b2

Visa inlägg taggade med 'tankar'

Då bägaren rinner över

Skrivet av Sara Hellström 13.01.2019 | 3 kommentar(er)

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693


Välkommen 2019 !

Skrivet av Sara Hellström 04.01.2019

Vem hade trott vi skulle välkomna det nya året med en sparkande bebis i min mage? Det här året, ursäkta, förra året förde verkligen med sig stora livsförändringar. Även om det hände en massa fina och fantastiska saker så är det tyvärr ett år jag kommer minnas som tungt, motigt och det testade verkligen vad vi gick för. Hur mycket vi klarade av. Det var väldigt påfrestande psykiskt för mig. 

Första halvan av 2018 minns jag knappt. Jag blev faster, det vet jag. Men utöver det är det ganska blankt. Sambon påminde mig om att vi gick på en massa husvisningar och lade ner mycket tid på det, eftersom vi gärna ville hitta ett egnahemshus under året. Jag tror det var i mars någongång som vi fick nys om huset vi bor i idag, vårt nuvarande hem.

Våren och sommaren gick åt att packa, städa, rensa och flytta. För att inte tala om alla bank- och försäkringsmöten vi gick på. Att köpa hus var så mycket mer än bara ett köpebrev. Vi köpte hus, flyttade till en annan kommun och bytte även bank och försäkringsbolag. Allt på en och samma gång. 

Samma dag jag fyllde 28 år, den 29 Juni, flyttade vi äntligen in i huset! Det var även dagen vår älskade lilla Selma flyttade hem. För mitt i all flyttstress hade vi ju även bestämt oss för att skaffa katt. Selma var uppväxt nästan i grannhuset, så det kändes verkligen som det var meningen hon skulle flytta hem till oss. 

Från den dagen framåt gick sommaren åt att packa upp lådor, få ordning på livet, renovera, lära känna Selma och lära sig livet med kattunge. Vi försökte njuta av sommaren där mellan varven, ibland lyckades det bättre och ibland lite sämre. Vi besökte Gotland och gick på flera bröllop och dop under sommaren. Det var en fullspäckad sommar, minst sagt. 

Då saker och ting äntligen kändes som det började falla på plats drabbades jag av en riktigt fruktansvärd hudinfektion. De få människor som såg mig då vet hur grymt det var, andra kan inte ens föreställa sig. Ansiktet svällde upp, blev förvrängt, varbölder som var flera centimeter stora och det både blödde och varade och ingen hjälp fanns att få. Jag blev sängliggande och ville bara krypa ur min egen kropp. Samtidigt hade vi nyss fått reda på att det växer en liten krabat i min mage. Det var så många känslor på en och samma gång och man visste knappt i vilken ände man skulle börja bena ut dem. 

Jag försökte hålla mig positiv genom hela hudinfektionen och försökte se det som en lärdom. Plus att vi hade lilla knytet att glädjas över, vilket jag verkligen försökte fokusera på. Vardagen rullade på, med mot- och medgångar. Mest motgångar kändes det som. Sedan rann bägaren över då Selma blev sjuk i omgångar och till sist förlorade vi henne plötsligt och tragiskt i vad vi tror var en akut och eventuellt medfödd virusinfektion. Då rasade allt. 

Året gav oss den största glädjen och den största sorgen samtidigt, vilket varit en kamp. Är en kamp. Aldrig har jag varit så redo att välkomna ett nytt år. Att behöva göra det utan Selma är fortfarande något jag sörjer och kämpar med och kommer troligen kämpa med det ett bra tag än. Att få göra det med en sparkande bebis i magen är däremot något vi är mycket glada och tacksamma över. Vi har ett otroligt spännande år framför oss och är mer än redo att få inleda det.

DSC00620

 


Selma är friskförklarad

Skrivet av Sara Hellström 12.11.2018 | 1 kommentar(er)

Senast jag skrev hade vi sjukstuga här hemma. Selma höll på att återhämta sig från sin lilla operation och jag gjorde allt för att hon skulle ha det så bra som möjligt under sin återhämtningsperiod. Nu kan jag glatt meddela att hon är friskförklarad. Förra veckan var vi till veterinären för att ta bort stygnen och även om vi själva tyckte såret hade läkt bra, så var vi lite nervösa över vad de skulle säga på veterinärkliniken.

Vi packade in hela familjen i bilen och åkte iväg till kliniken. Selma sjöng hela vägen och Bianca låg mest och funderade vad Selma höll på med. Då vi satt där i väntrummet, min lilla familj och jag, kände jag mig plötsligt så överröst av tacksamhet. Tänk att denna man, denna hund och katt är min familj. Kunde inte önska mig något annat. 

En djurskötare kom och kallade in oss och tyckte det var bra att storasyster Bianca hade fått komma med som moraliskt stöd. Även om hon var lite otålig och tyckte nog hon borde ha fått mera uppmärksamhet än vad hon fick just då, men hon fann sig ganska snabbt i situationen. Djurskötaren började putsa Selmas sår och klippte sedan bort stygnen. Selma låg på bordet och putsade sina tassar och skötarens händer, helt lugn. 

Selma fick beröm flera gånger för hur duktig hon var och vi fick beröm för att vi skött såret så bra som vi hade. Det hade verkligen läkt så mycket bättre än vad vi kunnat hoppas på. Det som tio dagar tidigare var ett stort hål, ett köttsår, var nu ett litet rött streck på hennes kropp. Otroligt. 

Då skötaren sade att Selma är friskförklarad och att hon nu får gå ut igen och inte behöver ha någon tratt på huvudet drog både jag och sambon en suck av lättnad. Även om Selma klarat allting riktigt bra och inte trotsat det minsta, så visst var det skönt att få återgå till det normala igen. Inga mediciner, ingen sårvård och en katt som får vara katt igen. 

Då vi satt i bilen påväg hem igen kände jag åter igen sådan lycka över att den här familjen är min. Min friska, fina, fantastiska familj <3 


DSC04377

 


Ett efterlängtat besök

Skrivet av Sara Hellström 15.10.2018

Vi hade en period då det kändes som vi aldrig var ensamma i huset. Vi hade besök hela tiden och gästerna verkligen gick om varann. Även om det var väldigt roligt att så många ville komma och se på vårt nya hem och annars bara hälsa på oss, så blev vi lite mättade av gäster där ett tag. Nu är det så kul, då vi igen känner att vi orkar med och vill ha vänner på besök. Det känns inte som något man borde klämma in här och var för att man måste. Nu känns det igen givande att få vänner eller familj på besök. Ikväll hade vi några vänner på besök som vi inte träffat på länge, vänner till både mig och Bianca.  

Det var Molly och Rosie som kom på besök tillsammans med sin matte och husse. Som vi saknat dem! Vi fann varandra genom våra hundar och det uppstod snabbt en vänskap som är oersättlig för mig. Att hitta en annan person som är en lika passionerad hundägare som mig själv är inte lätt, men i denna matte har jag funnit en. Vi vet nog egentligen mera om varandras hundar, än vad vi vet om varann. Tror jag. Vi fungerar som en tröstande axel för varann då det är något som oroar oss med våra hundar eller om vi behöver tips eller råd. Det är verkligen en inspirerande vänskap för mig, på så många sätt och vis. 

DSC04402

DSC04408

Molly och Rosie är även de två fantastiska tjejer. Så unika personligheter och så fantastiska båda två. Jag bryr mig verkligen om dessa två små vänner och de har en stor plats i mitt hjärta. Tyvärr saknade vi en liten tjej ikväll. En tjej jag verkligen hade hoppats på att få krama om ikväll. Livet ville dock annorlunda och det blev hennes tid att gå vidare ut på de gröna ängarna. 

Jag känner verkligen med alla hundägare, och speciellt mina nära vänner, där ute som förlorat en fyrbent vän. Jag har själv gått igenom det och även om alla hanterar sin sorg på olika sätt, så vet jag hur tungt det är. Hur hjärtat slits itu och hur hjälplös man känner sig. Känslan av att inte veta hur man skall fortsätta leva eller vad man ens gör utan den som alltid funnits där. Tankarna fanns på lilla Tingeling hela kvällen och jag fick kämpa för att inte fälla tårar då vi pratade om henne. Jag är dock säker på att hon var med bland oss, på ett sätt eller annat. Jag är också säker på att hon har det bra där hon är nu, springer fritt och mår bra. 

Jag är så glad att vi fick den här kvällen tillsammans, trots omständigheterna. Det var inte riktigt det samma och det var tydligt att någon saknades. Men, det var roligt att äntligen få träffas igen och hundarna fick också träffas och leka. Glädjen i deras ögon då de såg varann efter så lång tid värmde mitt hjärta. En värdefull vänskap, både för mig och Bianca.


Världens sämsta matte

Skrivet av Sara Hellström 12.09.2018 | 1 kommentar(er)

Det är något som tyngt mig ända sedan vår flyttrumba drog igång. Först var det ett evigt packande, flyttande och körande fram och tillbaka. Tiden var knapp och det var stressigt och tungt, sådär som det är då man flyttar. Sedan kom sommaren och vi var inflyttade med hade hela sommaren fullbokad med diverse saker. Knappt någon ledig tid och rutinerna var som bortblåsta. Sedan möttes vi dessutom av sjukdomar och elände. Ända sedan vår flyttrumba drog igång har jag känt mig som en dålig matte. Riktigt usel.

 

Världens sämsta matte. Det är jag. 

 

Jag har haft (och har) så dåligt samvete för att Bianca inte varit högsta prioritet under denna period. För det har hon inte, om jag skall vara riktigt ärlig. Såklart har hon fått mat, rastning och aktiviteter i den mån vi klarat av och allt sådant. Men hon har inte fått allt det jag egentligen vill ge henne.

Först var prio ett att flytta. Sen att packa upp och göra stället beboeligt. Sen blev jag sjuk och totalt utmattad. Då jag var som sjukast klarade jag inte ens av att gå ut med henne. Jag klarade inte ens av att gå en promenad med min egen hund. Hur skulle hon förstå det? Varför hennes promenader uteblev? Tycker jag det är okej? Nej, men så blev det.

Vi har inte träffat hundvänner (förutom mammas hundar) på i princip hela sommaren. Vi har inte tränat. Inte gått någon kurs. Inte simmat med henne. Inga långa skogspromenader. Ingen hundpark. Vi har inte gjort något av det här hon verkligen älskar. Världens sämsta matte - mitt samvete skriker!

IMG 5016

Samtidigt så vet att det är ibland är okej att ha sådana perioder. Ibland behöver man prioritera annorlunda och ibland kommer livet emot på ett annorlunda sätt än man tänkte. Bianca mår bra, det ser jag ju med egna ögon. Hon har kanske varit lite mera rastlös än vanligt, men samtidigt har hon idag en helt egen gård att springa av sig på nu plus att hon och Selma leker mycket med varann.  

Att ge Bianca allt och lite till är det absolut viktigaste för mig. Att hon skall få göra det hon älskar och mår bra av. Att hon skall få leva det livet hon vill. Jag har inte levt upp till de orden i sommar. Det har jag verkligen inte! Jag har inte gett henne allt det där.  Och det river mitt hjärta itu. 

Nu då allting börjar lugna sig och jag börjar bli frisk igen så hoppas jag vi kommer tillbaka till våra promenader i skogen. Till våra hundträffar. Kanske kan vi gå någon kurs. Kanske hittar vi tillbaka till våra rutiner och vår vardag. 

Mitt samvete skriker att jag varit en dålig matte. Nu har jag erkänt det för både mig själv och för er. Då är det kanske dags att svänga på steken och göra något åt saken. Bianca är lika förstående, förlåtande och glad som alltid. Kanske är det dags att jag tar lärdom av henne, förlåter mig själv och blir det som nog Bianca tycker jag är och har varit ändå.

Världens bästa matte. 


Livet testar oss

Skrivet av Sara Hellström 30.08.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Då folk frågar hur jag mår svarar jag, som så många andra, oftast "bra" utan att ens reflektera desto mera över saken. Jag har ganska svårt att erkänna och säga högt då allting inte är som de ska. Jag vill helst inte dra uppmärksamhet till mig eller går runt och klaga på småsaker till allt och alla. Men idag, idag tänker jag faktiskt klaga lite. 

Idag då en vän skickade frågan "Hur är läget?" åt mig, så insåg jag själv att just nu känns allting lite jobbigt. Känns som jag helt tappat mig själv och tappat lite grepp om livet. Det händer mycket roligt och vi har så mycket att vara glada och tacksamma för, men det har också varit lite för mycket nerförsbackar på sistone. 

Min hud, infektionen jag fortfarande har i ansiktet, den läker. Äter fortfarande antibiotika och använder olika krämer som skall göra huden bra. Det går mot rätt håll, men just nu går det så sakta. Min hud är så torr, så röd och så irriterad. Jag är trött på att inte kunna dyka ner i dynan med ansiktet, för att de tar ont. Alltid vara tvungen att akta mitt ansikte, då jag duschar, kramar sambon eller bara är. Jag är trött på att varenda morgon stiga upp och äcklas av min egen spegelbild. Att inte vilja gå till affären eller sociala sammanhang. Att ständigt försöka dölja sitt ansikte. Så trött på det. Jag försöker så hårt att tänka positivt och att jag kanske inom nästa månad kan trivas med min egen hud igen. Hoppas, hoppas! DSC03773

Som om det inte vore nog med min hudinfektion har vi även provat att diverse uttryckningsfordon hittar hem till oss, vilket de gör. Så det är ju bra i alla fall. Man kan säga att vi hade tur i oturen och klarade oss med en obehaglig upplevelse. 

Och imorse vaknade jag av en spyende Bianca kl.04.20. Ni som har hundar vet att de av någon anledning gärna spyr på mattor och allt som måste tvättas. Plus att hon låg i fotändan då det började. Då sambon kom hem från nattskiftet kring 05.00 var jag i full gång med att tvätta mattor och byta sängkläder. Bianca bara spydde och mådde så illa att magen blev tom och hon till sist började spy galla. Efter många om och men fick vi i henne lite mat och medicin och sedan sov hon och jag på soffan ett par timmar. Nu mår hon bra igen.

Jag är så trött. Så dränerad på energi. Har inte tränat på flera månader. Knappt träffat vänner. Allt i obalans. Det enda jag vill är att ha en frisk familj och få njuta i vårt nya hem tillsammans. Men, den tiden kommer. Det är jag säker på. Jag hoppas vi har haft våra nerförsbackar nu och får börja återvända till livet, så att säga. 

Nu skickade min pappa nyss en bild på skåpdörrar han bygger till vår tambur. Han kommer upp nästa vecka och hjälper oss renovera lite grann, eller vi hjälper honom kanske. Kanske ett litet tecken på att allting kommer ordna sig, snarare än vi tror. 

Jag hoppas min energi snart räcker till att ta upp bloggen på riktigt igen. Tills dess så får ni jättegärna lämna en kommentar med tips, önskemål eller bara en hälsning. Hjälp mig att komma igång igen, Så hörs vi <3 

 


Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

Skrivet av Sara Hellström 17.07.2018

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 


En uppdatering från livet i huset

Skrivet av Sara Hellström 14.07.2018 | 1 kommentar(er)

Hej från huset,

Vi har nu bott här i två veckor och även varit kattägare i två veckor. Livet i det nya huset går bra, även om det varit lite hektiskt. Förutom allt det som hör till en flytt så hade vi även min mamma på besök i hela nio dagar, varav jag och sambon spenderade tre av de dagarna på Gotland. Vi har kanske inte riktigt hunnit landa i situationen än och vi har knappt spenderat en dag i huset ensamma, så allting känns lite overkligt ännu.  

Vi jobbar på varenda dag, med både insida och utsida. Igår fick vi äntligen sängen ihopskruvad. Ni kan int ana hur skönt det var att få sova i sin egen säng igen efter två veckor på en madrass på golvet. Saker och ting börjar verkligen ta form här och vi har inte många ouppackade lådor kvar. Sedan att saker och ting skall hitta sin egentliga plats får ta den tid det tar. 

Bianca trivs i sitt nya hem, framför allt gården älskar hon. Ibland har hon lite svårt att hitta sin plats här inne i huset, men det kommer nog med tiden. Hon var betydligt tryggare inatt då vi fick sovrummet färdigställt med både vår säng och hennes. 

Selma har gått från en lugn liten kattunge till en tonåring. Från att frivilligt ha bott på endast övrevåningen i över en vecka har hon nu flyttat sig till nedrevåningen och vill ivrigt börja gå ut på gården. Blomkrukor flyttar plats och det smäller och skramlar i varenda vrå. Hon är dock fortfarande än väldigt härlig och kramgo katt, speciellt på nätterna då hon sover i min famn hela natten. 

Det är verkligen fullspäckade dagar från morgon till kväll, men till min stora glädje inleder jag en två veckors semester idag. Förhoppningsvis skall jag hinna göra något annat än städa och packa upp under dessa två veckor. Önskar er alla en solig och härlig lördag!DSC03659


Vad fyra år som hundägare lärt mig

Skrivet av Sara Hellström 13.06.2018 | 1 kommentar(er)

Eftersom Bianca fyllde fyra år igår, innebär det också att jag nu varit hundägare i fyra år. Även om jag växt upp med hund och alltid haft hundar i mitt liv, så är det givetvis helt annat att själv äga en hund. Att själv ansvara över en hund. Våra fyra år har minst sagt varit innehållsrika. Jag och Bianca har gått igenom en hel massa tillsammans och hon har lärt mig så mycket, men fram för allt har jag gått igenom en stor personlig utveckling. 

Jag sitter som bäst i tåget påväg ner till Södra Finland och tänkte därför passa på att dela med mig av några saker som jag lärt mig under dessa fyra år. Givetvis har jag lärt mig massor om hundar överlag, om mig själv och hur många bra saker som helst. Jag kan omöjligt berätta allt jag lärt mig i ett enda inlägg. Jag har valt ut några specifika saker som jag anser vara några av de viktigaste lärdomarna jag tagit med mig. 

 

Glädjs åt de små sakerna & Lev i nuet

En hund lever verkligen i nuet och tar vara på livet. Livet som är här och nu. De oroar sig inte för morgondagen eller gårdagen. De går inte runt och noijar över saker, sådär som vi människor gör. De glädjs för vad de får och gör det bästa av alla situationer. En ny boll eller en enkel promenad kan göra hela din hunds dag. Det här är något Bianca har lärt mig och påminner mig om hela tiden. Hon påminner mig om att ta vara på livet och stanna upp ibland. Jag är absolut inte lika på bra på det som henne än, kanske blir jag aldrig det heller. Men jag är glad och tacksam över att hon öppnat upp mina ögon lite mera i alla fall. img 0726

Acceptera dig själv för den du är 

Både mitt självförtroende och min självkänsla har alltid varit väldigt upp och ner, mest ner. Jag har sällan varit nöjd med hur jag sett ut eller vad jag klarat av. Har svårt att tro på mig själv eller se mig själv klara av saker. Fastän jag gång på gång fått bevisat att jag kan mera än jag tror och att jag är bra precis som jag är. Bianca har lärt mig att tro på mig själv. Sedan hon kom in i mitt liv har jag blivit självsäkrare och lite snällare mot mig själv. Hon får mig dagligen att inse att jag duger precis som jag är. Hundar går inte runt och önskar att de hade lite kortare nos, längre ben eller tjockare päls. De är inte besvikna på sig själva för att de inte kan hoppa högre eller springa snabbare. Varför tar inte vi människor mera lärdom av hundarna och accepterar oss för dem vi är? img 0677

Var ärlig & Tala klarspråk

Då jag ser Bianca och hennes sätt att kommunicera ser jag en rak och ärlig kommunikation. Inga antydningar, inga hintar eller meningar begravda under andra meningar. Inget skitsnack. Hon säger och visar exakt vad hon vill eller tycker. Hon talar klarspråk. Hundar talar klarspråk. En hund läser ofta människor bättre än vad vi själva gör och att försöka ljuga för en hund är lika lönlöst som att försöka fiska i ett badkar. 

 

Förlåta mera

Hundar är inga långsinta djur. De förlåter och går vidare. Jag har nog alltid varit en rätt så förlåtande människa och vill gärna ge människor flera chanser. Det som livet med Bianca ändå fått mig att inse är att vi borde sluta irritera oss på småsaker och framför allt inte börja tjafsa om småsaker. Saker som inte betyder något. Samt att vi borde bli bättre på att inse då vi gjort fel, erkänna och be om förlåtelse samt kunna förlåta. img 0735

Förutom detta har jag även lärt mig att inte gå någonstans utan en tejprulle för kläder och hittar jag ett hundhår i maten plockar jag bort det utan att ens reflektera över det. Jag har lärt mig att vara ensam i badrummet är överskattat och har numera alltid sällskap då jag går dit. En blöt nos på kinden innan klockan åtta är lika normalt som att väckarklockan ringer. Och fastän man plockar ihop hundleksakerna ligger de snart omkringspridda igen, var så säker. Samt att hur många gånger du än kastar iväg en boll så är det lika kul varenda gång, för hunden då alltså. 

 

Vad har din hund lärt dig?


Då allt kommer ikapp en

Skrivet av Sara Hellström 08.06.2018 | 1 kommentar(er)

Efter att i söndags skrivit att jag funnit ett lugn inom mig vet jag inte vad som hände. Ett lugn fann jag definitivt, men även en ofattbar trötthet. Jag har känt mig så matt, speciellt på morgnarna och kvällarna. Allt från den senaste tiden har börjat komma ikapp mig och jag blir lite smått panik då jag inser att vi skall genomföra en flytt om bara några veckor. 

Jag har känt mig som en usel matte hela veckan. Bianca har varit orolig och rastlös, dels för att husse jobbat natt och dels för att hon nog inte riktigt fått aktiviteterna hon behövat. Jag har inte orkat. På nätterna har hon legat och väntat ivrigt på husse och inte riktigt fått ro att sova. En oro som säkert även smittat av sig på mig. 

Vårt liv är nerpackat i lådor och jag förstår verkligen inte hur vi skall orka flytta alla dessa saker på endast sju dagar. Hur vi skall klara det, samtidigt som vi båda jobbar. Det känns överväldigande och jag vill bara ha det överstökat. På sidan av allt detta skall man besluta sig för vilket försäkringsbolag vi skall välja, teckna elavtal plus att jag i samma veva dessutom böt bank. För att nämna några saker. Känns lite som hela min vardag och allt jag kände till bara vändes rakt upp och ner på samma gång. 

Innerst inne så vet jag att vi kommer klara det, utan desto mera problem. Det kommer lösa sig och snart kommer vi sitta där i vårt nya hus utan flyttlådor och med både försäkring och elektricitet. Jag behöver bara få panikera en stund och känna känslan av hopplöshet, för att sedan komma tillbaka med ny styrka. 

Det är också med lättnad och glädje jag kan säga att vi åker ut till stugan ikväll efter jobb. Där skall vi vara hela helgen och bara njuta. Bianca skall få springa och leka så mycket hon bara orkar. Jag skall sova, slappa och basta. Äta choklad och lyssna på poddar. Då vi kommer hem har jag en vecka semester framför mig, en hel vecka. Det kommer lägligt och är nog precis vad jag behöver.

- Sådär, panik slut. Semester, hej!

bild 11