Att kissa på en sticka.

Skrivet av Sofia Donner 12.05.2020 | 3 Kommentarer

Först av allt: Stort tack för all kärlek på förra inlägget. Det är alltid lite nervöst att berätta något så personligt och så stort. Men när jag kikade in på söndag kväll blev jag varm enda ner till tårna.

Det har ju nu gått en ganska lång tid sedan vi själva fick reda på detta. Att vi skulle bli fyra i familjen. Och det var en rätt stor överraskning för oss. På nyårsafton bestämde vi oss för att i år, 2020, är det dags att börja försöka få ett syskon åt Sigge. Vi hade fått ännu ett missfall under hösten. Några dagar efter vårt bröllop faktiskt. Ett väldigt tidigt, och inte planerat. Men det hade väckt en liten längtan i oss, att vi kanske kan bli en till i familjen en dag. Men facit i hand, med tanke på vår historia, så hoppades vi att vi mot hösten i alla fall skulle bli gravida. Föga visste vi att plusset på stickan skulle komma 18 dagar senare. Och jag minns det som igår. Det var en lördag, och vi hade Sigges kusin, och bästa vän, Selma här över natten. Barnen låg i soffan och såg på en film och jag släpade in Rasmus i badrummet och tryckte upp min nerkissade sticka i ansiktet på honom. Vi sade inte så mycket mer, det var varken glädjerop eller sorg - båda visste ju att ett plus på en sticka inte innebär att vi når vårt mål.

På söndagen ringde jag ändå till sjukhuset. Eftersom jag på grund av hög blodproppsrisk måste ha blodförtunnande sprutor genom graviditeten så behövde jag få dem utskrivna. Älskade, hatade, spruta. Över 300 stycken blev det under och efter graviditeten med Sigge. Jag känner en tacksamhet för att dom till stor del är orsaken till att det är möjligt för mig att bära ett barn. Samtidigt som jag känner en sorg över att behöva ta dom. Medlet svider, det blir fullt med blåmärken över hela magen och det tar på psyket att varje kväll bli stucken. Men det är väl en väldigt liten detalj i det hela. För att få dessa utskrivna så bekräftas graviditeten först med ett blodprov. Ingenting dramatiskt här, på söndag kväll stack Rasmus mig första gången och resan var igång.

På måndagen var det dags att ringa gyn. Eftersom jag haft väldigt oregelbunden och lite märklig mens sedan graviditeten med Sigge så kunde vi inte riktigt räkna ut hur långt gången jag var. Jag fick ett väldigt tidigt ultraljud två veckor framåt för att reda ut det. Där fick vi mer svar - allt såg bra ut och 30 september skulle bebisen titta ut. Jag kan berätta att under dessa 2 veckor, fram till första ultraljudet, så tog jag ett graviditetstest varje dag. Först för att kunna lugna mig i att sträcket blev starkare. Och sedan kunna lugna mig i att sträcket inte blev svagare igen. Galenskap, kanske man kan tycka. Överlevnad, kallar jag det.

Det var mycket tankar som rörde sig i huvudet. Jag hade ju bara hunnit vara tillbaka på jobb 2 veckor när vi fick reda på detta. Gick det för snabbt? Var jag redo att knappt ha hunnit få "mitt" liv tillbaka - innan jag återigen skall ställa om och vara mammaledig. Detta betydde att Sigge skulle vara 2 år och 5 månader när syskonet kom. Var han för liten? Han får ju inte gå kvar på dagis om han är under 3 år. Skulle jag orka? Vi visste ingenting om Rasmus arm och sjukskrivning heller. Skulle den hinna läka, eller skulle han vara sjukskriven då ännu. Läkarna hade ju sagt upp till ett år. Hur skulle vi då klara oss ekonomiskt?

Vi kände båda en enorm osäkerhet på alla dessa frågor - och om detta ens skulle gå vägen eller inte, så vi valde att hålla det helt för oss själva. I alla fall i början. Det kändes väldigt skönt också att få landa i detta, bara vi. Vi bestämde att vi berättar för vår närmaste familj när (och om) vi når vecka 8, och passligt nog skulle detta vara på Alla hjärtans dag. Men mer om det lite senare. För mycket hinner hända på väldigt kort tid.