Din partner på förlossningen!
Okej - en liten, liten paniktanke har uppenbarat sig i vår (okej, min) tillvaro. För ett par veckor sedan fick ett par bekanta barn, och mannen var förkyld så han fick varken vara med på förlossningen - eller dagarna på BB. Alltså - ångesten det ger! Och med tanke på att vi verkar vara småförkylda hela tiden nu har jag fått en jäkla oro över att det skulle hända oss. Tänk om Rasmus skulle vara så krasslig att han inte skulle få vara med..!?
Jag tog upp det med vår barnmorska, och hon tyckte det i dessa tider är klokt att ha en plan B. Men, jag har ingen sådan. Det finns absolut ingen annan än Rasmus som jag vill ha vid min sida i en sådan situation. Skulle detta ha varit inför Sigges förlossning (vår första) så skulle jag nog tagit det mer med ro, för då visste man ju inte vad man hade framför sig. Men nu när man vet exakt hur utlämnad man är där i förlossningssalen så ger det mig panik att någon annan än han skulle vara med. Hallå - du bajsar lixom med stor sannolikhet ner dig. Du spricker med stor sannolikhet. Många spyr. Du svettas som en galning. Du är naken, du är under galen smärta.. Du ska nog vara hundrafemtiofem procent bekväm med den personen du har vid din sida då, helt enkelt.
Så, jag började på allvar fundera vem jag skulle kunna tänka mig att ha där. För jag tror inte att det är en självklarhet att den person du skulle vara mest trygg med under en förlossning, behöver vara just din partner. Jag har en vän som inte ville ha sin sambo med, för hon visste att han skulle få total panik under en sådan situation - och det skulle göra henna väldigt stressad. Och det måste ju få vara okej. Det är ju ändå inte din partner som går igenom denna helt galna upplevelse - det är du. Och du ska vara fullständigt trygg, så bekväm man nu kan vara där och då - och framförallt känna dig lugn.
Nej - jag måste nog sova på detta några nätter. Jag vet ju att jag inte vill vara ensam - så kanske det faktiskt är bra att ha en plan B..?
Berätta gärna om du haft någon annan än din partner med dig på din/dina förlossningar. Eller har du gått igenom det själv? Andras tankar i detta är så otroligt intressanta att ta till sig av!
Vecka 35
Godmorgon onsdag, och några dagar in i vecka 35 här. Nuuu känns det som att tiden helt står stilla. Men, Melker kom i vecka 37+4, så det kanske inte är så långt kvar nu.. Spännande!
Igår var vi till barnmorskan och en extra kontroll. Min mage vill typ inte växa alls, och håller sig fortfarande i nedre kanten vilket har varit orsak till en del extra kontroller - men extra ultraljudet nu visar att det är en "över medel" bebis där inne (precis som sina bröder) så jag tar ingen stress över det!
Vecka 30 (vitt) och idag, v 35 (grått)
Fysiskt: mår jag fortfarande oförskämt bra. Den senaste tidens hosta har varit lite väl hård bara.. Inte lätt att hosta lungorna ur sig samtidigt som man har en människa i magen som sparkar dig i njurarna! Har börjat få en hel del sammandragningar nu, som kommer fast jag vilar - så tar det lite lugnt med att "ränna runt" men håller mig ändå igång. Har inte möjligheten heller att ligga på soffan med en 1 åring som just lärt sig gå (svetten rinner) men det känns bara bra - om det är något jag lärt mig efter dessa graviditeter är hur mycket snabbare återhämtningen efter ändå är om man håller igång kroppen! Så, försöker i alla fall!
Jag har med både Sigge och Melker sluppit svullna händer och fötter också, och än så länge ingenting nu heller. Hoppas det fortsätter så!
BB väskan: Ska jag så småningom börja ta itu med också. Denna gång blir den nog himla liten - man behöver ju inte inte mycket med. Bekväma myskläder, gott godis och cola zero. Och min stickning! Och killarnas storebror-presenter. Melker hade en present redo åt Sigge när han kom till BB och hälsade på, och det var väldigt fint och mysigt. Hade du också mindre och mindre med dig för varje barn..?
Förlossningsbrevet: Är klart och inlämnat. Denna gång hade jag inte så mycket att skriva.. Det blir som det blir, oberoende vad man skriver i det ändå. Och jag är öppen för allt. Dock skrev jag att jag önskar bli lämnad ifred med amningen - att vi sköter det själva. STRESS när barnmorskorna kommer in var och varannan minut och ska hjälpa till och drar i dina bröst och fixar och donar.. Puh.. Nä, nu vet jag att fråga om hjälp själv om jag känner att den behövs!
Annars: Känns allt rätt okej ändå. Vi är så redo man nu kan bli. Det enda som saknas är en större bil - men vi har kommit fram till vad vi letar efter och nu bett en lokal bilhandlare kolla runt om dom kan få in en sådan. Återkommer med mer om det när vi hittat den rätta!
Sigge: Har nu börjat intressera sig massor för magen och den lilla där inne. Hans lilla gulliga huvud kryllar med funderingar och frågor. Måste bara dela med mig av mina favoriter som kommit de senaste dagarna:
- Hur kom den in i magen? Har du ätit upp den?
- Hur kommer den ut? Kommer du spy ut den?
- Har den mörkt där inne?
- Vad äter den? Äter den din mage?
- Ser den din navel? Ser den ditt bajs?
- Är det en skölpadda där inne?
Och min absoluta favorit:
- Vad har Pappa då i sin stora mage?
ÄLSKAR att ha en 3 åring i huset. Vill bara suga in mig allt det som rör sig i hans huvud. Vilket magisk värld! Har du några roliga frågor du fått från blivande storasyskon?
Nu: Ska jag lägga på tvättmaskin nummer tre. Är ännu, ett år senare, i chock över hur mycket mer tvätt det blev med två barn i huset. Hur mycket kommer det då inte bli med tre kids..? Puh!
Nu hoppas jag att det inte är många graviditetsuppdateringar kvar innan lillebror kommer - men tänker att vi kör en om 2 veckor igen, i vecka 37 - och sen tar vi nästa när han är här! Håll alla tummar och tår f
Förlossningen!
Vår förlossning började egentligen fredagen den 19:e. Jag nattade Sigge vid kl 20 och somnade på en madrass som vi har på golvet bredvid hans säng. Kl 22 vaknade jag av värk. Steg upp och gick ner till Rasmus. En till värk dök upp ganska snabbt. Och en till. Och en till. Vid 23 ställde jag mig i duschen medan Rasmus värmde en vetekudde. Men det hjälpte inte. Vid 24 kom värkarna med 4 minuters mellanrum, och de kändes rätt ordentligt. Vi ringde in, och de bad oss komma direkt. Rasmus föräldrar (som bor granne med oss) kom över och vi åkte iväg. Väl inne på BB kunde dom konstatera att värkarna var kraftiga och täta - men jag var bara 3 cm öppen. Vi fick förflytta oss till förlossningssalen där jag fick en Tens apparat påkopplad (det var väldigt skönt!) och ny koll efter en timme. Ingenting hade hänt även om värkarna fortsatte. Såhär höll det på till kl 04. Då fick vi ett rum och ombads sova lite i väntan på att det skulle starta på riktigt. Vid 05 började värkarna avta och jag lyckades somna en timme. På morgonen var det ny undersökning. Ingenting hade hänt under natten, och värkarna var borta. Vi fick order om att gå en promenad runt sjukhusområdet för att hjälpa kroppen på traven. Inte heller det gav något resultat. Vid lunch bestämdes det att vi får åka hem igen i väntan på att det drar igång igen. And so we did!
Tog en bild på magen vid 04 - som även kom att bli den sista bilden på magen.
På promenad efter en hel natt med värkar och en timmes sömn. Vackert var det inte, men rätt skönt.
På lördag kväll var vi bjudna på en kräftskiva. Jag var halvt medvetslös men ville ändå åka istället för att sitta hemma och fundera och känna efter. Vid 21, när vi satt där och åt, började värkarna igen. Vi tackade rätt snabbt för oss och åkte hem. Dock slutade dom, igen, efter någon timme. Såhär fortsatte det under söndagen också. Natten till måndag vakande jag vid 02 av kraftig mensvärkssmärta. Gick på toa och upptäckte en blodblandad flytning. NÅ NU, tänkte jag, superexhalterad! Sov lite till och från och vid 08 när Rasmus körde iväg Sigge till dagis (i samma sekund de lämnade gården med bilen) kom en jäääättevärk. Och en till. Och en till. Halvt kröp till duschen och blev sittandes där på golvet tills Rasmus kom hem igen. In i bilen och in till BB. Vid 08:30 var vi där, och 08:45 var jag 6 cm öppen. TJOHOO, bebis påväg. Nu var vi båda så peppade.
In i förlossningssalen. Jag blev erbjuden lustgas och epidural, men tackade nej till båda. Jag var så hög på lustgas hela Sigges förlossning som var så intensiv, så nu ville jag vara klar i huvudet och uppleva allt. En timme orkade jag ta värkarna genom att bara andas lugnt och klämma Rasmus hand. När jag var 8 cm öppen tog jag lustgas. Eftersom han ännu låg väldigt högt i magen ville inte vattnet gå, så de tog hål på hinnorna. Och hej då drog smärtan igång ordentligt. Fick ha lustgasen på fullt och antagligen bröt jag alla ben i Rasmus hand - men nu gick det snabbt till fullt öppen. Vi var i mål, kände jag! En klockren förlossning! Men här började det gå snett..
Barnmorskorna i rummet berättade att jag var fullt öppen, men han låg ännu alldeles för högt för att vara påväg ut. Jag fick genomgå en hel rad cirkuskonster för att försöka få ner honom. Ingenting hjälpte. Jag hoppade, jag gick, jag studsade på boll, jag krystade. Efter två timmar var jag så slut så jag inte kunde stå på benen längre. Läkare tillkallades och hon kunde konstatera att han satt fast på något sätt. Hon försökte snurra på honom (okej den smärtan alltså!) - men inget hjälpte. 14:45 avbröt hon förlossningen. Jag fick en spruta i låret för att stanna värkarbetet - och det bar iväg mot operation. Med tanke på att jag varit LIVRÄDD för snitt så gick det otroligt bra. Jag var så otroligt enda in i själen trött, jag hade ju trots allt knappt sovit sedan fredagen - så just då kändes det så fantastiskt att inte behöva kämpa mer.
Allt flöt på fantastiskt bra, och 15:06 fick jag upp min lilla krabat på bröstet. Rasmus satt vid min sida hela tiden, och gick bara iväg för att klippa navelsträngen. Det var verkligen en så fin upplevelse. Efter det fick jag ligga kvar och sys medan Rasmus och lillen gick tillbaka till BB för vägning och mätning och allmän koll. De mötte sedan upp mig på uppvaket, och vi hängde där i några timmar och bara myste tillsammans innan jag fick åka med upp till vårt rum.
Hehehe, lite lätt nerdrogad och helt slut morsa var det här ja..
Vi blev på BB till fredagen, och under alla besökstider kom Sigge dit och hängde med oss. Det var så fint, och jag är så nöjd med hela upplevelsen.
Dock är jag otroligt förvånad över hur tufft det är att återhämta sig efter ett snitt. Det har nu gått lite på 3 veckor, och jag har inte lika ont mer- men jag är väldigt orörlig och känner inte alls igen min kropp. Den orkar absolut ingenting. Just nu känner jag en viss stress över hur lång väg jag har tillbaka, men jag försöker lägga det åt sidan och ta det som det kommer.
Men för att avrunda - det blev absolut inte den förlossning jag hade föreställt mig. Men den blev väldigt bra ändå! Lite frustrerande med tanke på att han hade varit ute på 4 timmar om han inte fastnat fast - men jag vet, så kan man inte tänka. Nu är han ute och nu är han här! <3
Inför andra barnet - saker jag lärt mig.
Det tickar neråt hela tiden mot lillebrors ankomst, och det mesta börjar vara redo. Med Sigge hade vi allt redo i vecka 30 (typ) och nu började vi 3 veckor före beräknat datum. Lite mer lugna denna gång, kanske. Egentligen har vi inte gjort så mycket mer än att fixa nytt babyskydd till bilen (det vi hade åt Sigge hade blivit för gammalt), släpat fram bedsidecrib:en och lagt ett babynest i den - samt gått igenom alla Sigges kläder i storlek 56 och 62. Jo, blöjor har vi köpt också. Och lite våtservetter och två nappar.
Så nu när barn nummer två är påväg, har jag funderat lite på vad jag själv vill göra annorlunda denna gång. Mycket kommer nog naturligare denna gång tror jag, utan så mycket funderingar och googlingar. Men vissa saker som jag gjorde med Sigge känner jag att jag inte kommer upprepa:
1) Sova i en stilla vagn
Med Sigge gick jag alltid ut och gå i vagnen när han skulle sova. Vilket att gjorde att han vande sig med att somna till en rullande vagn. Vilket gjorde att han inte somnade, om vagnen inte rullade. Vääääldigt opraktiskt och vääääldigt jobbigt efter ett år. Jag vill såklart att lillebror ska sova ute i vagnen (vilken lyx att sova ute!), men denna gång kommer jag vänja honom att somna i en stilla vagn - och sen börja gå. Det tog oss en evighet att lära Sigge det när han hade hunnit bli så stor. Så den missen gör jag inte om!
2) Det är MER ÄN OKEJ med burkmat
Förra gången lagade jag ALL barnmat själv. Frysen var full av olika pureér av grönsaker och kött och frukt och allt världens grejs. Sigge var nästan ett år när han fick burkmat, och det var för att vi skulle resa iväg på en skidresa och jag kunde inte släpa med mig fryst mat - och inte laga där heller. Så denna gång kommer jag vara myyyyyycket mer avslappnad på den fronten!
3) Sluta med "jag ska aldrig"..
Oj, jag tror många känner igen sig på denna punkt! Inför Sigges ankomst, och första tiden också, hade jag så himla många "jag ska aldrig". Jag ska aldrig låta mitt barn sitta inne en hel dag. Jag ska aldrig låta mitt barn titta på en iPad så jag får sova 30 minuter till. Jag ska aldrig höja rösten åt mitt barn, utan alltid förklara saker lugnt och pedagogiskt. JO TJENA! Denna gång släpper jag allt sådant och har lärt mig att det inte går att planera någonting inom föräldraskapet. Man gör så gott man kan, och i slutändan har man ändå gjort det bra!
4) Stressa över rutiner
Med Sigge kunde jag bli kallsvettig om han missade en tupplur på dagen (när han blivit lite större), för jag såg genast framför mig hur hela resten av dagen var förstörd, skrikig och gråtig. Och hur nattningen skulle ta 2 timmar, minst. Nu har jag lärt mig att ta allt sånt med ro. Det blir som det blir. Och blir en dag tokig så hoppas man att nästa blir bättre.
5) Jämföra!
Här på Åland får man gå med i en mammagrupp som Folkhälsan ordnar med första barnet. Ett gäng mammor som alla fått barn ungefär samtidigt. Många fördelar med det - det är jätteskönt att ha någon i ganska exakt samma situation (det är inte samma sak med mamma-vänner som har äldre barn, för dom minns inte hur det är/var). Men, det blir också lätt att man jämför. För vi har ju dom där mammorna som anser att deras barn nog är framtida nobelpristagare så fort dom lär sig något nytt. Och du sitter och funderar varför inte ditt barn kan just det där ännu. Nej herrejösses! Inget sådant denna gång! Alla barn är olika. Alla barn lär sig olika saker i olika takt! Och visst är man stolt, och det ska man vara - men denna gång kommer jag nog hålla för öronen om andra predikar om sina 4 månader gamla hjärnkirurger. Däremot är jag nyfiken på att se hur Sigge och lillebrors utvecklingar kommer se ut, om dom följer samma mönster eller är helt olika!
6) I got this!
Att fråga om råd är en sak. Att brainstorma, fundera och se hur andra gör/har gjort är bra. Men denna gång kommer jag nog lita mycket mer på min egna förmåga och min egen magkänsla! I got this! Tillsammans med Rasmus!
----
Listan kan säkert göras längre. Och lär säkert fyllas på. Men dessa punkter kommer spontant när jag tänker på det. Har du några erfarenheter av barn ett och två? Vad har du gjort annorlunda andra gången? Berätta gärna - det är väldigt intressant tycker jag! :)
BB-väskan och vecka 35.
Hej tisdag!
Jag är inne på sista arbetsveckan nu. Känns väldigt märkligt. Ska jag faktiskt vara hemma med barn igen..? Tog inte den fasen just slut? Jag gick på mammaledigt med Sigge 11 mars, och det kändes helt annorlunda när vi hade vår och sommar framför oss. Med mycket happenings, alla långlediga i olika omgångar och en massa äventyr. Nu har vi ju hösten framför oss.. Det känns lite.. Ja.. Mörkt. Vi får hoppas på vackert höstväder och en vit fin vinter! Kom förresten på igår att syskonvagnen saknar regnskydd - det måste fixas!
Inköpslistan: Börjar bli klar. Förutom regnskyddet då. Lillebror har fått byrå för sina kläder, nytt babyskydd till bilen är köpt och jag har hunnit gå igenom Sigges storlek 56 kläder. Kvar är ett babynest, måste beställa ett denna vecka. Eller om jag orkar sy ett..? Resten har vi från förut.
Bebisen: Har fixerat sig! Oj - vilken chock jag fick. Sigge fixerade sig aldrig, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Men nu känns det som jag med jämna mellanrum för en elstöt över blygbenet när han rör sig. Inte jätteskönt. Det lixom ilar och känns obehagligt. Gissar att det är en massa nerver som han kommer åt med huvudet.
BB väskan: Tänkte jag försöka har klar här inom 1-2 veckor. Det är skönt att veta att den är packad och redo. Tänkte lista upp lite grejer jag kommer packa med. Förra gången följde jag en lista jag hittade på nätet, och det var sååå mycket jag aldrig använde. Så denna gång kör jag på talang och tar det som känns nödvändigt och det som känns bra!
Att packa:
Mamma-leggings
Bodde i dessa första tiden efter förlossningen med Sigge. Så sköna!
Amnings-bh och amningslinne
Brösten sväller ju till ordentligt när mjölken rinner till efter förlossningen, så en skön BH är A och O. En varm kofta får också åka med!
Varma sockor
Sjukhus är alltid så kalla och det är skönt att tassa runt där med varma, gosiga, sockor på.
Toalettväska
Schampo, balsam och bodylotion.. Tandborste och tandkräm! Och rakhyvel! Man kanske inte börjar raka benen där på BB, men under armarna vill i alla fall jag känna mig nyrakad och fräsch.
Läppfett
Ännu ett måste. Man får så galet torra läppar av lustgasen!
Hårsnoddar
Hem-resa kläder samt filt åt bebis
På BB har man oftast barnet bara i blöja, hud mot hud, men en skön filt kan vara gosigt att dra över den lilla. Och sen såklart, den viktiga outfiten till hemresan!
Napp till bebis
Godis!
Massor, massor, massor med gott godis. Under förlossningen för snabb energi, efteråt för återhämtning och sedan bara för att det är gott!
Energidricka
Jag gillar inte koffeinbomber som Battery eller Red Bull, så jag hade med mig Gatorade och VitaminWell. Ger lite energi där bland alla värkar. Cola zero kommer också följa med.
Laddare och elektronik
Till telefon, iPad etc. En iPad om man har är guld, för att kunna ligga och titta på film/serier.
Inte packa:
Förra gången hade jag med en del som inte användes, och som denna gång från bli hemma.
Toapapper
I alla fall här på Åland hade dom helt bra toapapper, så det tips jag fått om att ta med en mjuk rulle var helt onödigt.
Bindor
Här på Åland får man det.
Böcker
Hade med mig 1 bok förra gången. Den öppnades aldrig. Slötitta på serier medan man halvsov och ammande var grejen.
Smink
Jag tänkte att man kanske vill känna sig lite piffig och fräsch när man ligger där i sängen på BB.. Ja, det kanske passar någon, men jag hade absolut inte tankarna på sådant. Så allt smink blev helt orört. Dock har jag inför denna gång bokat tid för att fixa fransar och bryn före.. Det känns välförunnat! :)
Nallar
Hade med en dinglis och en nalle åt Sigge. De blev också orörda i väskan. Visst känns det mysigt, men den lilla nyfödda vill ju ligga tätt intill dig - inte bredvid en nalle. Lade dom i vagnen istället när vi kom hem.
--
Har du något tips på vad som är bra att packa med? Vad använde du dig av i din väska?
Hela havet stormar.
Vi är tillbaka på Åland efter några härliga dagar i Nagu. Sigge fick hänga i mitt barndomshem och klappa hästar, ankor och kycklingar. Han fick plocka ägg till sina plättar direkt från hönshuset, hämtat potatis till middagen direkt från åkern, vara med och ta upp kräftburar (eller iallafall kika in i dem), pilka abborrar och simma så mycket han bara orkade. Han har verkligen haft sommarlov!
Vi åkte dit med Rasmus föräldrars båt, och det var riktigt skönt att bo för oss själva i gästhamnen. I alla fall nu. Tror jag kommit in i "boa in mig" fasen, för jag känner mest att jag vill vara ifred - lite avsides, med mina två favoritkillar - och bara vara. Speciellt nu också när jag ska upp på toa 42 gånger per natt är det rätt skönt att inte bo hos någon annan. 
På måndagen: hade jag TYKS tid för nytt ultraljud av hjärtat. Allt var lika som förra gången, vilket var bra. Det har alltså inte blivit värre. Dock kunde dom konstatera att lillebror var väldigt stor, ca 2 veckor större än vad mina veckor säger. Så med stor sannolikhet har någon räknat min beräknade dag fel. Men för säkerhetsskull ska jag på ännu ett extra ultraljud om ca 2 veckor för att hålla koll att han inte blir för stor.
Annars då: Mår jag fortfarande bra. Fysiskt i alla fall. Psykiskt börjar det tära lite. Jag är trött på det här nu, och jag längtar så galet mycket efter att få min kropp tillbaka. Komma igång. Ta långa promenader. Träna. Sova på mage. Kunna krama min unge ordentligt i famnen utan magen i vägen. Kunna krama min man ordentligt. Kunna ha på mig vilka kläder jag vill. Ja - ni fattar. Men men, vi är ju på raksträckan mot målet. Måste bara påminna mig själv om det sisådär 150 gånger per dag. Magen har blivit rund som en boll också - men den står rakt ut. Bakifrån ser man inte att jag är gravid, och inte framifrån om jag har något helsvart på mig. Lite lustig form. Enligt alla mått är den väldigt liten, men så sa dom när jag väntade Sigge också och ut kom en väldigt stort bebis - så jag tar ingen stress över det detta gång.
Men hemresan då: Ja nu ska du få höra! Vi visste att det skulle blåsa lite på hemvägen, men vi behövde komma hem (för jobb och så, men också för att fyra dagar båtliv räckte rätt bra som gravid och för tvååringen). Men - tydligen blåste det mycket mer i byarna än vad prognosen hade visat. För när vi skulle lämna Åbo skärgård och ta oss över skiftet till Åland - HERREMINGUD!! Det går inte att beskriva. Det var så otroligt fruktansvärt! Jag och Sigge låg längst bak i båten och vi slängdes fram och tillbaka. Han grät hysteriskt i två timmar i sträck. Spydde ner hela hytten, sig själv och mig. Jag hade en puls på 200 men gjorde allt i min makt för att vara lugn och visa Sigge att det var lite obehagligt, men det var absolut ingen fara. För fara var det inte. Ni får inte tro att vi drog iväg på ett våghalsigt sjöäventyr. Rasmus har varit med i sjöräddningen i 10 år och kan havet utan och innan. Vi var helt trygga hela tiden, det var bara inte så jätte bekvämt. Och nej, jag gör aldrig om det. Förstår du situtationen. Höggravid, med ett hysteriskt barn i famnen, nerspydd, med sammandragningar av stressen - och så tänkte jag: Jaha, vad gör vi om vattnet går nu då!? Usch och fy. Väl över skiftet lugnade det ner sig betydligt, men vi tog iland på bekantas stuga för att lugna ner oss, äta lite mat och bara vara innan vi fortsatte. Sigge är min nya hjälte! Och Rasmus berömde mig säkert 20 gånger, hur jag var så lugn. Men det fanns inget annat alternativ. Jag måste ju vara lugn för Sigges skull. Tänk denna modersinstinkt, vad häftig den är!
Nu: Ska jag ta itu med jobb. Full fart med att överlämna mina projekt till mina kollegor. Gäller att ha koll på allt då, även allt det man själv bara lagt i minnet.
Att välja namn till sitt barm.
Vi har ett litet dilemma hemma hos oss. Eller dilemma kanske är fel ord, men jag kommer inte på något bättre. Hur som helst. Vi har inte en blekaste aning om vad lillebror ska heta. Vi har säkert 25 förslag, men hittills ingenting som känns helt rätt. Vår tanke är ju att låta honom komma till världen först, och sedan se vad han är för filur - och därefter hitta ett namn som passar just honom. Men jag känner ändå att jag vill ha två-tre alternativ vi kan ha med oss till BB.
Med Sigge var det så självklart. Min farmors sida av släkten (och nu min ena syster med familj) heter Sigfrids i efternamn. Och från hennes sida har alla män därför kallats Sigge. Men ingen har haft det som "riktigt namn". Så vi tyckte det var ett kul sätt att föra traditionen vidare genom att faktiskt döpa honom till det. (Dock får vi tvåhundrasextiofem frågor om vad han heter på riktigt, om han heter Sigurd eller Sigvard.. pffft). I alla fall. Vi hade namnet klart långt innan han föddes. Och denna gång vill Rasmus inte ha det så - han tyckte det var märkligt att namnet användes innan barnet fanns. Vilket jag förstår. Men för mig finns ju barnet redan. Dygnet runt känner jag honom. Så för mig skulle han gärna få ha ett namn redan..
Men vår lista över tänkbara namn bara växer och växer. Och namnet är ju en rätt stor grej ändå.
Mina namnförslag: På min lista har jag Hugo och Harry. Det är båda familjenamn i min släkt och dom känns trygga och familjära. Sedan älskar jag Charlie också. Och de senaste veckorna har jag fastnat för Silas. Sigge och Silas. Det klingar så fint. Men Sigge och Harry låter som ett riktigt radarpar. Och Sigge och Charlie låter så fint. Sedan har jag Jax också på min lista. Sixten och Frank tycker jag också om. Och många, många fler. Du ser ju. Helt omöjligt.
Rasmus namnförslag: Rasmus däremot har snöat in sig på riktigt gamla namn. Herbert, Sture. Harley vill han också ha. Lennox hade vi som alternativ förra gången, ifall han inte alls skulle ha sett ut som en Sigge, så det vill Rasmus ha kvar som alternativ denna gång.
Det kommer bli spännande dethär.
Men jag tror ändå att bästa taktiken är att vänta och se vem det är som kommer ut. Sen visar det sig nog vad han heter.
Hur har du gjort med barn nummer två? Hade du också svårare andra gången? Har du något namnförslag åt oss?
När cravings blir en besatthet.
Okej - det här med gravid-cravings: har tagit en helt ny nivå i vårt hus just nu. Det har övergått från "jag är så sugen på" till "jag är besatt". Helt galet. Det enda jag är sugen på är iskall oboy och rostade mackor (måste vara rostat och varmt) med ost och gurka på. Och jag skojjar inte. Jag vill ha det till frukost, lunch och middag. Sedan till kvällsmål också. Och jag har inte druckit oboy på säkert 15 år, så förstår inte ens varifrån det kommer. Inatt vaknade jag vid 03 och tänkte gå upp och blanda ett glas. Men insåg någonstans i min dröm-dimma att det var helt galet, så lyckades somna om. Rasmus sitter tyst vid andra sidan bordet och bara stirrar på min meny. Nu när vi har Sigge kan jag ju inte sitta och äta mackor till middag, då ska ju han också ha det såklart - så jag petar lite i maten som dom andra äter och sitter och räknar sekunder tills dom är klara och har gått från bordet, så jag kan slänga i mig mina mackor. Hahah - ja, jag hör hur galet det låter! But mama cant help it!
Annars: Har jag haft två stora "föräldra-moments" denna vecka. Du vet säkert vad jag menar. Dom där stunderna när man stannar upp och inser hur stort livet är sedan man fick barn. När dom utvecklats, utan att man ens märkt det. Första var här om kvällen när Sigge själv bad oss att få gå ut och plocka hallon. Han hämtade en egen liten skål, och plockade så duktigt. Vi har en miljon vild-hallon buskar runtomkring oss och brukar alltid ta en näve eller två när vi går förbi. Men nu plockade vi en hink full. Så gott!
Andra var när jag fick sug efter kokosbollar mitt i allt. Sigge tycker inte om sötsaker (förutom glass) så han äter det inte, men han ville gärna vara med och baka. Det var också en "åhå, när blev du såhär stor" stund. Okej, han orkade "rulla" en boll - sedan satt han bara och åt kokos från fatet. Men ändå. Han visar intresse och vill vara delaktig. Det är stort! 
Bygget: Har jag ju inte ens nämnt på länge ser jag nu. Well - badrummet är i princip klart. (Skriker av lycka!) Vi väntar bara på vår VVS-hjälte som har semester ännu denna vecka, som ska koppla in vattnet. Rasmus har lagat en egen bänk till handfatet som jag ska fota. Första gången han testade gjuta något sådant, och han är jätte missnöjd med "alla fula kanter". Men jag tycker det är charmigt och snyggt! Ska visa dig!
Ikväll: Ska jag ut och äta med två av mina bästa vänner. Ser så mycket framemot det så det inte går att sätta ord på det!! Vi hittar alldeles för sällan denna tid just nu i livet. Så när tillfällen väl dyker upp gäller det att suga åt sig av varje sekund! Malin har sagt upp sig från sitt jobb och börjar strax studera till sjuksköterska! Så häftigt! Att vid 35 år bara stanna upp och säga "nepp - nu byter jag väg helt". Det är imponerande.
På fredag: Lånar vi Rasmus föräldrars båt och åker till Nagu över helgen. Jag vet inte ens om jag sagt att jag är uppvuxen där? Eller vi bodde i Åbo, men pendlade ut varje helg. Och när jag sedan skulle börja skolan så flyttade vi dit helt. Jag har inte tagit mig tid att vara där ordentligt på flera år, så en långhelg kommer nog göra gott. Rasmus drömmer om att kräfta, så det ska han få testa. Och Sigge kan sitta och ratta traktor hela helgen. Ska höra av mig till lite fina människor också! På måndag lånar jag farfars bil och åker in till Åbo för ultraljudet. Sedan puttrar vi hemåt i båten igen.
Du: Ska ha en superfin dag!!
Hur vi berättade om graviditeten och könet.
Imorgon: Går vi in i vecka 32. Jag mår fortfarande fysiskt väldigt bra. Ryggen början kännas ganska tung mot kvällarna, speciellt om Sigge haft en riktig famn-dag - men inte så att det värker eller så. Så länge jag slipper smärta är jag tacksam! Sammandragningarna har ökat också, och nu kommer dom helt oprovocerat ibland. Bara av att jag sitter i soffan, åker bil.. Men dom gör inte ont, så låter dom komma och gå. Var på en kontroll förra måndagen och läkaren trodde att jag inte skulle gå över tiden denna gång och tyckte jag skulle börja sakta ner tempot lite för att hålla bebis inne så länge som möjligt. Om 2 veckor ska vi tillbaka till TYKS i Åb för att kolla hjärtat en gång till. Det känns riktigt bra faktiskt, ingen stress.
Men hur berättade vi att vi väntar ett till barn? Som jag tror att jag skrivit tidigare så höll vi det för oss själva första månaden. När det blev alla hjärtans dag skulle jag gå in i vecka 9, och vi kände att det var en kul dag att berätta det för familj och vänner på. Dessvärre fick jag ju en ganska stor blödning dagen innan. Så det som skulle varit ett "tjoohoooo" meddelande blev mer ett "okej såhär är det, vi hoppas det går hela vägen". Blödningen visade sig senare "bara vara" ett sprucket blodkärl - men oron satt kvar länge. Lääääänge. Men vi tog i alla fall denna bild och skickade till våra familjer. Här trodde vi ännu (på det vi räknat själva) att datumet var 30.9.
Och könet då? Här på Åland måste man åka till Åbo för att göra ett KUB test. Nu hade vi sådan otur, att gränsen stängdes i och med Corona precis då vi hade tid - så vi fick göra ett så kallat NIPT test istället. I princip samma, bara att allt kollas via blodet och man hoppar över själva ultraljudsbiten. I och med detta test kan man även ta reda på könskromosmerna och vi fick frågan om vi ville det. JA, var svaret. Jag förundras så över par som väntar barn och som inte tar reda på könet. Det är tufft det! Jag är alldeles för nyfiken för att klara av det. Och har kanske lite för mycket kontrollbehov...? När jag vet könet kan jag förbereda mig på ett annat sätt, känns det som. Nåväl. En vecka senare kom NIPT svaret. Det var en pojke som verkade må fin-fint. Även denna karamell valde vi att suga lite på själva innan vi delade med oss av den. Några veckor senare hade Sigge 2 års fotografering, och vi bad fotografen hjälpa oss med rökbomber, likadana som vi hade på vårt bröllop. Sedan klippte jag snabbt till denna lilla film med mobilen som vi skickade ut. Denna graviditet hade jag egentligen velat ordna ett "gender reveal party" - men Covid-19 satte stop för det. Men detta var lite mysigt det också! Har du tagit reda på könet i din/dina graviditeter?
Kan man älska två barn lika mycket?
Äntligen är min älskade lilla bebis hemma igen. Om jag tänker bli en sådan där jobbig mamma som kallar mitt barn för bebis till han går ut högskolan - antagligen! Men det var verkligen helt fantastiskt att hämta hem honom igår. Han riktigt flög upp i min famn och satt kvar länge, länge och bara gosade. "Min mamma, hej min mamma, hej mamma" om och om igen. Men dessa tre dagar han var hos Mommo har dock gjort väldigt gott, för både kropp och själ. Och han har verkligen haft otroligt roligt med sina kusiner. Så win win på detta, verkligen!
Det som var extra mysigt igår var nattningen. Sigge har fått en 120 cm säng så att vi enkelt kan natta honom bredvid honom. Ikväll kröp han in mot min hals med sitt mjuka lilla huvud, ville att jag skulle ha ena armen runt honom och med den andra skulle jag hålla hans hand. Efter en stunds babblande så somnade han så sött. Och jag låg kvar. Länge. Medan jag låg där och andades in hans alldeles fantastiska doft så började lillebror i magen spela rövare. Och ordentligt också. Som att han kände av stunden, och också ville vara med. Då dök en obehaglig tanke upp. Som jag inte kunde skaka av mig, hur jag än försökte.
Kan man faktiskt älska två barn lika mycket?
Samtidigt som jag längtar så otroligt mycket efter att få träffa den lilla person jag nu går runt och bär på, så skrämmer hans ankomst mig nästan lika mycket. Så mycket kommer förändras. Eller ja - allt kommer förändras. Sigge kommer inte längre ha all vår uppmärksamhet. All vår tid. Och framförallt - min kärlek kommer delas mellan dem två. Är det möjligt? För jag tror inte det är möjligt att älska någon lika mycket som jag älskar Sigge. Han är det absolut viktigaste. Den högsta prioriteringen. Den största delen. Den viktigaste biten i vår familj. Hans behov kommer alltid först. Han är helt enkelt nummer ett - i alla lägen. Och nu kommer det en ny medlem. Som kommer ha ännu mer behov i början. En ny vardag som igen kommer innebära mindre sömn. Mindre energi. Men mer att göra. Tänk om Sigge känner sig bortglömd? Osedd? Inte prioriterad? Och värst av allt. Det som skrämmer mig så det känns som att blodet fryser till. Tänk om han känner sig oälskad? Eller tvärtom. Tänk om lillebror känner så, för att jag alltid kommer prioritera Sigge mer?
Jag vet. Detta är stora tankar. Obehagliga tankar. Men jag har förstått att dom är rätt normala, när ett andra barn är påväg. Så jag sträcker ut en hand här. Till dig som har fler än ett barn. Hur kände du? Var du också rädd? Hur har det gått? Hur kändes det när tvåan kom? Hur gör vi för att förhindra alla dessa farhågor?
Sigge är så liten, trots allt. Det är svårt att prata om lillebror med honom. Han vet att det vi kallar lillebror finns inne i min mage. Han klappar på den ibland, säger "lillelor" och så är det bra med det. Men man ser ju att han inte förstår. Han har ingen aning om vad som komma skall. Och jag vill inte att hans liv skall ändra mer än att han får en bästa vän genom livet.
Kanske detta bara är svammel nu. Kanske du redan somnat och bytt till en annan flik på datorn. Och jag vet ju innerst inne att det kommer ordna sig. Att det kommer bli hur bra som helst. Att min kärlek kommer räcka mer än väl. Jag vet bara inte hur - och det är väl det som skrämmer mig.
Nu avslutar jag här. Kom gärna med tips och råd om du har. De tas emot med öppna armar och ett tacksamt hjärta!
Blivande bröder! <3