på att varenda morgon stiga upp och äcklas av min egen spegelbild. Att inte vilja gå till affären eller sociala sammanhang. Att ständigt försöka dölja sitt ansikte. Så trött på det. Jag försöker så hårt att tänka positivt och att jag kanske inom nästa månad kan trivas med min egen hud igen. Hoppas, hoppas! DSC03773

Som om det inte vore nog med min hudinfektion har vi även provat att diverse uttryckningsfordon hittar hem till oss, vilket de gör. Så det är ju bra i alla fall. Man kan säga att vi hade tur i oturen och klarade oss med en obehaglig upplevelse. 

Och imorse vaknade jag av en spyende Bianca kl.04.20. Ni som har hundar vet att de av någon anledning gärna spyr på mattor och allt som måste tvättas. Plus att hon låg i fotändan då det började. Då sambon kom hem från nattskiftet kring 05.00 var jag i full gång med att tvätta mattor och byta sängkläder. Bianca bara spydde och mådde så illa att magen blev tom och hon till sist började spy galla. Efter många om och men fick vi i henne lite mat och medicin och sedan sov hon och jag på soffan ett par timmar. Nu mår hon bra igen.

Jag är så trött. Så dränerad på energi. Har inte tränat på flera månader. Knappt träffat vänner. Allt i obalans. Det enda jag vill är att ha en frisk familj och få njuta i vårt nya hem tillsammans. Men, den tiden kommer. Det är jag säker på. Jag hoppas vi har haft våra nerförsbackar nu och får börja återvända till livet, så att säga. 

Nu skickade min pappa nyss en bild på skåpdörrar han bygger till vår tambur. Han kommer upp nästa vecka och hjälper oss renovera lite grann, eller vi hjälper honom kanske. Kanske ett litet tecken på att allting kommer ordna sig, snarare än vi tror. 

Jag hoppas min energi snart räcker till att ta upp bloggen på riktigt igen. Tills dess så får ni jättegärna lämna en kommentar med tips, önskemål eller bara en hälsning. Hjälp mig att komma igång igen, Så hörs vi <3 

 

tisdag 17 juli 2018 - 14:37

Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 

lördag 14 juli 2018 - 09:03

En uppdatering från livet i huset

Hej från huset,

Vi har nu bott här i två veckor och även varit kattägare i två veckor. Livet i det nya huset går bra, även om det varit lite hektiskt. Förutom allt det som hör till en flytt så hade vi även min mamma på besök i hela nio dagar, varav jag och sambon spenderade tre av de dagarna på Gotland. Vi har kanske inte riktigt hunnit landa i situationen än och vi har knappt spenderat en dag i huset ensamma, så allting känns lite overkligt ännu.  

Vi jobbar på varenda dag, med både insida och utsida. Igår fick vi äntligen sängen ihopskruvad. Ni kan int ana hur skönt det var att få sova i sin egen säng igen efter två veckor på en madrass på golvet. Saker och ting börjar verkligen ta form här och vi har inte många ouppackade lådor kvar. Sedan att saker och ting skall hitta sin egentliga plats får ta den tid det tar. 

Bianca trivs i sitt nya hem, framför allt gården älskar hon. Ibland har hon lite svårt att hitta sin plats här inne i huset, men det kommer nog med tiden. Hon var betydligt tryggare inatt då vi fick sovrummet färdigställt med både vår säng och hennes. 

Selma har gått från en lugn liten kattunge till en tonåring. Från att frivilligt ha bott på endast övrevåningen i över en vecka har hon nu flyttat sig till nedrevåningen och vill ivrigt börja gå ut på gården. Blomkrukor flyttar plats och det smäller och skramlar i varenda vrå. Hon är dock fortfarande än väldigt härlig och kramgo katt, speciellt på nätterna då hon sover i min famn hela natten. 

Det är verkligen fullspäckade dagar från morgon till kväll, men till min stora glädje inleder jag en två veckors semester idag. Förhoppningsvis skall jag hinna göra något annat än städa och packa upp under dessa två veckor. Önskar er alla en solig och härlig lördag!DSC03659

onsdag 13 juni 2018 - 14:30

Vad fyra år som hundägare lärt mig

Eftersom Bianca fyllde fyra år igår, innebär det också att jag nu varit hundägare i fyra år. Även om jag växt upp med hund och alltid haft hundar i mitt liv, så är det givetvis helt annat att själv äga en hund. Att själv ansvara över en hund. Våra fyra år har minst sagt varit innehållsrika. Jag och Bianca har gått igenom en hel massa tillsammans och hon har lärt mig så mycket, men fram för allt har jag gått igenom en stor personlig utveckling. 

Jag sitter som bäst i tåget påväg ner till Södra Finland och tänkte därför passa på att dela med mig av några saker som jag lärt mig under dessa fyra år. Givetvis har jag lärt mig massor om hundar överlag, om mig själv och hur många bra saker som helst. Jag kan omöjligt berätta allt jag lärt mig i ett enda inlägg. Jag har valt ut några specifika saker som jag anser vara några av de viktigaste lärdomarna jag tagit med mig. 

 

Glädjs åt de små sakerna & Lev i nuet

En hund lever verkligen i nuet och tar vara på livet. Livet som är här och nu. De oroar sig inte för morgondagen eller gårdagen. De går inte runt och noijar över saker, sådär som vi människor gör. De glädjs för vad de får och gör det bästa av alla situationer. En ny boll eller en enkel promenad kan göra hela din hunds dag. Det här är något Bianca har lärt mig och påminner mig om hela tiden. Hon påminner mig om att ta vara på livet och stanna upp ibland. Jag är absolut inte lika på bra på det som henne än, kanske blir jag aldrig det heller. Men jag är glad och tacksam över att hon öppnat upp mina ögon lite mera i alla fall. img 0726

Acceptera dig själv för den du är 

Både mitt självförtroende och min självkänsla har alltid varit väldigt upp och ner, mest ner. Jag har sällan varit nöjd med hur jag sett ut eller vad jag klarat av. Har svårt att tro på mig själv eller se mig själv klara av saker. Fastän jag gång på gång fått bevisat att jag kan mera än jag tror och att jag är bra precis som jag är. Bianca har lärt mig att tro på mig själv. Sedan hon kom in i mitt liv har jag blivit självsäkrare och lite snällare mot mig själv. Hon får mig dagligen att inse att jag duger precis som jag är. Hundar går inte runt och önskar att de hade lite kortare nos, längre ben eller tjockare päls. De är inte besvikna på sig själva för att de inte kan hoppa högre eller springa snabbare. Varför tar inte vi människor mera lärdom av hundarna och accepterar oss för dem vi är? img 0677

Var ärlig & Tala klarspråk

Då jag ser Bianca och hennes sätt att kommunicera ser jag en rak och ärlig kommunikation. Inga antydningar, inga hintar eller meningar begravda under andra meningar. Inget skitsnack. Hon säger och visar exakt vad hon vill eller tycker. Hon talar klarspråk. Hundar talar klarspråk. En hund läser ofta människor bättre än vad vi själva gör och att försöka ljuga för en hund är lika lönlöst som att försöka fiska i ett badkar. 

 

Förlåta mera

Hundar är inga långsinta djur. De förlåter och går vidare. Jag har nog alltid varit en rätt så förlåtande människa och vill gärna ge människor flera chanser. Det som livet med Bianca ändå fått mig att inse är att vi borde sluta irritera oss på småsaker och framför allt inte börja tjafsa om småsaker. Saker som inte betyder något. Samt att vi borde bli bättre på att inse då vi gjort fel, erkänna och be om förlåtelse samt kunna förlåta. img 0735

Förutom detta har jag även lärt mig att inte gå någonstans utan en tejprulle för kläder och hittar jag ett hundhår i maten plockar jag bort det utan att ens reflektera över det. Jag har lärt mig att vara ensam i badrummet är överskattat och har numera alltid sällskap då jag går dit. En blöt nos på kinden innan klockan åtta är lika normalt som att väckarklockan ringer. Och fastän man plockar ihop hundleksakerna ligger de snart omkringspridda igen, var så säker. Samt att hur många gånger du än kastar iväg en boll så är det lika kul varenda gång, för hunden då alltså. 

 

Vad har din hund lärt dig?

fredag 8 juni 2018 - 08:02

Då allt kommer ikapp en

Efter att i söndags skrivit att jag funnit ett lugn inom mig vet jag inte vad som hände. Ett lugn fann jag definitivt, men även en ofattbar trötthet. Jag har känt mig så matt, speciellt på morgnarna och kvällarna. Allt från den senaste tiden har börjat komma ikapp mig och jag blir lite smått panik då jag inser att vi skall genomföra en flytt om bara några veckor. 

Jag har känt mig som en usel matte hela veckan. Bianca har varit orolig och rastlös, dels för att husse jobbat natt och dels för att hon nog inte riktigt fått aktiviteterna hon behövat. Jag har inte orkat. På nätterna har hon legat och väntat ivrigt på husse och inte riktigt fått ro att sova. En oro som säkert även smittat av sig på mig. 

Vårt liv är nerpackat i lådor och jag förstår verkligen inte hur vi skall orka flytta alla dessa saker på endast sju dagar. Hur vi skall klara det, samtidigt som vi båda jobbar. Det känns överväldigande och jag vill bara ha det överstökat. På sidan av allt detta skall man besluta sig för vilket försäkringsbolag vi skall välja, teckna elavtal plus att jag i samma veva dessutom böt bank. För att nämna några saker. Känns lite som hela min vardag och allt jag kände till bara vändes rakt upp och ner på samma gång. 

Innerst inne så vet jag att vi kommer klara det, utan desto mera problem. Det kommer lösa sig och snart kommer vi sitta där i vårt nya hus utan flyttlådor och med både försäkring och elektricitet. Jag behöver bara få panikera en stund och känna känslan av hopplöshet, för att sedan komma tillbaka med ny styrka. 

Det är också med lättnad och glädje jag kan säga att vi åker ut till stugan ikväll efter jobb. Där skall vi vara hela helgen och bara njuta. Bianca skall få springa och leka så mycket hon bara orkar. Jag skall sova, slappa och basta. Äta choklad och lyssna på poddar. Då vi kommer hem har jag en vecka semester framför mig, en hel vecka. Det kommer lägligt och är nog precis vad jag behöver.

- Sådär, panik slut. Semester, hej!

bild 11

 

tisdag 29 maj 2018 - 10:00

Hunden - en fantastisk människokännare

Att Bianca och hundar överlag är fantastiska människokännare är något jag vetat sedan länge. Jag har till och med läst att det gjorts studier som bevisar att hundar kan avgöra om en människa är snäll eller inte. Det kan därför löna sig att vara lite uppmärksam på hur hunden betéer sig mot andra människor, platser eller djur. Hunden vet ofta mycket mera än vad vi vet och genom att läsa av hundens betéende kan vi få reda på saker vi annars aldrig hade lagt en tanke på. 

Bianca vet ofta bättre än mig själv hur jag mår. Är jag stressad eller går och bär på en lite orolig känsla, så ser jag det på henne. Jag kanske inte alltid tar det till mig, så som jag borde. Många gånger går jag runt och förnekar att jag är orolig, men det lyser klart och tydligt igenom i Biancas betéende. Otroligt fascinerande egentligen och något man verkligen borde ta mera fasta på.

Bianca vet exakt vad som skall hända och läser oss så mycket bättre än vi tror. Väntar vi på gäster, så kan hon gå till ytterdörren en halvtimme förrän gästerna kommer. Går jag in i badrummet för att borsta mina tänder kommer hon med, men går jag in med tanken att borsta hennes tänder kommer hon inte nära badrummet. Fem minuter före jag skall gå upp till övre våningen för att lägga mig kan hon ställa sig i trappan och vänta på mig. Otroliga djur, hur de kan förstå och veta så mycket. 

Igår hände något, som fick mig att tänka på allt det här lite extra. Som än en gång fick mig att bli fascinerad över hundens som individ. Som jag skrev hade vi visning av vår lägenhet igår. Det var en äldre man, en väldigt lugn och sympatisk man. Han var så lugn, så till och med jag började tala i ett långsammare tempo och blev riktigt harmonisk inombords. Jag som nästan alltid går på i hundrasjuttio knyck. Kändes verkligen som jag borde ha en sådan bekanstkap i mitt liv, som skulle få mig att dra ner på tempot lite grann och stanna upp och tänka till.15273617640 ca7f780dba z 1

Bianca blev som alltid glad och ivrig då det plingade på dörren och så fort jag hade försäkrat mig om att han inte var rädd för hundar släppte jag fram henne för att hälsa. Mannen stod rätt så stilla, lät Bianca dofta på honom och sade hej. Satte ner handen och lät henne hälsa. Lugnt och försiktigt. Bianca som annars kan hälsa ganska glatt och ivrigt, hälsade väldigt lugnt på den här mannen. Precis som han hälsade på henne. 

Vi förflyttade oss in till köket, där vi stod och pratade om lägenheten i några minuter. Plötsligt ser jag ner på mannens fötter, där Bianca hade placerat sin nos. Hon sov. Hon hade satt sitt huvud på mannens fot och hade ögonen fast. Hon såg så trygg ut. Det här är inget som händer speciellt ofta, jag undrar om det ens har hänt tidigare. Den här mannen hade varit max fem minuter i vårt hem och redan kände Bianca sig så trygg att hon sov på hans fötter. 

Det var otroligt häftigt att se. Att Bianca kunde se att den här mannen var snäll och trygg efter endast några minuter. Något som det kan ta flera månader eller flera år för oss människor att ta reda på. Det visste hon efter fem minuter. Så häftigt. 

Att lyssna på våra hundar, lita på deras känsla och ta vara på all information de ger oss är något vi borde göra mera. De vet så mycket, så mycket vi kan ha nytta av. Igår blev jag än en gång påmind om hur intelligenta hundarna är och hur mycket vi har att lära oss av dem. Massor, bara vi inser det och låter oss göra det. 

 

 

onsdag 23 maj 2018 - 09:07

Vad är du stoltast över att du lärt din hund?

Jag har fått flera intressanta frågor av er under de senaste dagarna. Det gör mig väldigt glad då ni frågar saker eller berättar er syn på saker och ting. Så tusen tack och fortsätt gärna med det, jag lovar att jag svarar på allt enligt bästa förmåga. (eller kanske inte alls, men alla sakliga frågor och funderingar). 

Frågan jag tänkte svara på idag lyder såhär -

 

" Vad är du nöjdast / stoltast över att du lärt din hund? "

 

För mig är det väldigt viktigt att ha en hund som fungerar i min vardag. En hund som jag kan ta med mig och som kan leva livet jag lever. Bianca är min första egna hund, som jag uppfostrat alldeles på egen hand, men jag är uppvuxen med hundar och har alltid haft hundar i mitt liv. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll då det handlar om hunduppfostran, hundträning o.s.v.

Då Bianca var valp var jag noga med att genast börja träna med henne, socialisera henne och miljöträna henne. Bianca kan en hel massa och är rätt så lydig. Jag anser mig ha ganska bra kontroll på henne och jag vet att den kunde bli ännu bättre, om jag bara lade manken till. 

Bianca är otroligt snabblärd och jag tror inte det finns några som helst gränser för vad man kan lära henne. Hon älskar att träna och älskar att lära sig nytt, så hon kan en hel del. Varje gång hon lär sig ett nytt trick eller varje gång vi går en ny kurs och testar på en ny gren blir jag stolt. Stolt och imponerad. 

Det som jag ändå är stoltast och nöjdast över då det gäller Bianca är att hon fungerar i vardagen. Att jag, genom min uppfostran, har format henne till en hund som fungerar i våra liv. Givetvis är hon ju den hon är i grund och botten, men hon måste ju även ha formats utav sättet jag uppfostrat och levt med henne. Tillsammans har vi blivit de bästa versionerna av oss själva.

Jag är stolt över att hon idag är en stabil och trygg hund. Att hon är lätt att ta med sig till andra människors hem, nya platser och miljöer. Vi kan gå på café tillsammans, besöka våra vänner, åka både tåg, buss och båt tillsammans. Jag behöver aldrig fundera över hennes beteende då vi åker någonstans, jag vet hur hon fungerar.

Jag är stolt över att hon lyssnar och litar på oss, att vi vet vad som är bäst för henne. Jag är stolt över hur duktig, modig och snäll hon är. Hennes sätt att vara. Hur hon anpassar sig till nya situationer och miljöer, människor och hundar. Varenda dag är jag så stolt, imponerad och fascinerad över henne. Över hennes personlighet och hennes sätt att vara. 

 

Jag är stolt över den hon är, Min Bianca.


mg 0309

 

 

måndag 21 maj 2018 - 10:45

Min lilla krigare

Förra söndagen hade vi en riktigt obehaglig start på morgonen. Vi började dagen på dejouren i Laihia. Nu, över en vecka senare tänkte jag uppdatera er lite om läget här hemma hos oss. 

Bianca mår mycket bättre, redan dagen efter var så gott som sig själv igen. Såret har läkt väldigt fint och nu är det i princip helt läkt. Hon har ännu en dag kvar av sin antibiotika kur och vi har ännu kragen på huvudet då hon är ensam eller nattetid. Hon har inte ont och stör sig heller inte på såret längre. På tal om krage, då jag och Bianca var ut och promenerade med Daniela här om dagen slog det mig att alla kanske inte vet vad kragen är till för. Den hindrar alltså henne från att putsa såret. Tack vare plastkragen slipper hon inte åt att tvätta såret så därför har man en sådan på djur med sår och liknande. 

Bianca har klarat detta så fantastiskt bra. Första natten var hon lite orolig, så jag har ändå sedan dess sovit med henne på golvet på en madrass. I början gillade hon såklart inte då vi putsade såret, men till och med det har gått bättre nu. Hon har varit precis lika glad och sprallig som hon vanligtvis är, trots en krage på huvudet. Hon har inte riktigt förstått att hon inte är lika smidig som vanligt med kragen, så hon har gått in i lite dörrar och väggar här och där. Förutom det har det inte varit några som helst problem. DSC4

Varje natt då vi har satt på kragen, har hon kommit emot mig med en viftande svans och en glädje i ögonen. Lika glad som alltid. Lika tacksam som alltid. Trots att hon fått en plastkrage runt halsen, fortfarande skänker hon oss samma glädje och samma kärlek. 

Som jag redan skrev tidigare har Bianca varit med om ganska mycket i sitt unga liv (fyller fyra år) och varje gång imponerar hon på mig stort. Hon klarar av vad som helst med bravur. Hon finner sig i de märkligaste situationerna och accepterar det från första stund. Förutom detta vi nu gått igenom har hon haft både urinvägsinfektion, ögoninflammation, allvarlig kronisk magkatarr som vi kämpade med i över ett års tid samt att hon blivit opererat i båda bakbenen för något som kallas slipped tendon. Plus att de dragit ut en tand på henne. Allt detta har hon klarat så fantastiskt bra. 

Jag är otroligt glad att Bianca är så stark och stabil som hon är, eftersom jag själv inte anser mig vara det. Inte då det kommer till henne i alla fall. Jag bryter lätt ihop då Bianca mår dåligt och skulle det inte vara för hennes styrka skulle jag nog inte alls klara det lika bra. Då jag ser hennes styrka och vilja blir jag så stolt, så imponerad. Hon ger mig styrka att kämpa tillsammans med henne. 

Min lilla krigare. Så liten, men så stark och modig. 

måndag 14 maj 2018 - 17:12

En morgon på dejouren

Igår var en dag fylld med morsdagfirande för många, för mig skulle det vara en helt vanlig arbetsdag, men riktigt så blev det inte. Vi började morgonen med att åka in till veterinär dejouren i Laihia. Det var många tårar och en riktigt obehagligt start på vår söndag.

Jag vaknade av att Bianca låg i sin säng och flåsade kraftigt. Det var väldigt varmt i sovrummet, så jag tänkte att hon säkert har varmt. Jag tyckte dock det var lite märkligt att hon inte flyttade sig till golvet, som hon vanligen gör. Jag steg upp med henne och gick ut på gården. På gården la hon sig på gräsmattan och började tvätta sig, vägrade göra något annat. 

Min första tanke var att hon säkert fått löptid, men så var inte fallet. Långt nere på hennes mage (är ingen expert på hunden anatomi, men i ljumsken typ) hittade jag ett mycket märkligt sår, som ett hål. Ett riktigt äckligt hål med var, blod och bara grymt äckligt. Jag hade absolut ingen aning om vad detta var, men jag såg att Bianca hade ont och var väldigt besvärad.

DSC3

Som alltid då det gäller Bianca, så ringde jag genast till mamma. Dels är mamma en kunnig hunduppfödare, men hon är även djursjukvårdare. Guld värt! Därefter ringde jag dejouren och fick en tid till Laihia. Jag, Biancas husse och Bianca åkte iväg ganska direkt. Fick ringa jobbet, som tack och lov lät mig komma in lite senare så jag hann vara med hos veterinären. Det är verkligen inte alla arbetsplatser som är så flexibla som min och så förstående, då det kommer till ens privatliv. Otroligt tacksam för det!

Då det kommer till Bianca är jag väldigt känslig. Man hinner tänka tusen tankar innan man är framme hos en veterinär. Jag gjorde allt för att hålla mig lugn och sansad, men inombords höll jag på att gå sönder. Jag grät och panikerade om vartannat. Mitt hjärta brister av att se henne ha ont. Jag hatar det! Jag skulle göra vad som helst för att kunna ta över det, så att hon skulle slippa. Vad som helst. 

Bianca har varit med om en hel del i sitt unga liv, så jag vet att hon döljer sin smärta in i det sista. Jag såg på henne att hon hade ont och kände sig väldigt besvärad av såret då vi väntade på att slippa in till veterinären. För att göra en lång historia kort bedömde veterinären att Bianca troligen stött sig på en kvist eller liknande i skogen. Jag köper inte den bedömningen, eftersom detta inte är ett riv- eller skrapsår. Jag har mina egna teorier, men tror stark att detta har varit/är någonslags böld som gått sönder. Jag tror inte den uppkommit av en kvist i skogen. 

DSC2

Trots att jag och veterinären har delade åsikter fick Bianca i alla fall en antibiotika kur och en krage att ha runt huvudet. Såret skall läka av sig själv, så länge vi låter det vara och ger henne medicinen hon behöver. Efter veterinärbesöket åkte jag till jobbet och även om jag hade tankarna på annat håll så gick det helt okej, eftersom Bianca var hemma i goda händer med sin husse.

Just nu mår Bianca bra, hon accepterar kragen otroligt bra och verkar inte ha så ont för tillfället. Hon anpassar sig så otroligt bra och är en kämpe, vår lilla tjej. Jag är så otroligt stolt över henne hur bra hon hanterar och finner sig i allting. Helt fantastisk är hon. Vi är väldigt glada att det inte var något allvarligare och hoppas på att det läker fort, så att hon slipper ha kragen på sig.

Under natten var hon lite orolig och ynklig, hon hittade ingen ro att sova och ville vara nära mig hela tiden. Så jag lade en madrass på golvet där jag bäddade ner oss båda, där sover vi nu tills hon är bra igen. Vad detta sår beror på eller hur det har uppkommit kanske vi aldrig får veta, men vi hoppas hon blir bra snabbt <3