Hela havet stormar.

Skrivet av Sofia Donner 11.08.2020 | 0 Kommentarer

Vi är tillbaka på Åland efter några härliga dagar i Nagu. Sigge fick hänga i mitt barndomshem och klappa hästar, ankor och kycklingar. Han fick plocka ägg till sina plättar direkt från hönshuset, hämtat potatis till middagen direkt från åkern, vara med och ta upp kräftburar (eller iallafall kika in i dem), pilka abborrar och simma så mycket han bara orkade. Han har verkligen haft sommarlov!

Vi åkte dit med Rasmus föräldrars båt, och det var riktigt skönt att bo för oss själva i gästhamnen. I alla fall nu. Tror jag kommit in i "boa in mig" fasen, för jag känner mest att jag vill vara ifred - lite avsides, med mina två favoritkillar - och bara vara. Speciellt nu också när jag ska upp på toa 42 gånger per natt är det rätt skönt att inte bo hos någon annan. 

På måndagen: hade jag TYKS tid för nytt ultraljud av hjärtat. Allt var lika som förra gången, vilket var bra. Det har alltså inte blivit värre. Dock kunde dom konstatera att lillebror var väldigt stor, ca 2 veckor större än vad mina veckor säger. Så med stor sannolikhet har någon räknat min beräknade dag fel. Men för säkerhetsskull ska jag på ännu ett extra ultraljud om ca 2 veckor för att hålla koll att han inte blir för stor.

Annars då: Mår jag fortfarande bra. Fysiskt i alla fall. Psykiskt börjar det tära lite. Jag är trött på det här nu, och jag längtar så galet mycket efter att få min kropp tillbaka. Komma igång. Ta långa promenader. Träna. Sova på mage. Kunna krama min unge ordentligt i famnen utan magen i vägen. Kunna krama min man ordentligt. Kunna ha på mig vilka kläder jag vill. Ja - ni fattar. Men men, vi är ju på raksträckan mot målet. Måste bara påminna mig själv om det sisådär 150 gånger per dag. Magen har blivit rund som en boll också - men den står rakt ut. Bakifrån ser man inte att jag är gravid, och inte framifrån om jag har något helsvart på mig. Lite lustig form. Enligt alla mått är den väldigt liten, men så sa dom när jag väntade Sigge också och ut kom en väldigt stort bebis - så jag tar ingen stress över det detta gång.

Men hemresan då: Ja nu ska du få höra! Vi visste att det skulle blåsa lite på hemvägen, men vi behövde komma hem (för jobb och så, men också för att fyra dagar båtliv räckte rätt bra som gravid och för tvååringen). Men - tydligen blåste det mycket mer i byarna än vad prognosen hade visat. För när vi skulle lämna Åbo skärgård och ta oss över skiftet till Åland - HERREMINGUD!! Det går inte att beskriva. Det var så otroligt fruktansvärt! Jag och Sigge låg längst bak i båten och vi slängdes fram och tillbaka. Han grät hysteriskt i två timmar i sträck. Spydde ner hela hytten, sig själv och mig. Jag hade en puls på 200 men gjorde allt i min makt för att vara lugn och visa Sigge att det var lite obehagligt, men det var absolut ingen fara. För fara var det inte. Ni får inte tro att vi drog iväg på ett våghalsigt sjöäventyr. Rasmus har varit med i sjöräddningen i 10 år och kan havet utan och innan. Vi var helt trygga hela tiden, det var bara inte så jätte bekvämt. Och nej, jag gör aldrig om det. Förstår du situtationen. Höggravid, med ett hysteriskt barn i famnen, nerspydd, med sammandragningar av stressen - och så tänkte jag: Jaha, vad gör vi om vattnet går nu då!? Usch och fy. Väl över skiftet lugnade det ner sig betydligt, men vi tog iland på bekantas stuga för att lugna ner oss, äta lite mat och bara vara innan vi fortsatte. Sigge är min nya hjälte! Och Rasmus berömde mig säkert 20 gånger, hur jag var så lugn. Men det fanns inget annat alternativ. Jag måste ju vara lugn för Sigges skull. Tänk denna modersinstinkt, vad häftig den är!

Nu: Ska jag ta itu med jobb. Full fart med att överlämna mina projekt till mina kollegor. Gäller att ha koll på allt då, även allt det man själv bara lagt i minnet.