Visa inlägg taggade med 'familj'
Kreativitet med en (snart) 2 åring.
Min Farmor är en stor, stor del av min barndom. Skulle jag beskriva henne med ett ord så skulle det vara färgstark. Hon var kreativ uti fingerspetsarna. Hon sjöng, spelade piano, målade tavlor, skrev sagor åt oss där vi hade huvudrollen, skötte sitt grönsaksland som om det vore en bebis. Hon dansade i regnet med oss, sydde utklädningskläder i form av allt från prinsessklänningar till Mårran. Hon lärde mig sticka (som jag nu glömt igen), spela kort och steka plättar. Varje dag med min farmor var ett äventyr. Hon gav mig och min syster en så otroligt fin barndom.
Och mycket av dethär sitter kvar i mig. Speciellt nu när jag själv blivit mamma. Jag vill att Sigges barndom skall vara precis lika färgstark. Fylld av fantasi och färg och kreativitet. Det gör mig varm om hjärtat, enda in i själen, när han kladdar och testar och upptäcker.
Igår passade vi på. Och det spårade ur, totalt, som detta bildspel visar. Men det var den absolut mest underbara stunden på väldigt länge. Om inte detta är barndom, så säg? Och oroa er inte, färgen är både ekologisk och giftfri :)
Magsjukejulen 2019.
Okej, hej från familjen magsjuka! Japp - ironiskt nog skrev jag på julafton och berättade att jag mått lite halvtokigt under dagen. På natten bröt det ut. Deluxe. För oss alla tre! Magsjuka må vara fruktansvärt - men det når ännu högre höjder när man har småbarn och alla är sjuka samtidigt. Huj! Jag önskar ingen den upplevelsen! Nu, tre dygn senare, har vi lite försiktigt börjat krypa ut ur vår grotta som vi skapade oss här hemma. Så julen 2019 blev inte alls som planerat. En del av mig sörjer det lite. Vi hade tänkt maxa familjetid, god mat, spelkvällar, ostbrickor. Istället var det stängda dörrar, blåbärssoppa och otroligt mycket sömn. Är dock väldigt tacksam att alla andra verkar ha klarat sig. Men - nu är det över och vi blickar framåt. Detta kommer bli en jul vi minns, och säkert kan skratta åt i framtiden.
Idag: Började jag dagen med massage. Ord kan inte beskriva hur skönt det var. Fick ett presentkort av Sigge och Rasmus till morsdag, så det var verkligen dags att använda det nu. Efteråt tog min man och jag lite tumis på stan och for på byk-och torktumlarjakt! Jag tycker det är så himla tråkigt att spendera pengar (och mycket!) på just sådant. Men det är ju en nödvändighet! Skall bli skönt att ha dem på plats i grovköket.
Bygget ja: Idag har svärföräldrarna hjälpt oss röjja undan i grovköket och lilla hallen - och imorgon börjar golvet läggas där. Skall ta massor med bilder. Är jättenöjd med golvet vi valde!
Annars då: Återhämtar vi oss ännu från magsjukan. Kvällens middag bestod av en pizza slice, en smörgås och brieost. Aptiten saknas, med andra ord. Men imorgon kommer våra vänner Andreas och Eeva på middag - så då jäklars skall det ätas god mat igen!
Här: Får du bild på dagens arbetsledare. Han fick så otroligt mycket fina julklappar så han leker på som aldrig förr. Men tog en liten paus och höll oss sällskap i röjj:andet.
Imorgon: Kommer recension på Lumenes julklander. Missa inte!
En jätte härlig jul till DIG!
Nu ligger jag nerbäddad i soffan under en ullpläd. I handen har jag ett glas bubbel, bredvid mig har jag min man och på bordet har jag en stor skål med choklad. Inte för att det ryms mer ner i magen precis, men det är själva känslan att den står där som är viktigast. Klockan har slagit halv 11. Vår lilla superhjälte tog natt alldeles för sent, vilket ledde till en väldigt tårfylld nattning. Men nu sover han gott.
Dagen har spenderats hos svärföräldrarna i huset bredvid. Ett tag var jag lite osäker på om det ens skulle bli någon julafton för mig. Vaknade upp imorse och mådde så himla dåligt. Försökte vila bort det - och lagom till Kalle Anka började det släppa. Det var nog bara minussiffrorna på sömnkontot som kom och knackade på. Min mamma med man, min mormor, min syster med familj och min halvbror kom även över. Det blev fullt hus, minst sagt. Men vilken lycka enda in i själen att Sigge får växa upp med så fina jular. Alla hans nära och kära runtom. Sedan dagen jag blev mamma ändrade just känslan inför julen för mig. Det absolut viktigaste nu är han. Hans minnen från julen. Hans känsla kring julen. Jag minns det ju själv. Just den där känslan. Målet är väl när vi kommit så långt med bygget, att kunna vara hemma och bjuda över alla de som vill fira med oss. Det är en dröm vi båda strävar mot. Att Sigge skall kunna somna i soffan och bäras upp till sitt rum, och alla leksaker skall vänta på att han återupptar leken nästa morgon. Ni vet när man skapar sig en målbild. Det är en stark målbild för oss, för att orka fortsätta kämpa framåt med bygget.
Nej. Nu babblar jag på igen. Nu skall jag stänga ner och somna till en film. Hoppas just DU har haft en helt underbar jul. Och än är den inte över. Passa på att verkligen koppla av. Ladda om. Kramas mycket och ät massor med choklad. Jag återkommer med mer bilder från idag en annan dag. Tills dess får ni vår årliga julbild som Rasmus alltid vill att vi tar. Temat är alltid motorcyklar!
Tisdagstango med trots som tema.
Här sitter jag i soffan i mjukiskläder med en Nicks i handen och hjälper Rasmus med faktureringen. Tar en liten rensa-hjärnan-paus här på bloggen. Sigge sover ute i vagnen och det är alltid lika skönt samtidigt som det är alltid är lika obehagligt tyst. Han är inne i en sådan otroligt intensiv trotsfas just nu. Och den har nog golvat både mig och Rasmus. Jag måste säga att vi haft det otroligt lätt detta första 1,5 år. När man ser andra med småbarn som gråter mycket, är svåra att få nöjda etc så har Sigge alltid bara kört på och hängt med i alla våra svängar. Nöjd och glad. Men nu. 1 år och 7 månader ung. Nu kommer det med råge. Vilken envis, viljestark och principfast unge vi har alltså. Jag blir totalt tokig mellan varven. Imorse hade vi haft 3 fighter innan frukost. Han skulle absolut inte ha på sig sockor. Han skulle absolut inte ta bort nattblöjan. Och han skulle absolut inte gå ner till nedre våningen. Och hans "absolut inte" visas genom gallskrik, lägga sig platt på golvet och sparka med benen och vifta med armarna så man inte kommer åt honom och såklart - världens största tårar. Han skriker sig helt svettig, lilla plutten. Puhhh. Som tur är går det alltid snabbt över och vi kan fortsätta vara bästa vänner igen, i väntan på nästa fight.
För att bryta det här roliga morgonhumöret så klädde vi på oss och begav oss ut i skogen. Det gjorde alla gott! Ingen kan vara på dåligt humör ute i skogen, så är det bara. Sigge fick en leopardmönstrad bil av lillajulstomten som skall med överallt. Han har sovit med den sedan i lördags. Man skall välja sina strider, som dom säger - så bilen får hänga på!
Idag: Inte mycket planerat. Hjälpa Rasmus, skriva klart tack kort och sedan tänkte jag testa laga dadelbollar med saffran i. Vad tror du om det? Återkommer med resultat.
Rasmus: Blir bättre och bättre. Än så länge är allt lite knöligt i och med ställningen som är fast i armen, men den skall bort om en månad - så sedan blir vardagen lite smidigare. Han kämpar på så bra!
Middag: Ikväll blir det ugnskorv. Mamma var över med lite lådor som var kvar från lillajulsmiddagen, så vi äter dem till.
Missa inte: Nicks!! 
Lillajul tjugohundranitton.
Igår kom den. Och med tanke på denna oändligt långa, mörka, gråa November månad som vi just haft - så var den mer än hjärtligt välkommen. Ja, just precis - snön. Den må vara kall och blöt - men den lyser upp i mörkret och det är mer än guld värt. Vi började morgonen med julig frukost tillsammans med Rasmus föräldrar. Denna lilla pepparkaka öppnade paket som Tomtens nissar hade lämnat av.
Efter det klädde vi på oss och begav oss ut för att kika närmare på det där märkliga vita som hade lagt sig på marken under morgonen. Sigge satte sig direkt ner och kände på snön. Sedan sprang han runt och sade "wooow" omvartannat! Skall bli roligt att se hans reaktion när det kommit ännu mer, och man faktiskt kan leka i den.
Passade även på att fota bygget från vår innergård. Här ser du bättre den petrolblå färgen också. De två fönstren till vänster är grovköket, och det till höger är inne i bastun. Det stora avlånga i mitten är i trappan upp till övre våningen.
Efter sovstunden på dagen kavlade vi upp ärmarna (eller tog av dem helt snarare) och började baka pepparkakor. Sigge orkade bara fylla en halv plåt innan tålamodet gav vika, men vackert så. Det var ändå väldigt skönt att få stå och baka själv medan han lekte med sina bilar på golvet bredvid. Att vara tillsammans på var sitt sätt. 
Mot kvällen åkte vi ut till min mamma och hennes mans stuga. Där väntade min syster med familj samt Mammas mans bror med familj. Sigge har en helt otroligt fin relation till sin kusin Selma. De är så mycket skratt och kärlek mellan dem så man smälter. Det blev direkt full rulle och när vi satte oss till bords kröp en stark värme upp över mig. Vilken glädje att Sigge kommer kunna se tillbaka på sina barndomshögtider med så mycket kärlek och värme och skratt och lek. För det är ju det som ger julen dess magi - barnens skratt och lek.
Kusinerna! Detta var bästa bilden av typ 20 försök. Inte lätt att fota 3 barn som vill åt 3 olika håll samtidigt.
Lillajulstomten hade hittat enda till stugan också. Sigge kanske inte förstår själva innebörden med jul och tomte i år ännu - men man märker att han drogs med i spänningen och förväntan som Selma hade. Det var jätteroligt att se! Längtar massor till själva julafton i år. Undrar vad han kommer tycka om Tomten?
När hela världen sätts på paus.
Här kommer inlägget som jag har försökt skriva ihop inne i mitt huvud de senaste dagarna. Men hur hittar man de rätta orden för att förklara varför bloggen gapat tomt, när det egentligen inte går att förklara? Jag tror att det är bäst att inte linda in det, utan bara rakt av förklara hur det ligger till.
Förra onsdagen, för en vecka sedan, satt jag på ett möte på jobbet. Sigge var med mig och lekte med min telefon. När jag tog den av honom såg jag att jag hade 5 missade samtal från min man. Redan då fick jag en väldigt olustig känsla. Jag ringde upp, och fick snabbt förklarat för mig att Rasmus hade ramlat från ett tak - och jag skulle bege mig till sjukhuset för att möta upp ambulansen där. Sedan gick det undan. Fick hjälp av Lynn med att få på Sigge alla kläder, ut genom dörren och iväg. Vårt jobb ligger 2 minuter från sjukhuset, så vi var där långt före ambulansen. Då slog det mig att jag ju har Sigge med. Och jag fick panik. Vad skulle möta oss innanför akutens dörrar? Skulle Sigge verkligen behöva se det? Så jag började ringa allt och alla i tur och ordning. Snälla, kom och hämta mitt barn härifrån. Det löste sig väldigt snabbt, som tur är - och Sigge fick leka med sin farbror istället för att hänga på akuten. Det lättade på hjärtat!
Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen, och jag fick träffa Rasmus. Han skulle snabbt iväg på trauma röntgen, så det var inte mer än en snabb puss. Men han andades. Han pratade. Mer behövde jag inte veta just då.
Efter ännu en evighets evighet kom han tillbaka. De hade fått söva ner honom på grund av smärtan. Men han hade haft någon form av ultra mega enorm änglavakt. Han hade fallit FEM METER ner, enligt ambulanskillarna - och "kom undan" med en krossad vänster arm. Och en mörbultad, men i övrigt hel, kropp. Det kändes så absurt. Jag minns att jag tänkte att någon i detta rum står här och ljuger för mig. Antingen så stämmer inte ambulansmännens rapport - eller så har läkaren missat en inre blödning eller liknande. Man kan inte falla fem meter rakt ner i marken, och bara behöva laga sin arm? Jag fick inte in det, helt enkelt.
Ganska snabbt togs beslut att hans arm var så trasig att den inte kunde lagas här på vårt sjukhus. Han skulle flygas till Uppsala med helikopter senare i eftermiddag. Det kändes som att denna dag varade i fyra dagar. Tidvisaren på klockan stod helt still. Rasmus hölls under lätt narkos, och jag bara satt där och var övertygad om att dom missat något.
Vid kl 18 kom helikoptern, vi fick pussas hejdå och han flög iväg. Jag gick ut till bilen och blev sittandes där. Och bara stirrade. Vad nu då? Vad sen då? Det enda jag ville var att hoppa på båten och åka efter, men kirurgen här på Åland hade förklarat att han följande dag skulle spendera största delen av dagen i operationssalen - att jag gjorde bäst i att vara hemma och avvakta. Speciellt med tanke på Sigge.
Det blev inte mycket sömn den natten. Men jag bestämde mig för att bita ihop och ge all ork till att Sigges vardag skulle löpa på precis som vanligt.
Torsdagen kom. Rasmus ringde vid 10 och sa att han nu rullas iväg till operation. Tiden stod igen helt stilla. Timmarna verkade inte bry sig alls om att flytta sig framåt. Vid kl 15 började det krypa under skinnet. Illamåendet kom smygandes. Hur länge skulle det ta? Jag ringde till Uppsala sjukhus, de visste inte mer än att han var på operation. Eftermiddagen och kvällen varade en evighet. För varje timme som gick utan någon information växte klumpen i halsen ännu mer. Vid 22 gav jag upp och ringde igen. Nu var han klar. Han låg på uppvaket. Vilken otrolig lättnad! Vid 01 ringde han själv, och denna natt kunde jag sova lite djupare än natten innan.
Fredagen kom. Operation nr 2. Denna gick snabbare, och redan vid mellanmålstid ringde han. Nu skulle beslut tas om han skulle få flygas hem igen, och vårdas vidare på sjukhuset här. Jag ville ingenting annat än att åka över direkt, men det kändes lönlöst om han ändå skulle få flygas hem. Det är trots allt både båt och bilresa dit, med en 1,5 åring.
Lördagen kom, och beslut togs att han måste bli över helgen i Uppsala. Vi hoppade på båten, och hans föräldrar kom med. Och OJ vad allt lättade när vi väl fick träffa honom! Att vara samlade igen. Viktigast av allt. Sigge tyckte det var lite obehagligt i början, men det släppte efter en stund och hans kröp upp hos pappa. SÅ SÅ SÅ mycket kärlek!!
Det blev söndag. Rasmus föräldrar skulle åka hem mitt i dagen, så de tog "morgonpasset" hos honom. Sigge och jag, som flyttat in hos hans gudmor Elina, tog en sjukhusfri stund. Vi packade med honom och Elina visade oss Pelle Svanslös lekplats. Så himla mysig. Tror dock vi alla kommer uppskatta den mer i vår, när det inte är -1 och snöslask. Men kan verkligen rekommenderas för er som besöker Uppsala med småbarn!
Eftersom det ju var farsdag åkte vi och köpte fika innan vi begav oss mot sjukhuset. Jag hade tänkt styra upp farsdag i år med en stor brunch för hela vår familj - men när det inte blir som det var tänkt, får det bli så som det är - som en klok person sade. Och vi hade verkligen en mysig stund. Rasmus uppskattade det väldigt mycket. Efter en stund åkte Elina och tog Sigge med sig, och jag blev kvar till kvällen.
Måndag. Idag hoppades vi få ta med honom hem. Men så blev inte fallet. Hans operation hade varit väldig komplicerad, förklarade läkarna, och de ville hålla koll på honom ännu. Jag tog med mig Sigge till Leos Lekland (vilken succé det stället är!) på förmiddagen, och sedan spenderade vi resten av dagen på sjukhuset. Jag kan inte med ord beskriva vilken liten hjälte vår unge är. Hur fint han anpassade sig till denna röriga, lite kaosaktiga, nya värld. Hur han gick med på att spendera nästan 6 timmar i ett sjukhusrum och var nöjd med det. Jag är SÅ stolt över honom! Man märker dock att det tagit hårt på honom, men han har kämpat på så så bra!
Lycklig unge i bollhavet på Leos Lekland!
Tisdag. Rasmus ringde direkt på morgonen. Han får komma med oss hem! Jag kan inte med ord beskriva lyckan som bara forsade genom blodet just då. Vi packade ihop oss och tjoade hela vägen till bilen. Vi skall hämta pappa, sjöng jag för Sigge, som svarade med "yeeeeeeah". Helt magiskt! Vi hann med eftermiddagsbåten hem, och Sigge gick stolt hela båtresan och knuffade på sin pappas rullstol. Så himla fint!
Nu har vi alla landat hemma, och skall ta några dagar för att komma ner i varv och hitta våra nya rutiner. Vi har en lång väg framför oss, och om några veckor väntar ännu en operation i Uppsala. Men det tar vi då. Fokus nu är att hålla Rasmus smärta i skick, få Sigge tillbaka i fas och själv hitta lugnet. Det är en stor omställning, att gå från två som verkligen är ett team i hemmet - till att själv ta hand om två. Men vi löser det. Det kommer bli så bra så. Det kommer nog bara ta några dagar nu att hitta ett sätt att få det att löpa på bra! Vi får vara tillsammans, ingenting är viktigare än det.
Jag återkommer inom kort.
KRAM!
New in & tisdagsstatus.
Hej Tisdag! Egentligen är detta min nya favoritdag, då denna dag innebär att jag får damma av min lite möra kropp och pusha den så hårt det går i crossfit boxen. Men eftersom förkylningen håller ett starkt grepp kring min hals och näsa så håller vi låg profil även idag.
Sovit: Jättegott! Slocknade strax efter 22 och vaknade av att Sigge ropade "haallåå" från sitt rum 06:45. Mer kan man inte begära.
Idag: Börjar dom spackla och ha sig i badrummet. Det känns lite som julafton! Rasmus är hemma förmiddagen för att hjälpa till, vilket gör att även Sigge tycker att det känns som julafton. Ikväll kommer våra vänner Wille och Rebecca på middag, ska bli jättetrevligt!
Familjen: Sigge är bara lite snuvig ännu och har just bäddat ner sig i soffan här bredvid - men nu säger Rasmus att han börjar krokna. Så typiskt! Men vi laddar med havtorns saft för hela bunten!
Jobb: Har en hög med mail att ta itu med, men det får bli när Sigge sover dagsvilan. Han sover 12-14, vilket är perfekt. Vet att många tycker det är skönt när de ännu sover två vilor, men jag tycker detta är bäst hittills. En lång vila. Dagen blev så uppdelad och krånglig att ta sig iväg när det var två vilor.
Nu: Dricka upp kaffet, snyta näsan och så beger vi oss ut för att säga hej åt fåren!
New in: Jag har en STOR kärlek till leggings i Sigges garderob. Mjuka och lekvänliga, lätta att ha under halare/utebyxor och passar till allt. Lindex har leggings som är tjockare och har ett mjukt, varmt, tyg inuti. Det perfekta badplagget denna årstid. Jag ÄLSKAR leopardprint (och djurmönster överlag) så ett par svarta och ett par leopard fick följa med hem. Och eftersom de har 3 för 2 på basplagg (älskar!) blev det en tröja till som passar snyggt till båda byxorna!
En sådan där dag idag.
Puh.. Klockan är tjugo i nio och jag har just landat i soffan och går säkert att jämföra i stil med en säck med potatis. Idag har vardagen verkligen sprungit i 100 km/h och försökt bita mig i rumpan. Jag har verkligen inte hunnit med. Har du också sådana här dagar ibland?
Dagen började med att jag hade ett möte på jobbet kl 8-9. Som tur var kunde jag delta hemifrån via Skype. Men för att kunna delta i mötet och samtidigt föra anteckningar så skulle allt här hemma roddas klart innan. Sigge, som de flesta barn kan jag gissa, tar en evighet på sig i frukostbordet. Så idag fick han äta sin smörgås och sitt ägg i soffan. Jag såg hur hans ögon tindrade och riktigt lyste över denna nya upplevelse, så jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir strid imorgon bitti när han återigen snällt får sitta vid köksbordet och äta frukost. Du kan ju hålla tummarna för mig. Nåväl. För att hålla Sigge sysselsatt fick han utföra sin absoluta favoritsyssla under tiden - utforska toaletten (han är besatt av att leka med mina trosskydd, stapla toapappersrullar som torn och kika i alla lådor efter skatter). Här är resultatet. Fråga mig inte hur han fått dit sin kudde. Och japp. Detta är kvar att städa ännu ikväll.
Well, mötet gick bra - men det drog ut på tiden. Och kl 9:30 börjar Sigges klapp och klang. Jag tycker det är super kul att kunna jobba samtidigt som jag ännu får vara hemma med Sigge, men jag har lovat mig själv (och min man) att det inte går ut över Sigges aktiviteter. Tisdagar kl 10-11 går vi på MammaBaby pass på Crossfiten. Torsdagar kl 9:30-11:30 är det Klapp och Klang. Fredagar kl 9:30-10:30 är det MiniGymnastik. Så dessa tider bokar jag inte in jobb. Och är det något som trots allt måste göras då, så ser jag till att någon annan kan gå med honom på detta. Annars tar jag oftast med honom till jobbet. Nåväl. Nog om det. Märker du hur det svävar iväg ibland? Bara att försöka hänga på..
Vi kom, med andan i halsen och svetten sprutandes i pannan, in till Klapp och Klangen kl 9:29. Allt var frid och fröjd. Min vän Sandra var där med sina tvillingar, så jag kom ner i varv igen och kunde slappna av. Vid 11 åkte vi hem, jag gav Sigge lunch och vid 11:30 brukar han alltid sova. Så jag hade planerat in en jobbgrej då. Ännu 12:00 var han klarvaken. Och återigen började svetten spruta och pulsen steg sakta. Han slocknade 12:15, och jag låg då 45 minuter efter i tidsplanen igen. Fick allt gjort, men glömde helt bort att äta lunch själv. Eftersom han alltid somnar 11:30 och sover 1,5 h - så brukar han vakna igen kl 13. Därför hade jag planerat in en fotografering på jobbet kl 13:30. Well, 13:15 sov han ännu - så det var bara att ringa och säga att dom fick fotas utan mig. Då var nästa mål personalmötet kl 14:15 som han skulle komma med på. Det tar 20 minuter från oss till jobbet - och magiskt nog vaknade han 13:55. Från vagnen in i bilen och iväg. Väl utanför jobbet hade jag ju såklart glömt mina nycklar. Vi har taglås till alla dörrar. Bara att ringa Lynn och be om att få bli insläppt i sista sekund. Mötet som skulle pågå till kl 15 drog ut på tiden, och vi blev återigen sena till nästa grej - hämta Rasmus hemifrån för att åka tillbaka till stan och äta middag hos min bror. Efter maten skulle Rasmus hjälpa honom hänga upp lite tavlor. Och jag skulle handla mat under tiden. Så jag åkte iväg med bilen, tog mig goda tid på mig i matbutiken (hallå, handla själv är ju drömmen nuförtiden) och såg till att jag var klar lite före 19 så jag kunde plocka upp mina killar och vi skulle vara hemma till 19 och få Sigge i säng. Men nej. Då hade jag ju haft mobilen på ljudlöst och Rasmus hade panik över att jag kört iväg med alla grejer han behövde. Så när jag kommer dit lite före 19 får dom börja med hängandet. Matte kokar kvällsgröt åt Sigge (som tycker det är livet att få vara uppe förbi läggdags) och jag börjar dramatisera sådär som jag alltid gör - hur hemskt kaotiskt allting är. Väl i bilen, 19:45, är det full allsång på vägen hem för att Sigge inte skall somna. Väl hemma, kl 20:00 är han ju så övertrött så det finns inte. "Din nattning", ropade jag åt Rasmus och sprang in i köket och gömde mig. Nu låter det som att Sigge möblerar om sitt sovrum och Rasmus som säger "lägg dig ner" 150 gånger. Och här ligger jag. Men benen på soffbordet. Med en kopp té och en bit Nicks choklad. Och längtar till imorgon då vi har en helt oplanerad dag följt av en helkväll ute med mina kollegor.
Ah, livet. Är det inte underbart kaotiskt?
Halloween-filtret på snapchat får symbolisera dagens känsla..
Och high five till dig om du har läst enda hit.. Nu slutar jag babbla.
Ps - imorgon kommer det ett inlägg om när jag skulle köpa min bröllopsklänning. Kika in då!
Morgon stund har guld i mun.
Att säga att man älskar helger är väl lite som att säga att man älskar choklad. Alla (de flesta) kan relatera till det och delar din känsla. Men att säga att man älskar att stiga upp tidigt på helgen är nog en helt annan femma. I denna kategori av kärlek är jag nog rätt ensam, kan jag gissa. Men jag tycker det är veckans mest magiska stund.
Sigge ligger kvar i sängen med Rasmus och ser på Barbapappa. Hundarna sover. Katten sover. Nedre våningen är helt tyst, och denna årstid även mörk. Och lite lagom kall. Jag lägger en kastrull med vatten på spisen för äggen, knäpper på kaffekokaren så att den ljuvliga doften sprider sig i hela huset - och så börjar jag pyssla på. För på lördagar och söndagar är vår tradition långfrukost. Rasmus och jag har haft det i flera år, och vår unge har helt formats efter det. Jag inser att det inte är helt vanligt att en 1,5 åring sitter vid matbordet nästan en timme - men man verkligen ser hur han njuter av sin lilla buffé som han plockar i sig medan han drar sina långa utredningar för oss. Vi dukar verkligen fram allt som kan tänkas. Ibland bakar jag scones till, eller steker plättar. Ibland våfflor. Det varierar lite. Men regeln är extra mycket av allt. Och så sitter vi och äter läääänge. I en väldigt fartfylld, alltid fullspäckad, vardag är detta guldstunderna då vi bara är. Jag tror det är en viktig sak i familjelivet, att hitta dessa stunder och faktiskt göra dem till en tradition. Och frukosten är ju det som startar dagen - så vad bättre än att starta den på bästa sätt, tillsammans?
Hur vill du ha din frukoststund? Bara en kopp kaffe? Hotellfrukost varje dag?
Denna helg har Rasmus en vän från Sverige på besök, så då var det ännu roligare att duka fram och allt.
När Sigge själv får välja. Filmjölk med musli (osockrad, givetvis), kiwi, ägg och smörgås med ost och kalkon på.
Och så årets tips! Detta glutenfria bröd. Jag är inte mycket för bröd, äter det väldigt sällan. Men detta är så så så himla gott! Tips till dig som är på jakt efter ett riktigt "lyxigt" glutenfritt bröd.
En vardagspaus.
När vardagen bara rusar förbi (du vet den där känslan när du vaknar upp på torsdag och inte riktigt förstår hur när det var söndag igår) är det viktigt att kunna dra i bromsen och säga: Stop! Nu är det dags att fånga dagen lite. Så efter middagen här om dagen hoppade vi i våra stövlar och begav oss ut på en liten svampjakt. Diskberget i köket och de 2 torra men inte vikta tvätthögarna i badrummet fick helt enkelt vänta.
Sigge fick uppleva sin alldeles första kantarell. Jag tror dock det var ett större ögonblick för mamman och pappan än för honom, hehe, då han direkt efter att denna bilden togs gick vidare till att plocka pinnar. Här vill jag poängtera OCH understryka att min man och jag inte är överens angående hans hatt. Men han påstår att den ger svamp-tur, så vi får väl använda det som ett ok helt enkelt.
Själv ställde jag mig mitt i skogen och tog selfies medan grabbarna jobbade hårt för att hitta morgondagens middag. Det kallas rättvis arbetsfördelning!
Glada pojkar som hittade en liten guldgruva av höstisar. Jag inser här att det skulle vara mycket mer estetiskt med en vacker svampkorg än en plastkasse från S-market, men hej - man kan inte få fulla poäng för allt. ;)
