b2

Visa inlägg taggade med 'tankar'

Fyra saker jag saknar

Skrivet av Sara Hellström 21.09.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vi är hemma igen och tillbaka i vår vardag. Vår egna lilla bubbla. Tova sover på terassen och Bianca sover i sovrummet, där kakelugnen värmer skönt. Jag sitter vid köksbordet och ser ut på det gråa och regniga vädret. Jag känner en inre frid i kroppen, ett lugn och en behaglig känsla. Det är lördag, sambon är på jobb och jag och flickorna skall bara mysa här hemma. Allt är bra. Dock är det något jag tänkt ett tag på. Jag har tänkt på några saker jag saknar, som jag inte kan få tillbaka.

Min gravidmage

Det här är något jag tänkt på så mycket på sistone. Hur jag saknar att vara gravid. Låter kanske helt sjukt, men ni som varit gravida och haft en fin graviditet kan säkert relatera. Fram för allt saknar jag magen. Den var stor och ibland lite klumpig på slutet, men åh, så mysig! Jag kände mig för en gångs skull så bekväm i min kropp och kände mig så vacker. Jag har nog aldrig trivts så bra med min kropp som jag gjorde de tre sista månaderna av graviditeten. De jobbiga krämporna och sömnlösa nätter med diverse smärtor saknar jag definitivt inte, men min fina gravidmage. Ibland kommer jag på mig själv med att ännu hålla om magen sådär som man gjorde eller lägga handen på den för att känna en spark, haha. Den hann verkligen bli en stor del av mig den där magen. Kunde jag inte få ha den kvar, men ändå ha Tova på utsidan? Jag skulle kunna gå runt med en gravidmage permanent, så känns det.DSC02610

Första tiden med Tova

Som alla säger - Njut, för det går så snabbt! Visst har jag njutit, men inte har det gått långsammare ändå. Tova blir strax sex månader och även om det är en jätterolig period just nu och allting känns bättre än bra, så kan jag inte neka att jag saknar den där riktigt första perioden. Första månaden var allting så nytt, man var osäker, man kände inte varandra och känslorna gick svallade. Det tog innan man kunde greppa allting och faktiskt börja njuta på riktigt. Jag önskar jag skulle kunna gå tillbaka i tiden och veta det jag nu vet och uppleva det pånytt, utan all osäkerhet och utan de där känslorna som man inte visste hur man skulle hantera. Skulle vilja hålla om den den där nyfödda Tova med den säkerheten och kunskapen jag nu har. Visste ni att jag knappt vågade "gosa" med henne första tiden. Då hon var ett par veckor och jag satte hennes kind emot min, kom jag på mig själv att jag aldrig gjort det innan. Jag hade inte vågat eller förstått att jag var hennes mamma och hon min dotter och jag fick gosa med henne precis hur mycket jag ville. 

Vårt gamla vardagsrum

Missförstå inte detta, jag trivs jättebra i vårt hem och i vårt nuvarande vardagsrum. Men, i vårt förra hem kände jag alltid ett sådant lugn då jag bänkade mig i soffan. Jag kan inte riktigt beskriva känslan, men jag fann verkligen frid där. Jag mådde alltid så bra i vårt förra vardagsrum. Det är den känslan jag saknar. Ibland försöker jag visualisera att jag sitter där, sådär som jag och Bianca alltid satt där på kvällarna. Bara för att få känna den där specifika känslan igen.  

Selma

Och så saknar jag vår ängel, Selma. Såklart. Saknaden och sorgen är inte mindre, bara mer hanterbar och lite lättare att leva med. Jag har tänkt mycket på henne på sistone. På henne, på en ny liten kisse. Vi vill gärna ha en ny kissekatt någon dag, men jag vet inte om jag är redo än. Jag grubblar mycket på varför det gick som det gick med henne och varför hon fick så kort tid hos oss. Hon blev sjuk ja, men jag försöker i ren desperation finna andra svar. Vi har fortfarande hennes mat i skåpet, jag har inte kunnat göra mig av med den. Hennes bädd ligger uppe på vårt loft och senast jag dammsugade hittade jag en av hennes leksaker. Det gör fortfarande så ont. I vintras hade vi ett ljus som brann för henne hela tiden, vid en av hennes favoritplatser. Då snön smälte kände jag att jag behövde lägga bort ljuset och få avstånd ett tag, för att sedan göra en riktig minnesplats för henne. Jag har inte klarat av att göra den där minnesplatsen än, vet inte om jag är redo för det. Då är hon ju verkligen borta på riktigt. DSC02613Sånt tänker jag på idag, med regnet smattrandes mot fönstret. Vad tänker ni på idag?


En dag med många betydelser

Skrivet av Sara Hellström 30.06.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Igår fyllde jag år, Grattis till mig!

Trots att vi var bortbjudna på flera fester, så hade jag denna gång bestämt mig för att tänka på mig själv och göra ett beslut helt utgående från mina egna känslor. Så, jag firade min egen födelsedag hemma med min familj. Precis som jag önskade och ville. Jag kunde inte ha fått en bättre dag.

Vet inte vad det är med födelsedagar, egentligen är det ju som vilken annan dag som helst såhär i vuxen ålder. Ändå har man lite extra spänning i kroppen och man går runt med en förväntan och iver hela dagen.  Eller är det bara jag som fortfarande känner så vid ålder 29? Redan då jag vaknade på morgonen kände jag mig så glad. Fick vakna bredvid en skrattande Tova och en glad Bianca. Två glada, härliga flickor. Mina flickor. 

Vi låg kvar i sängen ett bra tag och bara myste. Därefter kom sambon ner och jag fick både blommor och presenter. Läste kortet som följde med och började gråta. Att se alla tre namn på kortet och "Vi älskar dig", det gjorde mig så rörd. Tänk att jag har en familj som älskar mig. Vi gjorde frukost tillsammans och njöt av en riktigt långfrukost med massa gott. Jag älskar frukost och det är definitivt den bästa måltiden, speciellt om man har mycket mat och får sitta och äta länge. 

Sambon frågade vad jag ville göra på dagen och egentligen hade jag bara en sak jag önskade. Att gå en långpromenad med familjen, så det gjorde vi. Gick, pratade och umgicks. Det blir så lätt att man lite glömmer varann i vardagen och bara svischar förbi varann, så det var riktigt härligt att bara få gå och prata med vacker natur omkring sig. Hemma hos 14.6.2019 by Rebecka Hagert Photography 73Hemma hos 14.6.2019 by Rebecka Hagert Photography 176Då vi kom hem lagade vi mat, samma mat vi åt för ett år sedan. Faktum är att det var inte bara min födelsedag igår, det var även exakt ett år sedan vi flyttade in i huset och exakt ett år sedan vi hämtade vår lilla Selma. Ett år senare bor vi fortfarande i huset, men har ingen Selma med oss längre. Däremot har vi en liten Tova istället. Livet och dess förändringar.

Dagen avslutades med tårta och kaffe med svärföräldrarna. Då de hade åkt hem och vi satt kvar vid köksbordet såg jag på Tova och började gråta igen. Glädjetårar. Jag var så grymt känslosam. Vet inte om det var spökande mammahormoner, att dagen hade så många betydelser eller om det bara var ren och skär lycka som visade sig så. 

Tova satt och skrattade och log. Hon var så söt och jag kände sådan glädje över dagen. Jag har en dotter, en fästman och världens finaste hund. Bor i ett fantastiskt hus och trivs med allt för tillfället. Jag är så lycklig nu.Hemma hos 14.6.2019 by Rebecka Hagert Photography 207Hemma hos 14.6.2019 by Rebecka Hagert Photography 446Som pricken över i:et fick vi äntligen fotona från vår fotografering vi hade med Rebecka Hägert för två veckor sedan. Då var det åter igen svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag fick ett presentkort till babyshower present och för två veckor sedan kom Rebecka äntligen hem till oss och förevigade så många fina stunder. Jag skall skriva ett skilt inlägg om det, men i detta inlägg ser ni några smakprov från den fotograferingen. Rebecka tar så vackra bilder, jag blev helt mållös då jag tittade igenom bilderna! Här kommer du till hennes hemsida ifall du vill veta mera om henne. 

Idag lever jag vidare på mitt glädjerus och mår bra. Så bra. Hoppas ni alla också haft en lika fin helg som mig. 


Att lära sig acceptera en ny kropp

Skrivet av Sara Hellström 15.06.2019 | 3 kommentar(er)

Det är skönhets- och hälsovecka här på Sevendays, även om den börjar lida mot sitt slut så känner jag att jag fortfarande hinner bidra med lite spridda tankar jag också. Eftersom jag nyss gått igenom en graviditet samt förlossning, så är speciellt hälsa något jag tänker mycket på. Min kropp har gått igenom en stor förändring och är inte det som den var tidigare, något som inte känns så lätt alla dagar. 

Att gå igenom en graviditet och förlossning är en stor påfrestning för kroppen, det kan vi nog alla hålla med om. Även om kroppen tycks klara det fantastiskt bra så innebär det ändå att kroppen förändras. Det är såklart indivuduellt, vad som händer med kroppen under en graviditet, hur kroppen klarar det och hur den återhämtar sig. Nu, två månader efter min förlossning, tycker jag min kropp har återhämtat sig otroligt bra, men den känns ändå inte som förut. Jag vet inte om den någonsin kommer att bli som förut. 

En timme efter förlossningen kände jag mig som världens starkaste, slankaste och vackraste människa. Var så stolt över vad min kropp gått igenom och åstadkommit! En känsla jag önskar jag bar med mig ännu idag. Två månader senare ser jag främst de där extra kilona som fortfarande finns där, en kropp som inte känns fast, en kropp som känns mycket äldre. Kläder som inte passar och en kroppsform som jag inte känner mig bekväm i. En spegelbild jag inte gillar. Det gör mig så arg, för innerst inne är jag så förbannat stolt. Varför kan jag inte bara känna den där stolta känslan hela tiden, känslan som jag egentligen har inom mig? Varför trackar jag ner på en kropp som gjort ett fantastiskt jobb? Idiotiskt och så fel.

För två månader sedan hade jag ett barn i min mage, det är väl klart att det förändrar kroppen. Det är väl klart jag fortfarande har kvar lite kilon och att min kropp inte är densamma. Hur skulle den kunna vara? Jag vill inte känna mig obekväm i min kropp eller inte känna mig stolt, ändå kommer de där mörka dåliga tankarna då jag passerar en spegel. Varför? Jo, för att samhället sagt att man skall vara slank och snygg och helst skall man vara det genast efter man fött barn också. Och där passar jag inte in just nu.

Jag har inte tränat aktivt hela livet, inte alls. Som yngre hatade jag sporter av alla de slag och hade i princip aldrig satt foten i ett gym. Hundpromenader var det närmaste träning jag kom. Faktum är att jag började träna då jag flyttade till Vasa för ungefär åtta år sedan, då började jag gå på gym. Sedan dess har träningen gått i perioder. Ibland väldigt aktivt och ibland mindre. De perioder då jag tränat aktivt har jag också mått väldigt bra, både psykiskt och fysiskt. 

I samband med att vi flyttade hit ut på landet och vi kort därefter började vänta Tova, sade jag upp mitt gymkort. Avståndet mellan det nya hemmet och mitt dåvarande gym blev helt enkelt för långt. Plus att jag var oerhört trött i början av graviditen och kunde inte ens tänka tanken att träna. Jag har alltså inte tränat på gym på snart ett år. Jag har inte tränat alls. Nu har jag precis återupptagit träningen efter nästan ett års paus. Jag håller för tillfället på och provar på Nicetreenis träningsguide  för kvinnor om träning efter graviditet.

Nicetreenis träningsprogram går ut på att man enkelt skall kunna träna hemma utan desto mera redskap, vilket passar en mamma som mig perfekt. Programmet innehåller övningar som man kan genomföra då man har tid och möjlighet och går att anpassas efter livet med en liten hemma. Tidigare då jag tänkte på att återuppta träningen så gav det mig mest ångest. Jag visste inte hur jag skulle hinna eller orka och även om jag ville få tillbaka min starka kropp så ville jag helst skita i träningen och leva på choklad. Men i detta program är tröskeln låg och fokus ligger på att hitta nervkontakten med musklerna i mage och bäckenbotten. Plus att det tar typ tjugo minuter. 

Jag märker absolut att jag förlorat styrka och muskler. Nästan som att jag förlorat lite kontroll över kroppen också. Under graviditeten upplevde jag att jag var tvungen att lära känna en ny kropp och det är lite detsamma nu. Den fungerar inte som förr. 

Före graviditeten visste jag att jag skulle bli tvungen att se och känna min kropp förändras, det förstod jag. Jag visste dock inte hur den här förändringen skulle kännas. Hur det skulle gå från att vara icke gravid, acceptera sin gravida kropp och alla dess skeden och precis då man blivit bekväm i den kroppen skedde det en förändring igen. Stoltheten man kände som sedan blev övertäckt av lite extra hull på magen och höfterna. 

Att ha återupptagit träningen gör att jag mår bra igen. Trots att kroppen är annorlunda, trots de där extra hullet (som egentligen är väldigt vackert med tanke på orsaken) så kan jag nog känna mig en gnutta stolt igen. För stolt skall jag vara. Glad och se det vackra i det hela. Det är verkligen så jag vill känna. Att kunna och få föda barn är fantastiskt och det sista jag vill är att klanka ner på min kropp som klarar av en sådan häftig och otrolig sak. Heja kroppen!saramariaexenia

Fotona i inlägget är tagna av Hanna Holmberg.

 


Min första månad som mamma

Skrivet av Sara Hellström 10.05.2019

Att bli mamma är något jag alltid velat. Därför är jag också glad och tacksam över att jag har fått den här möjligheten och att jag idag kan kalla mig mamma till den finaste dottern. Min första månad som mamma är nu avklarad. Tänk att det redan gått en hel månad sedan vi åkte in till förlossningen, förväntansfulla inför vårt första möte med vår dotter. En månad har vår dotter Tova funnits med oss.

Den här månaden har gått så otroligt snabbt. Det har varit en dimma, en berg och dalbana, rosa moln och en massa känslor. Det har varit en spännande månad, att komma in i den här nya vardagen och lära känna varandra. För så är det ju faktiskt, även om bebisen varit i magen i nio månader så känner man ju inte varann. Man vet inte alltid vad hon vill då hon gråter eller vilka läten som betyder vad. Det vet vi ännu inte heller alltid. Det är inget man gör fel, så är det bara.

Det som har chockerat mig mest med den här tiden är hur starka mamma-instinkter man har inbyggt. Det var jag inte alls beredd på. Många saker som jag oroade mig före hon kom, har nu fallit på plats helt naturligt. Även om man är ny i uppgiften så vet man ändå någonstans inom sig vad som är rätt eller fel. Hur man skall göra och hur man skall gå tillväga. Då jag fick henne i min famn kände jag genast att jag är den bästa mamman för henne och det är jag som vet vad hon behöver. Sedan har det dykt upp saker man inte visste man skulle oroa sig för, som man grubblar på. Och såklart har det kommit stunder då jag tvivlat på mig själv och jag har nog titulerat mig själv den sämsta mamman x antal gånger redan mellan varven, men innerst inne så vet jag att det inte är sant. Jag vet att jag gör mitt bästa och det räcker. 

Under den här månaden har jag även lärt mig så mycket om mig själv. Jag har hittat nya sidor hos mig, som jag inte visste att jag hade. Jag har blivit modigare i mina åsikter och mera självsäker överlag. Det känns lättare att våga stå upp för det man tror på då man har en liten att kämpa för, inte bara sig själv längre. 

Att en liten människa utvecklas så mycket som vår lilla Tova har gjort på en månad är lite skrämmande, men samtidigt så fascinerande. Det har hänt så mycket så man hinner inte riktigt med, även om man försöker ta vara på varje stund. Utseendemässigt har hon gått från att vara en liten nyfödd bebis till en icke så nyfödd längre. Hon blir spänstigare i kroppen för var dag som går och ibland ser vi nästan hur hon förändras från morgon till kväll. Det känns också som hon börjar bli mera en egen person och man börjar se vissa personlighetdrag i henne. 

Förutom lite magknip till och från så är hon är väldigt nöjd bebis. Hon vill helst vara nära och i famnen, men ibland kan hon ligga långa stunder på golvet och prata med sina leksaker. Hon har alltid sovit rätt så bra på nätterna, men den här veckan har hon börjat bli svår att få att sova på kvällarna och hon vill helst sova bredvid mamma hela natten och inte i sitt babynest. Hon gillar att bada och sover gärna ute i vagnen ett par timmar på förmiddagen. 

Jag ser så fram emot att få följa henne och se hurdan person hon blir. Vilka av våra egenskaper hon ärvt och vilka hon själv har. Det är en spännande och härlig tid vi lever i och har framför oss. En månad som mamma bakom mig, många framför och jag ser fram emot varje stund. Älskade Tova, tack för att just jag fått den stora äran att vara din mamma.
Sara och Tova


Livet i bebisbubblan

Skrivet av Sara Hellström 25.04.2019 | 1 kommentar(er)

Här kommer ett hej från bebisbubblan ! Jag har påbörjat detta inlägg flera gånger, men aldrig lyckats skriva det klart. Det har alltid varit någon som varit hungrig, velat ha en ny blöja eller bara velat mysa i mammas famn - alltså precis som det skall vara just nu. Dagarna går så snabbt och detta är sambons sista vecka hemma som pappaledig, sedan tar en ny vardag vid. 

Vår dotter växer och utvecklas i en rasande fart. På fredag blir hon tre veckor. Aldrig kunde jag tro att det kunde hända så mycket på tre veckor. Känns som hon har gått från en nyfödd till en bebis, om ni förstår vad jag menar. Hon har verkligen blivit medveten om sin omgivning och följer med blicken. Hon tittar på oss och lyssnar till ljud. Hon är väldigt spänstig i kroppen och stark i nacken. Igår tyckte jag till och med att hon nästan log tillbaka då jag log åt henne. Det går så snabbt, lite för snabbt. För tre veckor sedan låg hon i min mage och nu ligger hon här och tittar på mig med sina stora vackra ögon. Hon är så underbart söt så jag smälter varje gång hon ser på mig.IMG 0864Vi har också börjat landa lite i vår roll som föräldrar. För varje dag blir man lite säkrare och lite tryggare. Man börjar komma ur den där rosa bubblan lite grann och börjar inse att detta är på riktigt och detta är vår vardag nu. I början hade jag ganska hög press på mig själv och kände mig flera gånger dålig och misslyckad. Antagligen på grund av hormoner men också på grund av att det är en sådan ny situation. Det har blivit bättre nu och jag har förstått det självklara, att man såklart inte kan eller ens behöver veta och kunna allting genast.

Rutiner kan man nog inte säga att vi har fått ännu, utan dagarna ser alla lite olika ut. Vissa dagar sover hon mycket och äter regelbundet andra dagar äter hon konstant och sover inget. Nätterna likaså. För det mesta trivs hon ute i vagnen och sover gärna en stund där varje dag. Vi har även börjat ha henne på golvet och hon ligger gärna där och tittar på sina färggranna leksaker. En stund, sedan är det nog mammas eller pappas famn som är den tryggaste platsen igen. Hon vill helst vara i famnen och det skall gärna gungas fram och tillbaka på rätt sätt, sådär som det var i magen. 

Det känns så häftigt att se henne utvecklas. Hon ändrar verkligen dag för dag nu. Lite rädd blir jag då jag ser hur snabbt det går, så jag försöker verkligen ta vara på varje dag och njuta fullt ut. Den här tiden kommer aldrig igen och jag vill inte se tillbaka och tycka att jag inte tog vara på den. Nu skall vi gå ut i det härliga vädret på en vagnpromenad, Vi hörs <3

 


Vår ängel fyller 1-år

Skrivet av Sara Hellström 23.03.2019

Jag har inte klarat av att tänka på henne på ett tag. Det har varit för tungt. Sorgen är fortfarande obearbetad och jag vet inte om jag känner mer ilska eller saknad. Både och. Jag väntar varje dag på att hon skall komma springandes runt hörnet. Att hon skall komma och lägga sig bredvid mig och Bianca i sängen. Att hon skall komma tillbaka och vara här med oss, sin familj. Jag skulle gett vad som helst för att få vakna upp bredvid henne idag. Vår älskade Selma, idag skulle hon ha fyllt 1 år. 

Det är nästan fyra månader sedan hon gick bort. Vad som hände orkar jag inte skriva om igen, utan det kan du läsa om här och här. Hon var åtta månader och full av liv. Hon var den bästa lilla kissekatten vi någonsin kunnat önska oss och hon var en självklar del av vår familj, från första stund. Vet inte om jag någonsin kommer känna mig till freds med att gå från att gosa med en frisk och sprallig Selma till att på mindre än två dygn senare stå och ta farväl av henne. 

Selma var bäst. Hon var glad, lekfull och världens snällaste. Hon var mysig och älskade att ligga i famnen och spinna. Hon sov med oss varje natt och ibland sov hon och Bianca tillsammans i en av Biancas bäddar. Det hände sig även att Selma tog Biancas bädd och tvärtom. De var ett fantastiskt team, Bianca och Selma. Med Selma var vår familj hel.

Selma flyttade in i huset med oss och det känns som det aldrig kommer bli detsamma utan henne här. Det finns ett stort tomrum och det kommer det nog alltid finnas. Ibland tänker jag att hennes uppgift kanske var att ge oss det här hemmet, visa oss vägen liksom. Göra oss hemmastadda och ge oss en trygg plats att bo på. 

Igår såg vi på lite gamla bilder och filmer av henne. Jag blir så glad då jag ser henne, men samtidigt blir jag fruktansvärd arg och sorgsen. Igår ville jag helst slänga ut allt ur huset och bränna ner skiten. "Hela världen är skit och orättvis" - sade jag åt sambon. Han höll med och vi satt tillsammans och tänkte på henne en stund. 

Det är inte rättvist! Varför togs hon ifrån oss? Hon förtjänade ett mycket längre liv än det hon fick och vi förtjänade att ha henne hos oss mycket längre. Slutar man någonsin att leta efter svar på dessa frågor, jag tror inte det. Jag tror ingen kan förstå hur jag fortfarande kämpar med att leva vidare utan henne. Hur tomt och meningslöst allting känns ibland. 

Vi saknar att ha en liten kisse i huset, det gör vi verkligen. Kanske tar vi en ny någongång. Ibland pratar vi lite försiktigt om saken, men just nu gör själva tanken mig bara upprörd, ledsen och arg. Jag vill inte ha någon annan katt. Jag vill ha Selma. Bara Selma och henne kommer vi aldrig få tillbaka. 

Idag skulle vår älskling ha fyllt 1-år. Världens bästa Selma skulle ha fyllt 1 år! Vi skulle ha vaknat med henne mellan oss, precis som alltid. Vi skulle ha firat henne med presenter och något gott att äta. Hon skulle helst ha myst inomhus hela dagen, på grund av det ruskiga vädret. Hon och Bianca skulle ha lekt tillsammans och allting skulle ha varit som vanligt. Nu firar Selma sin första födelsedag någon annanstans istället och vi saknar henne något enormt. 

Idag tänder vi ett ljus för dig älskling. Vi saknar dig så enormt mycket och tänker på dig varje dag. Tack för allt du gav oss, du var och kommer alltid vara den bästa. Grattis lilla gumman <3 

SELMA

 


Känner Bianca av att vi skall få en bebis?

Skrivet av Sara Hellström 14.03.2019

Under graviditeten har jag flera gånger fått frågan om jag tror att Bianca känner av att vi väntar bebis. Om hon beteer sig annorlunda, vaktar magen, mig eller på något sätt visar att hon vet vad som är på gång.  I början av graviditeten skulle jag nog ha svarat nej, men nu är jag inte så säker längre.

Bianca är väldigt intresserad av alla babysaker som flyttat in hos oss. Jag tror det är bra att vi introducerat alla saker för henne i lugn takt, så att inte allt förändras sedan över en natt. Hennes bädd som vanligtvis är på golvet av min sida av sängen har fått flytta lite på sig, eftersom där nu står en spjälsäng. Hennes bädd står fortfarande på min sida, men lite längre ner av sängen. Hon har fått dofta och bekanta sig med alla saker, de doftar ju inte vår bebis ännu men de har i alla fall blivit en naturlig del av vårt hem. 

Nu då jag tänker efter så tyckte jag att Selma genast visade intresse för att ligga på min mage, men Bianca visade inget sådant i början. Selma var en väldigt mysig katt och ville alltid ligga nära, men det var ändå som att hon visste lite mera än vi kanske trodde då. Som om hon började ta hand om mig lite mera.

DSC04883

De senaste månaderna har Bianca velat sova väldigt nära mig. Förr fick hon inte sova i sängen, men nu för tiden är det nog mer regel än undantag att hon sover där med mig. Husse har frivilligt flyttat till ett eget sovrum p.g.a. gravidkrämpor så nu är det jag och Bianca som delar säng. Så hon vill sova väldigt tätt intill mig och gärna lägga sig rakt över magen. Det har fått mig att tro att hon kanske visst känner av att det växer en liten människa där inne. Jag upplever också att hon vallar mig mera än normalt och håller mycket mera koll på var jag är. 

Bianca är alltid väldigt omhändertagande då det kommer till mig, men speciellt nu tycker jag hon behandlar mig ännu mera omsorgsfullt än vanligt. Vi pratade faktiskt med sambon en dag om att Bianca säkert kan höra bebisens hjärtljud, tror ni också det?

Hundar vet och känner ju så otroligt mycket mer än vad vi tror, så det är väl klart hon känner av något. Oavsett hur mycket hon visar åt mig att hon vet. Hundar kan ju bland annat känna av då någon skall få ett epilepsi- eller blodsockerfall, så att de skulle känna av en graviditet och alla dess hormonförändringar tvekar jag inte en sekund på. 

Har ni märkt av något speciellt på era djur då ni varit gravida?

 


Om att kommentera en gravidmage

Skrivet av Sara Hellström 06.03.2019 | 4 kommentar(er)

Ända sedan Christina skrev sitt inlägg om att hon hade fått kommenterar om storleken på hennes fina gravidmage, har också jag tänkt att jag skall dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Det är ett ämne som jag funderat en del på och som snurrat i mitt huvud. Precis som Christina är de kommentarer jag fått inte något jag tagit speciellt illa vid mig av, men nog lämnat och funderat på en del. Jag har nog blivit rätt så skonad från opassande kommentarer och klappar på magen, men visst har även jag fått höra en del. Och faktiskt även fått en klapp på magen av en främmande tant. 

Jag upplever att människor nästan tror att de måste kommentera en gravidkropp. En gravidmage. Att man inte kan eller får träffa en gravid kvinna utan att ge en kommentar om hennes kropp? Det har säkert att göra med att människan i fråga vill uppmärksamma eller visa intresse för den kommande babyn, vilket även jag tyckt varit roligt - ja! Men, är enda sättet att slänga ut en kommentar om magens storlek? Och varför kan det upplevas negativt om någon kommenterar ens mage?

 

"Vad rund du har blivit"

"Man ser nog din mage nu"

"Du har växt mycket"

"Väntar du tvillingar då du är sådär stor redan?"

 

Vi diskuterade även det här ämnet med sambon och det är verkligen ett intressant ämne att vända och vrida på. Att någon påpekar att ens mage växer är ju egentligen bara ett faktum och behöver inte alls vara menat i negativ bemärkelse, vilket det knappast ens är. Ändå tar vi det nästan alltid negativt. För stort är ofta kopplat med negativa saker. Man skall ju inte vara stor. 

Att ens mage växer då man är gravid är ju precis som det skall vara. Bebisen växer, magen växer. Sen får man ju lita på att rådgivningen har koll på att bebisen växer som den skall, vare sig andra runt omkring en tycker att magen är för liten, för stor eller helt passlig. Alla kroppar är så otroligt individuella så det går omöjligt att jämföra en gravidmage med en annan, även om man har beräknat i samma dagar. Och varför skulle man behöva jämföra?

Jag har aldrig känt mig speciellt bekväm i min kropp, alltid sett massa fel och brister. Innan jag fick den där typiska gravidkulan tyckte jag fortfarande det var lite jobbigt, man kände sig lite småfet. Småfet, som man då enligt samhället inte skall vara. Jag är nästan lite besviken över mig själv att jag inte redan då i början stolt visade upp min lilla bula, utan nästan så jag försökte dölja den ibland. För folk kunde ju inte veta om där var en bebis eller lite extra mycket godsaker i magen? Vad spelar det för roll! Jag blir nästan upprörd över mitt eget beteende nu då jag verkligen tänker på det. 

Nu, då jag är gravid i tredje trimestern tycker jag däremot att jag har en jättefin, vacker och helt fantastiskt kropp! Aldrig har jag trivts så bra med min kropps utseende och aldrig har jag visat upp min mage så stolt som nu. Jag kan ha kroppsnära överdelar och visa både mage och kärlekshandtag och känna mig bekväm med det. Hur härligt är inte det? Graviditeten har verkligen öppnat upp mina ögon för en massa saker, fram för allt min egen kropp och min egna självkänsla. 

 

" Du ser så fräsch ut! "

" Vilken fin mage du har "

" Jag trodde du skulle vara större "

 

Som sagt, jag har inte tagit illa vid mig av de kommentarer jag fått. Förutom kommentaren om jag väntar tvillingar då jag är så stor, den kändes väl lite grann, men i övrigt har jag inte lagt så stor vikt vid vad folk säger. Inte ens klappen på magen störde mig märkbart, det var en söt tant som var glad för min skull så jag försökte se det som en positiv sak. Även om jag kanske inte är helt okej med att man går och klappar på folks magar, tänk om jag inte ens var gravid och hon önskade mig lycka till med magen? Hade nog inte varit så kul. 

Fortfarande undrar jag, varför måste man ha åsikter och kommentera andras kroppar? Gravid eller ej. Om man verkligen känner att man måste göra det så kanske man ändå kan tänka på att göra det i positiv bemärkelse. "Vad vacker du är!", "Din mage är jättefin". Det finns faktiskt andra sätt att visa glädje eller intresse på än att kommentera någons utseende. Sedan finns det en annan del av mig som funderar över varför vi tar det som negativt om någon kommentarer att man har stor eller liten mage? Är det för att vi är rädda över att inte passa in i "idealet"? Upplever vi det som dåligt eftersom man inte skulle kommentera en icke-gravid mage?

Enligt andra människor har min mage varit alldeles för stor till alldeles för liten. Själv vet jag att bebisen följer alla kurvor, bebisen mår bra och min mage växer enligt det. Det räcker för mig. Jag tycker att min mage är alldeles fantastiskt vacker och trivs bra i den och det är huvudsaken för mig. 

P1010288


Därför är Bianca min bästa vän

Skrivet av Sara Hellström 14.02.2019

Glad Vändag eller Alla hjärtans dag!

Jag och Bianca har nyss vaknat och ätit frukost. Idag skall vi bara ha en lugn dag här hemma tillsammans och ikväll skall jag och Biancas husse gå på familjeförberedelsekursen som börjar idag. Dagen till ära tänkte jag dela med mig av några tankar kring varför hunden är människans bästa vän och i mitt fall - varför Bianca är min bästa vän. För det är hon verkligen, det finns ingen som kan ge mig det hon ger mig. 

DSC04955

♥ Hon är lojal

Jag kan alltid räkna med Bianca, hon finns alltid där. Hon älskar mig lika mycket oavsett om jag är uppiffad från topp till tå eller just stigit upp ur sängen, kanske till och med lite mer för det sistnämnda. Hon är pålitlig och dömer mig aldrig. 

♥ Hon sprider glädje

Efter en dålig dag eller en usel natt behöver man bara mötas av hennes viftande svans, så blir man glad. Hon får oss att le med sin blotta närvaro (och alla hennes busiga påhitt) varje dag. Hon lyser verkligen upp våra liv med så mycket glädje och så många skratt!

DSC04995

♥ Hon är det bästa sällskapet 

Med Bianca vid min sida behöver jag aldrig känna mig ensam, jag har alltid sällskap och det betyder väldigt mycket för mig. Jag har alltid en vän vid min sida, oavsett om det handlar om att slappa i soffan, gå en skogspromenad eller varför inte ta en kaffe på ett café. Hon hänger med oss på det mesta!

♥ Hon får mig att må bra

Bianca behöver inte göra annat än att finnas i mitt liv, för att få mig att må bra. Hon gör mig lycklig. Hon påminner mig om att vara snäll med mig själv och får mig att må bättre i mig själv. Jag upplever att jag funnit mera ro och kommit långt på vägen med att hitta mig själv sedan Bianca kom in i mitt liv. 

♥ Hon och jag är oskiljaktiga

Min och Biancas relation är svår att beskriva, nästan omöjlig att sätta ord på. Den är något alldeles speciellt och jag har aldrig upplevt något liknande med någon annan. Det är som att vi skulle ha ett osynligt band mellan oss det tar fysiskt ont i mig då jag inte är med henne. Hon är mig väldigt kär och betyder allt för mig. Det har alltid varit hon och jag och kommer alltid vara det. 
DSC05002Dessutom är hon världens bästa fotomodell och ställer upp på alla knasiga idéer jag har. 

Världens bästa Bianca! Vi önskar er alla en riktigt fin dag <3 

 


Tankar om att få en bebis till en hundfamilj

Skrivet av Sara Hellström 15.01.2019 | 3 kommentar(er)

Jag fick en fråga om hur vi tänker kring den kommande bebisen och Bianca. Den frågan tänkte jag försöka svara på idag. Det korta svaret skulle nog vara att vi inte har någon speciell plan för det, utan tänker att både Bianca och bebis kommer klara det utan problem. Men, tankar finns det givetvis ändå och jag tänkte jag kunde utveckla dem lite grann. 

Bianca är inte så van med barn och om vi har barn på besök som är ett par år och springer runt och leker kan hon bli lite osäker och stressad, med tanke på deras oberäkneliga rörelsemönster. Jag tror dock att hon kommer vänja sig vid det lilla liv som växer upp hos oss och som blir en del av vår familj. Jag tror hon kan känna sig säkrare då i och med att hon får se den lilla växa upp och lära känna han eller hon på ett helt annat sätt om man har ett barn på besök ett par timmar.

Jag tror Bianca kommer vara nyfiken men försiktigt över vår nya familjemedlem. Hon har redan varit väldigt intresserad av alla bebissaker som smygit sig in i vårt hem. Givetvis måste man alltid vara lite försiktig då det gäller hund och barn, för en hund är ändå alltid en hund. Längre fram tycker jag även det är viktigt att både barn och hund lär sig vad som är rätt och fel gällande varandra. Att barnet lär sig respekt för Bianca och tvärtom. Ett levande djur är inte ett barns leksak och det är väldigt viktigt för mig att det fungerar då barnet blir äldre och börjar röra på sig.

DSC04729

Det som jag kanske funderar mest över just nu är om Bianca kommer uppleva svartsjuka och om jag kommer behöva tampas med ett evigt dåligt samvete. Att min kärlek till Bianca skulle förändras efter att bebisen kommit, det tror jag absolut inte. Bianca är och kommer alltid att vara det hon är för mig, oavsett vilka andra som kommer in i vårt liv. Sedan att tiden behöver prioriteras om lite är ju ett faktum och också att det kommer finnas en annan som behöver min famn, men det får vi helt enkelt ta som det kommer. Vi är ändå två i hemmet och jag tror det mesta går att lösa bara man vill.

Sen, förutom dessa tankar finns det ju även praktiska tips som att låta hunden dofta på en filt som bebisen haft på bb före man själv kommer hem med bebisen. Det är nog något vi kommer göra tror jag. Det känns som ett bra sätt att förbereda Bianca på vem som kommer att komma hem till oss. Hundar avläser ju så otroligt mycket ur en doft. Har ni andra bra tips ett råd att tänka på angående hund och bebis? Eller hur gjorde ni?

Jag själv är uppvuxen med hund och även med andra djur och vet hur värdefullt det kan vara. Så att vårt barn skall få växa upp sida vid sida med Bianca är något jag ser fram emot att få se <3