DSC 7646 1

Min hudvårdrutin

Skrivet av Sofia Donner 27.03.2020 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

En stor fördel med att jobba hemma är faktiskt mer tid. Jag stiger upp, och så är jag redan på jobbet. Denna vecka har jag försökt lägga lite extra tid på min hud, åh jösses - den behöver det verkligen. Sedan jag började jobba igen har detta inte varit en prioritering i vardagen. Men nu så! Någonting drastiskt hände när jag var gravid med Sigge. Min hud och mitt hår tog en sån enorm smäll. Och min hud gick inte tillbaka till det normala. Någon som känner igen sig? Så, mer jobb krävs nu. (Eller kanske detta är åldern!? Huh så hemskt!)

I alla fall. Nu börjar det bli en hel roman av mig igen här. Som jag redan berättat (och som jag predikar överallt, hela tiden) är jag Lumenes största fan. Men just nu testar jag faktiskt ett annat märke. Indy Beauty. Ett veganskt skönhetsmärke av influencern Therese SåLindgren. Jag använder ansiktstvätt, ansiktsvatten och dagkrämen. Detta är den dagliga rutinen.hud1Såklart hänger ju Lumene med också! Detta serum lägger jag på morgonen, efter ansiktsvattnet och före ansiktskrämen. Älskar det! Har använt denna länge nu. Ger ett härligt glow!hud2

Detta är också en goding som följt mig i flera år ( det syns säkert att burken är välanvänd, ehhehe). En daglig scrub från Dermalogica. Den använder jag lite nu och då när huden känns extra grå och trött. Efter tvätt och före ansiktsvattnet. För en extra ren känsla!hud4

Och nu till en stor, STOR, STOOOOOOR favorit som jag just har hittat! Ida Wargs tanning drops. Jag lägger 2-3 droppar med ansiktskrämen 1-2 gånger i veckan och smörjer ansikte och hals. Detta ger lite, lite färg. Lagom mycket för att inte se genomskinlig ut, och lagom lite för att inte se ut som Donald Trump. Man kan själv välja styrkan på "solbrännan" med hur många droppar man lägger och hur ofta man lägger dem. Tips, tips, tips. Så naturligt och fräscht!hud5

Och sist men inte minst - min absoluta favorit. Denna mask använder jag ca 1 gång i veckan (men borde använda den oftare). Man kan även använda den som ansiktstvätt om man vill det.hud3

Så i dessa hållas hemma tider, se det som en bra tid att lägga ner lite tid på dig själv. Lite extra self-love!


Spenatsoppadeluxe

Skrivet av Sofia Donner 26.03.2020 | 1 kommentar(er)

En stor fördel med att jobba hemma (vi fokuserar helt på dom nu) - är att det är enklare att lägga ner lite mer kärlek i vardagsmaten. Häromdagen gjorde jag en stor sats spenatsoppa. I dessa virus- och förkylningstider är det lite extra bra att boosta sin kropp med nyttigheter. Fast jag har märkt, nu när man är hemma hela tiden, hur lätt det är att småäta Fazers också. Och det är helt okej det med. Det är ju bra för själen ;) I detta recept är det vittvinet som ger soppan den där lilla extra lyxkänslan! Supersnabbt, och billig, maträtt.

Min spenatsoppa-deluxe

1 påse färsk babyspenat
1 liter vatten
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
2 dl grädde
2 tärningar grönsaksbuljong
1 skvätt vitt matlagningsvin (hoppa över om du inte har det)
1 stor klick smör
1 tsk malen muskot
Salt och peppar

Börja med att skölja spenaten och lägg dem i en bunke. Häll kokande vatten över (från tékokaren är smidigast). Låt stå 1 minut och häll sedan bort vattnet.

Fräs hackad lök och vitlök i en stor klick smör i en kastrull. Häll på spenaten efter en liten stund och rör tills den mjuknat. Häll på lite vittvin och rör om. Häll på vattnet, i med buljongen och muskoten. Låt koka några minuter. Ta bort från plattan och mixa allt med stavmixer. Lägg tillbaka på plattan, i med grädden och låt småkoka ett tag. Smaka av med salt och peppar.

Koka lite ägg till att servera med!
spenat blogg
Smaklig måltid!


Vad jag inte kan påverka..

Skrivet av Sofia Donner 25.03.2020

Kategorier:

Såg denna fladdra förbi i mitt flöde på Facebook, och tycker den är värd att sprida lite till.
Sprid kärlek och värme i dessa tider!
Och mycket av det!

Kram

91095064 1667363766737184 1897211475550797824 o


Hur livet så plötsligt ändras helt.

Skrivet av Sofia Donner 24.03.2020

Kategorier:

Hej!

Jag gissar att du, precis som jag, har all läsning om Corona (covid-19) långt upp i halsen redan. Hur det är nästan omöjligt att gå in på sociala medier utan att dränkas i inlägg om detta hemska virus. Jag har ingenting emot fakta, och följer gärna med i vetenskapen - men jag verkligen bränner alla proppar på bristen på källkritik och hej-vilt-delande av artiklar och klipp som inte för med sig annat än mer ångest och oro. Det är väldigt påfrestande tider just nu, för oss alla, och jag tror starkt på att vi kommer må psykiskt bättre om vi tar hand om varandra och hjälps åt att uppmuntra, hålla ihop och göra det som myndigheterna ber oss göra.

Nog om det.

Hur går vardagen här då: Jag jobbar hemma sedan förra veckan, och Sigge är hemma från dagis - Rasmus underhåller honom av bästa förmåga så jag i alla fall får lite gjort. Känner tacksamhet att Sigge är så liten att han inte uppenbart saknar dagis, utan gillar läget och att hänga med oss. Vår vardag har påverkats ganska mycket av det här som råder. Vi är en väldigt "upp och iväg" familj som sällan sitter hemma. Vi äter mycket ute. Är ofta iväg. Går på dejter. Så först gav hela stanna-hemma-grejen mig ångest. Men nu känns det riktigt bra. Vi får mycket gjort på huset. Jag skall börja ta itu med gården. Sigge älskar all kvalitetstid. Så inget ont som inte för något gott med sig, eller hur? Så väljer jag att se det.

Observera att alla tankar, känslor och åsikter här ovan gällande covid-19 och situationen som råder är mina egna. Jag är fullt medveten om att vi alla tänker/tycker/känner olika. Jag är inte ute efter en debatt, utan bara ventilerar mina tankar här på min blogg :) 

Min hjärtesorg: För två veckor sedan fick vi åka in akut till veterinären och låta vår älskade Nitro somna in. Det var verkligen totalt hjärtekrossande. Vi har vetat ett tag att han börjar bli sämre, men när jag kom ner på onsdag morgon fungerade inte längre hans bakben - och han pep och gnydde. Rasmus och jag åkte direkt in till veterinären och fick en akuttid, och vi visste båda att vi inte kommer få honom levande med hem. Vad vi grät. Vi grät och vi grät och vi grät. Det tog så ont så ont så ont. Jag har märkt nu i efterhand, när jag pratar om det med vänner, att alla dom som inte växt upp med ett djur i sin familj inte alls förstår sorgen. Att ta farväl. Att behöva ta beslutet. Vi fick med honom hem i en kista, och på kvällen hade vi en liten begravning med närmsta familjerna. Så fint. Men det är tomt här hemma nu. Jag kommer på mig själv varje dag med att leta efter honom i huset. Men just nu försöker jag fokusera på att vi fick 13 så fina år tillsammans. Det är jättemycket. 13 år. Så mycket glädje och kärlek och värme och tröst han gav mitt liv. Och han hade ett jättefint liv. Men sorgen bor kvar i bröstet. Och den får göra det. Så länge det behövs. För att sen övergå i värmande minnen.

1914439 166987011920 3652938 n

Och nu då: Skall återgå till vår virtuella kaffestund med mina kollegor. Saknar dom! 

Tips i dessa hemma-tider: Serien Self Made på Netflix. Verkligen SÅ HIMLA BRA!


Mardrömmar och vårt undermedvetna.

Skrivet av Sofia Donner 10.03.2020 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Härom natten vaknade jag av en riktigt otäck mardröm. Jag satte mig rakt upp i sängen med en puls på säkert 200 och tittade på klockan. 02:20. Det tog ett bra tag för mig att skaka loss den där obehagliga känslan som ligger kvar, och kunna somna om. Som tur var hade Sigge sovit väldigt oroligt så Rasmus hade hämtat honom till vår säng någon timme innan. Och ingenting ger ro i kroppen som att dra sitt lilla barn intill sig och borra in näsan i det där supermjuka håret.

Men när jag väl somnade om, så vaknade jag igen en timme senare av nästan exakt samma dröm. Små detaljer som hade ändrats medan budskapet var det samma. Denna gång var det inte lika lätt att skaka det av sig.

Jag blir väldigt lätt påverkad av mina drömmar. Har väldigt lätt för att älta mig kvar i dem och analysera och fundera. Men jag ser också ett tydligt samband mellan mina drömmar och mina tankar och känslor i vaket tillstånd. Jag drömmer ofta om sådant som jag oroar mig för, eller stressar över. Så jag gissar att kopplingen sitter där.

Hur ser du på dina drömmar? Glömmer du bort dom direkt, eller söker du också en koppling till dig själv? Tror du på sann-drömmar? Tycker detta är ett otroligt intressant ämne och är väldigt nyfiken på hur du tänker.


Fredag hela veckan, please.

Skrivet av Sofia Donner 09.03.2020

Kategorier:

Hur kommer det sig att det alltid är måndag..? Det känns i alla fall så. När jag var mammaledig var alla dagar fredag, mycket bättre ändå. Men här står vi igen - på tröskeln till en helt ny vecka. 

I fredags: var jag till Indigo med Malin och Erica. Erica fyllde 30 i veckan så vi bjöd henne på middag, och samtidigt bjöds min själ på så mycket ny energi. Att livet ändrar när alla har barn är ju en självklarhet, men hur mycket mindre tid man får med sina vänner var jag inte beredd på. Speciellt nu när alla jobbar igen också. Så vi försöker boka in riktig kvalitetstid med jämna mellanrum. Det är värt mer än guld!1I lördags: Vaknade jag upp bredvid detta troll. Barns morgonfrisyrer är nog något av det gulligaste som finns!2

Sedan: Steg vi upp och gick ner för att sjunga för vår 13 åring (!). Vart har 13 år tagit vägen. Älskade, fina, Nitro. Men han börjar bli skruttig nu. Han fick i alla fall tårta (hundpaté) och en oxsvans.3

Efter det: Var det dags för nästa kalas! Min mammas mans mamma (puh) fyllde 90 år. Smörgåstårta och gräddtårta. Ett riktigt lyckat och trevligt kalas! Sigge var uppklädd och redo.4

Vi har också: Varit mycket ute. Vi har som tradition lördag och söndag morgon att gå familjepromenad. En mycket uppskattad grej, av oss alla. 5

Nu: Jobba jobba jobba! Ha en riktigt fin start på veckan!


Dag 3 med torrshampo och hål på strumpan.

Skrivet av Sofia Donner 02.03.2020

Kategorier:

Måndagsstatus: Hade klockan att ringa 06:00 för att hinna tvätta håret. Men när jag kom ner lade jag mig på soffan istället och sov 30 minuter till istället. Så värt! Så - det fick bli dag 3 med torrshampo. Hur länge kan man pusha fram en hårtvätt och leva med torrshampot? Kanske detta får bli ett nytt experiment!

Helgstatus: Nä men riktigt bra! Lördagen gick åt till att greja på hemma (vi har ÄNTLIGEN en vettig ytterdörr) och i söndags besökte vi Ålands konstmuseeum och deras barn-lek-utställning Kollornas värld. Sigge ger den 5 av 5 nappar. Jag ger den 3 av 5. Det hade gärna gått att kunna stänga dörren in till lekrummet. Nu var det mest springa-efter-barnet-ut-i-stora-museet-så-han-inte-river-ner-något-för-en-halv-miljon-euro-stress. Men själva upplägget var bra! Så har ni barn och bor på Åland? Besök gärna!museetI fredags: Var vi ut och åt med Sigges guffar och Monica. Vi gick till Bouquerian som öppnade i somras. En riktig favorit. Dels för att jag älskar smårätter (tapas) men också för att inredningen är helt fantastisk. Väl värt ett besök, det också!biillddSigges guffar Gert är en av hans favoritpersoner. Det värmer mammahjärtat så enormt när andra vuxna frivilligt (inte närmaste familjen) tar in ditt barn och skapar en fin relation till dem. bildigen

Status just nu:bildddd

Nu: Väntar jobbet!
Ha en: SÅ JÄKLA BRA måndag!!


När man ramlar av pinnen.

Skrivet av Sofia Donner 25.02.2020

Kategorier:

Hej! Godmorgon! Hur mår du?

Det blev en liten ofrivillig (men välbehövd) paus från bloggen för min del. Mitt senaste inlägg tog verkligen all min kraft att skriva. Och när det väl var ute så var det så mycket känslor och tankar som behövde bearbetas, i lugn och ro. Men jag är glad att jag skrev det. Och jag är enda in i själen tacksam att så många av er skickade så mycket kärlek. Det gör ont i mig att många av er delar dessa upplevelser och känslor. Men samtidigt är det en värme i att vi aldrig behöver vara ensamma!

Vad har hänt: Vi har kommit långt på bygget! Så roligt! Skall göra ett nytt inlägg och visa dig allt. Rasmus är fortfarande sjukskriven. Sigge går på dagis halvdag tisdag, onsdag, torsdag och ä-l-s-k-a-r det - och jag har fullt upp (och lite till) på jobbet.

I helgen: Var Rasmus och jag på dejt-helg till Sverige. Vi tog två nätter hotell, besökte Uppsala Beer & Whisky mässan, hängde med Sigges gummor och hennes sambo, åt skaldjur i överflöd och bara var. Så otroligt välbehövt! Man är verkligen en bättre förälder, och människa, när man får komma iväg en sväng.

bildabildb

Dagens (veckans, månadens, årets) kärlekskick: Att vakna imorse och se denna taggning på Sevendays instagram. Ord kan inte beskriva hur glad jag blev. TACK!!

bildc

Nu skall jag göra mig redo för dagen. Ville egentligen bara bryta tystnaden och på så sätt göra det lättare att komma tillbaka. Ha en alldeles underbar dag. Viktigast av allt: FROSSA i fastlagsbullar!!


Att bli gravid betyder inte alltid ett barn.

Skrivet av Sofia Donner 03.02.2020 | 13 kommentar(er)

Jag kan säga, med ganska stor säkerhet, att alla tjejer/kvinnor/damer någon gång fått höra meningen: ”Jaha, när kommer det en liten då?”. Vare sig man är 24 eller 34, singel eller gift – så verkar det vara ett otroligt stort intresseområde för övriga runt omkring oss. Hur och när – och om - vi kommer att skaffa barn.

Vi kan gissa att detta är en generationsfråga. Där den äldre generationen, i all sin välmening, inte ser att detta i grund och botten gäller personers allra djupaste integritet. Ett ämne som handlar om något av det finaste som finns – ett barn som blir till – men som kan skapa så otroligt stor skada.

Jag tycker det är dags att detta blir ett mer accepterat och mer högljutt samtalsämne. Jag vill att nya normer sätts upp. Där det inte är okej att fråga någon annan något så privat som deras planer på att bilda familj.

Det finns runtomkring oss. Överallt. Några av mina bästa vänner har helt fantastiska barn, skapade genom provrör, efter långa och svåra vägar fram dit. En annan har fått höra, vid 28 års ålder, att adoption är hennes enda väg till att bli mamma. En tredje har haft två riskgraviditeter med två förtidigt födda små. Vissa har varit gravida, men inte fått ta hem sitt barn. Vissa kämpar ännu. Vissa orkar inte kämpa mer.

Men de har alla en sak gemensamt – de vill bli lämnade ifred av samhället och deras nyfikna frågor.

Att få äran att bli gravid – att få den otroliga gåvan att få bli förälder – är inte alla förunnat. Och i ett redan blödande sår, är det salt i såret att gång på gång behöva svara på frågan: När tänker du skaffa barn då?

Nedan kommer jag att dela med mig av vår resa mot att få äran att ha Sigge i våra liv. Texten är lång, och stundvis besvärlig. Men den är ärlig. Och det är en text jag önskar jag hade hittat när jag satt hemma på badrumsgolvet med blod ner till knäna efter ännu ett missfall.

Så varsågod, du som just nu känner dig mest utsatt, och mest ensam, i hela världen. Det är du inte.

Du är värd hela resan, om igen

Rasmus och jag hade en lång och svår väg fram tills dess att vi blev gravida med Sigge. Inte svårt med att bli gravida - men att behålla en graviditet. Jag fick ett flertal missfall före Sigge kom. Jag tror inte det behövs desto djupare beskrivning i vad upprepade missfall för med sig. Dels gör ett missfall fysiskt ont - men det är ingenting emot den psykiska aspekten av det hela. Det första för med sig sorg. Det andra börjar äta lite av din själ. Det tredje orsakar panik. Och det fjärde.. Ja, ni förstår. Vi lämnar den biten till en annan gång.

Vi fick dock otroligt fin vård, längs hela vägen. Det är en stor och viktig del i det hela. Vi fick direkt träffa en läkare på gynekologiska polikliniken här i Mariehamn som var väldigt mån om att hjälpa oss reda ut det här. Vi fick genomgå en lång rad tester, båda två. Och jag lade allt mitt hopp i att det skulle finnas en medicinsk lösning. Att detta inte bara skulle vara ”otur” eller ”kroppens sätt att rensa bort det som inte skulle ha blivit bra”, som vi fick höra många gånger längs vägens gång. Att ständigt gå runt och analysera vad som är fel på dig, gör vilken människa som helst tokig till sist.

Men alla tester kom tillbaka negativa. Det fanns inget fel på någon av oss. Friska, fertila och medicinskt korrekta. I de allra flesta fall är detta exakt vad man vill höra en läkare säga. För mig var det början på ett långt, svart, mörker. Fanns det ingenting medicinskt fel så fanns det ju inte heller någonting de kunde göra för att hjälpa oss. Detta var i maj 2017. Efter 4 journalförda missfall (där graviditeten hunnit konstaterats vid sjukhuset) och jag vet inte hur många tidiga, som kommit efter bara några dagar.

När vi lämnade detta läkarbesök och satte oss i bilen kom den där berömda väggen emot och jag kände i hela min själ att jag inte orkar med detta mer. Efter mycket tårar och långa diskussioner bestämde vi oss för att lägga vår ”skaffa barn plan” på hyllan ett tag. Sommaren kom emot oss och jag ville njuta av semester, sol och bara få vara. Den där längtan några dagar före beräknad mens hade blivit till en ångest som började redan efter att föregående mens hade slutat. Jag var konstant orolig och stressad och rädd. Jag hade fastnat i en virvelvind där hela mitt hjärta skrek efter ett plus på teststickan, medan en lika stor del var livrädd för vad det betydde. Jag var trött. Så trött. Det var vi båda.

Men trots detta kunde jag inte släppa det helt. Någonstans inom mig kände jag att läkaren hade fel. Det kunde inte vara så kallblodigt orättvist att det bara var ödet som bestämt det här. Så jag började läsa på. Och inte på alla dessa familjeforum där ute. Jag rekommenderar absolut ingen som är gravid, vill bli gravid eller just skall föda att läsa runt på sidor så som familjeliv eller liknande. Man blir mörkrädd. Hur som helst. Jag började läsa läkartidskrifter. Söka på forskningar. Pratade med barnmorskor. Och till sist kom jag i kontakt med en missfallsexpert i Åbo. På en privatklinik. Vi bokade direkt tid, och fick komma dit i juli. Hon läste igenom våra journaler, undersökte mig och sade att det fanns ett test dom missat att ta på Åland. Ett test som otroligt sällan visar något, men om det är positivt så kan det vara förklaringen till allt. Det skulle ta 6-8 veckor att få svaren. Nu kunde jag slappna av och känna att allt var okej. Nu hade vi gjort precis allt vi kunde.

3 veckor senare, lördagen den 12 augusti 2017, fick jag ett nytt plus på stickan. Helt oförberett denna gång. Och likt de senaste gångerna så stängde jag av och tänkte ”jaha”. Vi kontaktade sjukhuset och jag fick åka till labben och få graviditeten bekräftad med ett blodprov. Eftersom jag har en blodproppsbenägenhet efter att ha fått en blodpropp av mina p-piller i tonåren, så sattes blodförtunnande sprutor in. En i magen, varje kväll. Och de skulle fortsätta tas hela graviditeten. Om den fortsatte, det vill säga. Jag åkte in för att ta samma prov varannan dag för att följa med och se att hCG hormonet steg. Jag gick väl lite motvilligt med på det. Jag hade ju bestämt mig för att det räckte med prover och tester nu. Men jag åkte dit. Och jag åkte dit två dagar senare. Och ytterligare två dagar senare. Och varje prov visade att hormonet steg, och en graviditet växte fram. Några veckor passerade och mitt i allt var jag i vecka 7. Det var dags för ett tidigt ultraljud.

Det tidiga ultraljudet, som för många blivande föräldrar är den där magiska stunden då hela deras värld ställs om – då du för första gången får höra det där lilla tickande ljudet av ett hjärta som slår – var för mig en mardröm. Jag ville inte höra. Det skulle bara ta mer ont då, när det senare inte finns kvar. Jag var så känslomässigt avstängd så det idag skrämmer mig. Rasmus, som var lika rädd själv, gjorde allt i sin makt för att jag skulle tänka positivt. Men det gick inte. Att glädjas, eller hoppas, tog helt enkelt för ont.

När undersökningen var klar, som för övrigt hade gått väldigt bra, berättade läkaren att hon hade fått svaren från de prover vi tagit vid privatkliniken i Åbo. Mina tester var fullt normala. Men inte Rasmus. De visade att han hade en balanserad translokation. Nu tänker jag inte göra det här inlägget medicinskt. Den som är nyfiken får googla. Men kortfattat, i vårt sammanhang, betyder det att hans kromosomer är felplacerade (men balanserade, vilket är orsaken till att han inte har några fysiska men) men vid skapandet av ett nytt liv, en ny kromosomuppsättning, kan det gå väldigt fel och det foster som skapas har så svåra kromosomavvikelser att det inte blir ett livsdugligt foster. Det betyder också att då fostret klarar sig, så kan ändå ha betydande kromosomavvikelser. Eller vara fullt friskt men normal kromosombildning. Fifty fifty, lixom.

Så. Där satt jag nu med det jag hade önskat från första början. En medicinsk förklaring. Och jag hade aldrig tidigare önskat något så mycket, som jag just då önskade att vi inte hade fått något svar alls. Nu skulle det alltså utredas om vårt blivande barn hade omfattande kromosomskador. Jag minns det som det var igår. Jag drog in andan, och jag andades inte ut före Sigge låg i mina armar 7 månader senare. Jag stängde av. Helt och hållet.

Vi skickades till Åbo och fick göra KUB-testet precis som alla andra. Vi fick även träffa genetikexperter som förklarande lite mer detaljerat vad allt betydde. De rekommenderade ett fostervattenprov i vecka 16. Här minns jag att det började bli för mycket. Mödrarådgivningen kopplade in en psykolog som följde mig resten av graviditeten. (Helt fantastiskt var det!). Jag kunde inte bearbeta det faktum att jag, som var så livrädd för ännu ett missfall, var tvungen att göra en undersökning som hade en viss risk för att framkalla just ett missfall. Det krävdes många, och långa, samtal med både läkare, psykologen och Rasmus innan jag gick med på att boka tiden.

Under den här tiden hade jag också börjat må så fruktansvärt illa, och var sjukskriven för akutillamående. Jag kräktes 5-6 gånger per dag, och fick läggas in på dropp några gånger när kroppen var helt tom. Så krafterna att börja ställa in sig på ett fostervattenprov fanns inte.

Men vi tog oss till Åbo. Provet i sig var inte så farligt som jag trodde. Det gör väl vem som helst lite kallsvettig att veta att man skall få en stor (!) nål inkörd i magen. Men det kändes faktiskt inte så mycket. Jag skulle vila resten av dagen, och vi skulle ta kvällsbåten hem till Åland igen. Ombord på båten blev det mitt i allt blött i trosorna. Läkaren som tog provet hade förvarnat mig för att det kan vara extra mycket flytningar efteråt. Nästa morgon fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte. Till sist ringde jag in och blev ombedd att genast ta mig in till gyn polikliniken. Efter vad som kändes som fyrtiotvå långa år kom domen: Jag läckte fostervatten efter provet. Den där 1% chansen som alla så vackert hade lovordat mig att inte skulle ske. Jag skrek. Och jag skrek och jag skrek och jag skrek. Vad var det för liv jag levde? Hur kunde allt detta hända mig? Hända oss? Hända mitt barn? Jag lades in, och följdes upp flera gånger per dag. Dag 3 kom stunden jag kommer minnas föralltid. En läkare kom in tillsammans med en sjuksköterska. Jag frågade hur det ser ut. Hur det verkar. Och hon svarar: ”Jag kan inte ge dig några garantier för att det här kommer gå vägen”. Jag försökte ringa Rasmus men jag fick inte tag i telefonen för mina händer skakade så. När han väl kom till sjukhuset så började vi båda gråta. Och jag tror att vi grät en vecka i sträck.

Men varje undersökning visade att min kropp klarade av att producera den mängd fostervatten som jag tappade. Efter några dagar fick jag åka hem, dock helt sängliggandes. Jag skulle själv kolla med hjälp av en speciell sticka om jag fortsatte läcka fostervatten. Och det avtog. Sakta men säkert. Dag för dag. Efter två veckor var faran över och jag fick börja röra mig igen. Faran fysiskt var över. Faran psykiskt hade bara börjat. Detta var i vecka 20.

I samma veva började även illamåendet lätta. Jag minns att jag kände mig så lurad. Jag hade hört så mycket om graviditetsillamåendet. Att de flesta har det i början. Att det ger med sig i vecka 12, senast 14. Ingen hade nämnt att man kan kräkas så mycket enda fram till vecka 20. För vissa till och med ännu längre. Jag var så trött. Så slut. Så matt. Och vi hade hälften kvar.

Och här kom vändningen. Ett samtal från Åbo av en läkaren som på knagglig svenska meddelade att alla svar från fostervattenprovet hade kommit. Allt såg bra ut. Det var en fullt frisk pojke som låg i min mage. Som växte som han skulle, och som mådde alldeles prima. Jag ringde Rasmus, men han hörde inte vad jag sa för jag hulkade så mycket av gråt. Det var över nu. Hela världens tyngd över min bröstkorg var över nu. Efter detta samtal lade jag mig ner och sov, och jag sov 16 timmar i ett sträck. När jag vaknade bestämde jag mig för att ta kontrollen nu. Resten av graviditeten skulle vara MIN.

Jag fortsatte gå hos psykologen. Trots de fantastiska nyheterna så var det mycket kvar att bearbeta. Det är först nu, snart två år sedan han föddes, som jag med klara ögon kan se hur dåligt jag mådde. Hur tufft vi hade det. Och hur tacksam jag är över all hjälp vi fick.

Sigge kom ut tre dagar efter beräknad dag, med igångsättning. Jag fick den sista månaden gå över till två sprutor i magen om dagen, och jag som egentligen är nålrädd började svacka igen. Illamåendet hade kommit tillbaka. När jag sedan började gå över tiden togs ett snabbt beslut att sätta igång mig. En fantastisk läkare tyckte att jag skulle slippa detta nu.

Som avslut på en grym och tung graviditet var förlossningen magisk. Tyvärr kunde jag inte, på grund av allt blodförtunnande i min kropp, få epidural. Så jag fick bara lustgas. HEMSK smärta. Men det gick bra ändå. Med stöd från världens bästa team, och världens bästa blivande pappa. Jag kan skriva ett skilt förlossningsinlägg, så får ni lite pepp. Och det är ingen myt. Det är inte kliché. Så fort jag fick upp Sigge på min mage så släppte allt. Allt var borta. Allt hade varit värt det, hundratiotusen gånger om.

Men faktum kvarstår, att vi fortfarande på grund av min mans kromosomavvikelse, inte vet om vi kommer kunna få fler barn. Om vi hade tur, och Sigge är ett mirakel. Och även om vi inte vill något mer än att kunna ge honom ett syskon, är det något vi inte tar förgivet – och i så fall ser som en otrolig välsignelse någon dag. Och fostervattenprov kommer vi att måsta göra igen i så fall. Inte jätteroligt, med facit i hand.

Så hur känner jag, när jag titt som tätt får frågan: Såå, när kommer det ett syskon då? Jag tror inte jag behöver svara på det. Det bränner inombords. Skillnaden nu är att jag känner mig mycket säker i allt dethär, än innan Sigge kom. Nu svara jag rakt och kort till alla som frågar: ”Vi vet inte om vi kan få ett till, men vi hoppas!” Oftast får det svaret inte några följdfrågor.

Och detta inlägg är inte riktat som ett ”buhu, det är så synd om mig” inlägg. Tvärtom. Det är en hyllning till oss kvinnor. Allt vi kan gå igenom, och fortfarande stå upp. Det är ett inlägg om att aldrig ge upp. Stå upp för sig själv. Och en önskan om en ökad medvetenhet där ute. Att vara gravid, att bli gravid, är inte som ett rosa-glittrigt instagramkonto med vackra magbilder i spetsunderkläder. Inte för väldigt många av oss, i alla fall. Verkligheten är inte alltid en bubbla av lycka och kärlek. Men du klarar det ändå. Din verklighet är lika mycket värd som den på instagram.

Allt mörker har ett slut, på ett eller annat sätt.

STOR KRAM!


Att vara mamma till ett dagisbarn.

Skrivet av Sofia Donner 31.01.2020 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Så - denna vecka har varit Sigges inskolningsvecka på dagis. Jag tog måndag förmiddag ledigt så vi båda kunde vara där första dagen - resten av veckan har Rasmus varit där. Och jag tror bara en mamma kan förstå känslan i hjärtat när ditt barn, din lilla bebis, öppnar grinden till dagisgården och traskar in. Hur ont det tar, att tiden gått alldeles för fort, och hur lycklig man blir över ännu en milstolpe att få glädjas åt.

Hur det har gått? För bra för att mitt hjärta skall tycka att det känns okej. Succé kallade pedagogerna det för. Han struntade helt i om vi var där eller inte. Gav sig rätt in i en lek. Tog direkt pedagogernas hand. Och gallskrek när det var dags att åka hem. Jag känner en sådan enorm stolthet över Rasmus och mitt föräldraskap. Att vi lyckats skapa en trygg, självständig, utåtriktad liten människa som älskar nya människor och tar allting med ro. Samtidigt som jag gråter inombords. Han är så stor nu. Han är sin egen individ. Men sina egna behov, och nu också sin egen lilla vardag. Jag var inte beredd på alla dessa känslor!

Framåt: Han kommer gå på dagis tre dagar i veckan, tisdag-torsdag, kl 9-15. Vi känner att det är lagom såhär i början. Och jag är tacksam att vi har den möjligheten, att ha honom delvis hemma. Rasmus kommer till en början ta både måndag och fredag hemma, och lite senare i vår tar jag fredagarna.

Viktigt: Jag har märkt under min tid som mamma att just dagis och dagisstart är ett känsligt ämne. Många har väldigt starka åsikter. "Man skall vara hemma tills barnen fyller tre. Man skall inte göra si, man skall inte göra så." Men jag känner att det är varje familjs egna individuella behov som styr. Det kan vara ekonomiskt. Det kan vara socialt. Det kan vara vad som helst. Försök att aldrig döma en annan familj. Fokusera istället på att alla val ni gör, i er familj, passar er och känns bra för er. Vi alla, absolut allra flesta, gör så gott vi kan! :) 

Sprid lite mama-love!

Dagiskillen som är djuuuupt inne i Barbapappas värld..5ADA93EA 2FBD 4966 8D77 0E6D3B19B006

På tal om annat så upptäckte Sigge klistermärken igår.. Hur sött!? Han satt hur länge som helst och klistrade av och på dem på sina små ben.EA878D06 E58D 4024 8DFA 9F1DC767CE64