1D2

Om att kommentera en gravidmage

Skrivet av Sara Hellström 06.03.2019 | 4 kommentar(er)

Ända sedan Christina skrev sitt inlägg om att hon hade fått kommenterar om storleken på hennes fina gravidmage, har också jag tänkt att jag skall dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Det är ett ämne som jag funderat en del på och som snurrat i mitt huvud. Precis som Christina är de kommentarer jag fått inte något jag tagit speciellt illa vid mig av, men nog lämnat och funderat på en del. Jag har nog blivit rätt så skonad från opassande kommentarer och klappar på magen, men visst har även jag fått höra en del. Och faktiskt även fått en klapp på magen av en främmande tant. 

Jag upplever att människor nästan tror att de måste kommentera en gravidkropp. En gravidmage. Att man inte kan eller får träffa en gravid kvinna utan att ge en kommentar om hennes kropp? Det har säkert att göra med att människan i fråga vill uppmärksamma eller visa intresse för den kommande babyn, vilket även jag tyckt varit roligt - ja! Men, är enda sättet att slänga ut en kommentar om magens storlek? Och varför kan det upplevas negativt om någon kommenterar ens mage?

 

"Vad rund du har blivit"

"Man ser nog din mage nu"

"Du har växt mycket"

"Väntar du tvillingar då du är sådär stor redan?"

 

Vi diskuterade även det här ämnet med sambon och det är verkligen ett intressant ämne att vända och vrida på. Att någon påpekar att ens mage växer är ju egentligen bara ett faktum och behöver inte alls vara menat i negativ bemärkelse, vilket det knappast ens är. Ändå tar vi det nästan alltid negativt. För stort är ofta kopplat med negativa saker. Man skall ju inte vara stor. 

Att ens mage växer då man är gravid är ju precis som det skall vara. Bebisen växer, magen växer. Sen får man ju lita på att rådgivningen har koll på att bebisen växer som den skall, vare sig andra runt omkring en tycker att magen är för liten, för stor eller helt passlig. Alla kroppar är så otroligt individuella så det går omöjligt att jämföra en gravidmage med en annan, även om man har beräknat i samma dagar. Och varför skulle man behöva jämföra?

Jag har aldrig känt mig speciellt bekväm i min kropp, alltid sett massa fel och brister. Innan jag fick den där typiska gravidkulan tyckte jag fortfarande det var lite jobbigt, man kände sig lite småfet. Småfet, som man då enligt samhället inte skall vara. Jag är nästan lite besviken över mig själv att jag inte redan då i början stolt visade upp min lilla bula, utan nästan så jag försökte dölja den ibland. För folk kunde ju inte veta om där var en bebis eller lite extra mycket godsaker i magen? Vad spelar det för roll! Jag blir nästan upprörd över mitt eget beteende nu då jag verkligen tänker på det. 

Nu, då jag är gravid i tredje trimestern tycker jag däremot att jag har en jättefin, vacker och helt fantastiskt kropp! Aldrig har jag trivts så bra med min kropps utseende och aldrig har jag visat upp min mage så stolt som nu. Jag kan ha kroppsnära överdelar och visa både mage och kärlekshandtag och känna mig bekväm med det. Hur härligt är inte det? Graviditeten har verkligen öppnat upp mina ögon för en massa saker, fram för allt min egen kropp och min egna självkänsla. 

 

" Du ser så fräsch ut! "

" Vilken fin mage du har "

" Jag trodde du skulle vara större "

 

Som sagt, jag har inte tagit illa vid mig av de kommentarer jag fått. Förutom kommentaren om jag väntar tvillingar då jag är så stor, den kändes väl lite grann, men i övrigt har jag inte lagt så stor vikt vid vad folk säger. Inte ens klappen på magen störde mig märkbart, det var en söt tant som var glad för min skull så jag försökte se det som en positiv sak. Även om jag kanske inte är helt okej med att man går och klappar på folks magar, tänk om jag inte ens var gravid och hon önskade mig lycka till med magen? Hade nog inte varit så kul. 

Fortfarande undrar jag, varför måste man ha åsikter och kommentera andras kroppar? Gravid eller ej. Om man verkligen känner att man måste göra det så kanske man ändå kan tänka på att göra det i positiv bemärkelse. "Vad vacker du är!", "Din mage är jättefin". Det finns faktiskt andra sätt att visa glädje eller intresse på än att kommentera någons utseende. Sedan finns det en annan del av mig som funderar över varför vi tar det som negativt om någon kommentarer att man har stor eller liten mage? Är det för att vi är rädda över att inte passa in i "idealet"? Upplever vi det som dåligt eftersom man inte skulle kommentera en icke-gravid mage?

Enligt andra människor har min mage varit alldeles för stor till alldeles för liten. Själv vet jag att bebisen följer alla kurvor, bebisen mår bra och min mage växer enligt det. Det räcker för mig. Jag tycker att min mage är alldeles fantastiskt vacker och trivs bra i den och det är huvudsaken för mig. 

P1010288


Därför är Bianca min bästa vän

Skrivet av Sara Hellström 14.02.2019

Glad Vändag eller Alla hjärtans dag!

Jag och Bianca har nyss vaknat och ätit frukost. Idag skall vi bara ha en lugn dag här hemma tillsammans och ikväll skall jag och Biancas husse gå på familjeförberedelsekursen som börjar idag. Dagen till ära tänkte jag dela med mig av några tankar kring varför hunden är människans bästa vän och i mitt fall - varför Bianca är min bästa vän. För det är hon verkligen, det finns ingen som kan ge mig det hon ger mig. 

DSC04955

♥ Hon är lojal

Jag kan alltid räkna med Bianca, hon finns alltid där. Hon älskar mig lika mycket oavsett om jag är uppiffad från topp till tå eller just stigit upp ur sängen, kanske till och med lite mer för det sistnämnda. Hon är pålitlig och dömer mig aldrig. 

♥ Hon sprider glädje

Efter en dålig dag eller en usel natt behöver man bara mötas av hennes viftande svans, så blir man glad. Hon får oss att le med sin blotta närvaro (och alla hennes busiga påhitt) varje dag. Hon lyser verkligen upp våra liv med så mycket glädje och så många skratt!

DSC04995

♥ Hon är det bästa sällskapet 

Med Bianca vid min sida behöver jag aldrig känna mig ensam, jag har alltid sällskap och det betyder väldigt mycket för mig. Jag har alltid en vän vid min sida, oavsett om det handlar om att slappa i soffan, gå en skogspromenad eller varför inte ta en kaffe på ett café. Hon hänger med oss på det mesta!

♥ Hon får mig att må bra

Bianca behöver inte göra annat än att finnas i mitt liv, för att få mig att må bra. Hon gör mig lycklig. Hon påminner mig om att vara snäll med mig själv och får mig att må bättre i mig själv. Jag upplever att jag funnit mera ro och kommit långt på vägen med att hitta mig själv sedan Bianca kom in i mitt liv. 

♥ Hon och jag är oskiljaktiga

Min och Biancas relation är svår att beskriva, nästan omöjlig att sätta ord på. Den är något alldeles speciellt och jag har aldrig upplevt något liknande med någon annan. Det är som att vi skulle ha ett osynligt band mellan oss det tar fysiskt ont i mig då jag inte är med henne. Hon är mig väldigt kär och betyder allt för mig. Det har alltid varit hon och jag och kommer alltid vara det. 
DSC05002Dessutom är hon världens bästa fotomodell och ställer upp på alla knasiga idéer jag har. 

Världens bästa Bianca! Vi önskar er alla en riktigt fin dag <3 

 


Då bägaren rinner över

Skrivet av Sara Hellström 13.01.2019 | 3 kommentar(er)

Idag hade jag och Bianca stämt träff med våra vänner Rosie, Molly och deras matte. Vi skulle åka hem och hälsa på dem i deras nya hus. Även om det kändes lite extra tungt att stiga upp ur sängen imorse, så är jag så otroligt glad att jag kom mig iväg. Jag mår så bra av träffa dem. Bianca också, även om hon var lite ur balans idag. Hon tyckte hon skulle visa Rosie klart och tydligt att jag är Biancas matte - och bara hennes. Något konstigt maktbeteende som troligen grundar sig i hormoner som spökar, tror nämligen hon har löp på gång. 

Det är nog inte bara för Bianca som hormonerna spökar, även för mig. Jag kämpar med många tankar i mitt huvud just nu, men den största kampen är nog fortfarande min sorgebearbetning av Selma. Det går upp och ner och just nu är det väldigt mycket ner. På grund av alla gravidhormoner är jag säkert ännu känsligare än vanligt, vilket gör kampen ännu lite jobbigare. Jag önskar jag kunde känna hundra procent glädje, iver och spänning inför vår kommande familjemedlem. Och givetvis känner jag allt det där, men vissa dagar kvävs det av en stor sorg. Det känns nästan förbjudet att säga det högt, men jag slits mellan en så fantastisk glädje och en fruktansvärd sorg.

Även om jag tycker det är så skönt att få skriva av mig här och lätta på hjärtat så tar det också emot. Jag har flera inlägg i utkast mappen som jag påbörjade då Selma ännu levde, men som jag nu inte ens kan gå tillbaka till. Datorn är fylld av bilder på henne. Det blir som en ond påminnelse varenda gång jag skall starta datorn och försöka komma igång igen. Det känns väldigt meningslöst att fortsätta utan Selma, även om jag vet och förstår att livet måste gå vidare.

Jag letar fortfarande febrilt efter svar på vad som egentligen hände och känner både skuld och ilska över att vi inte kunde rädda henne. Det är en process, jag vet ju det. Ikväll rann bara bägaren över och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Bianca är verkligen den som håller mig flytande just nu och givetvis även den lilla som sparkar ivrigt i min mage. Jag hoppas jag hittar motivation och den där gnistan inom mig igen, för jag är så trött på att känna och må såhär. 

DSC04693


Ett efterlängtat besök

Skrivet av Sara Hellström 15.10.2018

Vi hade en period då det kändes som vi aldrig var ensamma i huset. Vi hade besök hela tiden och gästerna verkligen gick om varann. Även om det var väldigt roligt att så många ville komma och se på vårt nya hem och annars bara hälsa på oss, så blev vi lite mättade av gäster där ett tag. Nu är det så kul, då vi igen känner att vi orkar med och vill ha vänner på besök. Det känns inte som något man borde klämma in här och var för att man måste. Nu känns det igen givande att få vänner eller familj på besök. Ikväll hade vi några vänner på besök som vi inte träffat på länge, vänner till både mig och Bianca.  

Det var Molly och Rosie som kom på besök tillsammans med sin matte och husse. Som vi saknat dem! Vi fann varandra genom våra hundar och det uppstod snabbt en vänskap som är oersättlig för mig. Att hitta en annan person som är en lika passionerad hundägare som mig själv är inte lätt, men i denna matte har jag funnit en. Vi vet nog egentligen mera om varandras hundar, än vad vi vet om varann. Tror jag. Vi fungerar som en tröstande axel för varann då det är något som oroar oss med våra hundar eller om vi behöver tips eller råd. Det är verkligen en inspirerande vänskap för mig, på så många sätt och vis. 

DSC04402

DSC04408

Molly och Rosie är även de två fantastiska tjejer. Så unika personligheter och så fantastiska båda två. Jag bryr mig verkligen om dessa två små vänner och de har en stor plats i mitt hjärta. Tyvärr saknade vi en liten tjej ikväll. En tjej jag verkligen hade hoppats på att få krama om ikväll. Livet ville dock annorlunda och det blev hennes tid att gå vidare ut på de gröna ängarna. 

Jag känner verkligen med alla hundägare, och speciellt mina nära vänner, där ute som förlorat en fyrbent vän. Jag har själv gått igenom det och även om alla hanterar sin sorg på olika sätt, så vet jag hur tungt det är. Hur hjärtat slits itu och hur hjälplös man känner sig. Känslan av att inte veta hur man skall fortsätta leva eller vad man ens gör utan den som alltid funnits där. Tankarna fanns på lilla Tingeling hela kvällen och jag fick kämpa för att inte fälla tårar då vi pratade om henne. Jag är dock säker på att hon var med bland oss, på ett sätt eller annat. Jag är också säker på att hon har det bra där hon är nu, springer fritt och mår bra. 

Jag är så glad att vi fick den här kvällen tillsammans, trots omständigheterna. Det var inte riktigt det samma och det var tydligt att någon saknades. Men, det var roligt att äntligen få träffas igen och hundarna fick också träffas och leka. Glädjen i deras ögon då de såg varann efter så lång tid värmde mitt hjärta. En värdefull vänskap, både för mig och Bianca.


Världens sämsta matte

Skrivet av Sara Hellström 12.09.2018 | 1 kommentar(er)

Det är något som tyngt mig ända sedan vår flyttrumba drog igång. Först var det ett evigt packande, flyttande och körande fram och tillbaka. Tiden var knapp och det var stressigt och tungt, sådär som det är då man flyttar. Sedan kom sommaren och vi var inflyttade med hade hela sommaren fullbokad med diverse saker. Knappt någon ledig tid och rutinerna var som bortblåsta. Sedan möttes vi dessutom av sjukdomar och elände. Ända sedan vår flyttrumba drog igång har jag känt mig som en dålig matte. Riktigt usel.

 

Världens sämsta matte. Det är jag. 

 

Jag har haft (och har) så dåligt samvete för att Bianca inte varit högsta prioritet under denna period. För det har hon inte, om jag skall vara riktigt ärlig. Såklart har hon fått mat, rastning och aktiviteter i den mån vi klarat av och allt sådant. Men hon har inte fått allt det jag egentligen vill ge henne.

Först var prio ett att flytta. Sen att packa upp och göra stället beboeligt. Sen blev jag sjuk och totalt utmattad. Då jag var som sjukast klarade jag inte ens av att gå ut med henne. Jag klarade inte ens av att gå en promenad med min egen hund. Hur skulle hon förstå det? Varför hennes promenader uteblev? Tycker jag det är okej? Nej, men så blev det.

Vi har inte träffat hundvänner (förutom mammas hundar) på i princip hela sommaren. Vi har inte tränat. Inte gått någon kurs. Inte simmat med henne. Inga långa skogspromenader. Ingen hundpark. Vi har inte gjort något av det här hon verkligen älskar. Världens sämsta matte - mitt samvete skriker!

IMG 5016

Samtidigt så vet att det är ibland är okej att ha sådana perioder. Ibland behöver man prioritera annorlunda och ibland kommer livet emot på ett annorlunda sätt än man tänkte. Bianca mår bra, det ser jag ju med egna ögon. Hon har kanske varit lite mera rastlös än vanligt, men samtidigt har hon idag en helt egen gård att springa av sig på nu plus att hon och Selma leker mycket med varann.  

Att ge Bianca allt och lite till är det absolut viktigaste för mig. Att hon skall få göra det hon älskar och mår bra av. Att hon skall få leva det livet hon vill. Jag har inte levt upp till de orden i sommar. Det har jag verkligen inte! Jag har inte gett henne allt det där.  Och det river mitt hjärta itu. 

Nu då allting börjar lugna sig och jag börjar bli frisk igen så hoppas jag vi kommer tillbaka till våra promenader i skogen. Till våra hundträffar. Kanske kan vi gå någon kurs. Kanske hittar vi tillbaka till våra rutiner och vår vardag. 

Mitt samvete skriker att jag varit en dålig matte. Nu har jag erkänt det för både mig själv och för er. Då är det kanske dags att svänga på steken och göra något åt saken. Bianca är lika förstående, förlåtande och glad som alltid. Kanske är det dags att jag tar lärdom av henne, förlåter mig själv och blir det som nog Bianca tycker jag är och har varit ändå.

Världens bästa matte. 


Livet testar oss

Skrivet av Sara Hellström 30.08.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Då folk frågar hur jag mår svarar jag, som så många andra, oftast "bra" utan att ens reflektera desto mera över saken. Jag har ganska svårt att erkänna och säga högt då allting inte är som de ska. Jag vill helst inte dra uppmärksamhet till mig eller går runt och klaga på småsaker till allt och alla. Men idag, idag tänker jag faktiskt klaga lite. 

Idag då en vän skickade frågan "Hur är läget?" åt mig, så insåg jag själv att just nu känns allting lite jobbigt. Känns som jag helt tappat mig själv och tappat lite grepp om livet. Det händer mycket roligt och vi har så mycket att vara glada och tacksamma för, men det har också varit lite för mycket nerförsbackar på sistone. 

Min hud, infektionen jag fortfarande har i ansiktet, den läker. Äter fortfarande antibiotika och använder olika krämer som skall göra huden bra. Det går mot rätt håll, men just nu går det så sakta. Min hud är så torr, så röd och så irriterad. Jag är trött på att inte kunna dyka ner i dynan med ansiktet, för att de tar ont. Alltid vara tvungen att akta mitt ansikte, då jag duschar, kramar sambon eller bara är. Jag är trött på att varenda morgon stiga upp och äcklas av min egen spegelbild. Att inte vilja gå till affären eller sociala sammanhang. Att ständigt försöka dölja sitt ansikte. Så trött på det. Jag försöker så hårt att tänka positivt och att jag kanske inom nästa månad kan trivas med min egen hud igen. Hoppas, hoppas! DSC03773

Som om det inte vore nog med min hudinfektion har vi även provat att diverse uttryckningsfordon hittar hem till oss, vilket de gör. Så det är ju bra i alla fall. Man kan säga att vi hade tur i oturen och klarade oss med en obehaglig upplevelse. 

Och imorse vaknade jag av en spyende Bianca kl.04.20. Ni som har hundar vet att de av någon anledning gärna spyr på mattor och allt som måste tvättas. Plus att hon låg i fotändan då det började. Då sambon kom hem från nattskiftet kring 05.00 var jag i full gång med att tvätta mattor och byta sängkläder. Bianca bara spydde och mådde så illa att magen blev tom och hon till sist började spy galla. Efter många om och men fick vi i henne lite mat och medicin och sedan sov hon och jag på soffan ett par timmar. Nu mår hon bra igen.

Jag är så trött. Så dränerad på energi. Har inte tränat på flera månader. Knappt träffat vänner. Allt i obalans. Det enda jag vill är att ha en frisk familj och få njuta i vårt nya hem tillsammans. Men, den tiden kommer. Det är jag säker på. Jag hoppas vi har haft våra nerförsbackar nu och får börja återvända till livet, så att säga. 

Nu skickade min pappa nyss en bild på skåpdörrar han bygger till vår tambur. Han kommer upp nästa vecka och hjälper oss renovera lite grann, eller vi hjälper honom kanske. Kanske ett litet tecken på att allting kommer ordna sig, snarare än vi tror. 

Jag hoppas min energi snart räcker till att ta upp bloggen på riktigt igen. Tills dess så får ni jättegärna lämna en kommentar med tips, önskemål eller bara en hälsning. Hjälp mig att komma igång igen, Så hörs vi <3 

 


Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

Skrivet av Sara Hellström 17.07.2018

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 


Då allt kommer ikapp en

Skrivet av Sara Hellström 08.06.2018 | 1 kommentar(er)

Efter att i söndags skrivit att jag funnit ett lugn inom mig vet jag inte vad som hände. Ett lugn fann jag definitivt, men även en ofattbar trötthet. Jag har känt mig så matt, speciellt på morgnarna och kvällarna. Allt från den senaste tiden har börjat komma ikapp mig och jag blir lite smått panik då jag inser att vi skall genomföra en flytt om bara några veckor. 

Jag har känt mig som en usel matte hela veckan. Bianca har varit orolig och rastlös, dels för att husse jobbat natt och dels för att hon nog inte riktigt fått aktiviteterna hon behövat. Jag har inte orkat. På nätterna har hon legat och väntat ivrigt på husse och inte riktigt fått ro att sova. En oro som säkert även smittat av sig på mig. 

Vårt liv är nerpackat i lådor och jag förstår verkligen inte hur vi skall orka flytta alla dessa saker på endast sju dagar. Hur vi skall klara det, samtidigt som vi båda jobbar. Det känns överväldigande och jag vill bara ha det överstökat. På sidan av allt detta skall man besluta sig för vilket försäkringsbolag vi skall välja, teckna elavtal plus att jag i samma veva dessutom böt bank. För att nämna några saker. Känns lite som hela min vardag och allt jag kände till bara vändes rakt upp och ner på samma gång. 

Innerst inne så vet jag att vi kommer klara det, utan desto mera problem. Det kommer lösa sig och snart kommer vi sitta där i vårt nya hus utan flyttlådor och med både försäkring och elektricitet. Jag behöver bara få panikera en stund och känna känslan av hopplöshet, för att sedan komma tillbaka med ny styrka. 

Det är också med lättnad och glädje jag kan säga att vi åker ut till stugan ikväll efter jobb. Där skall vi vara hela helgen och bara njuta. Bianca skall få springa och leka så mycket hon bara orkar. Jag skall sova, slappa och basta. Äta choklad och lyssna på poddar. Då vi kommer hem har jag en vecka semester framför mig, en hel vecka. Det kommer lägligt och är nog precis vad jag behöver.

- Sådär, panik slut. Semester, hej!

bild 11

 


Hunden - en fantastisk människokännare

Skrivet av Sara Hellström 29.05.2018

Att Bianca och hundar överlag är fantastiska människokännare är något jag vetat sedan länge. Jag har till och med läst att det gjorts studier som bevisar att hundar kan avgöra om en människa är snäll eller inte. Det kan därför löna sig att vara lite uppmärksam på hur hunden betéer sig mot andra människor, platser eller djur. Hunden vet ofta mycket mera än vad vi vet och genom att läsa av hundens betéende kan vi få reda på saker vi annars aldrig hade lagt en tanke på. 

Bianca vet ofta bättre än mig själv hur jag mår. Är jag stressad eller går och bär på en lite orolig känsla, så ser jag det på henne. Jag kanske inte alltid tar det till mig, så som jag borde. Många gånger går jag runt och förnekar att jag är orolig, men det lyser klart och tydligt igenom i Biancas betéende. Otroligt fascinerande egentligen och något man verkligen borde ta mera fasta på.

Bianca vet exakt vad som skall hända och läser oss så mycket bättre än vi tror. Väntar vi på gäster, så kan hon gå till ytterdörren en halvtimme förrän gästerna kommer. Går jag in i badrummet för att borsta mina tänder kommer hon med, men går jag in med tanken att borsta hennes tänder kommer hon inte nära badrummet. Fem minuter före jag skall gå upp till övre våningen för att lägga mig kan hon ställa sig i trappan och vänta på mig. Otroliga djur, hur de kan förstå och veta så mycket. 

Igår hände något, som fick mig att tänka på allt det här lite extra. Som än en gång fick mig att bli fascinerad över hundens som individ. Som jag skrev hade vi visning av vår lägenhet igår. Det var en äldre man, en väldigt lugn och sympatisk man. Han var så lugn, så till och med jag började tala i ett långsammare tempo och blev riktigt harmonisk inombords. Jag som nästan alltid går på i hundrasjuttio knyck. Kändes verkligen som jag borde ha en sådan bekanstkap i mitt liv, som skulle få mig att dra ner på tempot lite grann och stanna upp och tänka till.15273617640 ca7f780dba z 1

Bianca blev som alltid glad och ivrig då det plingade på dörren och så fort jag hade försäkrat mig om att han inte var rädd för hundar släppte jag fram henne för att hälsa. Mannen stod rätt så stilla, lät Bianca dofta på honom och sade hej. Satte ner handen och lät henne hälsa. Lugnt och försiktigt. Bianca som annars kan hälsa ganska glatt och ivrigt, hälsade väldigt lugnt på den här mannen. Precis som han hälsade på henne. 

Vi förflyttade oss in till köket, där vi stod och pratade om lägenheten i några minuter. Plötsligt ser jag ner på mannens fötter, där Bianca hade placerat sin nos. Hon sov. Hon hade satt sitt huvud på mannens fot och hade ögonen fast. Hon såg så trygg ut. Det här är inget som händer speciellt ofta, jag undrar om det ens har hänt tidigare. Den här mannen hade varit max fem minuter i vårt hem och redan kände Bianca sig så trygg att hon sov på hans fötter. 

Det var otroligt häftigt att se. Att Bianca kunde se att den här mannen var snäll och trygg efter endast några minuter. Något som det kan ta flera månader eller flera år för oss människor att ta reda på. Det visste hon efter fem minuter. Så häftigt. 

Att lyssna på våra hundar, lita på deras känsla och ta vara på all information de ger oss är något vi borde göra mera. De vet så mycket, så mycket vi kan ha nytta av. Igår blev jag än en gång påmind om hur intelligenta hundarna är och hur mycket vi har att lära oss av dem. Massor, bara vi inser det och låter oss göra det. 

 

 


Vad är du stoltast över att du lärt din hund?

Skrivet av Sara Hellström 23.05.2018

Jag har fått flera intressanta frågor av er under de senaste dagarna. Det gör mig väldigt glad då ni frågar saker eller berättar er syn på saker och ting. Så tusen tack och fortsätt gärna med det, jag lovar att jag svarar på allt enligt bästa förmåga. (eller kanske inte alls, men alla sakliga frågor och funderingar). 

Frågan jag tänkte svara på idag lyder såhär -

 

" Vad är du nöjdast / stoltast över att du lärt din hund? "

 

För mig är det väldigt viktigt att ha en hund som fungerar i min vardag. En hund som jag kan ta med mig och som kan leva livet jag lever. Bianca är min första egna hund, som jag uppfostrat alldeles på egen hand, men jag är uppvuxen med hundar och har alltid haft hundar i mitt liv. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll då det handlar om hunduppfostran, hundträning o.s.v.

Då Bianca var valp var jag noga med att genast börja träna med henne, socialisera henne och miljöträna henne. Bianca kan en hel massa och är rätt så lydig. Jag anser mig ha ganska bra kontroll på henne och jag vet att den kunde bli ännu bättre, om jag bara lade manken till. 

Bianca är otroligt snabblärd och jag tror inte det finns några som helst gränser för vad man kan lära henne. Hon älskar att träna och älskar att lära sig nytt, så hon kan en hel del. Varje gång hon lär sig ett nytt trick eller varje gång vi går en ny kurs och testar på en ny gren blir jag stolt. Stolt och imponerad. 

Det som jag ändå är stoltast och nöjdast över då det gäller Bianca är att hon fungerar i vardagen. Att jag, genom min uppfostran, har format henne till en hund som fungerar i våra liv. Givetvis är hon ju den hon är i grund och botten, men hon måste ju även ha formats utav sättet jag uppfostrat och levt med henne. Tillsammans har vi blivit de bästa versionerna av oss själva.

Jag är stolt över att hon idag är en stabil och trygg hund. Att hon är lätt att ta med sig till andra människors hem, nya platser och miljöer. Vi kan gå på café tillsammans, besöka våra vänner, åka både tåg, buss och båt tillsammans. Jag behöver aldrig fundera över hennes beteende då vi åker någonstans, jag vet hur hon fungerar.

Jag är stolt över att hon lyssnar och litar på oss, att vi vet vad som är bäst för henne. Jag är stolt över hur duktig, modig och snäll hon är. Hennes sätt att vara. Hur hon anpassar sig till nya situationer och miljöer, människor och hundar. Varenda dag är jag så stolt, imponerad och fascinerad över henne. Över hennes personlighet och hennes sätt att vara. 

 

Jag är stolt över den hon är, Min Bianca.


mg 0309