När hela världen sätts på paus.

Skrivet av Sofia Donner 13.11.2019 | 1 Kommentarer

Här kommer inlägget som jag har försökt skriva ihop inne i mitt huvud de senaste dagarna. Men hur hittar man de rätta orden för att förklara varför bloggen gapat tomt, när det egentligen inte går att förklara? Jag tror att det är bäst att inte linda in det, utan bara rakt av förklara hur det ligger till.

Förra onsdagen, för en vecka sedan, satt jag på ett möte på jobbet. Sigge var med mig och lekte med min telefon. När jag tog den av honom såg jag att jag hade 5 missade samtal från min man. Redan då fick jag en väldigt olustig känsla. Jag ringde upp, och fick snabbt förklarat för mig att Rasmus hade ramlat från ett tak - och jag skulle bege mig till sjukhuset för att möta upp ambulansen där. Sedan gick det undan. Fick hjälp av Lynn med att få på Sigge alla kläder, ut genom dörren och iväg. Vårt jobb ligger 2 minuter från sjukhuset, så vi var där långt före ambulansen. Då slog det mig att jag ju har Sigge med. Och jag fick panik. Vad skulle möta oss innanför akutens dörrar? Skulle Sigge verkligen behöva se det? Så jag började ringa allt och alla i tur och ordning. Snälla, kom och hämta mitt barn härifrån. Det löste sig väldigt snabbt, som tur är - och Sigge fick leka med sin farbror istället för att hänga på akuten. Det lättade på hjärtat!

Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen, och jag fick träffa Rasmus. Han skulle snabbt iväg på trauma röntgen, så det var inte mer än en snabb puss. Men han andades. Han pratade. Mer behövde jag inte veta just då.

Efter ännu en evighets evighet kom han tillbaka. De hade fått söva ner honom på grund av smärtan. Men han hade haft någon form av ultra mega enorm änglavakt. Han hade fallit FEM METER ner, enligt ambulanskillarna - och "kom undan" med en krossad vänster arm. Och en mörbultad, men i övrigt hel, kropp. Det kändes så absurt. Jag minns att jag tänkte att någon i detta rum står här och ljuger för mig. Antingen så stämmer inte ambulansmännens rapport - eller så har läkaren missat en inre blödning eller liknande. Man kan inte falla fem meter rakt ner i marken, och bara behöva laga sin arm? Jag fick inte in det, helt enkelt.

Ganska snabbt togs beslut att hans arm var så trasig att den inte kunde lagas här på vårt sjukhus. Han skulle flygas till Uppsala med helikopter senare i eftermiddag. Det kändes som att denna dag varade i fyra dagar. Tidvisaren på klockan stod helt still. Rasmus hölls under lätt narkos, och jag bara satt där och var övertygad om att dom missat något.  

Vid kl 18 kom helikoptern, vi fick pussas hejdå och han flög iväg. Jag gick ut till bilen och blev sittandes där. Och bara stirrade. Vad nu då? Vad sen då? Det enda jag ville var att hoppa på båten och åka efter, men kirurgen här på Åland hade förklarat att han följande dag skulle spendera största delen av dagen i operationssalen - att jag gjorde bäst i att vara hemma och avvakta. Speciellt med tanke på Sigge. 

Det blev inte mycket sömn den natten. Men jag bestämde mig för att bita ihop och ge all ork till att Sigges vardag skulle löpa på precis som vanligt.

Torsdagen kom. Rasmus ringde vid 10 och sa att han nu rullas iväg till operation. Tiden stod igen helt stilla. Timmarna verkade inte bry sig alls om att flytta sig framåt. Vid kl 15 började det krypa under skinnet. Illamåendet kom smygandes. Hur länge skulle det ta? Jag ringde till Uppsala sjukhus, de visste inte mer än att han var på operation. Eftermiddagen och kvällen varade en evighet. För varje timme som gick utan någon information växte klumpen i halsen ännu mer. Vid 22 gav jag upp och ringde igen. Nu var han klar. Han låg på uppvaket. Vilken otrolig lättnad! Vid 01 ringde han själv, och denna natt kunde jag sova lite djupare än natten innan.

Fredagen kom. Operation nr 2. Denna gick snabbare, och redan vid mellanmålstid ringde han. Nu skulle beslut tas om han skulle få flygas hem igen, och vårdas vidare på sjukhuset här. Jag ville ingenting annat än att åka över direkt, men det kändes lönlöst om han ändå skulle få flygas hem. Det är trots allt både båt och bilresa dit, med en 1,5 åring.

Lördagen kom, och beslut togs att han måste bli över helgen i Uppsala. Vi hoppade på båten, och hans föräldrar kom med. Och OJ vad allt lättade när vi väl fick träffa honom! Att vara samlade igen. Viktigast av allt. Sigge tyckte det var lite obehagligt i början, men det släppte efter en stund och hans kröp upp hos pappa. SÅ SÅ SÅ mycket kärlek!!

Det blev söndag. Rasmus föräldrar skulle åka hem mitt i dagen, så de tog "morgonpasset" hos honom. Sigge och jag, som flyttat in hos hans gudmor Elina, tog en sjukhusfri stund. Vi packade med honom och Elina visade oss Pelle Svanslös lekplats. Så himla mysig. Tror dock vi alla kommer uppskatta den mer i vår, när det inte är -1 och snöslask. Men kan verkligen rekommenderas för er som besöker Uppsala med småbarn!

Eftersom det ju var farsdag åkte vi och köpte fika innan vi begav oss mot sjukhuset. Jag hade tänkt styra upp farsdag i år med en stor brunch för hela vår familj - men när det inte blir som det var tänkt, får det bli så som det är - som en klok person sade. Och vi hade verkligen en mysig stund. Rasmus uppskattade det väldigt mycket. Efter en stund åkte Elina och tog Sigge med sig, och jag blev kvar till kvällen.

Måndag. Idag hoppades vi få ta med honom hem. Men så blev inte fallet. Hans operation hade varit väldig komplicerad, förklarade läkarna, och de ville hålla koll på honom ännu. Jag tog med mig Sigge till Leos Lekland (vilken succé det stället är!) på förmiddagen, och sedan spenderade vi resten av dagen på sjukhuset. Jag kan inte med ord beskriva vilken liten hjälte vår unge är. Hur fint han anpassade sig till denna röriga, lite kaosaktiga, nya värld. Hur han gick med på att spendera nästan 6 timmar i ett sjukhusrum och var nöjd med det. Jag är SÅ stolt över honom! Man märker dock att det tagit hårt på honom, men han har kämpat på så så bra!

Lycklig unge i bollhavet på Leos Lekland!

Tisdag. Rasmus ringde direkt på morgonen. Han får komma med oss hem! Jag kan inte med ord beskriva lyckan som bara forsade genom blodet just då. Vi packade ihop oss och tjoade hela vägen till bilen. Vi skall hämta pappa, sjöng jag för Sigge, som svarade med "yeeeeeeah". Helt magiskt! Vi hann med eftermiddagsbåten hem, och Sigge gick stolt hela båtresan och knuffade på sin pappas rullstol. Så himla fint!

Nu har vi alla landat hemma, och skall ta några dagar för att komma ner i varv och hitta våra nya rutiner. Vi har en lång väg framför oss, och om några veckor väntar ännu en operation i Uppsala. Men det tar vi då. Fokus nu är att hålla Rasmus smärta i skick, få Sigge tillbaka i fas och själv hitta lugnet. Det är en stor omställning, att gå från två som verkligen är ett team i hemmet - till att själv ta hand om två. Men vi löser det. Det kommer bli så bra så. Det kommer nog bara ta några dagar nu att hitta ett sätt att få det att löpa på bra! Vi får vara tillsammans, ingenting är viktigare än det.

Jag återkommer inom kort.
KRAM!