DSC 7646 1

Att kissa på en sticka.

Skrivet av Sofia Donner 12.05.2020 | 3 Kommentarer

Kategorier:

Först av allt: Stort tack för all kärlek på förra inlägget. Det är alltid lite nervöst att berätta något så personligt och så stort. Men när jag kikade in på söndag kväll blev jag varm enda ner till tårna.

Det har ju nu gått en ganska lång tid sedan vi själva fick reda på detta. Att vi skulle bli fyra i familjen. Och det var en rätt stor överraskning för oss. På nyårsafton bestämde vi oss för att i år, 2020, är det dags att börja försöka få ett syskon åt Sigge. Vi hade fått ännu ett missfall under hösten. Några dagar efter vårt bröllop faktiskt. Ett väldigt tidigt, och inte planerat. Men det hade väckt en liten längtan i oss, att vi kanske kan bli en till i familjen en dag. Men facit i hand, med tanke på vår historia, så hoppades vi att vi mot hösten i alla fall skulle bli gravida. Föga visste vi att plusset på stickan skulle komma 18 dagar senare. Och jag minns det som igår. Det var en lördag, och vi hade Sigges kusin, och bästa vän, Selma här över natten. Barnen låg i soffan och såg på en film och jag släpade in Rasmus i badrummet och tryckte upp min nerkissade sticka i ansiktet på honom. Vi sade inte så mycket mer, det var varken glädjerop eller sorg - båda visste ju att ett plus på en sticka inte innebär att vi når vårt mål.IMG 8983

På söndagen ringde jag ändå till sjukhuset. Eftersom jag på grund av hög blodproppsrisk måste ha blodförtunnande sprutor genom graviditeten så behövde jag få dem utskrivna. Älskade, hatade, spruta. Över 300 stycken blev det under och efter graviditeten med Sigge. Jag känner en tacksamhet för att dom till stor del är orsaken till att det är möjligt för mig att bära ett barn. Samtidigt som jag känner en sorg över att behöva ta dom. Medlet svider, det blir fullt med blåmärken över hela magen och det tar på psyket att varje kväll bli stucken. Men det är väl en väldigt liten detalj i det hela. För att få dessa utskrivna så bekräftas graviditeten först med ett blodprov. Ingenting dramatiskt här, på söndag kväll stack Rasmus mig första gången och resan var igång.IMG 0702

På måndagen var det dags att ringa gyn. Eftersom jag haft väldigt oregelbunden och lite märklig mens sedan graviditeten med Sigge så kunde vi inte riktigt räkna ut hur långt gången jag var. Jag fick ett väldigt tidigt ultraljud två veckor framåt för att reda ut det. Där fick vi mer svar - allt såg bra ut och 30 september skulle bebisen titta ut. Jag kan berätta att under dessa 2 veckor, fram till första ultraljudet, så tog jag ett graviditetstest varje dag. Först för att kunna lugna mig i att sträcket blev starkare. Och sedan kunna lugna mig i att sträcket inte blev svagare igen. Galenskap, kanske man kan tycka. Överlevnad, kallar jag det.

Det var mycket tankar som rörde sig i huvudet. Jag hade ju bara hunnit vara tillbaka på jobb 2 veckor när vi fick reda på detta. Gick det för snabbt? Var jag redo att knappt ha hunnit få "mitt" liv tillbaka - innan jag återigen skall ställa om och vara mammaledig. Detta betydde att Sigge skulle vara 2 år och 5 månader när syskonet kom. Var han för liten? Han får ju inte gå kvar på dagis om han är under 3 år. Skulle jag orka? Vi visste ingenting om Rasmus arm och sjukskrivning heller. Skulle den hinna läka, eller skulle han vara sjukskriven då ännu. Läkarna hade ju sagt upp till ett år. Hur skulle vi då klara oss ekonomiskt?

Vi kände båda en enorm osäkerhet på alla dessa frågor - och om detta ens skulle gå vägen eller inte, så vi valde att hålla det helt för oss själva. I alla fall i början. Det kändes väldigt skönt också att få landa i detta, bara vi. Vi bestämde att vi berättar för vår närmaste familj när (och om) vi når vecka 8, och passligt nog skulle detta vara på Alla hjärtans dag. Men mer om det lite senare. För mycket hinner hända på väldigt kort tid.

Kommentarer

  • Marie 12/05/2020 1:09pm (16 dagar sen)

    Jag tog extremt många gravtest jag med, vissa perioder tog jag flera ef varandra så var lite dyr kostnad där ett tag tills jag insåg att detta är nog dags att inse att det är så nu att jag då var gravid. Lycka till till er =D

    • Sofia Donner 12/05/2020 1:28pm (16 dagar sen)

      Ja jisses, en billig hobby är det ju inte ;D Men du har så rätt, man behöver komma till den punkten när man känner sig trygg och kan tänka just så: Jag ÄR gravid! <3 <3

  • Fina Christina 14/05/2020 11:51am (14 dagar sen)

    Åh, de där sprutorna ger mig lite ångest. Var tvungen att ta dem 10 dagar efter kejsarsnittet. Jag som aldrig gjort något sådant tidigare, men till sist började det ju nog gå och plötsligt var det över. Tio dagar låter ju fjuttigt med tanke på att du kommer ta dem hela graviditeten. Så roligt det ändå ska bli att få följa er resa här via bloggen.

    • Sofia Donner 14/05/2020 12:07pm (14 dagar sen)

      10 dagar är också mycket - dom är ju inte roliga! Jag kan fortfarande inte sticka mig själv (skäms) så Rasmus får agera sköterska varje kväll! Meeen, vi får väl bara tänkta att dom är till för en bra sak! ;) KUL att du vill följa oss! Har du ett eller flera barn själv?

  • Fina Christina 14/05/2020 9:14pm (14 dagar sen)

    Jag minns att jag var helt i panik när BM kom in och visade åt mig hur jag skulle göra. Men, på något sätt gick det nog ändå. :) Jag har ett barn, en pojke som blev 1 år i slutet av mars. Han föddes i v. 34 med akut snitt men mår bra idag och utvecklas precis som han ska. Vilket är skönt!

    • Sofia Donner 15/05/2020 7:57am (13 dagar sen)

      åh, vilken härlig solskenshistoria! <3 <3 Min vän fick tvillingar i vecka 26, helt otroligt vilken vilja och livskraft det finns i så små människor! <3

Skriv en kommentar