Kan man älska två barn lika mycket?
Äntligen är min älskade lilla bebis hemma igen. Om jag tänker bli en sådan där jobbig mamma som kallar mitt barn för bebis till han går ut högskolan - antagligen! Men det var verkligen helt fantastiskt att hämta hem honom igår. Han riktigt flög upp i min famn och satt kvar länge, länge och bara gosade. "Min mamma, hej min mamma, hej mamma" om och om igen. Men dessa tre dagar han var hos Mommo har dock gjort väldigt gott, för både kropp och själ. Och han har verkligen haft otroligt roligt med sina kusiner. Så win win på detta, verkligen!
Det som var extra mysigt igår var nattningen. Sigge har fått en 120 cm säng så att vi enkelt kan natta honom bredvid honom. Ikväll kröp han in mot min hals med sitt mjuka lilla huvud, ville att jag skulle ha ena armen runt honom och med den andra skulle jag hålla hans hand. Efter en stunds babblande så somnade han så sött. Och jag låg kvar. Länge. Medan jag låg där och andades in hans alldeles fantastiska doft så började lillebror i magen spela rövare. Och ordentligt också. Som att han kände av stunden, och också ville vara med. Då dök en obehaglig tanke upp. Som jag inte kunde skaka av mig, hur jag än försökte.
Kan man faktiskt älska två barn lika mycket?
Samtidigt som jag längtar så otroligt mycket efter att få träffa den lilla person jag nu går runt och bär på, så skrämmer hans ankomst mig nästan lika mycket. Så mycket kommer förändras. Eller ja - allt kommer förändras. Sigge kommer inte längre ha all vår uppmärksamhet. All vår tid. Och framförallt - min kärlek kommer delas mellan dem två. Är det möjligt? För jag tror inte det är möjligt att älska någon lika mycket som jag älskar Sigge. Han är det absolut viktigaste. Den högsta prioriteringen. Den största delen. Den viktigaste biten i vår familj. Hans behov kommer alltid först. Han är helt enkelt nummer ett - i alla lägen. Och nu kommer det en ny medlem. Som kommer ha ännu mer behov i början. En ny vardag som igen kommer innebära mindre sömn. Mindre energi. Men mer att göra. Tänk om Sigge känner sig bortglömd? Osedd? Inte prioriterad? Och värst av allt. Det som skrämmer mig så det känns som att blodet fryser till. Tänk om han känner sig oälskad? Eller tvärtom. Tänk om lillebror känner så, för att jag alltid kommer prioritera Sigge mer?
Jag vet. Detta är stora tankar. Obehagliga tankar. Men jag har förstått att dom är rätt normala, när ett andra barn är påväg. Så jag sträcker ut en hand här. Till dig som har fler än ett barn. Hur kände du? Var du också rädd? Hur har det gått? Hur kändes det när tvåan kom? Hur gör vi för att förhindra alla dessa farhågor?
Sigge är så liten, trots allt. Det är svårt att prata om lillebror med honom. Han vet att det vi kallar lillebror finns inne i min mage. Han klappar på den ibland, säger "lillelor" och så är det bra med det. Men man ser ju att han inte förstår. Han har ingen aning om vad som komma skall. Och jag vill inte att hans liv skall ändra mer än att han får en bästa vän genom livet.
Kanske detta bara är svammel nu. Kanske du redan somnat och bytt till en annan flik på datorn. Och jag vet ju innerst inne att det kommer ordna sig. Att det kommer bli hur bra som helst. Att min kärlek kommer räcka mer än väl. Jag vet bara inte hur - och det är väl det som skrämmer mig.
Nu avslutar jag här. Kom gärna med tips och råd om du har. De tas emot med öppna armar och ett tacksamt hjärta!
Blivande bröder! <3
Kommentarer
Eva 10/07/2020 1:01pm (3 år sen)
Hej! Nu har jag inte egna barn så kan inte säga ur det perspektivet men jag har 6 syskon och har aldrig upplevt att föräldrarna skulle ha tyckt mer eller mindre om nån av oss! Jag tänker också att det ju alltid efter ett tag blir en ny självklarhet när det "dyker upp" fler barn, man kan ju knappt helt minnas hur det kändes innan. Det var mina tankar :)
Sofia Donner 11/07/2020 1:16pm (3 år sen)
Tack för dina fina tankar! <3 Och vad härligt med så stor familj! Är det många år mellan er syskon?
Eva 11/07/2020 8:05pm (3 år sen)
Ja det är tacksamt att ha så många bästa vänner, så ser jag på alla mina syskon. Äldsta är 31 och yngsta 15, med 1-4 år emellan oss :)
Malena 10/07/2020 6:12pm (3 år sen)
Du kan vara lugn, kärleken räcker till och det går att älska två barn precis lika mycket! Det kommer automatiskt. Jag kände samma oro, men med facit i hand vet jag att det var en fråga jag inte skulle ha behövt oroa mig för.
Sofia Donner 11/07/2020 1:16pm (3 år sen)
Det är ändå så skönt att få höra från så många håll, att flera känner samma oro. Man känner sig så hemsk som ens tänker tanken. Men jag andas lugnt och litar på livet <3 Tack för dina ord!
Eva-Maria 10/07/2020 11:56pm (3 år sen)
Hej jag har fem barn och jag älskar dom alla lika mycket ! Om jag hadde ännu fler barn , skulle jag kunna dela med av min kärlek ännu mer. Mitt första barn är 31 år och min bebis är 17 år !! Njut av tiden , förr eller senare kommer dom att tycka att du är gammal modig och pinsam,fast du tycker att du är cool . Lycka till !! Mvh Eva- Maria
Sofia Donner 11/07/2020 1:15pm (3 år sen)
Tack! <3
Camilla 11/07/2020 9:47pm (3 år sen)
Jag tror starkt på att det inte handlar om att dela kärleken på hälften sen...tvärtom, det blir kärlek dubbelt upp istället! <3 Tänk vilken lycka att bara få bli rikare på kärlek! Sigge kommer också märka det, att det finns ÄNNU MER kärlek i huset än innan och det är nog det man kommer längst på här i livet, även fast det kommer dagar emot som känns skitsvåra och evighetslånga. Kärlek tar aldrig slut, den bara växer sig större för varje dag som går. Kram
Sofia Donner 12/07/2020 7:47am (3 år sen)
Alltid lika klok och vacker i dina ord <3 Jag vet att du har rätt, innerst inne- men det känns ändå läskigt!
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar