Visa inlägg taggade med 'förlossning'
När Sigge kom till världen: Förlossningsberättelse
Med en kommande förlossning i sikte så går en hel del tankar till förra förlossningen, helt naturligt. Vi kommer ju även denna gång skriva ett förlossningsbrev - och nu är jag mycket mer säker på vad jag vill, och vad jag inte vill. Skall dela med mig av mina tankar inför detta förlossningsbrev lite senare.
Så hur gick förlossningen med Sigge till?
Såhär: Eftersom jag tar blodförtunnande sprutor under hela graviditeten, och sista månaden då blodproppsrisken ökar måste ta dem 2 gånger per dag, så ville de på gyn-avdelningen inte att jag skulle gå över tiden. (OK, ingen vill gå över tiden!) När det var 2 veckor kvar och han inte alls visade tecken på att vara redo på att komma ut (hade lagt sig med huvudet neråt, men inte stabiliserat sig än) så fick jag order om att börja jobba lite för det - gå långa promenader och sitta på en pilatesboll dagligen med lite övningar.
En vecka före BF (beräknad födsel) kom, och fortfarande inget tecken på start. Jag fick då min första hinnesvepning. För dig som nu sitter som ett frågetecken (likt jag var då) och undrar vad det är för påhitt - googla. Jag är så dålig på medicinska termer och förklaringar, så det skulle bara bli fel. Hur som helst. Hinnesvepningen fick slemproppen att lossna. Och i de flesta fall betyder det att förlossningen är nära. Men ingenting hände. In på ny kontroll efter ytterligare 3 dagar - bara 1 cm öppen. Ny hinnesvepning. För er som inte gjort en - det tar inte alls ont. Tyckte jag i alla fall. Efter denna började jag få täta sammandragningar, som slutade efter en dag. Nu började jag bli lite frustrerad också. Slemproppen hade gått. Och jag hade fått två hinnesvepningar. Jäkla unge - ut med dig nu!
När BF kom fick jag ytterligare en hinnesvepning. Jag var lagom peppad, men NU skulle det ta sig sa dom. Men nej. Inte ens en värk. Två dagar efter BF gav dom upp och bestämde att det blir igångsättning. Jag hade hela tiden begärt att dom så långt som möjligt skulle undvika en igångsättning, då jag hade hört riktiga skräckhistorier om långa långa förlossningar med intensiv smärta. Men nu var det alltså dags. Vi fick checka in på BB på kvällen, och igångsättningen skulle ske morgonen efter. Det var en märklig känsla att köra in till BB och veta att nu ska vi föda barn, utan att ens ha en liten värk eller något. Väl incheckade så fick jag en status-koll (2 cm öppen) och så preppades jag med kanyler färdigt inför morgondagen. Sedan fick vi ta en lugn kväll ifred på vårt rum. Vi såg på film, åt godis och var nervöst förväntansfulla. Vi hade blivit väl informerade om att en igångsättning kan ge en väldig utdragen förlossning – och vi skulle räkna med att det kan ta upp till 48 timmar. Så sömn kändes högt på priolistan. Det kändes ju inte jätteroligt just då, men vid den punkten vill man bara ha ut ungen.
Nästa morgon väcktes jag kl 06 med order om att äta en riktigt stadig frukost, och sedan ta första pillret för igångsättningen. Jag skulle få 8 stycken totalt, varannan timme. Efter det skulle de antagligen föra in en ballong som sakta fick ”jobba på” med att vidga upp allt där inne. Och mellan tabletterna skulle jag promenera runt, men lugnt, då vila också var viktigt.
Första tabletten gjorde ingenting. Vi gick runt sjukhuset några varv och satt ute i morgonsolen och fikade. Det var 25:e april, och det var otroligt varmt och soligt väder. Vi åt varsin glass också. Tablett nr 2, kl 8, började ge lite mer effekt. Sammandragningar kom som inte gjorde ont, men som gjorde det svårt att gå. Vi bytte promenaderna mot att se lite serier istället. Tablett nr 3, kl 10, ökade sammandragningarna ännu mer. Nu kändes dom verkligen, men inte så att det gjorde ont-ont. Mer som en irriterade mensvärk. Eftersom min kropp reagerat väldigt snabbt på tabletterna så bestämdes det att det var dags för gyn undersökning innan sista tabletten. Så lite före 12 kom läkaren. Jag var nu nästan 4 cm öppen. De bestämde att skippa tabletterna och istället direkt ta hål på hinnorna så vattnet skulle gå. Så order om att äta en stadig lunch och sedan gå till förlossningssalen till kl 13. NU slog spänningen och nerverna in. Gå till förlossningssalen betyder ju att nu ska det på riktigt födas barn. Helt galet!
Vi hade bett våra familjer och vänner (de som visste att vi åkt in för igångsättning) att låta oss vara under förlossningens gång - att vi ringer när bebisen är ute. Det var ett väldigt bra beslut. Vi hade båda våra mobiler avstängda och fokuserade på här och nu, varandra och vad som komma skall.
Sista bilden på magen, innan vi gick mot förlossningsrummet.
Kl 13 stack dom hål på fostervattenhinnan. Det kändes inte alls (jag var jättenervös före!) men OJ vad märkligt det kändes när det verkligen FORSADE varmt vatten ner längs benen. Jag började skratta som en dåre. Jag fick gå i duschen och skölja bort allt (det kom ju en del blod också) och fick sedan ta på mig förlossningsrocken. Barnmorskan (BM) lämnade rummet och meddelade att hon kommer och tittar till oss med jämna mellanrum, men att vi skulle vila. För vi hade en lång väg framför oss.
Men tji fick hon. Redan efter 10 minuter gjorde värkarna så ont att jag inte kunde ligga ner. Jag sprang runt i rummet och försökte hitta ett sätt att andas på. Värkarna kom tätt, jätte tätt, så det kändes som jag aldrig riktigt fick luft. Rasmus ringde in BM som var förvånad över hur snabbt det hade startat. Hon hjälpte mig in i duschen och där blev jag på golvet, jag vet inte hur länge. Det varma vattnet mot magen var det skönaste jag någonsin hade upplevt. När hon ville ha upp mig därifrån och till sängen för att kunna checka mitt öppningsläge minns jag att jag totalt vägrade! Som en trotsig 3 åring!
Väl i sängen var värkarna helt galna. Det går inte att beskriva smärtan för det är ingenting man någonsin upplevt tidigare. Jag var 5 cm öppen, och bad om epidural. Nu var klockan 14. BM preppade allt, ringde narkosläkaren och 14.30 var han på plats. Och här börjar det gå åt skogen. Han vägrar ge mig epidural. För BM som gav mig första pillret på morgonen, hade även gett mig min blodförtunnande spruta. Och han kunde inte ge epidural om man hade det i blodet, med risk för blödning i ryggen. Kl 17 tidigast sticker jag henne, svarade han och gick. Och jag bröt ihop helt. Tårarna bara sprutade. Jag var helt otröstlig och bad Rasmus att ta mig därifrån. 2,5 h till med denna smärta!? Gyn-läkaren kallades in och hon gav förslaget att jag skulle få en medicin som stoppade förloppet – så vi kunde vänta tills kl blev 17. Men något inom mig kände att aldrig i livet, ungen ska ut, här stoppas inget. Så jag och min man bestämde att vi kör ändå. Vi fixar detta!
Jag fick full styrka lustgas och var så hög som man bara kan bli. Jag skrattade, grät och pratade om älgsoppa. Lustgasen är märklig, den tar ju inte bort smärtan med den gör så att man inte orkar reagera på den. Kroppen lixom bara tar det och huvudet hänger inte med. (Jag minns ingenting från kl 15-17 typ).
Under dessa timmar hade Sigge fått en liten skruv in i huvudet (igen, saknar helt kompetens gällande medicinska termer) som höll koll på hans puls och värden. Tydligen hade jag ”farit runt” alldeles för mycket för att CTG remmen runt min mage skulle hållas kvar.
När kl väl blev 17 och narkosläkaren kom upp igen så kände jag en lycka jag aldrig känt tidigare. Jag var så jäkla slut av att ha kämpat mig igenom varje jäkla värk utan smärtlindring. Det gjordes först en undersökning igen. Och här kom nästa chock. Jag var 9,5 cm öppen – och det var ingen idé att ge mig epidural nu för jag skulle strax börja krysta. NI SKOJJAR, skrek jag, och ville kasta ut varenda en. Barnmorskan frågade om hon fick försöka töja ut den där sista 0,5 cm – och jag sa jo, gör vad som än krävs. Men om ni får den frågan – säg nej. Det gjorde absolut allra ondast på hela förlossningen! Jag trodde mitt hjärta skulle stanna!
Men, väl 10 cm öppen så var det bara att vänta på krystvärkar. Kl var nu ca 17:30. Men dom kom inte. Inget mig emot, för nu hade jag typ ingen smärta alls. Bara ett tungt tryck neråt som inte var någonting i jämförelse med det jag tidigare hade känt. Jag kunde andas för första gången på 5 timmar. Jag kunde prata. Kanske till och med skratta lite.
Vid 18 bestämde dom sig för att lägga in värkstimulerande dropp. Ingenting hände. Jag tror jag lyckades sova lite här också. Vid 18:45 fick jag en dos till. Nu började det jobba på lite. Och kl 19 var jag helt säker på att jag skulle bajsa ner mig! BRA, ropade vår FANTASTISKA BM, nu kör vi. Och så började krystningsfasen. Värkarna kom ganska glest i början. Och HERREGUD vilken smärta. Jag bad dem flera gånger lägga is mot min fiffi för det kändes verkligen som den brann! Det rev och brände och jag var livrädd för att spricka – för det kändes hela tiden som jag skulle göra det. Vid 19:30 frågade BM om jag ville känna på min sons hår, för det var vid öppningen nu. Jag var så slut, så trött så trött så trött, men sträckte ändå ner handen. Och det var det BÄSTA jag kunde göra. Vilken KRAFT det gav, att känna sitt eget barn påväg ut. Jag fick helt ny energi, och 20 minuter senare hade jag honom i min famn. Sista krystvärken sa det verkligen bara PLOPP och jag såg hur han flög ut. Det var MAGISKT!!
Så, vad som skulle varit 48 timmars igångsättning blev inte ens 8 intensiva, helt galna, timmar. (Man räknar tydligen från när vatten går/tas). Även fast det var FRUKTANSVÄRT att inte på epidural så ser jag tillbaka på min förlossning som enbart positiv och fin och rolig! Jag klarade att föda barn utan smärtlindring. Med ett jäkla stöd från min man, vår BM och med egen pepp så gick det. Teamwork var verkligen allt! Och det gick bra! Jag längtar till nästa! Fast nu hoppas jag det sätter igång av sig självt, så jag slipper alla piller..
Ps - lustgas är magiskt!!
Jag slapp spricka också, vilket var så så så tacksamt. Efter att Sigge kommit ut fick jag ligga kvar medan vi väntade på att moderkakan skulle komma ut. BM drog och rev lite i navelsträngen, och efter ca 30 minuter kom den. Jag fick frågan om jag ville se den, men tackade nej.
Det jag ångrar med förlossningen är att vi inte tog några bilder. Det kan göra mig lite ledsen idag. Så till denna gång har Rasmus fått i order att ta bilder, och filma små klipp.
Upp på pappas bröst medan moderkakan kom ut. Bara några minuter gammal.
Tips: Jag hade läst boken "Föda utan rädsla" innan - och den innehåller MASSOR med tips, övningar och tankesätt som verkligen hjälpte mig under förlossningen. Rekommenderas varmt! Även till dig som inte specifikt är rädd inför förlossningen så ger den otroligt bra tips och råd. Vi gick ju en del förberedande kurser, men med facit i hand kunde vi skippat dem och klarat oss på denna bok. Rasmus läste den också.
