Tankar om då man som hundmänniska skaffar katt

tisdag 17 juli 2018 - 14:37 | 0 Kommentarer

" Den där katten kommer nog ge dig mera huvudbry ännu ska du se"

 

Så sade min mamma åt mig igår då jag talade med henne i telefonen efter att Selma varit försvunnen i nästan två timmar. Det här med att skaffa katt då man är så van med hundar som jag är, det är en process för sig kan jag berätta. Ett helt nytt tankesätt man behöver lära sig och livet med katt är nog väldigt olikt ett liv med hund. 

Båda två är de sällskapsdjur och behöver såklart vård, kärlek, mat osv. Men en katt är så mycket självständigare än vad en hund är. Något jag kanske inte riktigt har greppat än. Jag märker att jag ofta behandlar Selma som en hund. Jag försöker tänka på att hon är en katt, men det är så inbyggt för mig det här hund-sättet.

Som på nätterna då vi skall sova och jag ber henne lägga sig ner och sova, istället för att jaga mina tår. Jag kan ju be henne hur mycket som helst, men responsen är definitivt inte densamma som jag får av Bianca då jag ber henne lugna ner sig. Eller som igår då jag hjälpte ner Selma från en träd, för jag inbillade mig att hon omöjligt skulle ta sig ner därifrån själv. Hon jamade och såg rädd ut visserligen, men hennes smidighet i trädet var ju ändå något helt annat än om Bianca skulle ha suttit där. 

Selma har ju fått börja vara utomhus nu och hittills har hon hållt sig väldigt nära och alltid kommit då vi lockat. Hon har inte lämnat gården, vad jag vet. Vi lämnar inte henne ute på natten eller om vi själva åker bort ännu, även om sambon menar att hon nog skulle klara det. 

DSC03779

Igår försvann Selma i nästan två timmar. Jag ropade, lockade med mat och letade överallt. Verkligen överallt. Hon var inte någonstans på sina vanliga gömställen. Jag försökte såklart hålla mig lugn, men hundmänniskan inom mig skrek av oro. En hund vet du ju alltid var du har och vet du inte är den troligen på rymmen. Katter fungerar ju dock inte riktigt såhär, något både sambon och min mamma försökte förklara för mig då jag febrilt letade efter vår försvunna katt. 

Två timmar senare hörde jag henne jama bakom biltaket, där satt hon. Oskadd och glad. Jag drog en lättnadens suck, över att min lilla Selma var funnen! Sedan fick jag sätta mig ner och inse att jag kommer inte alltid veta var hon är och det måste jag bara lära mig. Jag kan ju inte bli rädd varje gång hon försvinner en längre stund. 

Selma älskar att vara ute och är verkligen superduktig. Hon begär sig redan ut då hon behöver göra sina behov och kommer också in då vi lockar på henne. Men jag vet ju att det kommer att komma dagar då hon kanske inte kommer hem på natten eller dagar då hon är utomhus en hel dag utan att vi vet var hon är. Och hon klarar det. Nu är det bara jag som behöver lära mig att klara det också. 

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar