Visa inlägg taggade med 'salzburg'
Sommaren
Hej hej. Sommaren snurrar fort. En ganska annorlunda sommar också, antagligen den första i mitt liv där jag inte en enda gång åker ut till villan, inte en enda gång sätter foten i Österbotten, eller Finland för den delen. Inga hav, bara berg. Älskar bergen, de inger sån..trygghet? Lasse jobbar på och jag sitter hemma och klipper videor, donar med några kurser på distans som jag hade brytt mig så mycket mera om - om vi fått göra dem på riktigt. 
Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Fortsätt
Saknar känslan jag hade i början av karantänen. De senaste två veckorna har varit så sega, tyngre på flera sätt. Sommarvärmen har kommit hit, kanske det är vårvärme, men i finska mått är det varmare än sommar. Det har varit en ljusglimt i det tröga, bokstavligen. Jag har försökt gå på en åtm 2 timmars promenad varje dag, och kontrasten mellan känslan jag haft under promenaderna och den jag haft inomhus hemma har varit så stor.
Sen allt blev annorlunda
Det börjar vara ett tag sen jag skrev ett inlägg med telefonbilder, försöker vara konsekvent med formatet här och har aktivt valt bilder med högre kvalité, men det finns fortfarande nånting med telefonbilder och den sortens inlägg som jag lite saknar. Nu när jag varit hemma hela tiden har jag börjat fota lite mer med telefonen igen, och tyckt det varit så roligt, så jag tänkte göra ett inlägg med bilder tagna under den här knasiga perioden sen allting började hända. 
Uttråkning bra för kreativiteten
Man får inte vistas mer än fem personer samtidigt här nu, och vi kan i princip inte gå ut, om det inte är för att handla mat. Vi försöker vänja oss vid vår nya vardag hemma och hittills går det bra. Måendet hinner gå upp och ner under dagen, man har ju så mycket tid att reflektera och känna efter, men det är ändå ganska stabilt. Försöker upprätthålla lite rutiner nu, som att börja varje morgon på balkongen.
Åker absolut inte härifrån
Hej på er. Jag har inte så mycket blogglust just nu faktiskt. Vanligtvis när jag är hemma mycket är det ju bloggen jag donar och fixar med men nu känns det så irrelevant att skriva om resor och grejer från tidigare månader. Att skrolla genom Bloglovin och läsa bloggar är någonting jag alltid gör för att slappna av men nu när allt handlar om en enda grej känns inte det avslappnande och distraherande heller.
Ny vardag och glada kvällar på Augustiner bräu
Det har varit en väldigt hektisk och händelserik månad, februari. Nu när jag skriver igenom händelserna, alla resor är det lite svårt att placera allting i någon slags tidsordning, eller jag måste verkligen tänka efter. Vanligtvis har jag så mycket tid att stanna upp, reflektera och gå igenom minneskort mellan händelser, men nu har det verkligen varit i och ur. I det här inlägget ska jag skriva om en dag för 1,5 vecka sen när jag vaknade upp ensam hemma till sol i köket, och på balkongen.
Och i stora växten.
Och på vår orkidé som blommat ut, och smutsiga fönsterglaset. Syns alltid bäst i morgonsolen.
Om jag har förstått någonting det senaste året så är det att det stora ligger i det lilla. Som de morgnar när solen träffar vår soffa och dansar på väggen ovanför. Det är nog en av mina favoritgrejer i livet just nu.
Gatufotografi och främlingar i Salzburg
Bilder från en promenad genom gamla stan i Salzburg. Det finns mycket olika människor här, och jag tycker just att människorna är det mest intressanta i gatubilden. Har fokuserat så mycket på arkitektur tidigare här, så det känns riktigt uppiggande med någonting annat nu. Blev så led fönster, dörrar och fasader. Ombyte förnöjer.
Jag pratade med en fototyp i skolan en dag om kategorier inom fotografering och vad vi föredrar att fota, och jag kom fram till att det är porträtt jag alltid återvänder till oavsett vad jag intresserat mig för där emellan. Jag tror just att människor och deras historier alltid kommer vara någonting som berör och intresserar. 
Jag har genom åren ofta tagit porträtt av samma människor hela tiden. Samma familjemedlemmar och vänner. Nu när jag börjat nosa lite på street photography och tagit steget ut från det som känns bekvämt, så känns det så roligt att fota olika människor varje gång. Att gå fram till främlingar på det här sättet är verkligen en social utmaning, också därför jag mest fotat hundar på stan fast jag egentligen velat fota människorna, men det är så fruktansvärt roligt.
Man lär sig efter ett tag att det inte är så farligt att bli nekad, och när man kommer förbi den känslan flyter det bara på. Det blir som ett beroende nästan, för efter jag fotat varje person känner jag en sån tillfredsställande och exalterad känsla. Det är som att uppträda. Före känns det nervöst och jobbigt, och när man gjort det vill man bara fortsätta. 
Nervositeten kring det här fotandet ligger ofta i att jag tror människor är misstänksamma och på något sätt rädda för kameror, men jag har lärt mig att det sällan är så. När jag går fram till dem och frågar om en bild är de oftast positivt inställda och tycker det är roligt, blir smickrade. Att inleda med en komplimang eller en fråga som har att göra med deras stil, någonting ytligt, brukar funka bra. Då har man mera en konkret anledning till varför man ville fota just den där människan. T.ex "I really like your hat, can I take a picture of you?" 
Att se, träffa och prata med en massa olika människor här har verkligen lärt mig mer om staden än någon guide/rundtur till olika fina hus och kyrkor någonsin hade gjort. Upplever att det verkligen är det bästa sättet att lära känna en ny stad - genom människorna i den. Det känns också som man lär sig mycket om allting genom att träffa så många olika människor. Det här fotandet kommer med många insikter. Jag hade aldrig väntat mig att gatufoto skulle lära mig så mycket om livet, mig själv och andra, men det har det verkligen. Jag är så glad över att jag hittat det här, och vill göra det hela tiden nu. 
Nu är jag ju en ganska social person i grunden, men det finns nog alltid en viss barriär till att gå fram till människor på det här sättet. Det är roligt att öva upp det. Jag kan tänka mig att det här skulle vara den ultimata utmaningen för någon med social ångest, exempelvis. Värsta exponeringsterapin. Nej men på riktigt, efter att jag gått runt en dag och fotat människor såhär känner jag mig oftast ganska slutkörd pga nervositeten och tillfredsställelsen och alla andra känslor kring det som far hit och dit. 
Om jag ska komma med ett tekniskt tips vid sån här fotografering, så är det att alltid fota i RAW-format om möjligt. När man väl gått fram till en människa är det som att allting skulle gå så fort och att hålla på med inställningar och grejer är det sista man kan fokusera på då, så det är bra att kunna justera allting lite i efterhand. Det är så synd om man fotat en superhäftig gubbe eller gumma och inte kan använda bilden för att den är för underexponerad.
Cykeltur till Schloss Hellbrunn
Våra danska vänner flyttade tillbaka till Köpenhamn för några veckor sedan och vi fick ta över deras cyklar vilket var trevligt. Trevligt att vi fick cyklar, inte att de flyttade :( Vi älskar ju att cykla överallt och har i princip cyklat genom hela halva Helsingfors, men här i Salzburg har vi ju mest promenerat överallt hela hösten. Det var bara riktigt i början då vi bodde i Golling som vi lånade dessa samma cyklar när vi for på vandringar och skulle ta oss till vandringsleden.