onsdag 12 september 2018 - 17:34

Världens sämsta matte

Det är något som tyngt mig ända sedan vår flyttrumba drog igång. Först var det ett evigt packande, flyttande och körande fram och tillbaka. Tiden var knapp och det var stressigt och tungt, sådär som det är då man flyttar. Sedan kom sommaren och vi var inflyttade med hade hela sommaren fullbokad med diverse saker. Knappt någon ledig tid och rutinerna var som bortblåsta. Sedan möttes vi dessutom av sjukdomar och elände. Ända sedan vår flyttrumba drog igång har jag känt mig som en dålig matte. Riktigt usel.

 

Världens sämsta matte. Det är jag. 

 

Jag har haft (och har) så dåligt samvete för att Bianca inte varit högsta prioritet under denna period. För det har hon inte, om jag skall vara riktigt ärlig. Såklart har hon fått mat, rastning och aktiviteter i den mån vi klarat av och allt sådant. Men hon har inte fått allt det jag egentligen vill ge henne.

Först var prio ett att flytta. Sen att packa upp och göra stället beboeligt. Sen blev jag sjuk och totalt utmattad. Då jag var som sjukast klarade jag inte ens av att gå ut med henne. Jag klarade inte ens av att gå en promenad med min egen hund. Hur skulle hon förstå det? Varför hennes promenader uteblev? Tycker jag det är okej? Nej, men så blev det.

Vi har inte träffat hundvänner (förutom mammas hundar) på i princip hela sommaren. Vi har inte tränat. Inte gått någon kurs. Inte simmat med henne. Inga långa skogspromenader. Ingen hundpark. Vi har inte gjort något av det här hon verkligen älskar. Världens sämsta matte - mitt samvete skriker!

IMG 5016

Samtidigt så vet att det är ibland är okej att ha sådana perioder. Ibland behöver man prioritera annorlunda och ibland kommer livet emot på ett annorlunda sätt än man tänkte. Bianca mår bra, det ser jag ju med egna ögon. Hon har kanske varit lite mera rastlös än vanligt, men samtidigt har hon idag en helt egen gård att springa av sig på nu plus att hon och Selma leker mycket med varann.  

Att ge Bianca allt och lite till är det absolut viktigaste för mig. Att hon skall få göra det hon älskar och mår bra av. Att hon skall få leva det livet hon vill. Jag har inte levt upp till de orden i sommar. Det har jag verkligen inte! Jag har inte gett henne allt det där.  Och det river mitt hjärta itu. 

Nu då allting börjar lugna sig och jag börjar bli frisk igen så hoppas jag vi kommer tillbaka till våra promenader i skogen. Till våra hundträffar. Kanske kan vi gå någon kurs. Kanske hittar vi tillbaka till våra rutiner och vår vardag. 

Mitt samvete skriker att jag varit en dålig matte. Nu har jag erkänt det för både mig själv och för er. Då är det kanske dags att svänga på steken och göra något åt saken. Bianca är lika förstående, förlåtande och glad som alltid. Kanske är det dags att jag tar lärdom av henne, förlåter mig själv och blir det som nog Bianca tycker jag är och har varit ändå.

Världens bästa matte. 

torsdag 30 augusti 2018 - 11:47

Livet testar oss

Då folk frågar hur jag mår svarar jag, som så många andra, oftast "bra" utan att ens reflektera desto mera över saken. Jag har ganska svårt att erkänna och säga högt då allting inte är som de ska. Jag vill helst inte dra uppmärksamhet till mig eller går runt och klaga på småsaker till allt och alla. Men idag, idag tänker jag faktiskt klaga lite. 

Idag då en vän skickade frågan "Hur är läget?" åt mig, så insåg jag själv att just nu känns allting lite jobbigt. Känns som jag helt tappat mig själv och tappat lite grepp om livet. Det händer mycket roligt och vi har så mycket att vara glada och tacksamma för, men det har också varit lite för mycket nerförsbackar på sistone. 

Min hud, infektionen jag fortfarande har i ansiktet, den läker. Äter fortfarande antibiotika och använder olika krämer som skall göra huden bra. Det går mot rätt håll, men just nu går det så sakta. Min hud är så torr, så röd och så irriterad. Jag är trött på att inte kunna dyka ner i dynan med ansiktet, för att de tar ont. Alltid vara tvungen att akta mitt ansikte, då jag duschar, kramar sambon eller bara är. Jag är trött på att varenda morgon stiga upp och äcklas av min egen spegelbild. Att inte vilja gå till affären eller sociala sammanhang. Att ständigt försöka dölja sitt ansikte. Så trött på det. Jag försöker så hårt att tänka positivt och att jag kanske inom nästa månad kan trivas med min egen hud igen. Hoppas, hoppas! DSC03773

Som om det inte vore nog med min hudinfektion har vi även provat att diverse uttryckningsfordon hittar hem till oss, vilket de gör. Så det är ju bra i alla fall. Man kan säga att vi hade tur i oturen och klarade oss med en obehaglig upplevelse. 

Och imorse vaknade jag av en spyende Bianca kl.04.20. Ni som har hundar vet att de av någon anledning gärna spyr på mattor och allt som måste tvättas. Plus att hon låg i fotändan då det började. Då sambon kom hem från nattskiftet kring 05.00 var jag i full gång med att tvätta mattor och byta sängkläder. Bianca bara spydde och mådde så illa att magen blev tom och hon till sist började spy galla. Efter många om och men fick vi i henne lite mat och medicin och sedan sov hon och jag på soffan ett par timmar. Nu mår hon bra igen.

Jag är så trött. Så dränerad på energi. Har inte tränat på flera månader. Knappt träffat vänner. Allt i obalans. Det enda jag vill är att ha en frisk familj och få njuta i vårt nya hem tillsammans. Men, den tiden kommer. Det är jag säker på. Jag hoppas vi har haft våra nerförsbackar nu och får börja återvända till livet, så att säga. 

Nu skickade min pappa nyss en bild på skåpdörrar han bygger till vår tambur. Han kommer upp nästa vecka och hjälper oss renovera lite grann, eller vi hjälper honom kanske. Kanske ett litet tecken på att allting kommer ordna sig, snarare än vi tror. 

Jag hoppas min energi snart räcker till att ta upp bloggen på riktigt igen. Tills dess så får ni jättegärna lämna en kommentar med tips, önskemål eller bara en hälsning. Hjälp mig att komma igång igen, Så hörs vi <3 

 

tisdag 17 juli 2018 - 14:37

Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 

fredag 8 juni 2018 - 08:02

Då allt kommer ikapp en

Efter att i söndags skrivit att jag funnit ett lugn inom mig vet jag inte vad som hände. Ett lugn fann jag definitivt, men även en ofattbar trötthet. Jag har känt mig så matt, speciellt på morgnarna och kvällarna. Allt från den senaste tiden har börjat komma ikapp mig och jag blir lite smått panik då jag inser att vi skall genomföra en flytt om bara några veckor. 

Jag har känt mig som en usel matte hela veckan. Bianca har varit orolig och rastlös, dels för att husse jobbat natt och dels för att hon nog inte riktigt fått aktiviteterna hon behövat. Jag har inte orkat. På nätterna har hon legat och väntat ivrigt på husse och inte riktigt fått ro att sova. En oro som säkert även smittat av sig på mig. 

Vårt liv är nerpackat i lådor och jag förstår verkligen inte hur vi skall orka flytta alla dessa saker på endast sju dagar. Hur vi skall klara det, samtidigt som vi båda jobbar. Det känns överväldigande och jag vill bara ha det överstökat. På sidan av allt detta skall man besluta sig för vilket försäkringsbolag vi skall välja, teckna elavtal plus att jag i samma veva dessutom böt bank. För att nämna några saker. Känns lite som hela min vardag och allt jag kände till bara vändes rakt upp och ner på samma gång. 

Innerst inne så vet jag att vi kommer klara det, utan desto mera problem. Det kommer lösa sig och snart kommer vi sitta där i vårt nya hus utan flyttlådor och med både försäkring och elektricitet. Jag behöver bara få panikera en stund och känna känslan av hopplöshet, för att sedan komma tillbaka med ny styrka. 

Det är också med lättnad och glädje jag kan säga att vi åker ut till stugan ikväll efter jobb. Där skall vi vara hela helgen och bara njuta. Bianca skall få springa och leka så mycket hon bara orkar. Jag skall sova, slappa och basta. Äta choklad och lyssna på poddar. Då vi kommer hem har jag en vecka semester framför mig, en hel vecka. Det kommer lägligt och är nog precis vad jag behöver.

- Sådär, panik slut. Semester, hej!

bild 11

 

tisdag 29 maj 2018 - 10:00

Hunden - en fantastisk människokännare

Att Bianca och hundar överlag är fantastiska människokännare är något jag vetat sedan länge. Jag har till och med läst att det gjorts studier som bevisar att hundar kan avgöra om en människa är snäll eller inte. Det kan därför löna sig att vara lite uppmärksam på hur hunden betéer sig mot andra människor, platser eller djur. Hunden vet ofta mycket mera än vad vi vet och genom att läsa av hundens betéende kan vi få reda på saker vi annars aldrig hade lagt en tanke på. 

Bianca vet ofta bättre än mig själv hur jag mår. Är jag stressad eller går och bär på en lite orolig känsla, så ser jag det på henne. Jag kanske inte alltid tar det till mig, så som jag borde. Många gånger går jag runt och förnekar att jag är orolig, men det lyser klart och tydligt igenom i Biancas betéende. Otroligt fascinerande egentligen och något man verkligen borde ta mera fasta på.

Bianca vet exakt vad som skall hända och läser oss så mycket bättre än vi tror. Väntar vi på gäster, så kan hon gå till ytterdörren en halvtimme förrän gästerna kommer. Går jag in i badrummet för att borsta mina tänder kommer hon med, men går jag in med tanken att borsta hennes tänder kommer hon inte nära badrummet. Fem minuter före jag skall gå upp till övre våningen för att lägga mig kan hon ställa sig i trappan och vänta på mig. Otroliga djur, hur de kan förstå och veta så mycket. 

Igår hände något, som fick mig att tänka på allt det här lite extra. Som än en gång fick mig att bli fascinerad över hundens som individ. Som jag skrev hade vi visning av vår lägenhet igår. Det var en äldre man, en väldigt lugn och sympatisk man. Han var så lugn, så till och med jag började tala i ett långsammare tempo och blev riktigt harmonisk inombords. Jag som nästan alltid går på i hundrasjuttio knyck. Kändes verkligen som jag borde ha en sådan bekanstkap i mitt liv, som skulle få mig att dra ner på tempot lite grann och stanna upp och tänka till.15273617640 ca7f780dba z 1

Bianca blev som alltid glad och ivrig då det plingade på dörren och så fort jag hade försäkrat mig om att han inte var rädd för hundar släppte jag fram henne för att hälsa. Mannen stod rätt så stilla, lät Bianca dofta på honom och sade hej. Satte ner handen och lät henne hälsa. Lugnt och försiktigt. Bianca som annars kan hälsa ganska glatt och ivrigt, hälsade väldigt lugnt på den här mannen. Precis som han hälsade på henne. 

Vi förflyttade oss in till köket, där vi stod och pratade om lägenheten i några minuter. Plötsligt ser jag ner på mannens fötter, där Bianca hade placerat sin nos. Hon sov. Hon hade satt sitt huvud på mannens fot och hade ögonen fast. Hon såg så trygg ut. Det här är inget som händer speciellt ofta, jag undrar om det ens har hänt tidigare. Den här mannen hade varit max fem minuter i vårt hem och redan kände Bianca sig så trygg att hon sov på hans fötter. 

Det var otroligt häftigt att se. Att Bianca kunde se att den här mannen var snäll och trygg efter endast några minuter. Något som det kan ta flera månader eller flera år för oss människor att ta reda på. Det visste hon efter fem minuter. Så häftigt. 

Att lyssna på våra hundar, lita på deras känsla och ta vara på all information de ger oss är något vi borde göra mera. De vet så mycket, så mycket vi kan ha nytta av. Igår blev jag än en gång påmind om hur intelligenta hundarna är och hur mycket vi har att lära oss av dem. Massor, bara vi inser det och låter oss göra det. 

 

 

onsdag 23 maj 2018 - 09:07

Vad är du stoltast över att du lärt din hund?

Jag har fått flera intressanta frågor av er under de senaste dagarna. Det gör mig väldigt glad då ni frågar saker eller berättar er syn på saker och ting. Så tusen tack och fortsätt gärna med det, jag lovar att jag svarar på allt enligt bästa förmåga. (eller kanske inte alls, men alla sakliga frågor och funderingar). 

Frågan jag tänkte svara på idag lyder såhär -

 

" Vad är du nöjdast / stoltast över att du lärt din hund? "

 

För mig är det väldigt viktigt att ha en hund som fungerar i min vardag. En hund som jag kan ta med mig och som kan leva livet jag lever. Bianca är min första egna hund, som jag uppfostrat alldeles på egen hand, men jag är uppvuxen med hundar och har alltid haft hundar i mitt liv. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll då det handlar om hunduppfostran, hundträning o.s.v.

Då Bianca var valp var jag noga med att genast börja träna med henne, socialisera henne och miljöträna henne. Bianca kan en hel massa och är rätt så lydig. Jag anser mig ha ganska bra kontroll på henne och jag vet att den kunde bli ännu bättre, om jag bara lade manken till. 

Bianca är otroligt snabblärd och jag tror inte det finns några som helst gränser för vad man kan lära henne. Hon älskar att träna och älskar att lära sig nytt, så hon kan en hel del. Varje gång hon lär sig ett nytt trick eller varje gång vi går en ny kurs och testar på en ny gren blir jag stolt. Stolt och imponerad. 

Det som jag ändå är stoltast och nöjdast över då det gäller Bianca är att hon fungerar i vardagen. Att jag, genom min uppfostran, har format henne till en hund som fungerar i våra liv. Givetvis är hon ju den hon är i grund och botten, men hon måste ju även ha formats utav sättet jag uppfostrat och levt med henne. Tillsammans har vi blivit de bästa versionerna av oss själva.

Jag är stolt över att hon idag är en stabil och trygg hund. Att hon är lätt att ta med sig till andra människors hem, nya platser och miljöer. Vi kan gå på café tillsammans, besöka våra vänner, åka både tåg, buss och båt tillsammans. Jag behöver aldrig fundera över hennes beteende då vi åker någonstans, jag vet hur hon fungerar.

Jag är stolt över att hon lyssnar och litar på oss, att vi vet vad som är bäst för henne. Jag är stolt över hur duktig, modig och snäll hon är. Hennes sätt att vara. Hur hon anpassar sig till nya situationer och miljöer, människor och hundar. Varenda dag är jag så stolt, imponerad och fascinerad över henne. Över hennes personlighet och hennes sätt att vara. 

 

Jag är stolt över den hon är, Min Bianca.


mg 0309

 

 

tisdag 8 maj 2018 - 08:03

En obehaglig händelse

Ofta om jag är på jobbet och sambon är hemma med Bianca brukar jag få trevliga uppdateringar om va de gör. Ett videoklipp från deras skogspromenad eller en bild då de myser i soffan. Igår då jag var på jobbet fick jag också ett meddelande, men det var inte alls lika trevligt. Jag läste det två gånger för jag tyckte det lät så konstigt det jag först läste, men det stämde. Grannens hund hade sprungit in på vår gård och skrämt Bianca.

Jag såg inte vad som hände, jag var ju inte där. Men jag har fått höra att Bianca gick ut på gården, varpå grannens ena rottweiler såg henne. Den sprang mot henne och hoppade över staketet in på vår gård. Bianca brukar aldrig utmana andra hundar, så hon hade lagt sig på rygg då den kom emot. Mannen i grannhuset fick själv komma över och dra bort sin hund från Bianca, eftersom den hade vägrat gå tillbaka självmant. 

Bianca mår bra, grannhunden skadade henne inte. Eftersom jag inte själv var på plats och såg händelsen, så kan jag egentligen inte uttala mig om den andra hunden bara var väldigt lekfull och hoppade över för att bjuda in till lek eller vad det handlade om. Det enda jag har att utgå från är mitt egna händelseförlopp jag skapat i huvudet utgående från vad som berättats. Jag tror kanske den bara ville hälsa och leka, men då en stor hund hoppar på en liten plötsligt är det såklart obehagligt.

Bianca blev säkerligen skärrad av händelsen, men visar inga tecken på att hon är rädd för att gå ut. Hundar har den bra egenskapen, de går vidare och lever i nuet. De ältar inte det som hänt eller varit. Våra grannar har båda varit över och frågat hur det gick och försäkrat sig om att Bianca mår bra, tummen upp för att dom tar sitt ansvar och för att dom tog situationen på allvar. DSC00132

Vanligen är grannhundarna och Bianca ute samtidigt, på respektive gård. Aldrig har det hänt nåt och jag har uppfattat det som att de är väldigt snälla och lydiga hundar, vilket de säkert är. Det har hänt sig att Bianca skällt på dem vid staketet, men detta var första gången någon faktiskt tog ett skutt över. 

Som hundägare är man givetvis alltid orolig för att något skall hända ens egna hund. Jag har hört så många skräckhistorier där hundar blivit attackerade, bitna och skadade av andra hundar. Misstag kan hända alla, men åter igen kommer vi tillbaka till ansvaret som följer med hund. Din hund, ditt ansvar. Jag kan inte poängtera detta för mycket, för tydligen är det en bristande kunskap hos många hundägare.

Jag är otroligt tacksam att detta inte fick värre konsekvenser är en orolig matte och en tillfälligt skärrad Bianca. Vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. Skulle denna hund velat illa åt Bianca hade konsekvensen blivit mycket värre. Ett bett och det skulle ha kunnat sluta hur som helst. Jag får panik bara jag ens tänker på det.

Men, nu skall jag inte tänka så, utan nu skall jag tänka som en hund och leva i nuet. Det gick bra och vi kan lämna detta bakom oss. Grannarna har tagit sitt ansvar i situationen och jag litar på att de (och även vi) håller bättre koll på våra hundar i fortsättningen. Så får vi hoppas att detta var första och sista gången det hoppade in en oinbjuden gäst på vår gård. Ha en bra dag <3 

 

onsdag 18 april 2018 - 09:22

Om det dåliga samvetet

En av de bästa sakerna med mitt jobb är de varierande arbetstiderna. Ibland är jag ledig på dagarna, ibland kvällarna och ibland är jag ledig en helt vanlig måndag. Att dessutom ha en husse som även han har varierande arbetstider och jobbar tre-skiftes är guld. Kanske inte för relationen mellan matte och husse, men om man delar sitt liv med en hund är detta en stor fördel. Det underlättar något enormt.

Något nog alla hundägare kämpar med är tiden. Att pussla ihop tiden så att hunden inte behöver vara ensam mera än nödvändigt. Sedan använder sig vissa av tjänster som hunddagis, som givetvis också är en praktiskt lösning. Här vi bor och i Finland överlag är dock inte hunddagisar så vanliga, så vi har därför inte heller använt oss av en sådan tjänst. I Sverige är nog hunddagis mer en regel än undantag.saramariaexenia wordpress com 2

Just det här med tiden är något som grämer mig hela tiden. Skulle jag få önska fritt hade jag aldrig lämnat Bianca ensam. Jag hade tagit med henne till jobbet, gymmet, mataffären och vart jag än gick. Det är ju så jag egentligen vill ha det. Tyvärr ser verkligheten lite annorlunda ut än drömmen. Med detta följer givetvis även det dåliga samvetet. 

Det dåliga samvetet att varje morgon behöva säga "Hejdå, matte kommer snart". En litet bit av mitt hjärta slits loss, varenda gång. Detta trots att husse ofta blir hemma med henne eller kommer hem snart. Bianca är nog väldigt lite ensam hemma, jämfört med många andra hundar. Tror jag. Sällan är hon ensam en hel arbetsdag, just i och med att vi både har varierande arbetstider.

En dag hoppas jag kunna ta med henne till jobbet, det är min stora dröm. Den dagen är inte idag. Idag säger jag igen "Hejdå, matte kommer snart" och stänger dörren med en klump i magen. En bit av mitt hjärta slits loss, igen.

tisdag 17 april 2018 - 09:15

Om vi pratade samma språk i fem minuter

Häromdagen kom jag över en väldigt intressant frågeställning som löd såhär, Om du och din hund pratade samma språk i fem minuter, vad skulle du säga?

Så intressant att tänka på sådana här saker. Det går att vrida, vända, fundera och analysera på frågan i all evighet. Även om jag tycker att min och Biancas kommunikation fungerar bra och att vi förstår varann förvånansvärt bra, så vore det ju fantastiskt om man hade möjligheten att prata med varann genom ett gemensamt språk. Om man då endast hade fem minuter, vad skulle man säga? Det finns så mycket man skulle vilja, borde eller behöva säga. Hur skulle man kunna välja vad som är viktigast. Vad man skulle sätta tiden på. Jag har funderat mycket på detta och jag har kommit fram till vad jag skulle säga. 

IMG 2

Om jag och Bianca pratade samma språk i fem minuter skulle jag först ägna en hel minut åt att berätta hur mycket hon betyder för mig. Hur älskad hon är och hur tacksam jag är över att få dela mitt liv och vardag med henne. Jag tror hon redan vet och förstår hur mycket jag älskar henne, men det är ändå något jag skulle behöva få säga med ord som vi båda förstår.

Det mesta av tiden skulle jag sätta på att fråga henne om det finns något jag kan göra annorlunda, för att hon skall få det bättre. Jag skulle fråga henne om det finns något jag behöver veta för att ge henne det bästa jag kan. För att göra hennes liv till det absolut bästa livet. Om det finns något hon försökt säga mig, men som jag int förstått.

De sista sekunderna skulle jag spendera på att berätta åt henne att alltid hållas nära mig och att saker som bilar, ormar och vargar är farliga. Och om jag tar henne till en veterinär är det endast för hennes eget bästa. Att jag alltid vill henne väl och sätter hennes välmående på första plats.

Om du och din hund pratade samma språk i fem minuter, vad skulle du säga? Dela gärna med er av era tankar. Om jag får tillräckligt många svar, så kanske jag kan sammantälla allt i ett helt eget inlägg. Det vore väl kul!

tisdag 10 april 2018 - 08:00

Jag är också rädd för vargen

Ingen kan väl ha missat att vi har drabbats av ett mycket omtalat vargproblem i Österbotten. Även andra delar av Finland har samma bekymmer, bland annat min egen hemort. Jag vet egentligen inte om jag vill skriva detta, men jag måste. För det känns som vargarna tar över. För jag är också rädd. Rädd för vargen. 

Vi bor rätt så nära stan och i ett tätbebyggt område. Här i vårt område har man inte sett så mycket vargar, i alla fall inte vad jag känner till. Hur orättvist det än låter mot andra, så känns det skönt att det inte observerats vargar på vår bakgård. Man kunde tro att jag känner mig trygg och obrydd på grund av just det. Tvärtom, även jag är rädd för vargen och känner mig hindrad.

Man har observerat vargar flera gånger i skogen där vi brukar promenera med vår hundkompis. Vi brukar kunna släppa hundarna lösa och de älskar att springa av sig där. Där är de lyckliga. Nu vågar jag inte gå i varken den eller andra skogar. Ännu mindre ha hundarna lösa. Kalla mig överdriven eller löjlig, men det är sanningen. Jag är trött på att människor skrattar åt mig då jag säger att jag är rädd för vargen. Trött på att inte bli tagen på allvar. Det är ett allvarligt problem vi har rätt framför näsan.

Jag vågar inte gå ut efter att det blivit mörkt och gör jag det tittar jag mig jämt bakom axeln. Jag vågar inte vistas på gården med Bianca, speciellt inte kvällstid men helst inte heller dagstid. Bianca vill så gärna leka på gården, men jag vågar inte. Trots att vi bor i ett tätbebyggt område, men det känns som vargarna är precis överallt just nu. De kan dyka upp på vilken bakgård som helst.

Bianca vill så gärna gå en skogspromenad, men jag vågar inte. Inte nu. Det är inte min egen del jag är rädd för, utan såklart Biancas. Vad skulle jag göra om hon och jag mötte en varg i skogen? Ännu värre, på vår gård? Många säger att vargen är räddare för oss än vad vi är för den. Förhoppningsvis skulle vargen vara rädd för oss och springa sin väg, men vad om den inte skulle göra det? Har vi inte redan fått bevisat flera gånger att dessa vargar inte är speciellt rädda. De dyker upp i skidbackar och bakom husknuten. De är inte rädda. Skulle vi möta en varg skulle jag givetvis göra allt i min makt för att skydda Bianca, men vad om jag inte skulle lyckas? Den oron, den rädslan är fruktansvärd.

IMG 0832

För två år sedan såg vi vargspår i en närliggande skog, en skog där vi då gick väldigt ofta. Att det var vargspår visste jag inte då, men det fick vi bekräftat senare. Vargspåren var inget jag tänkte desto mera på då, utan tänkte att det skall mycket till om vi träffar en varg i skogen under vår promenad. Två år sedan. Idag har vi plötsligt ett hett debatterat och fruktat problem med vargar. Det känns som de är överallt. De tar över.

Barn kan inte gå ensamma till skolan, inte leka på gården. Föräldrar vågar inte ha sina barn ute i vagnar eller sandlådor. Hundägare vågar inte gå sena kvällspromenader eller vistas i skogen. Vågar vi plocka blåbär i sommar? Vågar vi oss ut på springtur med en podd i öronen? Inte jag. Inte längre. Hör ni hur sjukt det låter? I vårt välutvecklade samhälle vågar vi inte vistas ute p.g.a av vargar? 

Många säger att vargarna måste få finnas, precis som vi. Jag tycker absolut att vargarna måste få finnas, precis som alla andra djur i naturen. Jag tycker däremot inte de skall få vistas på människor bakgårdar där de skadar kära husdjur. Inte i skidbackar där barnen skidar. Inte stå bakom husknuten och vänta på bytet. Det är inte okej. Skulle vi verkligen acceptera det på samma sätt om vi hade björnar som sprang runt i skidbackar och inne i centrum?

Lever vi verkligen i en värld där det värsta måste hända innan man gör något åt saken? Är det värt det? Räcker det inte redan att både hundar och rävar har fått sätta liven till? Vargen är ett rovdjur och hör inte hemma på våra gårdar. Jag säger inte att lösningen är att skjuta ner alla och utrota arten, men jag säger att något måste göras. Det är inte okej att jag och många andra lever i rädsla och blir berövade en stor del av vår frihet i vardagen. Det är inte okej.