DSC 7646 1

Visa inlägg taggade med 'hemmaliv'

Hur livet så plötsligt ändras helt.

Skrivet av Sofia Donner 24.03.2020

Kategorier:

Hej!

Jag gissar att du, precis som jag, har all läsning om Corona (covid-19) långt upp i halsen redan. Hur det är nästan omöjligt att gå in på sociala medier utan att dränkas i inlägg om detta hemska virus. Jag har ingenting emot fakta, och följer gärna med i vetenskapen - men jag verkligen bränner alla proppar på bristen på källkritik och hej-vilt-delande av artiklar och klipp som inte för med sig annat än mer ångest och oro. Det är väldigt påfrestande tider just nu, för oss alla, och jag tror starkt på att vi kommer må psykiskt bättre om vi tar hand om varandra och hjälps åt att uppmuntra, hålla ihop och göra det som myndigheterna ber oss göra.

Nog om det.

Hur går vardagen här då: Jag jobbar hemma sedan förra veckan, och Sigge är hemma från dagis - Rasmus underhåller honom av bästa förmåga så jag i alla fall får lite gjort. Känner tacksamhet att Sigge är så liten att han inte uppenbart saknar dagis, utan gillar läget och att hänga med oss. Vår vardag har påverkats ganska mycket av det här som råder. Vi är en väldigt "upp och iväg" familj som sällan sitter hemma. Vi äter mycket ute. Är ofta iväg. Går på dejter. Så först gav hela stanna-hemma-grejen mig ångest. Men nu känns det riktigt bra. Vi får mycket gjort på huset. Jag skall börja ta itu med gården. Sigge älskar all kvalitetstid. Så inget ont som inte för något gott med sig, eller hur? Så väljer jag att se det.

Observera att alla tankar, känslor och åsikter här ovan gällande covid-19 och situationen som råder är mina egna. Jag är fullt medveten om att vi alla tänker/tycker/känner olika. Jag är inte ute efter en debatt, utan bara ventilerar mina tankar här på min blogg :) 

Min hjärtesorg: För två veckor sedan fick vi åka in akut till veterinären och låta vår älskade Nitro somna in. Det var verkligen totalt hjärtekrossande. Vi har vetat ett tag att han börjar bli sämre, men när jag kom ner på onsdag morgon fungerade inte längre hans bakben - och han pep och gnydde. Rasmus och jag åkte direkt in till veterinären och fick en akuttid, och vi visste båda att vi inte kommer få honom levande med hem. Vad vi grät. Vi grät och vi grät och vi grät. Det tog så ont så ont så ont. Jag har märkt nu i efterhand, när jag pratar om det med vänner, att alla dom som inte växt upp med ett djur i sin familj inte alls förstår sorgen. Att ta farväl. Att behöva ta beslutet. Vi fick med honom hem i en kista, och på kvällen hade vi en liten begravning med närmsta familjerna. Så fint. Men det är tomt här hemma nu. Jag kommer på mig själv varje dag med att leta efter honom i huset. Men just nu försöker jag fokusera på att vi fick 13 så fina år tillsammans. Det är jättemycket. 13 år. Så mycket glädje och kärlek och värme och tröst han gav mitt liv. Och han hade ett jättefint liv. Men sorgen bor kvar i bröstet. Och den får göra det. Så länge det behövs. För att sen övergå i värmande minnen.

1914439 166987011920 3652938 n

Och nu då: Skall återgå till vår virtuella kaffestund med mina kollegor. Saknar dom! 

Tips i dessa hemma-tider: Serien Self Made på Netflix. Verkligen SÅ HIMLA BRA!