DSC 7646 1

Visa inlägg taggade med 'gravid'

E-meal och helgen som kom och gick.

Skrivet av Sofia Donner 18.05.2020

Hej måndag! Och hej kära du - hoppas veckan startat bra.

Denna vecka: Är det kort vecka! Röd dag på torsdag - och fredag har jag tagit ut en övertidsdag. Mamma har Sigge över natten torsdag-fredag så jag ska ta igen lite väl behövd vila på fredag morgon. Längtar!

I lördags: På förmiddagen åkte vi ut till Sigges farmor och farfars stuga. Men HUJ vad kallt och ruggigt det var. Vi var i princip vinterklädda men frös ändå. Det får nog bli lite varmare innan vi åker dit och hänger lite mera. Hoppas värmen är runt hörnet..

IMG 0762IMG 0759

På kvällen åkte vi över till Lynn med familj och testade nya åländsk appen e-meal. Lika som Foodora, ungefär. Jag älskar foodora och använder alltid den appen när vi är i Åbo - så det är jättekul att något liknande kommit hit. Än så länge rätt få restauranger med, men vi hoppas att det snabbt ökar på nu när dom får börja öppna igen. Vi testade thai-mat denna gång.

IMG 0772

Söndag: var ju årets mest märkligaste väderdag. Efter en solig och jättefin förmiddag bestämde vi lek-dejt på stugan med Sigges kusiner. Vad händer då? Hagel följt av ösregn. Meeen, vår mamma är inte någon som tycker det är okej att sitta inne bara för att det regnar - så alla fick snällt dra på sig regnkläder och gå ut ändå. Om barnen älskade det? Åhh jaaa. Det är nog bara vi vuxna som glömt bort att man inte smälter bort i lite regn. På tal om bananer, kolla mammas tulpaner. Otroligt vackra. Fick inspiration till en tuplan-rabatt här hemma.IMG 0775

IMG 781

Idag: Ska jag till gyn på ultarljud. Skall faktiskt på ett extra hjärt-ultraljud, då läkaren på det strukturella ultraljudet inte kunde se om allt var okej. Jag är faktiskt inte lika stressad över det som jag trodde jag skulle vara - men det ska bli väldigt skönt att få det gjort. Jag återkommer imorgon om hur det gick, och vad dom sa.

Nu: Starta arbetsdagen. Ha en jätte, jätte, jättefin dag! Och GRATTIS PETRA på födelsedagen!


När Sigge kom till världen: Förlossningsberättelse

Skrivet av Sofia Donner 14.05.2020 | 1 kommentar(er)

Med en kommande förlossning i sikte så går en hel del tankar till förra förlossningen, helt naturligt. Vi kommer ju även denna gång skriva ett förlossningsbrev - och nu är jag mycket mer säker på vad jag vill, och vad jag inte vill. Skall dela med mig av mina tankar inför detta förlossningsbrev lite senare.

Så hur gick förlossningen med Sigge till?

Såhär: Eftersom jag tar blodförtunnande sprutor under hela graviditeten, och sista månaden då blodproppsrisken ökar måste ta dem 2 gånger per dag, så ville de på gyn-avdelningen inte att jag skulle gå över tiden. (OK, ingen vill gå över tiden!) När det var 2 veckor kvar och han inte alls visade tecken på att vara redo på att komma ut (hade lagt sig med huvudet neråt, men inte stabiliserat sig än) så fick jag order om att börja jobba lite för det - gå långa promenader och sitta på en pilatesboll dagligen med lite övningar.

En vecka före BF (beräknad födsel) kom, och fortfarande inget tecken på start. Jag fick då min första hinnesvepning. För dig som nu sitter som ett frågetecken (likt jag var då) och undrar vad det är för påhitt - googla. Jag är så dålig på medicinska termer och förklaringar, så det skulle bara bli fel. Hur som helst. Hinnesvepningen fick slemproppen att lossna. Och i de flesta fall betyder det att förlossningen är nära. Men ingenting hände. In på ny kontroll efter ytterligare 3 dagar - bara 1 cm öppen. Ny hinnesvepning. För er som inte gjort en - det tar inte alls ont. Tyckte jag i alla fall. Efter denna började jag få täta sammandragningar, som slutade efter en dag. Nu började jag bli lite frustrerad också. Slemproppen hade gått. Och jag hade fått två hinnesvepningar. Jäkla unge - ut med dig nu!

När BF kom fick jag ytterligare en hinnesvepning. Jag var lagom peppad, men NU skulle det ta sig sa dom. Men nej. Inte ens en värk. Två dagar efter BF gav dom upp och bestämde att det blir igångsättning. Jag hade hela tiden begärt att dom så långt som möjligt skulle undvika en igångsättning, då jag hade hört riktiga skräckhistorier om långa långa förlossningar med intensiv smärta. Men nu var det alltså dags. Vi fick checka in på BB på kvällen, och igångsättningen skulle ske morgonen efter. Det var en märklig känsla att köra in till BB och veta att nu ska vi föda barn, utan att ens ha en liten värk eller något. Väl incheckade så fick jag en status-koll (2 cm öppen) och så preppades jag med kanyler färdigt inför morgondagen. Sedan fick vi ta en lugn kväll ifred på vårt rum. Vi såg på film, åt godis och var nervöst förväntansfulla. Vi hade blivit väl informerade om att en igångsättning kan ge en väldig utdragen förlossning – och vi skulle räkna med att det kan ta upp till 48 timmar. Så sömn kändes högt på priolistan. Det kändes ju inte jätteroligt just då, men vid den punkten vill man bara ha ut ungen.

Nästa morgon väcktes jag kl 06 med order om att äta en riktigt stadig frukost, och sedan ta första pillret för igångsättningen. Jag skulle få 8 stycken totalt, varannan timme. Efter det skulle de antagligen föra in en ballong som sakta fick ”jobba på” med att vidga upp allt där inne. Och mellan tabletterna skulle jag promenera runt, men lugnt, då vila också var viktigt.

Första tabletten gjorde ingenting. Vi gick runt sjukhuset några varv och satt ute i morgonsolen och fikade. Det var 25:e april, och det var otroligt varmt och soligt väder. Vi åt varsin glass också. Tablett nr 2, kl 8, började ge lite mer effekt. Sammandragningar kom som inte gjorde ont, men som gjorde det svårt att gå. Vi bytte promenaderna mot att se lite serier istället. Tablett nr 3, kl 10, ökade sammandragningarna ännu mer. Nu kändes dom verkligen, men inte så att det gjorde ont-ont. Mer som en irriterade mensvärk. Eftersom min kropp reagerat väldigt snabbt på tabletterna så bestämdes det att det var dags för gyn undersökning innan sista tabletten. Så lite före 12 kom läkaren. Jag var nu nästan 4 cm öppen. De bestämde att skippa tabletterna och istället direkt ta hål på hinnorna så vattnet skulle gå. Så order om att äta en stadig lunch och sedan gå till förlossningssalen till kl 13. NU slog spänningen och nerverna in. Gå till förlossningssalen betyder ju att nu ska det på riktigt födas barn. Helt galet!

Vi hade bett våra familjer och vänner (de som visste att vi åkt in för igångsättning) att låta oss vara under förlossningens gång - att vi ringer när bebisen är ute. Det var ett väldigt bra beslut. Vi hade båda våra mobiler avstängda och fokuserade på här och nu, varandra och vad som komma skall.

Sista bilden på magen, innan vi gick mot förlossningsrummet.IMG 20180425 114045

Kl 13 stack dom hål på fostervattenhinnan. Det kändes inte alls (jag var jättenervös före!) men OJ vad märkligt det kändes när det verkligen FORSADE varmt vatten ner längs benen. Jag började skratta som en dåre. Jag fick gå i duschen och skölja bort allt (det kom ju en del blod också) och fick sedan ta på mig förlossningsrocken. Barnmorskan (BM) lämnade rummet och meddelade att hon kommer och tittar till oss med jämna mellanrum, men att vi skulle vila. För vi hade en lång väg framför oss.

Men tji fick hon. Redan efter 10 minuter gjorde värkarna så ont att jag inte kunde ligga ner. Jag sprang runt i rummet och försökte hitta ett sätt att andas på. Värkarna kom tätt, jätte tätt, så det kändes som jag aldrig riktigt fick luft. Rasmus ringde in BM som var förvånad över hur snabbt det hade startat. Hon hjälpte mig in i duschen och där blev jag på golvet, jag vet inte hur länge. Det varma vattnet mot magen var det skönaste jag någonsin hade upplevt. När hon ville ha upp mig därifrån och till sängen för att kunna checka mitt öppningsläge minns jag att jag totalt vägrade! Som en trotsig 3 åring!

Väl i sängen var värkarna helt galna. Det går inte att beskriva smärtan för det är ingenting man någonsin upplevt tidigare. Jag var 5 cm öppen, och bad om epidural. Nu var klockan 14. BM preppade allt, ringde narkosläkaren och 14.30 var han på plats. Och här börjar det gå åt skogen. Han vägrar ge mig epidural. För BM som gav mig första pillret på morgonen, hade även gett mig min blodförtunnande spruta. Och han kunde inte ge epidural om man hade det i blodet, med risk för blödning i ryggen. Kl 17 tidigast sticker jag henne, svarade han och gick. Och jag bröt ihop helt. Tårarna bara sprutade. Jag var helt otröstlig och bad Rasmus att ta mig därifrån. 2,5 h till med denna smärta!? Gyn-läkaren kallades in och hon gav förslaget att jag skulle få en medicin som stoppade förloppet – så vi kunde vänta tills kl blev 17. Men något inom mig kände att aldrig i livet, ungen ska ut, här stoppas inget. Så jag och min man bestämde att vi kör ändå. Vi fixar detta!

Jag fick full styrka lustgas och var så hög som man bara kan bli. Jag skrattade, grät och pratade om älgsoppa. Lustgasen är märklig, den tar ju inte bort smärtan med den gör så att man inte orkar reagera på den. Kroppen lixom bara tar det och huvudet hänger inte med. (Jag minns ingenting från kl 15-17 typ).

Under dessa timmar hade Sigge fått en liten skruv in i huvudet (igen, saknar helt kompetens gällande medicinska termer) som höll koll på hans puls och värden. Tydligen hade jag ”farit runt” alldeles för mycket för att CTG remmen runt min mage skulle hållas kvar.

När kl väl blev 17 och narkosläkaren kom upp igen så kände jag en lycka jag aldrig känt tidigare. Jag var så jäkla slut av att ha kämpat mig igenom varje jäkla värk utan smärtlindring. Det gjordes först en undersökning igen. Och här kom nästa chock. Jag var 9,5 cm öppen – och det var ingen idé att ge mig epidural nu för jag skulle strax börja krysta. NI SKOJJAR, skrek jag, och ville kasta ut varenda en. Barnmorskan frågade om hon fick försöka töja ut den där sista 0,5 cm – och jag sa jo, gör vad som än krävs. Men om ni får den frågan – säg nej. Det gjorde absolut allra ondast på hela förlossningen! Jag trodde mitt hjärta skulle stanna!

Men, väl 10 cm öppen så var det bara att vänta på krystvärkar. Kl var nu ca 17:30. Men dom kom inte. Inget mig emot, för nu hade jag typ ingen smärta alls. Bara ett tungt tryck neråt som inte var någonting i jämförelse med det jag tidigare hade känt. Jag kunde andas för första gången på 5 timmar. Jag kunde prata. Kanske till och med skratta lite.

Vid 18 bestämde dom sig för att lägga in värkstimulerande dropp. Ingenting hände. Jag tror jag lyckades sova lite här också. Vid 18:45 fick jag en dos till. Nu började det jobba på lite. Och kl 19 var jag helt säker på att jag skulle bajsa ner mig! BRA, ropade vår FANTASTISKA BM, nu kör vi. Och så började krystningsfasen. Värkarna kom ganska glest i början. Och HERREGUD vilken smärta. Jag bad dem flera gånger lägga is mot min fiffi för det kändes verkligen som den brann! Det rev och brände och jag var livrädd för att spricka – för det kändes hela tiden som jag skulle göra det. Vid 19:30 frågade BM om jag ville känna på min sons hår, för det var vid öppningen nu. Jag var så slut, så trött så trött så trött, men sträckte ändå ner handen. Och det var det BÄSTA jag kunde göra. Vilken KRAFT det gav, att känna sitt eget barn påväg ut. Jag fick helt ny energi, och 20 minuter senare hade jag honom i min famn. Sista krystvärken sa det verkligen bara PLOPP och jag såg hur han flög ut. Det var MAGISKT!!

Så, vad som skulle varit 48 timmars igångsättning blev inte ens 8 intensiva, helt galna, timmar. (Man räknar tydligen från när vatten går/tas). Även fast det var FRUKTANSVÄRT att inte på epidural så ser jag tillbaka på min förlossning som enbart positiv och fin och rolig! Jag klarade att föda barn utan smärtlindring. Med ett jäkla stöd från min man, vår BM och med egen pepp så gick det. Teamwork var verkligen allt! Och det gick bra! Jag längtar till nästa! Fast nu hoppas jag det sätter igång av sig självt, så jag slipper alla piller..

Ps - lustgas är magiskt!!

Jag slapp spricka också, vilket var så så så tacksamt. Efter att Sigge kommit ut fick jag ligga kvar medan vi väntade på att moderkakan skulle komma ut. BM drog och rev lite i navelsträngen, och efter ca 30 minuter kom den. Jag fick frågan om jag ville se den, men tackade nej.

Det jag ångrar med förlossningen är att vi inte tog några bilder. Det kan göra mig lite ledsen idag. Så till denna gång har Rasmus fått i order att ta bilder, och filma små klipp.

Upp på pappas bröst medan moderkakan kom ut. Bara några minuter gammal.IMG 20180425 222628

Tips: Jag hade läst boken "Föda utan rädsla" innan - och den innehåller MASSOR med tips, övningar och tankesätt som verkligen hjälpte mig under förlossningen. Rekommenderas varmt! Även till dig som inte specifikt är rädd inför förlossningen så ger den otroligt bra tips och råd. Vi gick ju en del förberedande kurser, men med facit i hand kunde vi skippat dem och klarat oss på denna bok. Rasmus läste den också.

Anteckning 2020 05 11 151446


Att kissa på en sticka.

Skrivet av Sofia Donner 12.05.2020 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

Först av allt: Stort tack för all kärlek på förra inlägget. Det är alltid lite nervöst att berätta något så personligt och så stort. Men när jag kikade in på söndag kväll blev jag varm enda ner till tårna.

Det har ju nu gått en ganska lång tid sedan vi själva fick reda på detta. Att vi skulle bli fyra i familjen. Och det var en rätt stor överraskning för oss. På nyårsafton bestämde vi oss för att i år, 2020, är det dags att börja försöka få ett syskon åt Sigge. Vi hade fått ännu ett missfall under hösten. Några dagar efter vårt bröllop faktiskt. Ett väldigt tidigt, och inte planerat. Men det hade väckt en liten längtan i oss, att vi kanske kan bli en till i familjen en dag. Men facit i hand, med tanke på vår historia, så hoppades vi att vi mot hösten i alla fall skulle bli gravida. Föga visste vi att plusset på stickan skulle komma 18 dagar senare. Och jag minns det som igår. Det var en lördag, och vi hade Sigges kusin, och bästa vän, Selma här över natten. Barnen låg i soffan och såg på en film och jag släpade in Rasmus i badrummet och tryckte upp min nerkissade sticka i ansiktet på honom. Vi sade inte så mycket mer, det var varken glädjerop eller sorg - båda visste ju att ett plus på en sticka inte innebär att vi når vårt mål.IMG 8983

På söndagen ringde jag ändå till sjukhuset. Eftersom jag på grund av hög blodproppsrisk måste ha blodförtunnande sprutor genom graviditeten så behövde jag få dem utskrivna. Älskade, hatade, spruta. Över 300 stycken blev det under och efter graviditeten med Sigge. Jag känner en tacksamhet för att dom till stor del är orsaken till att det är möjligt för mig att bära ett barn. Samtidigt som jag känner en sorg över att behöva ta dom. Medlet svider, det blir fullt med blåmärken över hela magen och det tar på psyket att varje kväll bli stucken. Men det är väl en väldigt liten detalj i det hela. För att få dessa utskrivna så bekräftas graviditeten först med ett blodprov. Ingenting dramatiskt här, på söndag kväll stack Rasmus mig första gången och resan var igång.IMG 0702

På måndagen var det dags att ringa gyn. Eftersom jag haft väldigt oregelbunden och lite märklig mens sedan graviditeten med Sigge så kunde vi inte riktigt räkna ut hur långt gången jag var. Jag fick ett väldigt tidigt ultraljud två veckor framåt för att reda ut det. Där fick vi mer svar - allt såg bra ut och 30 september skulle bebisen titta ut. Jag kan berätta att under dessa 2 veckor, fram till första ultraljudet, så tog jag ett graviditetstest varje dag. Först för att kunna lugna mig i att sträcket blev starkare. Och sedan kunna lugna mig i att sträcket inte blev svagare igen. Galenskap, kanske man kan tycka. Överlevnad, kallar jag det.

Det var mycket tankar som rörde sig i huvudet. Jag hade ju bara hunnit vara tillbaka på jobb 2 veckor när vi fick reda på detta. Gick det för snabbt? Var jag redo att knappt ha hunnit få "mitt" liv tillbaka - innan jag återigen skall ställa om och vara mammaledig. Detta betydde att Sigge skulle vara 2 år och 5 månader när syskonet kom. Var han för liten? Han får ju inte gå kvar på dagis om han är under 3 år. Skulle jag orka? Vi visste ingenting om Rasmus arm och sjukskrivning heller. Skulle den hinna läka, eller skulle han vara sjukskriven då ännu. Läkarna hade ju sagt upp till ett år. Hur skulle vi då klara oss ekonomiskt?

Vi kände båda en enorm osäkerhet på alla dessa frågor - och om detta ens skulle gå vägen eller inte, så vi valde att hålla det helt för oss själva. I alla fall i början. Det kändes väldigt skönt också att få landa i detta, bara vi. Vi bestämde att vi berättar för vår närmaste familj när (och om) vi når vecka 8, och passligt nog skulle detta vara på Alla hjärtans dag. Men mer om det lite senare. För mycket hinner hända på väldigt kort tid.


Miraklet i min mage.

Skrivet av Sofia Donner 10.05.2020 | 2 kommentar(er)

Vad är finare än att på själva morsdag äntligen berätta denna spännande, lyckliga, livsomvälvande nyhet för er. Att tre skall bli fyra. Att Sigge ska bli storebror. Att jag har fått den otroligt stora förmånen att få bära ännu ett barn.EC8F8753 7ECC 46DB BDAA BB387F67FD37

Att få bli din mamma
är föralltid min största tacksamhet
Du har inte mitt hjärta
Du är mitt hjärta

Att få bli er mamma
är föralltid mer än jag trodde livet kunde ge
Ni har inte mitt hjärta
Ni är mitt hjärta

8242E68E 6400 4D3F BC07 AF07E6A83639

Idag går jag även in i vecka 21. Halva vägen är nådd, och vi kan nu börja blicka mot målet. Varför vi väntat såhär länge med att berätta för er - och för de flesta andra - kommer jag dela med mig av (öppet och ärligt) i ett eget inlägg. Allt som hänt i graviditeten - från plusset på stickan till idag, kommer ni också få ta del av. Bebisen kön. Våra förslag på man. Planering inför ännu ett barn. Allt kommer komma som egna inlägg inom den närmsta tiden.

Så nu vet ni varför det gapat lite tomt. Varför jag inte varit så personlig. Det har varit otroligt svårt att skriva inlägg här, när det största och viktigaste inte känts okej att nämna. Men nu är vi här. Vår resa tillsammans från och med idag och framåt kan börja. Jag hoppas du vill följa med. Lära känna denna nya, spännande och lite nervösa, del av vår tillvaro. Jag lovar dig öppenhet, ärlighet och äkthet. För även om jag är så tacksam att jag inte riktigt kan ta in det, att få vara gravid en gång till, så är det inte alltid rosa moln och röda rosor. Som ni redan vet. Men mer om det sen. Nu stannar vi i just denna stund. Nu njuter vi. Nu firar vi morsdag.

Stor kram!


Att bli gravid betyder inte alltid ett barn.

Skrivet av Sofia Donner 03.02.2020 | 13 kommentar(er)

Jag kan säga, med ganska stor säkerhet, att alla tjejer/kvinnor/damer någon gång fått höra meningen: ”Jaha, när kommer det en liten då?”. Vare sig man är 24 eller 34, singel eller gift – så verkar det vara ett otroligt stort intresseområde för övriga runt omkring oss. Hur och när – och om - vi kommer att skaffa barn.

Vi kan gissa att detta är en generationsfråga. Där den äldre generationen, i all sin välmening, inte ser att detta i grund och botten gäller personers allra djupaste integritet. Ett ämne som handlar om något av det finaste som finns – ett barn som blir till – men som kan skapa så otroligt stor skada.

Jag tycker det är dags att detta blir ett mer accepterat och mer högljutt samtalsämne. Jag vill att nya normer sätts upp. Där det inte är okej att fråga någon annan något så privat som deras planer på att bilda familj.

Det finns runtomkring oss. Överallt. Några av mina bästa vänner har helt fantastiska barn, skapade genom provrör, efter långa och svåra vägar fram dit. En annan har fått höra, vid 28 års ålder, att adoption är hennes enda väg till att bli mamma. En tredje har haft två riskgraviditeter med två förtidigt födda små. Vissa har varit gravida, men inte fått ta hem sitt barn. Vissa kämpar ännu. Vissa orkar inte kämpa mer.

Men de har alla en sak gemensamt – de vill bli lämnade ifred av samhället och deras nyfikna frågor.

Att få äran att bli gravid – att få den otroliga gåvan att få bli förälder – är inte alla förunnat. Och i ett redan blödande sår, är det salt i såret att gång på gång behöva svara på frågan: När tänker du skaffa barn då?

Nedan kommer jag att dela med mig av vår resa mot att få äran att ha Sigge i våra liv. Texten är lång, och stundvis besvärlig. Men den är ärlig. Och det är en text jag önskar jag hade hittat när jag satt hemma på badrumsgolvet med blod ner till knäna efter ännu ett missfall.

Så varsågod, du som just nu känner dig mest utsatt, och mest ensam, i hela världen. Det är du inte.

Du är värd hela resan, om igen

Rasmus och jag hade en lång och svår väg fram tills dess att vi blev gravida med Sigge. Inte svårt med att bli gravida - men att behålla en graviditet. Jag fick ett flertal missfall före Sigge kom. Jag tror inte det behövs desto djupare beskrivning i vad upprepade missfall för med sig. Dels gör ett missfall fysiskt ont - men det är ingenting emot den psykiska aspekten av det hela. Det första för med sig sorg. Det andra börjar äta lite av din själ. Det tredje orsakar panik. Och det fjärde.. Ja, ni förstår. Vi lämnar den biten till en annan gång.

Vi fick dock otroligt fin vård, längs hela vägen. Det är en stor och viktig del i det hela. Vi fick direkt träffa en läkare på gynekologiska polikliniken här i Mariehamn som var väldigt mån om att hjälpa oss reda ut det här. Vi fick genomgå en lång rad tester, båda två. Och jag lade allt mitt hopp i att det skulle finnas en medicinsk lösning. Att detta inte bara skulle vara ”otur” eller ”kroppens sätt att rensa bort det som inte skulle ha blivit bra”, som vi fick höra många gånger längs vägens gång. Att ständigt gå runt och analysera vad som är fel på dig, gör vilken människa som helst tokig till sist.

Men alla tester kom tillbaka negativa. Det fanns inget fel på någon av oss. Friska, fertila och medicinskt korrekta. I de allra flesta fall är detta exakt vad man vill höra en läkare säga. För mig var det början på ett långt, svart, mörker. Fanns det ingenting medicinskt fel så fanns det ju inte heller någonting de kunde göra för att hjälpa oss. Detta var i maj 2017. Efter 4 journalförda missfall (där graviditeten hunnit konstaterats vid sjukhuset) och jag vet inte hur många tidiga, som kommit efter bara några dagar.

När vi lämnade detta läkarbesök och satte oss i bilen kom den där berömda väggen emot och jag kände i hela min själ att jag inte orkar med detta mer. Efter mycket tårar och långa diskussioner bestämde vi oss för att lägga vår ”skaffa barn plan” på hyllan ett tag. Sommaren kom emot oss och jag ville njuta av semester, sol och bara få vara. Den där längtan några dagar före beräknad mens hade blivit till en ångest som började redan efter att föregående mens hade slutat. Jag var konstant orolig och stressad och rädd. Jag hade fastnat i en virvelvind där hela mitt hjärta skrek efter ett plus på teststickan, medan en lika stor del var livrädd för vad det betydde. Jag var trött. Så trött. Det var vi båda.

Men trots detta kunde jag inte släppa det helt. Någonstans inom mig kände jag att läkaren hade fel. Det kunde inte vara så kallblodigt orättvist att det bara var ödet som bestämt det här. Så jag började läsa på. Och inte på alla dessa familjeforum där ute. Jag rekommenderar absolut ingen som är gravid, vill bli gravid eller just skall föda att läsa runt på sidor så som familjeliv eller liknande. Man blir mörkrädd. Hur som helst. Jag började läsa läkartidskrifter. Söka på forskningar. Pratade med barnmorskor. Och till sist kom jag i kontakt med en missfallsexpert i Åbo. På en privatklinik. Vi bokade direkt tid, och fick komma dit i juli. Hon läste igenom våra journaler, undersökte mig och sade att det fanns ett test dom missat att ta på Åland. Ett test som otroligt sällan visar något, men om det är positivt så kan det vara förklaringen till allt. Det skulle ta 6-8 veckor att få svaren. Nu kunde jag slappna av och känna att allt var okej. Nu hade vi gjort precis allt vi kunde.

3 veckor senare, lördagen den 12 augusti 2017, fick jag ett nytt plus på stickan. Helt oförberett denna gång. Och likt de senaste gångerna så stängde jag av och tänkte ”jaha”. Vi kontaktade sjukhuset och jag fick åka till labben och få graviditeten bekräftad med ett blodprov. Eftersom jag har en blodproppsbenägenhet efter att ha fått en blodpropp av mina p-piller i tonåren, så sattes blodförtunnande sprutor in. En i magen, varje kväll. Och de skulle fortsätta tas hela graviditeten. Om den fortsatte, det vill säga. Jag åkte in för att ta samma prov varannan dag för att följa med och se att hCG hormonet steg. Jag gick väl lite motvilligt med på det. Jag hade ju bestämt mig för att det räckte med prover och tester nu. Men jag åkte dit. Och jag åkte dit två dagar senare. Och ytterligare två dagar senare. Och varje prov visade att hormonet steg, och en graviditet växte fram. Några veckor passerade och mitt i allt var jag i vecka 7. Det var dags för ett tidigt ultraljud.

Det tidiga ultraljudet, som för många blivande föräldrar är den där magiska stunden då hela deras värld ställs om – då du för första gången får höra det där lilla tickande ljudet av ett hjärta som slår – var för mig en mardröm. Jag ville inte höra. Det skulle bara ta mer ont då, när det senare inte finns kvar. Jag var så känslomässigt avstängd så det idag skrämmer mig. Rasmus, som var lika rädd själv, gjorde allt i sin makt för att jag skulle tänka positivt. Men det gick inte. Att glädjas, eller hoppas, tog helt enkelt för ont.

När undersökningen var klar, som för övrigt hade gått väldigt bra, berättade läkaren att hon hade fått svaren från de prover vi tagit vid privatkliniken i Åbo. Mina tester var fullt normala. Men inte Rasmus. De visade att han hade en balanserad translokation. Nu tänker jag inte göra det här inlägget medicinskt. Den som är nyfiken får googla. Men kortfattat, i vårt sammanhang, betyder det att hans kromosomer är felplacerade (men balanserade, vilket är orsaken till att han inte har några fysiska men) men vid skapandet av ett nytt liv, en ny kromosomuppsättning, kan det gå väldigt fel och det foster som skapas har så svåra kromosomavvikelser att det inte blir ett livsdugligt foster. Det betyder också att då fostret klarar sig, så kan ändå ha betydande kromosomavvikelser. Eller vara fullt friskt men normal kromosombildning. Fifty fifty, lixom.

Så. Där satt jag nu med det jag hade önskat från första början. En medicinsk förklaring. Och jag hade aldrig tidigare önskat något så mycket, som jag just då önskade att vi inte hade fått något svar alls. Nu skulle det alltså utredas om vårt blivande barn hade omfattande kromosomskador. Jag minns det som det var igår. Jag drog in andan, och jag andades inte ut före Sigge låg i mina armar 7 månader senare. Jag stängde av. Helt och hållet.

Vi skickades till Åbo och fick göra KUB-testet precis som alla andra. Vi fick även träffa genetikexperter som förklarande lite mer detaljerat vad allt betydde. De rekommenderade ett fostervattenprov i vecka 16. Här minns jag att det började bli för mycket. Mödrarådgivningen kopplade in en psykolog som följde mig resten av graviditeten. (Helt fantastiskt var det!). Jag kunde inte bearbeta det faktum att jag, som var så livrädd för ännu ett missfall, var tvungen att göra en undersökning som hade en viss risk för att framkalla just ett missfall. Det krävdes många, och långa, samtal med både läkare, psykologen och Rasmus innan jag gick med på att boka tiden.

Under den här tiden hade jag också börjat må så fruktansvärt illa, och var sjukskriven för akutillamående. Jag kräktes 5-6 gånger per dag, och fick läggas in på dropp några gånger när kroppen var helt tom. Så krafterna att börja ställa in sig på ett fostervattenprov fanns inte.

Men vi tog oss till Åbo. Provet i sig var inte så farligt som jag trodde. Det gör väl vem som helst lite kallsvettig att veta att man skall få en stor (!) nål inkörd i magen. Men det kändes faktiskt inte så mycket. Jag skulle vila resten av dagen, och vi skulle ta kvällsbåten hem till Åland igen. Ombord på båten blev det mitt i allt blött i trosorna. Läkaren som tog provet hade förvarnat mig för att det kan vara extra mycket flytningar efteråt. Nästa morgon fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte. Till sist ringde jag in och blev ombedd att genast ta mig in till gyn polikliniken. Efter vad som kändes som fyrtiotvå långa år kom domen: Jag läckte fostervatten efter provet. Den där 1% chansen som alla så vackert hade lovordat mig att inte skulle ske. Jag skrek. Och jag skrek och jag skrek och jag skrek. Vad var det för liv jag levde? Hur kunde allt detta hända mig? Hända oss? Hända mitt barn? Jag lades in, och följdes upp flera gånger per dag. Dag 3 kom stunden jag kommer minnas föralltid. En läkare kom in tillsammans med en sjuksköterska. Jag frågade hur det ser ut. Hur det verkar. Och hon svarar: ”Jag kan inte ge dig några garantier för att det här kommer gå vägen”. Jag försökte ringa Rasmus men jag fick inte tag i telefonen för mina händer skakade så. När han väl kom till sjukhuset så började vi båda gråta. Och jag tror att vi grät en vecka i sträck.

Men varje undersökning visade att min kropp klarade av att producera den mängd fostervatten som jag tappade. Efter några dagar fick jag åka hem, dock helt sängliggandes. Jag skulle själv kolla med hjälp av en speciell sticka om jag fortsatte läcka fostervatten. Och det avtog. Sakta men säkert. Dag för dag. Efter två veckor var faran över och jag fick börja röra mig igen. Faran fysiskt var över. Faran psykiskt hade bara börjat. Detta var i vecka 20.

I samma veva började även illamåendet lätta. Jag minns att jag kände mig så lurad. Jag hade hört så mycket om graviditetsillamåendet. Att de flesta har det i början. Att det ger med sig i vecka 12, senast 14. Ingen hade nämnt att man kan kräkas så mycket enda fram till vecka 20. För vissa till och med ännu längre. Jag var så trött. Så slut. Så matt. Och vi hade hälften kvar.

Och här kom vändningen. Ett samtal från Åbo av en läkaren som på knagglig svenska meddelade att alla svar från fostervattenprovet hade kommit. Allt såg bra ut. Det var en fullt frisk pojke som låg i min mage. Som växte som han skulle, och som mådde alldeles prima. Jag ringde Rasmus, men han hörde inte vad jag sa för jag hulkade så mycket av gråt. Det var över nu. Hela världens tyngd över min bröstkorg var över nu. Efter detta samtal lade jag mig ner och sov, och jag sov 16 timmar i ett sträck. När jag vaknade bestämde jag mig för att ta kontrollen nu. Resten av graviditeten skulle vara MIN.

Jag fortsatte gå hos psykologen. Trots de fantastiska nyheterna så var det mycket kvar att bearbeta. Det är först nu, snart två år sedan han föddes, som jag med klara ögon kan se hur dåligt jag mådde. Hur tufft vi hade det. Och hur tacksam jag är över all hjälp vi fick.

Sigge kom ut tre dagar efter beräknad dag, med igångsättning. Jag fick den sista månaden gå över till två sprutor i magen om dagen, och jag som egentligen är nålrädd började svacka igen. Illamåendet hade kommit tillbaka. När jag sedan började gå över tiden togs ett snabbt beslut att sätta igång mig. En fantastisk läkare tyckte att jag skulle slippa detta nu.

Som avslut på en grym och tung graviditet var förlossningen magisk. Tyvärr kunde jag inte, på grund av allt blodförtunnande i min kropp, få epidural. Så jag fick bara lustgas. HEMSK smärta. Men det gick bra ändå. Med stöd från världens bästa team, och världens bästa blivande pappa. Jag kan skriva ett skilt förlossningsinlägg, så får ni lite pepp. Och det är ingen myt. Det är inte kliché. Så fort jag fick upp Sigge på min mage så släppte allt. Allt var borta. Allt hade varit värt det, hundratiotusen gånger om.

Men faktum kvarstår, att vi fortfarande på grund av min mans kromosomavvikelse, inte vet om vi kommer kunna få fler barn. Om vi hade tur, och Sigge är ett mirakel. Och även om vi inte vill något mer än att kunna ge honom ett syskon, är det något vi inte tar förgivet – och i så fall ser som en otrolig välsignelse någon dag. Och fostervattenprov kommer vi att måsta göra igen i så fall. Inte jätteroligt, med facit i hand.

Så hur känner jag, när jag titt som tätt får frågan: Såå, när kommer det ett syskon då? Jag tror inte jag behöver svara på det. Det bränner inombords. Skillnaden nu är att jag känner mig mycket säker i allt dethär, än innan Sigge kom. Nu svara jag rakt och kort till alla som frågar: ”Vi vet inte om vi kan få ett till, men vi hoppas!” Oftast får det svaret inte några följdfrågor.

Och detta inlägg är inte riktat som ett ”buhu, det är så synd om mig” inlägg. Tvärtom. Det är en hyllning till oss kvinnor. Allt vi kan gå igenom, och fortfarande stå upp. Det är ett inlägg om att aldrig ge upp. Stå upp för sig själv. Och en önskan om en ökad medvetenhet där ute. Att vara gravid, att bli gravid, är inte som ett rosa-glittrigt instagramkonto med vackra magbilder i spetsunderkläder. Inte för väldigt många av oss, i alla fall. Verkligheten är inte alltid en bubbla av lycka och kärlek. Men du klarar det ändå. Din verklighet är lika mycket värd som den på instagram.

Allt mörker har ett slut, på ett eller annat sätt.

STOR KRAM!