Melker 1 år! <3

Skrivet av Sofia Donner 21.09.2021 | 1 Kommentarer

Hipphipphurraaaa för vår älskade, älskade, älskade Melker idag! Ett år - jag kan inte för allt i världen förstå det. Det har, utan tvekan, varit det mest intensiva, känslomässigt kaotiska, upp och ner varvade året i mitt liv. Men det har också varit ett av dom absolut bästa. Hur det går ihop vet jag inte - men det gör det nu bara.

Tänk att det redan har hunnit gå ett helt år sedan vi låg på BB med vår då ännu namnlösa lilla skrutt i famnen. Så nyförälskade och omtumlade, sådär som man bara kan vara precis efter en förlossning. Lycklig, utmattad, ångestladdad, orolig och sprängfylld med kärlek. Då ännu helt ovetandes om vilken resa vi skulle göra tillsammans med honom. Och jag är idag SÅ tacksam att vi inte visste då. Att våra första dagar tillsammans som en familj på 4 fick vara utan oro och sorg. Vi får ofta frågan om det hade varit enklare att veta från start att han skulle bli så sjuk, och behövde opereras. Och svaret är absolut inte! Det blev precis så som det var menat att det skulle bli.

Men nu, 365 dagar senare - är det lätt att se tillbaka och fasta där. Det har jag gjort de senaste dagarna. Ett grått litet argt moln har hängt över mig och följt mig överallt. Ur balans, kan man verkligen kalla det. En bitterhet över all den mysiga bebistid som vi ändå gick miste om. De där stunderna hud mot hud i soffan framför Netflix, som vi istället spenderade på en hård stol med handen genom gallret till hans sjukhussäng. Det gör mig arg. På vem eller vad vet jag inte. Och om man inte har någon, eller något, att rikta sin ilska mot -  pyser den ut överallt annanstans istället. Och det blir tungt. För alla.

Så jag väljer idag, på den dag som firar och markerar att vi fått ha Melker i vårt liv ett helt år, att släppa det som varit. För här på golvet sitter nu en fullt frisk, så stark, så glad och så otroligt trygg liten människa. Han ser inte tillbaka, han bara fokuserar fullt på nuet och att ständigt utvecklas framåt. Så varför ska jag gå miste om det, genom att sitta och se i backspegeln? Nej. Vi lämnar det där nu.

Så grattis, min stora kärlek! Du är bara ett år och redan min allra största idol. Vi älskar dig mer än ord kan beskriva och du kommer för alltid vara den som kom och gjorde vårt lilla gäng komplett. Även fast din pappa är din absoluta favorit, så är du ändå min!

Vår fina, fina duo! Som snart blir en trio - helt galet. Men ser du hur olika dom är? Tycker det är lite spännande hur två barn som ändå är skapta i samma form - kan bli så olika. Ögonfärgen, hudtonen, håret.. Och deras personligheter är precis lika olika. Spännande! Undrar vad trean kommer att bidra med till mixen..?