1D2

Vad är du stoltast över att du lärt din hund?

Skrivet av Sara Hellström 23.05.2018

Jag har fått flera intressanta frågor av er under de senaste dagarna. Det gör mig väldigt glad då ni frågar saker eller berättar er syn på saker och ting. Så tusen tack och fortsätt gärna med det, jag lovar att jag svarar på allt enligt bästa förmåga. (eller kanske inte alls, men alla sakliga frågor och funderingar). 

Frågan jag tänkte svara på idag lyder såhär -

 

" Vad är du nöjdast / stoltast över att du lärt din hund? "

 

För mig är det väldigt viktigt att ha en hund som fungerar i min vardag. En hund som jag kan ta med mig och som kan leva livet jag lever. Bianca är min första egna hund, som jag uppfostrat alldeles på egen hand, men jag är uppvuxen med hundar och har alltid haft hundar i mitt liv. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll då det handlar om hunduppfostran, hundträning o.s.v.

Då Bianca var valp var jag noga med att genast börja träna med henne, socialisera henne och miljöträna henne. Bianca kan en hel massa och är rätt så lydig. Jag anser mig ha ganska bra kontroll på henne och jag vet att den kunde bli ännu bättre, om jag bara lade manken till. 

Bianca är otroligt snabblärd och jag tror inte det finns några som helst gränser för vad man kan lära henne. Hon älskar att träna och älskar att lära sig nytt, så hon kan en hel del. Varje gång hon lär sig ett nytt trick eller varje gång vi går en ny kurs och testar på en ny gren blir jag stolt. Stolt och imponerad. 

Det som jag ändå är stoltast och nöjdast över då det gäller Bianca är att hon fungerar i vardagen. Att jag, genom min uppfostran, har format henne till en hund som fungerar i våra liv. Givetvis är hon ju den hon är i grund och botten, men hon måste ju även ha formats utav sättet jag uppfostrat och levt med henne. Tillsammans har vi blivit de bästa versionerna av oss själva.

Jag är stolt över att hon idag är en stabil och trygg hund. Att hon är lätt att ta med sig till andra människors hem, nya platser och miljöer. Vi kan gå på café tillsammans, besöka våra vänner, åka både tåg, buss och båt tillsammans. Jag behöver aldrig fundera över hennes beteende då vi åker någonstans, jag vet hur hon fungerar.

Jag är stolt över att hon lyssnar och litar på oss, att vi vet vad som är bäst för henne. Jag är stolt över hur duktig, modig och snäll hon är. Hennes sätt att vara. Hur hon anpassar sig till nya situationer och miljöer, människor och hundar. Varenda dag är jag så stolt, imponerad och fascinerad över henne. Över hennes personlighet och hennes sätt att vara. 

 

Jag är stolt över den hon är, Min Bianca.


mg 0309

 

 


En obehaglig händelse

Skrivet av Sara Hellström 08.05.2018

Ofta om jag är på jobbet och sambon är hemma med Bianca brukar jag få trevliga uppdateringar om va de gör. Ett videoklipp från deras skogspromenad eller en bild då de myser i soffan. Igår då jag var på jobbet fick jag också ett meddelande, men det var inte alls lika trevligt. Jag läste det två gånger för jag tyckte det lät så konstigt det jag först läste, men det stämde. Grannens hund hade sprungit in på vår gård och skrämt Bianca.

Jag såg inte vad som hände, jag var ju inte där. Men jag har fått höra att Bianca gick ut på gården, varpå grannens ena rottweiler såg henne. Den sprang mot henne och hoppade över staketet in på vår gård. Bianca brukar aldrig utmana andra hundar, så hon hade lagt sig på rygg då den kom emot. Mannen i grannhuset fick själv komma över och dra bort sin hund från Bianca, eftersom den hade vägrat gå tillbaka självmant. 

Bianca mår bra, grannhunden skadade henne inte. Eftersom jag inte själv var på plats och såg händelsen, så kan jag egentligen inte uttala mig om den andra hunden bara var väldigt lekfull och hoppade över för att bjuda in till lek eller vad det handlade om. Det enda jag har att utgå från är mitt egna händelseförlopp jag skapat i huvudet utgående från vad som berättats. Jag tror kanske den bara ville hälsa och leka, men då en stor hund hoppar på en liten plötsligt är det såklart obehagligt.

Bianca blev säkerligen skärrad av händelsen, men visar inga tecken på att hon är rädd för att gå ut. Hundar har den bra egenskapen, de går vidare och lever i nuet. De ältar inte det som hänt eller varit. Våra grannar har båda varit över och frågat hur det gick och försäkrat sig om att Bianca mår bra, tummen upp för att dom tar sitt ansvar och för att dom tog situationen på allvar. DSC00132

Vanligen är grannhundarna och Bianca ute samtidigt, på respektive gård. Aldrig har det hänt nåt och jag har uppfattat det som att de är väldigt snälla och lydiga hundar, vilket de säkert är. Det har hänt sig att Bianca skällt på dem vid staketet, men detta var första gången någon faktiskt tog ett skutt över. 

Som hundägare är man givetvis alltid orolig för att något skall hända ens egna hund. Jag har hört så många skräckhistorier där hundar blivit attackerade, bitna och skadade av andra hundar. Misstag kan hända alla, men åter igen kommer vi tillbaka till ansvaret som följer med hund. Din hund, ditt ansvar. Jag kan inte poängtera detta för mycket, för tydligen är det en bristande kunskap hos många hundägare.

Jag är otroligt tacksam att detta inte fick värre konsekvenser är en orolig matte och en tillfälligt skärrad Bianca. Vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. Skulle denna hund velat illa åt Bianca hade konsekvensen blivit mycket värre. Ett bett och det skulle ha kunnat sluta hur som helst. Jag får panik bara jag ens tänker på det.

Men, nu skall jag inte tänka så, utan nu skall jag tänka som en hund och leva i nuet. Det gick bra och vi kan lämna detta bakom oss. Grannarna har tagit sitt ansvar i situationen och jag litar på att de (och även vi) håller bättre koll på våra hundar i fortsättningen. Så får vi hoppas att detta var första och sista gången det hoppade in en oinbjuden gäst på vår gård. Ha en bra dag <3 

 


Om det dåliga samvetet

Skrivet av Sara Hellström 18.04.2018 | 1 kommentar(er)

En av de bästa sakerna med mitt jobb är de varierande arbetstiderna. Ibland är jag ledig på dagarna, ibland kvällarna och ibland är jag ledig en helt vanlig måndag. Att dessutom ha en husse som även han har varierande arbetstider och jobbar tre-skiftes är guld. Kanske inte för relationen mellan matte och husse, men om man delar sitt liv med en hund är detta en stor fördel. Det underlättar något enormt.

Något nog alla hundägare kämpar med är tiden. Att pussla ihop tiden så att hunden inte behöver vara ensam mera än nödvändigt. Sedan använder sig vissa av tjänster som hunddagis, som givetvis också är en praktiskt lösning. Här vi bor och i Finland överlag är dock inte hunddagisar så vanliga, så vi har därför inte heller använt oss av en sådan tjänst. I Sverige är nog hunddagis mer en regel än undantag.saramariaexenia wordpress com 2

Just det här med tiden är något som grämer mig hela tiden. Skulle jag få önska fritt hade jag aldrig lämnat Bianca ensam. Jag hade tagit med henne till jobbet, gymmet, mataffären och vart jag än gick. Det är ju så jag egentligen vill ha det. Tyvärr ser verkligheten lite annorlunda ut än drömmen. Med detta följer givetvis även det dåliga samvetet. 

Det dåliga samvetet att varje morgon behöva säga "Hejdå, matte kommer snart". En litet bit av mitt hjärta slits loss, varenda gång. Detta trots att husse ofta blir hemma med henne eller kommer hem snart. Bianca är nog väldigt lite ensam hemma, jämfört med många andra hundar. Tror jag. Sällan är hon ensam en hel arbetsdag, just i och med att vi både har varierande arbetstider.

En dag hoppas jag kunna ta med henne till jobbet, det är min stora dröm. Den dagen är inte idag. Idag säger jag igen "Hejdå, matte kommer snart" och stänger dörren med en klump i magen. En bit av mitt hjärta slits loss, igen.


Om vi pratade samma språk i fem minuter

Skrivet av Sara Hellström 17.04.2018 | 3 kommentar(er)

Häromdagen kom jag över en väldigt intressant frågeställning som löd såhär, Om du och din hund pratade samma språk i fem minuter, vad skulle du säga?

Så intressant att tänka på sådana här saker. Det går att vrida, vända, fundera och analysera på frågan i all evighet. Även om jag tycker att min och Biancas kommunikation fungerar bra och att vi förstår varann förvånansvärt bra, så vore det ju fantastiskt om man hade möjligheten att prata med varann genom ett gemensamt språk. Om man då endast hade fem minuter, vad skulle man säga? Det finns så mycket man skulle vilja, borde eller behöva säga. Hur skulle man kunna välja vad som är viktigast. Vad man skulle sätta tiden på. Jag har funderat mycket på detta och jag har kommit fram till vad jag skulle säga. 

IMG 2

Om jag och Bianca pratade samma språk i fem minuter skulle jag först ägna en hel minut åt att berätta hur mycket hon betyder för mig. Hur älskad hon är och hur tacksam jag är över att få dela mitt liv och vardag med henne. Jag tror hon redan vet och förstår hur mycket jag älskar henne, men det är ändå något jag skulle behöva få säga med ord som vi båda förstår.

Det mesta av tiden skulle jag sätta på att fråga henne om det finns något jag kan göra annorlunda, för att hon skall få det bättre. Jag skulle fråga henne om det finns något jag behöver veta för att ge henne det bästa jag kan. För att göra hennes liv till det absolut bästa livet. Om det finns något hon försökt säga mig, men som jag int förstått.

De sista sekunderna skulle jag spendera på att berätta åt henne att alltid hållas nära mig och att saker som bilar, ormar och vargar är farliga. Och om jag tar henne till en veterinär är det endast för hennes eget bästa. Att jag alltid vill henne väl och sätter hennes välmående på första plats.

Om du och din hund pratade samma språk i fem minuter, vad skulle du säga? Dela gärna med er av era tankar. Om jag får tillräckligt många svar, så kanske jag kan sammantälla allt i ett helt eget inlägg. Det vore väl kul!


Jag är också rädd för vargen

Skrivet av Sara Hellström 10.04.2018

Kategorier:

Ingen kan väl ha missat att vi har drabbats av ett mycket omtalat vargproblem i Österbotten. Även andra delar av Finland har samma bekymmer, bland annat min egen hemort. Jag vet egentligen inte om jag vill skriva detta, men jag måste. För det känns som vargarna tar över. För jag är också rädd. Rädd för vargen. 

Vi bor rätt så nära stan och i ett tätbebyggt område. Här i vårt område har man inte sett så mycket vargar, i alla fall inte vad jag känner till. Hur orättvist det än låter mot andra, så känns det skönt att det inte observerats vargar på vår bakgård. Man kunde tro att jag känner mig trygg och obrydd på grund av just det. Tvärtom, även jag är rädd för vargen och känner mig hindrad.

Man har observerat vargar flera gånger i skogen där vi brukar promenera med vår hundkompis. Vi brukar kunna släppa hundarna lösa och de älskar att springa av sig där. Där är de lyckliga. Nu vågar jag inte gå i varken den eller andra skogar. Ännu mindre ha hundarna lösa. Kalla mig överdriven eller löjlig, men det är sanningen. Jag är trött på att människor skrattar åt mig då jag säger att jag är rädd för vargen. Trött på att inte bli tagen på allvar. Det är ett allvarligt problem vi har rätt framför näsan.

Jag vågar inte gå ut efter att det blivit mörkt och gör jag det tittar jag mig jämt bakom axeln. Jag vågar inte vistas på gården med Bianca, speciellt inte kvällstid men helst inte heller dagstid. Bianca vill så gärna leka på gården, men jag vågar inte. Trots att vi bor i ett tätbebyggt område, men det känns som vargarna är precis överallt just nu. De kan dyka upp på vilken bakgård som helst.

Bianca vill så gärna gå en skogspromenad, men jag vågar inte. Inte nu. Det är inte min egen del jag är rädd för, utan såklart Biancas. Vad skulle jag göra om hon och jag mötte en varg i skogen? Ännu värre, på vår gård? Många säger att vargen är räddare för oss än vad vi är för den. Förhoppningsvis skulle vargen vara rädd för oss och springa sin väg, men vad om den inte skulle göra det? Har vi inte redan fått bevisat flera gånger att dessa vargar inte är speciellt rädda. De dyker upp i skidbackar och bakom husknuten. De är inte rädda. Skulle vi möta en varg skulle jag givetvis göra allt i min makt för att skydda Bianca, men vad om jag inte skulle lyckas? Den oron, den rädslan är fruktansvärd.

IMG 0832

För två år sedan såg vi vargspår i en närliggande skog, en skog där vi då gick väldigt ofta. Att det var vargspår visste jag inte då, men det fick vi bekräftat senare. Vargspåren var inget jag tänkte desto mera på då, utan tänkte att det skall mycket till om vi träffar en varg i skogen under vår promenad. Två år sedan. Idag har vi plötsligt ett hett debatterat och fruktat problem med vargar. Det känns som de är överallt. De tar över.

Barn kan inte gå ensamma till skolan, inte leka på gården. Föräldrar vågar inte ha sina barn ute i vagnar eller sandlådor. Hundägare vågar inte gå sena kvällspromenader eller vistas i skogen. Vågar vi plocka blåbär i sommar? Vågar vi oss ut på springtur med en podd i öronen? Inte jag. Inte längre. Hör ni hur sjukt det låter? I vårt välutvecklade samhälle vågar vi inte vistas ute p.g.a av vargar? 

Många säger att vargarna måste få finnas, precis som vi. Jag tycker absolut att vargarna måste få finnas, precis som alla andra djur i naturen. Jag tycker däremot inte de skall få vistas på människor bakgårdar där de skadar kära husdjur. Inte i skidbackar där barnen skidar. Inte stå bakom husknuten och vänta på bytet. Det är inte okej. Skulle vi verkligen acceptera det på samma sätt om vi hade björnar som sprang runt i skidbackar och inne i centrum?

Lever vi verkligen i en värld där det värsta måste hända innan man gör något åt saken? Är det värt det? Räcker det inte redan att både hundar och rävar har fått sätta liven till? Vargen är ett rovdjur och hör inte hemma på våra gårdar. Jag säger inte att lösningen är att skjuta ner alla och utrota arten, men jag säger att något måste göras. Det är inte okej att jag och många andra lever i rädsla och blir berövade en stor del av vår frihet i vardagen. Det är inte okej. 


Om din hund vore din lärare

Skrivet av Sara Hellström 09.03.2018 | 1 kommentar(er)

Här om dagen såg jag en video på facebook. I videon listades det fjorton saker din hund skulle lära dig om livet om den vore din lärare. Då jag såg videon fick jag mig en ögonöppnare och tankeställare. Svårare än sådär behöver det faktiskt inte vara. Hundens sätt att leva och tänka är inte speciellt komplicerat och vi kan lära oss mycket av hunden. Vi kan inte bara, vi borde! Det som listas i videon är egentligen helt självklara saker, men om man lätt glömmer i den stressiga vardagen. Självklara saker vi behöver bli påminda om och ha i bakhuvudet. Inspirerad av videon tänkte jag nu dela med mig av den här listan. Några av punkterna är från den ursprungliga listan (källa) och några har jag lagt till eller gjort om. 

 

Om din hund vore din lärare skulle den lära dig att : 

 

- Uppskatta de små stunderna i livet och lev i nuet.

- Låt saker som att vinden blåser i håret vara höjdpunkten på dagen.

- Bit inte när det räcker med att morra. 

- Spring, hoppa och lek en liten stund varje dag.

- Låtsas aldrig vara något du inte är.

- Om någon har en dålig dag, sätt dig nära, trösta och bara var med personen.

- Häng inte upp dig på saker.

- Ha en rak kommunikation och säg eller visa vad du menar rakt ut.

- Ta en tupplur nu och då och kom ihåg att stretcha efter tuppluren. 

- Älska alla för den dom är och döm inte innan du lärt känna personen.

- Om det du vill ha ligger nergrävt någonstans, gräv tills du hittar det.

- Sura inte om du får skäll, gå tillbaka och be om ursäkt.

- När någon du älskar kommer hem, spring till dörren och möt dem.

- Visa kärlek åt de du tycker om. Varje dag.

IMG 5065 KopiaMed dessa ord och tankar vill vi önska er en trevlig helg och en skön fredag. Vi hade en massa roligt program inbokat under helgen, men tyvärr har jag blivit alldeles förskyld så vi får se hur mycket vi orkar med. Ikväll var tanken att vi skulle ha en spelkväll med bloggtjejerna, men det får vi boka om eftersom alla hade fått förhinder. Imorgon firar jag och sambon årsdag och tanken är att vi skall gå ut och fira med middag, om jag inte ligger helt däckad i soffan med näsdukar och halspastiller. På söndag har jag bjudit hem mina arbetskolleger på brunch. Mycket roligt, som förhoppningsvis blir av. Trevlig helg <3 


Natten då hon föddes

Skrivet av Sara Hellström 28.02.2018

Kategorier:

Som jag nämnde i ett av mina första inlägg här på Sevendays (klick), så har jag följt Bianca ända sedan start och var till och med natten då hon kom till världen. En underbar historia, om ni frågar mig. Idag tänkte jag dela med mig av den här fantastiska natten. Natten då Bianca och jag startade vår gemensamma resa. Jag skall försöka göra en lång historia kort, men kan inte ge några garantier på att det lyckas.

Min mamma har en sheltie, Tindra, som är en helt fantastiskt liten hund. Ett underbart lynne, otroligt vacker och helt enkelt bara bäst på alla tänkbara sätt. Jag hade länge berättat för mamma hur fantastiskt det skulle vara att få en valp av Tindra. En hund inom snar framtid ville jag ha och att få en av valp av Tindra var drömmen. En dröm som inte var helt utom räckhåll i och med att mamma är uppfödare och just då planerade att ta en sista kull valpar med Tindra.

Tindra väntade valpar, vi visste att där fanns två stycken små i magen men jag försökte att inte få upp några förhoppningar eftersom det finns så mycket som kan ske på vägen. Allting förlöpte bra och dräktigheten gick mot sitt slut. Kring dagarna då Tindra väntades föda sina valpar hade jag passligt nog planerat in en resa hem till Södra Finland. Under resan hem fick jag veta att något var på gång och jag förberedde mig på att missa födeln och komma hem till två små valpar i valplådan. Så blev det inte.

Jag kom innanför mammas dörr strax efter 01.00 på natten och ungefär tio minuter senare säger min mamma med en tydlig men lugn röst att packa oss i bilen och åka in till närmsta klinik. Min mamma, som är utbildad djursjukvårdare, visste att något var på tok. Jag är än idag imponerad över hur lugn hon höll sig hela tiden, med tanke på att hon visste hur kritiskt läget var. Närmsta klinik låg ungefär en timme bort, vi meddelande kliniken att vi är på kommande och tog oss dit så fort vi kunde.

Veterinären konstaterade ganska snabbt att första valpen låg fel och att det behövde göras ett akut kejsarsnitt. De tog in Tindra, medan jag och mamma satt i väntrummet och förberedde oss på att sköterskan skulle komma ut och meddela att valparna inte hade klarat sig på grund av att allt blivit så utdraget. Något som i den stunden egentligen kändes som en struntsak huvudsaken att Tindra mådde bra. 

Kort därefter kommer sköterskan ut och säger "Här kommer första flickan" och i sin hand hade hon en liten tjej, min lilla Bianca. Det enda jag fick ur mig var "På riktigt?" och sedan gick jag in på toaletten och grät. I efterhand kan jag tycka att det var en riktigt märklig reaktion, men saken är den att jag på förhand hade bestämt att det är en tik jag vill ha. Före detta hade Tindra endast fått pojkvalpar, så förhoppningarna på en tjej var inte speciellt stora. Men precis som om det var menat kom det en liten tik denna gång. Där och då insåg jag att min tjej var född. Min hund. Min bästa vän.

bild 1 3

Från att gå från att tro att valparna inte skulle klara sig till att en stund senare ha två friska valpar och en frisk Tindra vid vår sida var mäktig. Det var Biancas bror som låg fel och gjorde så att allting avstannade. Bianca var genast pigg och alert, medan hennes bror var lite mera medtagen. Det var nära ögat att de inte skulle klara sig, men tack vare mammas yrkeskunskap och klinikens snabba agerande slutade det väldigt lyckligt. 

Kring fem på morgonen var vi redo att åka hem med valparna och Tindra. Det var en regnig sommarmorgon den 12 juni 2014. Valparna inbäddade i en liten kartonglåda för engångshandskar. Vi fick improvisera lite, eftersom vi rusat iväg i all hast och inte hade med oss något att ta hem de små grynen i. Vi kom hem, bäddade ner valpar och Tindra i valplådan, pustade ut. Drack kaffe och satt sedan i princip hela dagen och tittade på de små. En natt och morgon jag för alltid kommer att minnas. 

bild 3 4

Tindra var helt fantastiskt genom hela natten hon med, hon accepterade situationen som den var och var den bästa mamman åt de här små från sekunden hon återförenades med dem. Så fantastiskt att se.

Första gången jag hade Bianca i mina händer var hon endast några minuter gammal, liten och alldeles ny i världen låg hon i mina händer invirad i en handduk. Från den stunden har jag känt att det är hon och jag. Från den stunden knöt vi vårt band. Den morgonen startade vår resa och har tagit oss hit vi är idag. Till det fantastiska teamet vi är idag. Min ängel, min älskade lilla ängel.  


Det här drömmer jag om

Skrivet av Sara Hellström 22.02.2018

Kategorier:
Taggar:

Då jag och Bianca gick  en promenad med Daniela (klick) för ett tag sedan, sade hon något som fick mig att stanna upp och fundera. Hon sade att jag ofta nämnt att jag har många drömmar och är en drömmare, men vad är det egentigen som jag drömmer om? Först hade jag nästan svårt att förstå att hon inte visste vad jag drömmer om, för i mitt huvud är det så självklart. Så tydligt. Där och då blev det nog väldigt tydligt för mig att varken Daniela eller någon annan kan veta om mina drömmar om jag inte berättar det. Hur tydligt det än är i mitt huvud. 

Jag säger ofta att jag är en drömmare, vilket jag är. Med det menar jag främst att jag alltid drömmer om framtiden och dess planer. Mina drömmar är inte alltid realistiska, ekonomiska eller ibland ens praktiskt genomförbara. Men jag vill gärna se att allting är möjlig tills man bevisat motsatsen. Att drömma och fantisera skadar ingen och ger i alla fall mig glädje, motivation och låter kreativiteten fritt flöda runt i mitt huvud. Det ger mig någon form av livsglädje. img 0447 kopia

Framtidsplaner har jag många av. En stor dröm jag har, och som jag haft länge, är nog att kunna ha en liten skönhetssalong i vårt hem. En salong där jag kan utföra olika slags behandlingar som ett deltidsarbete. Drömmen om att undervisa på timbasis antingen inom skönhetsbranschen eller restaurangbranschen har även den länge funnits med. Jag hoppas att en dag kunna kombinera alla mina yrken och hobbyn till en varierad vardag jag trivs med. 

Jennifer skrev ett mycket intressant inlägg om detta (klick). Inlägget heter "Slumpen och drömmarna tog mig hit" och jag kan verkligen känna igen mig i det Jennifer skriver. Speciellt en mening som Jennifer skrev fastnade hos mig -  

"Och det är mixen av slump och drömmar som kommer få fortsätta leda mig i livet. Jag vet vad jag vill men har ingen aning om hur vägen dit ser ut."

Det här är något jag kunde ha skrivit själv, känner verkligen igen mig. Av en ren slump har jag hamnat här jag är idag. Av en ren slump har jag hamnat in på de flesta vägar i livet, kombinerat med drömmar jag haft. Precis som Jennifer, vet jag också vad jag vill, men vägen dit är inte riktigt klar ännu. Ibland stressar det mig lite grann, men jag kommer ändå alltid till en punkt då inser att det finns ingen orsak att stressa över det. Det löser sig längs vägen.

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle återgå till restaurangbranschen bara fyra månader efter att jag blivit klar kosmetolog, hade jag nog inte trott på det. Men av någon anledning var det hit livet ville ta mig nu. Om detta är en hållplats inför något större eller ett ställe att stanna på en längre tid, det vet jag inte än. Just nu trivs jag väldigt bra där jag är och med min vardag. Vad livet längre fram har att erbjuda får tiden utvisa. Fram tills dess fortsätter jag fantisera, drömma och leva. Slumpen och drömmarna tar mig vidare. 


Min bästa vän

Skrivet av Sara Hellström 14.02.2018 | 2 kommentar(er)

Idag är det Alla Hjärtans Dag, vilket för mig egentligen är som vilken annan dag som helst. Trots det, tycker jag att det är en ypperlig dag att skriva ner några ord om min allra bästa vän, Bianca.

Bianca var en efterlängtad tjej, det känns som jag har väntat på henne hela livet. Hoppats, drömt och önskat. Natten då Bianca kom till denna värld var det genom ett akut kejsarsnitt, där vi tyvärr var inställda på att varken Bianca eller hennes bror skulle klara sig. Men glädjetårarna var många och lyckan var enorm då sköterskan kom ut med min tjej invirad i en handduk och sade att hon mår bra. Hon var så liten, så skör men ändå så stor och stark. En kämpe. Endast några minuter gammal hade jag henne i min famn och därifrån har vi fortsatt, sida vid sida. 

Jag har alltid känt väldigt starkt att Bianca och jag är menade för varann. Vi förstår varann och delar något som ingen annan riktigt kan förstå. Ibland känns det som att vi har ett fysiskt band imellan oss, som ingen kan kapa. Som ingen heller kan se eller förstå, bara vi.

Bianca får mig att må bra. Att få dela min vardag och mitt liv med henne gör mig lycklig. Genom henne har jag funnit vänner. Vänner jag hoppas skall finnas med mig genom hela livet. Genom henne har jag hittat mig själv, vem jag är och vem jag vill vara. Hon får mig att skratta varenda dag. Hon får mig att känna mig älskad och viktig. Hon lyssnar och finns där.

Jag är tacksam över varje dag vi har tillsammans. Varje stund. Ibland har jag svårt att förstå att jag levt en vardag utan henne, det känns så självklart att hon alltid har funnits och skall finnas vid min sida. Att vi hör ihop. Bianca är så mycket mera än en hund för mig, mera än ett husdjur. Min bästa vän, min själsfrände. Hon ger mig ett helt liv fyllt av massa obeskrivliga känslor. Härliga känslor. Så mycket mera än bara kärlek. Så mycket mera än bara en hund.

Älskade vän, Tack för att du finns <3 

IMG 5398


Om att prioritera sig själv

Skrivet av Sara Hellström 11.02.2018 | 1 kommentar(er)

Jag brukar inte ge några nyårslöften, tycker oftast det leder till för stor press och för många krav. Löften man skall hålla, som man ändå inte gör och sen bara blir besviken på sig själv då det inte lyckades som man ville. Mål däremot, det brukar jag sätta upp. Vid det här årets början skrev jag ner några mål jag vill ha i åtanke under detta år. Mål som jag själv mår bra av att sträva emot och som jag bör bli bättre på. Ett av mina mål var att försöka hålla söndagen som en vilodag. En kravlös dag utan planer och måsten. 

Det har väl gått sådär, ibland bättre och ibland sämre. Däremot har det verkligen fått mig att tänka till över hur jag prioriterar min tid. Det har varit en ögonöppnare för mig hur viktigt det faktiskt är att ha de där kravlösa dagarna. Jag har nog egentligen alltid vetat hur viktigt det är för mig, men har varit lite dålig på att få till det. Jag är väldigt dålig på att säga nej och väldigt dålig på att sätta mitt eget mående och vilja i första hand. Jag kan lätt boka in en hel vecka med massa program, utan problem. 

Detta år vill jag verkligen försöka att sänka mina krav, minska på stressen och bli bättre på att leva i nuet. Bli bättre på att prioritera mig själv och mitt mående. Sätta mig själv i fokus. Det är ju trots att mitt liv och det måste jag ju leva utgående från vad jag vill och inte enbart utgående från vad andra vill av mig. DSC3

De här kravlösa dagarna, eller lediga söndagarna spenderar jag helst hemma i soffan med Bianca. Eller på en filt på golvet, så som vi sitter just nu. Bara jag får vara med henne och ha värdefull Bianca-matte tid. Idag tänker jag inte göra något av de där jag kanske borde. Inga måsten. Disken får stå kvar tills imorgon, likaså tvätten. Dammtussarna försvinner väl inte heller någonstans. Det kan låta banalt, men det är verkligen svårt för mig att ha sådana här dagar utan att känna en liten inre stress över det. Utan att känna att jag i ett senare skede behöver kompensera för min lathet. 

Då jag mår bättre och prioriterar mitt mående, då mår även Bianca bättre. Att hon påverkas av hur jag mår är väldigt tydligt. Hon läser ofta av mig bättre än jag själv gör. Idag är hon lugn, nöjd och väldigt tillfreds, precis som jag. Det enda vi skall göra idag är gå promenader, kramas och ta vara på stunden. Göra det vi känner för och ha det bra. Trevlig söndag önskar vi er alla <3