En sådan där dag idag.

Skrivet av Sofia Donner 31.10.2019 | 0 Kommentarer

Kategorier:

Taggar:

Puh.. Klockan är tjugo i nio och jag har just landat i soffan och går säkert att jämföra i stil med en säck med potatis. Idag har vardagen verkligen sprungit i 100 km/h och försökt bita mig i rumpan. Jag har verkligen inte hunnit med. Har du också sådana här dagar ibland?

Dagen började med att jag hade ett möte på jobbet kl 8-9. Som tur var kunde jag delta hemifrån via Skype. Men för att kunna delta i mötet och samtidigt föra anteckningar så skulle allt här hemma roddas klart innan. Sigge, som de flesta barn kan jag gissa, tar en evighet på sig i frukostbordet. Så idag fick han äta sin smörgås och sitt ägg i soffan. Jag såg hur hans ögon tindrade och riktigt lyste över denna nya upplevelse, så jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir strid imorgon bitti när han återigen snällt får sitta vid köksbordet och äta frukost. Du kan ju hålla tummarna för mig. Nåväl. För att hålla Sigge sysselsatt fick han utföra sin absoluta favoritsyssla under tiden - utforska toaletten (han är besatt av att leka med mina trosskydd, stapla toapappersrullar som torn och kika i alla lådor efter skatter). Här är resultatet. Fråga mig inte hur han fått dit sin kudde. Och japp. Detta är kvar att städa ännu ikväll. 9DAC0013 2A63 460C 90BE 322230BE0056 Well, mötet gick bra - men det drog ut på tiden. Och kl 9:30 börjar Sigges klapp och klang. Jag tycker det är super kul att kunna jobba samtidigt som jag ännu får vara hemma med Sigge, men jag har lovat mig själv (och min man) att det inte går ut över Sigges aktiviteter. Tisdagar kl 10-11 går vi på MammaBaby pass på Crossfiten. Torsdagar kl 9:30-11:30 är det Klapp och Klang. Fredagar kl 9:30-10:30 är det MiniGymnastik. Så dessa tider bokar jag inte in jobb. Och är det något som trots allt måste göras då, så ser jag till att någon annan kan gå med honom på detta. Annars tar jag oftast med honom till jobbet. Nåväl. Nog om det. Märker du hur det svävar iväg ibland? Bara att försöka hänga på..

Vi kom, med andan i halsen och svetten sprutandes i pannan, in till Klapp och Klangen kl 9:29. Allt var frid och fröjd. Min vän Sandra var där med sina tvillingar, så jag kom ner i varv igen och kunde slappna av. Vid 11 åkte vi hem, jag gav Sigge lunch och vid 11:30 brukar han alltid sova. Så jag hade planerat in en jobbgrej då. Ännu 12:00 var han klarvaken. Och återigen började svetten spruta och pulsen steg sakta. Han slocknade 12:15, och jag låg då 45 minuter efter i tidsplanen igen. Fick allt gjort, men glömde helt bort att äta lunch själv. Eftersom han alltid somnar 11:30 och sover 1,5 h - så brukar han vakna igen kl 13. Därför hade jag planerat in en fotografering på jobbet kl 13:30. Well, 13:15 sov han ännu - så det var bara att ringa och säga att dom fick fotas utan mig. Då var nästa mål personalmötet kl 14:15 som han skulle komma med på. Det tar 20 minuter från oss till jobbet - och magiskt nog vaknade han 13:55. Från vagnen in i bilen och iväg. Väl utanför jobbet hade jag ju såklart glömt mina nycklar. Vi har taglås till alla dörrar. Bara att ringa Lynn och be om att få bli insläppt i sista sekund. Mötet som skulle pågå till kl 15 drog ut på tiden, och vi blev återigen sena till nästa grej - hämta Rasmus hemifrån för att åka tillbaka till stan och äta middag hos min bror. Efter maten skulle Rasmus hjälpa honom hänga upp lite tavlor. Och jag skulle handla mat under tiden. Så jag åkte iväg med bilen, tog mig goda tid på mig i matbutiken (hallå, handla själv är ju drömmen nuförtiden) och såg till att jag var klar lite före 19 så jag kunde plocka upp mina killar och vi skulle vara hemma till 19 och få Sigge i säng. Men nej. Då hade jag ju haft mobilen på ljudlöst och Rasmus hade panik över att jag kört iväg med alla grejer han behövde. Så när jag kommer dit lite före 19 får dom börja med hängandet. Matte kokar kvällsgröt åt Sigge (som tycker det är livet att få vara uppe förbi läggdags) och jag börjar dramatisera sådär som jag alltid gör - hur hemskt kaotiskt allting är. Väl i bilen, 19:45, är det full allsång på vägen hem för att Sigge inte skall somna. Väl hemma, kl 20:00 är han ju så övertrött så det finns inte. "Din nattning", ropade jag åt Rasmus och sprang in i köket och gömde mig. Nu låter det som att Sigge möblerar om sitt sovrum och Rasmus som säger "lägg dig ner" 150 gånger. Och här ligger jag. Men benen på soffbordet. Med en kopp té och en bit Nicks choklad. Och längtar till imorgon då vi har en helt oplanerad dag följt av en helkväll ute med mina kollegor.

Ah, livet. Är det inte underbart kaotiskt?

_{Halloween-filtret på snapchat får symbolisera dagens känsla..}