Min tredje förlossningsberättelse.
Det känns nästan lite sorgligt att sitta här för att skriva ner denna förlossningsberättelse. Du som följt mig ett tag vet ju att jag är lite kär i våra förlossningar, och denna var den absolut bästa! På alla sätt och vis. Och genast blev det en liten sorg i mig att det var vår sista. För jag är 110 % klar med barn nu. Klar med att vara gravid (för det är långt ifrån min favoritsak). Och jag är så så tacksam över de tre skatter vi har. Men när det kommer till just förlossningarna, känner jag mig så långt ifrån klar. Jag vill få uppleva många till! Det är det absolut mäktigaste jag har varit med om, och jag vill få känna den där känslan när bebisen läggs upp på ditt bröst om och om och om igen.
Men nog om det - du vill ju såklart veta hur denna gång gick till.. Håll i hatten, here we go!
Jag hade veckan innan han kom (från v 36) haft väldigt mycket förvärkar, och var in på kontroll varannan dag för att se att bebisen mådde bra. Både läkaren och vi var överens om att han gärna fick stanna inne ett litet tag till (detta var söndag). Veckan gick långsamt och värkarna kom och gick, men kändes absolut inte som förlossningsvärkar så jag var inte jätteorolig.
På fredagen efter (29.10) var vi inne på kontroll kl 12. Nu var vi inne i vecka 37, och läget var lite mer avslappnat. Dom kollade med CTG att bebisen mådde bra (vilket han gjort hela tiden), och kollade status på mig. Ingen aktiv förlossning. Men vi bestämde ändå att på medicinsk väg stanna värkarna och hoppas på att vinna en vecka till. Så jag bokades in på en så kallad sovdos samma kväll (då måste man bli övernatt på avdelningen på övervakning). Det kändes som en bra plan. Rasmus och jag åkte till S-market och handlade till helgen och åkte sedan och unnade oss sushi. Vid 14:30 släppte Rasmus av mig hemma för att åka och hjälpa en kompis en stund innan han skulle hämta barnen från Farmor och Farfar. Jag började packa inför min övernattning på avdelningen, och tog det bara lugnt. Kl 14:45 bara SMALL det till i magen. Och på 2-3 minuter hade jag fulla förlossningsvärkar. Vi hade visserligen blivit varnade för att det kommer gå väldigt snabbt denna gång, gå både Sigge och Melkers förlossningar varit snabba - men dethär gick för snabbt! Ringde Rasmus och typ skrek att han hade 5 minuter på sig att ta sig hem - men, han var TJUGO minuter bort. Jag insåg rätt snabbt att jag inte hade 20 minuter. Så jag ringde Rasmus föräldrar (våra grannar). Hans pappa kommer rusandes och vi slänger oss i bilen och Rasmus möter oss på vägen varav dom byter bil och Rasmus och jag fortsätter in till sjukhuset. (Lite annorlunda att ta värkar med svärfar att hålla i handen, hahah - men det gick fint!). Väl på sjukhuset mötte två barnmorskor upp oss vid ingången och rusade iväg med mig. Sedan gick allt himla snabbt. Jag minns att jag bad om epidural - eftersom jag inte haft det med varken Sigge eller Melker var min stora önskan att få uppleva en förlossning med full smärtlindring. Men barnmorskan bara tittade på mig med stora ögon och svarade "too late för att få epidural, men precis just ska du få ditt barn." Lite lustgas hann jag andas in. .Jag har även vad dom kallar väldigt sega hinnor (vattnet går inte av sig självt utan hinnorna behöver tas sönder med nål) - så hon berättade att hon skulle ta hål på den nu - och ja, 9 minuter efter att vattnet gick var han ute. Helt perfekt med 3700 gram och 51 cm (så extremt tacksam att han valde att kika ut tidigare än tänkt. Han hade ju varit enorm om jag gått nästan 4 veckor till, huh.)
Helt galet, nu i efterhand. Det gick så fort så när jag fick upp honom på bröstet så förstod jag inte ens att han var ute. Och bara för att det går snabbt, gör det ju inte mindre ont. All samma smärta blir bara koncentrerad på en kort period, vilket är fruktansvärt! Men - denna gång kände jag mig helt med i svängen. Mycket säkert för att man vid tredje gången kan och förstår förloppet. Men jag kände mig helt i kontroll över situationen. Jag kände mig stark och redo. Jag litade på min kropp och barnmorskan - och Rasmus som var helt fantastisk. Och även fast det gick så snabbt hann kroppen precis med och jag behövde varken sys eller plåstras om. Några timmar efter var kände jag mig helt återhämtad och var redo att åka hem. Oslagbar känsla!
Så ja. Denna gång är det inte mycket till förlossningsberättelse när ingenting egentligen hann hända mer än att ungen kom ut. Inte heller hann vi ta alla fina bilder som vi hade planerat (inte en enda togs). Men allt gick strålande och alla mådde bra och här är han med oss nu! Och jag hade en fantastisk upplevelse!
Så till dig som väntar barn - jag är väldigt avundsjuk på vad du har framför dig! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du får samma GIRLPOWER känsla där du och din fantastiska kropp samarbetar och du är den som styr skeppet!
STOR KRAM!!
Sista bilden på magen när vi var inne på kontroll.
Då trodde jag vi skulle ha flera veckor tillsammans ännu, magen och jag. Men det blev bara några få timmar.
3 veckor med lillebror och RS jäkelskap!
Hej hej hallå - igår blev vår nyaste familjemedlem (som ännu är namnlös, yes) hela 3 veckor. Så fort, så fort det går! Men, sedan söndag förra veckan har vi bott på barnavdelningen här - då han mot alla jäkla odds dragit på sig RS viruset. Han är trots allt i rätt bra skick (om man tänker på hur livsfarligt viruset är för småbarn) men behöver stöd med andningen och hjälp att få ut allt slem som bildas. Och jag kan inte för allt i universum förstå hur detta har hänt..!? Det är ju ofta som när man kommer hem med en nyfödd så är huset fullt hela tiden av besökare - men just för att vi vet hur allvarligt RS läget är i år, så har vi typ levt helt isolerade. Sigge har inte varit på dagis. Ingen med barn har fått komma på besök.. Och ändå! ÄNDÅ hittar det där jäkla pissviruset oss. Och honom! Blir tokig!! Men - det hjälper inte att vara arg på situationen. Han kommer att bli bra, och snart är han hemma igen!
Och med detta avslutar jag: HÅLL SJUKA BARN HEMMA SÅ DESSA SMITTOR FÖRSVINNER!! (den där emojin som hjärnan exploderar på)
(Här skulle jag egentligen vilja lägga en bild på vår så himla gulliga lilla bebis, men vi är överens här hemma om att aldrig lägga upp bilder offentligt på barnen när dom är sjuka. Där går någon sorts integritets-gräns känner vi. Men så fort han är bättre och bortkopplad från alla apparater så ska jag bildbomba er med bebisgos!)
Nu i helgen bor Rasmus där med honom - och jag passar på att suga åt mig av kvalitetstid med mina två större älsklingar. Så välbehövt efter så många dagar isär! Idag var vi på tumis (tremis..?) till stan och Sigge fick lämna önskelista åt Tomten. Succé! 
Måste bara säga.. SÅ SKÖNT nu när dessa två börjar växa ikapp varann lite mer. Och Melker inte är en "bebis bebis" längre. Nu har dom så mycket mer utav varann och kan i små stunder leka tillsammans. HIGH FIVE i mammahjärtat!
Nu: Är det dags att laga mat. Ska sedan, när nästa lugna stund kommer, sätta mig mer och skriva förlossningsberättelsen! Fortfarande helt KÄR i den. Förlossningen alltså!
En småbarnsmammas dagbok
Under våren fick vi förfrågan om att medverka i ett radioprogram för Ålands radio. Idén gick ut på att vi (jag) skulle få låna en bandspelare i en månad, och under den tiden spela in tankar och funderingar gällande livet som småbarnsmamma. Min första spontana tanke var NEJ ABSOLUT INTE! Puh, blev svettig bara av tanken. Det var så mycket med Melkers alla kontroller så jag kände att en sak till skulle tippa mig över kanten. Men, när idén hade lagt sig lite så såg jag det som en bra chans att få "prata av" mig lite. Och faktiskt berätta lite mer om livet som småbarnsmamma - och livet som mamma till ett hjärtbarn. Under denna månad fick vi även reda på att lillebror var på väg, och jag fick en chans att reda ut mina tankar kring det.
Nu är resultatet publicerat, och jag tänkte att jag även skulle dela det med er. Istället för att alltid bara läsa texterna här, så kanske detta ger lite mer liv till bloggen. Med ett inslag av lite mer "live" känsla.
Såhär beskriver radion programmet:
"I våras lånade vi ut en bandspelare till Sofia Donner.
Under en månad spelade hon in en ljuddagbok om sin vardag som småbarnsmamma där det ryms treårstrots, renoveringskaos och frustration över matkassar som ska plockas upp - men också sjukhusbesök som en konsekvens av sonen Melkers tuffa start i livet. Melker föddes med två hål i hjärtat och var bara fem veckor gammal när han fick hjärtsvikt.
Hur hanterar man det som förälder? Vad har man för förväntningar på sin omgivning när man plötsligt befinner sig mitt i ett trauma? Och hur reagerar man när man mitt i det här får veta att ett tredje barn är på väg?"
Du hittar programmet här: https://alandsradio.ax/dokumentar/smabarnsmammas-dagbok?fbclid=IwAR264W04OpaKYkzGNYiLCzv9KGVFvJWD94rdHiuk2k4gmsyD6GCMrIa7q1w
Lille-lillebror är här!
Hej! Hemskt mycket jättemassa hej!
Här har det gapat tomt ett tag. Men jag hade på känn att lille-lillebror (som Sigge kallar honom) skulle komma innan BF (som var 15.11), så jag gick lite in i min egna bubbla innan det. Och yes, rätt hade jag. (Eller vi, ingen trodde väl han skulle hålla sig inne tiden ut). 3 veckor innan gjorde han en extremt snabb entré.
Fredagen den 29.10 kl 17:24 kom han äntligen ut till oss - vår lilla Halloweenbebis.
Jag ska återkomma med förlossningsberättelsen. Men just nu ville jag bara säga hej. Här är han! Vi mår alla jättebra! Han är idag 9 dagar och livet som 3barns familj börjar sakta kännas som det nya normala. Jag mår jättebra! Hade en superbra förlossning och kände mig redan dag 2 helt återställd. Nu njuter vi mest av att ha Pappa hemma med oss (och Sigge hemma från dagis). Vi tar korta promenader, sover, myser, ser på filmer och bara lär känna vår nya (ännu namnlösa), väldigt harmoniska och lugna familjemedlem.
Sigge har tagit det hela bättre än vi hade kunnat önska. Han är så omhändertagande och kärleksfull mot den lilla. Melker är också jätteglad, och vill ständigt pilla och peta på sin lillebror. Dock är det nu man märker att 13 månader mellan dom är lite svettigt - Melker har ju noll förståelse för att han är liten och ömtålig. Så man får konstant passa att han inte sätter sig på honom, lägger en leksak över honom eller petar ut hans ögon.. eheheh.. Meeen, vi lär oss alla!
Nu ska jag återgå till min nya post i soffan - amningshörnet!
Hej bebisbubbla!!
Helgernas helg!
Jag kan inte minnas senast när jag vaknade med så mycket energi som idag. Är tankad till max efter helgernas helg! Min fina vän och hennes familj som numera bor i Stockholm kom fredag kväll, och åkte söndag kväll. Och vi har verkligen maxat tiden tillsammans efter nästan 2 år isär på grund av pandemi-jäkelskapet! Och det var som om vi hade setts igår. Precis sådär som det ska vara. Hela min själ känns som en varm, gosig, filt runt min kropp efter deras besök. Hennes dotter är 2 månader yngre än Sigge också, så ni kan ju gissa hur roligt dom har haft. Älskar extra mycket när vänners barn blir mina barns vänner. Det är så, så, fint!
Vi passade även på att ha dop för Melker, då hon är den givna gudmodern. Ett privat, litet, dop hemma i vårt vardagsrum med bara närmaste familjen och gudföräldrarna. Så personligt och så fint! Och Melker älskade att ha alla samlade runt sig. Såklart dock så var han och krashade ner i klinkersgolvet i hallen en timme innan dopet - så han fick en fin liten fläskläpp.. Meeeen, sådant som händer!
Utöver detta har vi fixat Halloween pumpor, grillat marshmallows på gården, ätit och ätit och ätit, sett på barnfilmer, badat i buddelpoolen - och Janina och jag passade även på att dra in till stan på lördagskvällen och dricka några alkoholfria drinkar tillsammans med Lynn. Jamen du hör ju - hur kan man annat än vara fylld till bredden med energi..?
Och det bästa av allt..? Även Janina väntar en till bebis!! Det är 10 veckor mellan våra små - och jag kan inte vänta på att dom ska få träffas på utsidan! Detta är andra gången nu som jag får vara gravid tillsammans med en kompis, men som avståndet och pandemin tagit bebis-hänga-tiden ifrån oss. Jag vet, pandemin har drabbat precis alla. Och i det stora hela är det ingen stor sak. Men det blir ju ändå en sorg. Med Melker väntade Elina sin Theo samtidigt (det är 10 dagar mellan dom) och jag såg mammaledigheten som en möjlighet att åka över, bara över dagen, nu och då. Sedan stängdes allt - och ingenting blev som det var tänkt. Och nu väntar Janina sin lilla tjej, och jag hoppas nästa vår är både lättsammare vad gäller pandemin, vaccinationer och möjligheter till att åka hit och dit! Så, snälla! Vaccinera er!
Passade även på att ta upp sista skörden morötter. Hur häftigt är inte det i mitten av oktober? Fick tips i våras om att så just morötterna väldigt tidigt, så hinner man så två skördar. Och mycket riktigt - nam nam nam så gott!
Nu ska jag passa på att reda upp efter lunchen medan Melkson sover, Sigge vilar och tvättmaskinen jobbar för fullt. Vi är nog alla lite socialt bakis idag, så skönt med noll program. I veckan väntar mödrarådgivningen, barnrådgivningen för Melker - och en ansiktsbehandling för mig. Tjoho!
Hoppas du har en härlig start på veckan!
Din partner på förlossningen!
Okej - en liten, liten paniktanke har uppenbarat sig i vår (okej, min) tillvaro. För ett par veckor sedan fick ett par bekanta barn, och mannen var förkyld så han fick varken vara med på förlossningen - eller dagarna på BB. Alltså - ångesten det ger! Och med tanke på att vi verkar vara småförkylda hela tiden nu har jag fått en jäkla oro över att det skulle hända oss. Tänk om Rasmus skulle vara så krasslig att han inte skulle få vara med..!?
Jag tog upp det med vår barnmorska, och hon tyckte det i dessa tider är klokt att ha en plan B. Men, jag har ingen sådan. Det finns absolut ingen annan än Rasmus som jag vill ha vid min sida i en sådan situation. Skulle detta ha varit inför Sigges förlossning (vår första) så skulle jag nog tagit det mer med ro, för då visste man ju inte vad man hade framför sig. Men nu när man vet exakt hur utlämnad man är där i förlossningssalen så ger det mig panik att någon annan än han skulle vara med. Hallå - du bajsar lixom med stor sannolikhet ner dig. Du spricker med stor sannolikhet. Många spyr. Du svettas som en galning. Du är naken, du är under galen smärta.. Du ska nog vara hundrafemtiofem procent bekväm med den personen du har vid din sida då, helt enkelt.
Så, jag började på allvar fundera vem jag skulle kunna tänka mig att ha där. För jag tror inte att det är en självklarhet att den person du skulle vara mest trygg med under en förlossning, behöver vara just din partner. Jag har en vän som inte ville ha sin sambo med, för hon visste att han skulle få total panik under en sådan situation - och det skulle göra henna väldigt stressad. Och det måste ju få vara okej. Det är ju ändå inte din partner som går igenom denna helt galna upplevelse - det är du. Och du ska vara fullständigt trygg, så bekväm man nu kan vara där och då - och framförallt känna dig lugn.
Nej - jag måste nog sova på detta några nätter. Jag vet ju att jag inte vill vara ensam - så kanske det faktiskt är bra att ha en plan B..?
Berätta gärna om du haft någon annan än din partner med dig på din/dina förlossningar. Eller har du gått igenom det själv? Andras tankar i detta är så otroligt intressanta att ta till sig av!
Vecka 35
Godmorgon onsdag, och några dagar in i vecka 35 här. Nuuu känns det som att tiden helt står stilla. Men, Melker kom i vecka 37+4, så det kanske inte är så långt kvar nu.. Spännande!
Igår var vi till barnmorskan och en extra kontroll. Min mage vill typ inte växa alls, och håller sig fortfarande i nedre kanten vilket har varit orsak till en del extra kontroller - men extra ultraljudet nu visar att det är en "över medel" bebis där inne (precis som sina bröder) så jag tar ingen stress över det!
Vecka 30 (vitt) och idag, v 35 (grått)
Fysiskt: mår jag fortfarande oförskämt bra. Den senaste tidens hosta har varit lite väl hård bara.. Inte lätt att hosta lungorna ur sig samtidigt som man har en människa i magen som sparkar dig i njurarna! Har börjat få en hel del sammandragningar nu, som kommer fast jag vilar - så tar det lite lugnt med att "ränna runt" men håller mig ändå igång. Har inte möjligheten heller att ligga på soffan med en 1 åring som just lärt sig gå (svetten rinner) men det känns bara bra - om det är något jag lärt mig efter dessa graviditeter är hur mycket snabbare återhämtningen efter ändå är om man håller igång kroppen! Så, försöker i alla fall!
Jag har med både Sigge och Melker sluppit svullna händer och fötter också, och än så länge ingenting nu heller. Hoppas det fortsätter så!
BB väskan: Ska jag så småningom börja ta itu med också. Denna gång blir den nog himla liten - man behöver ju inte inte mycket med. Bekväma myskläder, gott godis och cola zero. Och min stickning! Och killarnas storebror-presenter. Melker hade en present redo åt Sigge när han kom till BB och hälsade på, och det var väldigt fint och mysigt. Hade du också mindre och mindre med dig för varje barn..?
Förlossningsbrevet: Är klart och inlämnat. Denna gång hade jag inte så mycket att skriva.. Det blir som det blir, oberoende vad man skriver i det ändå. Och jag är öppen för allt. Dock skrev jag att jag önskar bli lämnad ifred med amningen - att vi sköter det själva. STRESS när barnmorskorna kommer in var och varannan minut och ska hjälpa till och drar i dina bröst och fixar och donar.. Puh.. Nä, nu vet jag att fråga om hjälp själv om jag känner att den behövs!
Annars: Känns allt rätt okej ändå. Vi är så redo man nu kan bli. Det enda som saknas är en större bil - men vi har kommit fram till vad vi letar efter och nu bett en lokal bilhandlare kolla runt om dom kan få in en sådan. Återkommer med mer om det när vi hittat den rätta!
Sigge: Har nu börjat intressera sig massor för magen och den lilla där inne. Hans lilla gulliga huvud kryllar med funderingar och frågor. Måste bara dela med mig av mina favoriter som kommit de senaste dagarna:
- Hur kom den in i magen? Har du ätit upp den?
- Hur kommer den ut? Kommer du spy ut den?
- Har den mörkt där inne?
- Vad äter den? Äter den din mage?
- Ser den din navel? Ser den ditt bajs?
- Är det en skölpadda där inne?
Och min absoluta favorit:
- Vad har Pappa då i sin stora mage?
ÄLSKAR att ha en 3 åring i huset. Vill bara suga in mig allt det som rör sig i hans huvud. Vilket magisk värld! Har du några roliga frågor du fått från blivande storasyskon?
Nu: Ska jag lägga på tvättmaskin nummer tre. Är ännu, ett år senare, i chock över hur mycket mer tvätt det blev med två barn i huset. Hur mycket kommer det då inte bli med tre kids..? Puh!
Nu hoppas jag att det inte är många graviditetsuppdateringar kvar innan lillebror kommer - men tänker att vi kör en om 2 veckor igen, i vecka 37 - och sen tar vi nästa när han är här! Håll alla tummar och tår f
Ett hostande hallå!
Hej hej hallå från sjukstugornas sjukstuga! HELT galet alltså vad vi har varit krassliga, hela högen. Det är första gången på våra 7 år tillsammans som Rasmus kommit hem från jobb och blivit hemma på grund av förkylning. Tack och lov har vi sluppit feber och sånt jobbigt - men hostan! Jag har aldrig varit med om så påfrestande hosta förut. Huj huj huj. Hoppas ni där ute har klarat er. Verkar vara en jäkla massa förkylningar som svevar runt överallt nu!
Annars: Ja, inte mycket. Vi har legat i en stor hög i soffan allihop och sett igenom Disney + typ. Himla mysigt ändå, när alla är lite däckade. 
Hösten: Är officiellt här i och med att jag tömt växthuset och tagit in de sista små tomaterna som kämpat på där ute. Alltid lika vemodigt tycker jag.. Visste du att om du lägger omogna tomater bredvid några äppel på ett fat, så mognar dom snabbt? Bra tips! Dom gula här nedan var en ny sort för i år och vi fick plantan av grannen. Ska ta reda på vad dom heter, för dom var himla goda ska du veta!
Annars 2: Rasmus och jag tog oss ut på en dejt på stan i lördags. Det var riktigt härligt. Oftast (eller ja, typ alltid) när vi har barnvakt så är det för att vi ska iväg på något (fest, middag etc) så det var jäääätteskönt att bara vara vi några timmar. Vi har ju båda en väldigt stark kärlek till skaldjur - så skaldjursbuffé på Brasseriet i Mariehamn var pricken över i:et. SÅ gott!
Graviditeten: Löper på. Vecka 35 idag, så ska sammanställa en större uppdatering under veckan! Bara 3 veckor kvar nu då om han tänker köra samma race som Melker! Spännande!
Annars 3: Har jag fått ett sådant jäkla sug efter sushi! Och ja ja, jag vet. Det råder så delade meningar om sushi och graviditet, och jag anser att riktigt färsk sushi nu och då gör noll skada. Så det unnar jag mig just nu. När Rasmus är på jobb. För han slukar sushi som andra dricker vatten typ, så det blir aldrig något kvar åt mig.. (okej okej det blir det ju nog).
När Sigge var nyfödd på BB så var Rasmus efter pizza åt oss. När Melker var nyfödd så ville jag ha chark och ost. Men denna gång tror jag nog att det blir sushi han får åka och hämta. Nog för att vår mat här på sjukhuset är jättebra (!!!), men det är ändå så mysigt med lite take away där i sjukhussängen..
Nu: Ska jag krypa ner i soffan bredvid Sigge tills Melker vaknar och sedan ska vi till stan en sväng. Mina airpods, min käraste ägodelar, har gett upp efter mångårig trogen tjänst - så det måste åtgärdas. Inser nu att detta måste vara ett av historiens mest informativa inlägg - men det återspeglar både min ork och gravidhjärna rätt bra just nu. Så hej jag bjuder på det!
Nej, nu.. Hoppas du har en riktigt fin fortsatt måndag! Och HEJ oktober - månaden som är full med Pumpkin Pie (BÄSTA!) och Sigges favorit: Halloween!
Melker 1 år! <3
Hipphipphurraaaa för vår älskade, älskade, älskade Melker idag! Ett år - jag kan inte för allt i världen förstå det. Det har, utan tvekan, varit det mest intensiva, känslomässigt kaotiska, upp och ner varvade året i mitt liv. Men det har också varit ett av dom absolut bästa. Hur det går ihop vet jag inte - men det gör det nu bara.
Tänk att det redan har hunnit gå ett helt år sedan vi låg på BB med vår då ännu namnlösa lilla skrutt i famnen. Så nyförälskade och omtumlade, sådär som man bara kan vara precis efter en förlossning. Lycklig, utmattad, ångestladdad, orolig och sprängfylld med kärlek. Då ännu helt ovetandes om vilken resa vi skulle göra tillsammans med honom. Och jag är idag SÅ tacksam att vi inte visste då. Att våra första dagar tillsammans som en familj på 4 fick vara utan oro och sorg. Vi får ofta frågan om det hade varit enklare att veta från start att han skulle bli så sjuk, och behövde opereras. Och svaret är absolut inte! Det blev precis så som det var menat att det skulle bli.
Men nu, 365 dagar senare - är det lätt att se tillbaka och fasta där. Det har jag gjort de senaste dagarna. Ett grått litet argt moln har hängt över mig och följt mig överallt. Ur balans, kan man verkligen kalla det. En bitterhet över all den mysiga bebistid som vi ändå gick miste om. De där stunderna hud mot hud i soffan framför Netflix, som vi istället spenderade på en hård stol med handen genom gallret till hans sjukhussäng. Det gör mig arg. På vem eller vad vet jag inte. Och om man inte har någon, eller något, att rikta sin ilska mot - pyser den ut överallt annanstans istället. Och det blir tungt. För alla.
Så jag väljer idag, på den dag som firar och markerar att vi fått ha Melker i vårt liv ett helt år, att släppa det som varit. För här på golvet sitter nu en fullt frisk, så stark, så glad och så otroligt trygg liten människa. Han ser inte tillbaka, han bara fokuserar fullt på nuet och att ständigt utvecklas framåt. Så varför ska jag gå miste om det, genom att sitta och se i backspegeln? Nej. Vi lämnar det där nu.
Så grattis, min stora kärlek! Du är bara ett år och redan min allra största idol. Vi älskar dig mer än ord kan beskriva och du kommer för alltid vara den som kom och gjorde vårt lilla gäng komplett. Även fast din pappa är din absoluta favorit, så är du ändå min!
Vår fina, fina duo! Som snart blir en trio - helt galet. Men ser du hur olika dom är? Tycker det är lite spännande hur två barn som ändå är skapta i samma form - kan bli så olika. Ögonfärgen, hudtonen, håret.. Och deras personligheter är precis lika olika. Spännande! Undrar vad trean kommer att bidra med till mixen..?
Höstens make over!
Igår var det äntligen dags för den efterlängtade höstfixen hos frissan. Och jag var faktiskt lite nervös. Har nämligen gått hos samma frissa i säkert 10 år, och ja - ni vet ju, man får en viss relation ändå. Och dom lär känna dig och ditt hår och det du passar i och är bekväm med. Men, för ett tag sedan blev hon långtidssjukskriven och tipsade då om sin kollega som jag gick till två gånger - som nu flyttat till Spanien. Ja, du hör ju. Vilka rackarns stora problem jag har! Såå, var tvungen att kolla runt lite vart vänner och så går - och fick kontakt med en tjej vars instagram var helt i stil med det jag gillar. Okej okej, nu blev det en inledande roman om min frisörkris här, vilket inte alls var meningen. Men vi kör vidare!
I alla fall... Taaadaaaaa!!! Jag är SÅ nöjd. Känner mig 150 gånger fräschare. När Rasmus och jag började dejta färgade jag håret knallrött (tänk Ariel) och jag vet hur mycket han älskade det. Så detta känns som ett lagom litet steg tillbaka mot mer redhead. Ansiktet får också så otroligt mycket mer färg när man tar bort den kalla hårfärgen - välbehövt nu när man ändå går runt och ser ut som ett gråvitt lakan.
Nämenn- nu ska jag städa undan efter lunchkaoset här hemma medan Sigge "vilar" med paddan och Melker sover. Denna helg är det skördefesten på Åland, min absoluta favorithelg på året. Ännu bättre har den blivit sedan vi fick barn - det är en alldeles magisk sak att se när barn upptäcker saker. Förra året åkte vi in till BB natten efter skördefestens första dag, så detta blir Melkers första utanför magen. Så mysigt! Bara Rasmus slutar vid 14 så bär det iväg. Jag ska leta efter havtornssaft, hemlagade karameller och majskolvar. Sigge ska rida på en gris (?) och Rasmus har räknat dagarna från förra året för att äta en av dom berömda Bolstaholmburgarna. Alla har vi våra missons!
Hoppas du får en kanonfin helg! Ut och njut!