Visa inlägg taggade med 'livet'
Sågverk och sågspån.
Helgen har gått fort, sådär som den nu alltid verkar göra. Även fast vi denna gång hade en extra dag. Men i ärlighetens namn har vi haft en enda lång helg sedan Rasmus kom hem från sjukhuset i November. Så lite vardag imorgon kommer göra själen gott. Jag har packat min ryggsäck. Precis som man gör inför första skoldagen. Datorn, ett häfte (skriver upp alla mina to do:s i ett häfte), handkräm, pennor, en cola zero, läkerol salmiak och lite choklad. Jag är redo, fysiskt i alla fall.
Här hemma: har helgen gått i byggets tecken. Svärfar har hjälpt oss såga och slipa och fräsa och allt vad dom nu gjort - vårt golv och vår trappa upp till övervåningen. Nu kan jag noll komma noll (och åter noll) om trä och virke och sånt, men detta virke har min farfar sågat upp åt oss från sin egen skog - och det är tydligen ett väldig speciellt trä som är näst intill omöjligt att köpa på hylla. Så Rasmus är supertaggad och jag känner väl mer "aha okej, ja det där blir ju fint". Haha! Känner du igen dig? Blir din partner någonsin eld och lågor över något som du inte riktigt förstår, men ändå försöker hänga med på tråden? Det är i alla fall väldigt fina plankor dom tagit fram så skall bli jättespännande att se resultatet.
Sigge: Har agerat arbetsledare och lekt i sågspån, vilken hit! Och hunnit tröttna på mina tvåmiljoner pussar. Har inte kunnat sluta pussa på honom idag.
Nu: Ett avsnitt Crown (superbra serie) och en kopp té. Imorgon ringer väckarklockan - det var ett bra tag sedan sist! Ha en mysig kväll!
När hela världen sätts på paus.
Här kommer inlägget som jag har försökt skriva ihop inne i mitt huvud de senaste dagarna. Men hur hittar man de rätta orden för att förklara varför bloggen gapat tomt, när det egentligen inte går att förklara? Jag tror att det är bäst att inte linda in det, utan bara rakt av förklara hur det ligger till.
Förra onsdagen, för en vecka sedan, satt jag på ett möte på jobbet. Sigge var med mig och lekte med min telefon. När jag tog den av honom såg jag att jag hade 5 missade samtal från min man. Redan då fick jag en väldigt olustig känsla. Jag ringde upp, och fick snabbt förklarat för mig att Rasmus hade ramlat från ett tak - och jag skulle bege mig till sjukhuset för att möta upp ambulansen där. Sedan gick det undan. Fick hjälp av Lynn med att få på Sigge alla kläder, ut genom dörren och iväg. Vårt jobb ligger 2 minuter från sjukhuset, så vi var där långt före ambulansen. Då slog det mig att jag ju har Sigge med. Och jag fick panik. Vad skulle möta oss innanför akutens dörrar? Skulle Sigge verkligen behöva se det? Så jag började ringa allt och alla i tur och ordning. Snälla, kom och hämta mitt barn härifrån. Det löste sig väldigt snabbt, som tur är - och Sigge fick leka med sin farbror istället för att hänga på akuten. Det lättade på hjärtat!
Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen, och jag fick träffa Rasmus. Han skulle snabbt iväg på trauma röntgen, så det var inte mer än en snabb puss. Men han andades. Han pratade. Mer behövde jag inte veta just då.
Efter ännu en evighets evighet kom han tillbaka. De hade fått söva ner honom på grund av smärtan. Men han hade haft någon form av ultra mega enorm änglavakt. Han hade fallit FEM METER ner, enligt ambulanskillarna - och "kom undan" med en krossad vänster arm. Och en mörbultad, men i övrigt hel, kropp. Det kändes så absurt. Jag minns att jag tänkte att någon i detta rum står här och ljuger för mig. Antingen så stämmer inte ambulansmännens rapport - eller så har läkaren missat en inre blödning eller liknande. Man kan inte falla fem meter rakt ner i marken, och bara behöva laga sin arm? Jag fick inte in det, helt enkelt.
Ganska snabbt togs beslut att hans arm var så trasig att den inte kunde lagas här på vårt sjukhus. Han skulle flygas till Uppsala med helikopter senare i eftermiddag. Det kändes som att denna dag varade i fyra dagar. Tidvisaren på klockan stod helt still. Rasmus hölls under lätt narkos, och jag bara satt där och var övertygad om att dom missat något.
Vid kl 18 kom helikoptern, vi fick pussas hejdå och han flög iväg. Jag gick ut till bilen och blev sittandes där. Och bara stirrade. Vad nu då? Vad sen då? Det enda jag ville var att hoppa på båten och åka efter, men kirurgen här på Åland hade förklarat att han följande dag skulle spendera största delen av dagen i operationssalen - att jag gjorde bäst i att vara hemma och avvakta. Speciellt med tanke på Sigge.
Det blev inte mycket sömn den natten. Men jag bestämde mig för att bita ihop och ge all ork till att Sigges vardag skulle löpa på precis som vanligt.
Torsdagen kom. Rasmus ringde vid 10 och sa att han nu rullas iväg till operation. Tiden stod igen helt stilla. Timmarna verkade inte bry sig alls om att flytta sig framåt. Vid kl 15 började det krypa under skinnet. Illamåendet kom smygandes. Hur länge skulle det ta? Jag ringde till Uppsala sjukhus, de visste inte mer än att han var på operation. Eftermiddagen och kvällen varade en evighet. För varje timme som gick utan någon information växte klumpen i halsen ännu mer. Vid 22 gav jag upp och ringde igen. Nu var han klar. Han låg på uppvaket. Vilken otrolig lättnad! Vid 01 ringde han själv, och denna natt kunde jag sova lite djupare än natten innan.
Fredagen kom. Operation nr 2. Denna gick snabbare, och redan vid mellanmålstid ringde han. Nu skulle beslut tas om han skulle få flygas hem igen, och vårdas vidare på sjukhuset här. Jag ville ingenting annat än att åka över direkt, men det kändes lönlöst om han ändå skulle få flygas hem. Det är trots allt både båt och bilresa dit, med en 1,5 åring.
Lördagen kom, och beslut togs att han måste bli över helgen i Uppsala. Vi hoppade på båten, och hans föräldrar kom med. Och OJ vad allt lättade när vi väl fick träffa honom! Att vara samlade igen. Viktigast av allt. Sigge tyckte det var lite obehagligt i början, men det släppte efter en stund och hans kröp upp hos pappa. SÅ SÅ SÅ mycket kärlek!!
Det blev söndag. Rasmus föräldrar skulle åka hem mitt i dagen, så de tog "morgonpasset" hos honom. Sigge och jag, som flyttat in hos hans gudmor Elina, tog en sjukhusfri stund. Vi packade med honom och Elina visade oss Pelle Svanslös lekplats. Så himla mysig. Tror dock vi alla kommer uppskatta den mer i vår, när det inte är -1 och snöslask. Men kan verkligen rekommenderas för er som besöker Uppsala med småbarn!
Eftersom det ju var farsdag åkte vi och köpte fika innan vi begav oss mot sjukhuset. Jag hade tänkt styra upp farsdag i år med en stor brunch för hela vår familj - men när det inte blir som det var tänkt, får det bli så som det är - som en klok person sade. Och vi hade verkligen en mysig stund. Rasmus uppskattade det väldigt mycket. Efter en stund åkte Elina och tog Sigge med sig, och jag blev kvar till kvällen.
Måndag. Idag hoppades vi få ta med honom hem. Men så blev inte fallet. Hans operation hade varit väldig komplicerad, förklarade läkarna, och de ville hålla koll på honom ännu. Jag tog med mig Sigge till Leos Lekland (vilken succé det stället är!) på förmiddagen, och sedan spenderade vi resten av dagen på sjukhuset. Jag kan inte med ord beskriva vilken liten hjälte vår unge är. Hur fint han anpassade sig till denna röriga, lite kaosaktiga, nya värld. Hur han gick med på att spendera nästan 6 timmar i ett sjukhusrum och var nöjd med det. Jag är SÅ stolt över honom! Man märker dock att det tagit hårt på honom, men han har kämpat på så så bra!
Lycklig unge i bollhavet på Leos Lekland!
Tisdag. Rasmus ringde direkt på morgonen. Han får komma med oss hem! Jag kan inte med ord beskriva lyckan som bara forsade genom blodet just då. Vi packade ihop oss och tjoade hela vägen till bilen. Vi skall hämta pappa, sjöng jag för Sigge, som svarade med "yeeeeeeah". Helt magiskt! Vi hann med eftermiddagsbåten hem, och Sigge gick stolt hela båtresan och knuffade på sin pappas rullstol. Så himla fint!
Nu har vi alla landat hemma, och skall ta några dagar för att komma ner i varv och hitta våra nya rutiner. Vi har en lång väg framför oss, och om några veckor väntar ännu en operation i Uppsala. Men det tar vi då. Fokus nu är att hålla Rasmus smärta i skick, få Sigge tillbaka i fas och själv hitta lugnet. Det är en stor omställning, att gå från två som verkligen är ett team i hemmet - till att själv ta hand om två. Men vi löser det. Det kommer bli så bra så. Det kommer nog bara ta några dagar nu att hitta ett sätt att få det att löpa på bra! Vi får vara tillsammans, ingenting är viktigare än det.
Jag återkommer inom kort.
KRAM!
Måndagsmelodi & en liten picasso.
Idag känns det verkligen enda in i benmärgen att det är måndag. Som mammaledig flyter de flesta dagar ihop, och man behöver fundera ibland om det är en vanlig onsdag eller nyårsafton. Det är oklart ibland. Men imorse när Rasmus klocka ringde kändes det verkligen att en ny vecka är igång igen. Och jag skulle ge min högra stortå för en dag till av helgen.
Här i Vestberga har vi legat i flunssa sedan i torsdags kväll. Sigge och jag låg i en hög i soffan i fredags och snöt våra näsor och frossade i feber om vartannat. Alla ni som varit hemma med förkylt barn vet att det inte är en jätterolig händelse. Men när man sen till på det är sjuk själv så blir det bara pannkaka av allihop. Och jag som skulle ut och äta på kvällen. Det var en sur liten Fia som låg nerbäddad under 4 filtar på fredagkväll vill jag lova. Men hej - det kommer ju som tur är fler chanser.
I går var vi i alla fall på benen igen och orkade engagera oss lite mer i omvärlden. Min mamma hängde här med oss på förmiddagen och Sigge bestämde sig för att utföra sitt första riktiga hyss.
Ser du minen på den skyldige lille boven? Här var en av de gånger när man som förälder verkligen inte får börja skratta, men måste kämpa med allt man har för att klara av det. Jag behövde bara titta på honom så lyfte han sitt lilla pekfinger, höttade det i luften och sa "aj aj mamma". Ojojoj. Vi kommer ha fullt upp med denna lilla Picasso. (Vilken TUR att vi inte börjat renovera vardagsrummet ännu och dessa hemska tapeter ändå skall bort.)
Efter detta lilla spektakel packade vi en ryggsäck med lite picnic och väntade in Sigges kompis Elias för ett äventyr i skogen. Ett kort sådant blev det, nästa gång får vi packa på oss mer kläder och ha med mer mat. Men tänk, Sigge har kompisar. Det är så stort tycker jag. Hittills har det ju bara varit våra vänner och deras barn som är i samma rum som Sigge typ, men nu börjar det mer och mer bli våra vänner och deras barn som är Sigges vänner. De leker mer och mer. Pratar med varandra. Kommunicerar, visar saker och skrattar åt (med?) varandra. Det är jättehäftigt att se den utvecklingen.
Nu är det dags att snyta näsan, byta pyjamasbyxorna mot något lite mer social acceptabelt och åka iväg och veckohandla. Hoppas du har en kanonstart på veckan!!
En sådan där dag idag.
Puh.. Klockan är tjugo i nio och jag har just landat i soffan och går säkert att jämföra i stil med en säck med potatis. Idag har vardagen verkligen sprungit i 100 km/h och försökt bita mig i rumpan. Jag har verkligen inte hunnit med. Har du också sådana här dagar ibland?
Dagen började med att jag hade ett möte på jobbet kl 8-9. Som tur var kunde jag delta hemifrån via Skype. Men för att kunna delta i mötet och samtidigt föra anteckningar så skulle allt här hemma roddas klart innan. Sigge, som de flesta barn kan jag gissa, tar en evighet på sig i frukostbordet. Så idag fick han äta sin smörgås och sitt ägg i soffan. Jag såg hur hans ögon tindrade och riktigt lyste över denna nya upplevelse, så jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir strid imorgon bitti när han återigen snällt får sitta vid köksbordet och äta frukost. Du kan ju hålla tummarna för mig. Nåväl. För att hålla Sigge sysselsatt fick han utföra sin absoluta favoritsyssla under tiden - utforska toaletten (han är besatt av att leka med mina trosskydd, stapla toapappersrullar som torn och kika i alla lådor efter skatter). Här är resultatet. Fråga mig inte hur han fått dit sin kudde. Och japp. Detta är kvar att städa ännu ikväll.
Well, mötet gick bra - men det drog ut på tiden. Och kl 9:30 börjar Sigges klapp och klang. Jag tycker det är super kul att kunna jobba samtidigt som jag ännu får vara hemma med Sigge, men jag har lovat mig själv (och min man) att det inte går ut över Sigges aktiviteter. Tisdagar kl 10-11 går vi på MammaBaby pass på Crossfiten. Torsdagar kl 9:30-11:30 är det Klapp och Klang. Fredagar kl 9:30-10:30 är det MiniGymnastik. Så dessa tider bokar jag inte in jobb. Och är det något som trots allt måste göras då, så ser jag till att någon annan kan gå med honom på detta. Annars tar jag oftast med honom till jobbet. Nåväl. Nog om det. Märker du hur det svävar iväg ibland? Bara att försöka hänga på..
Vi kom, med andan i halsen och svetten sprutandes i pannan, in till Klapp och Klangen kl 9:29. Allt var frid och fröjd. Min vän Sandra var där med sina tvillingar, så jag kom ner i varv igen och kunde slappna av. Vid 11 åkte vi hem, jag gav Sigge lunch och vid 11:30 brukar han alltid sova. Så jag hade planerat in en jobbgrej då. Ännu 12:00 var han klarvaken. Och återigen började svetten spruta och pulsen steg sakta. Han slocknade 12:15, och jag låg då 45 minuter efter i tidsplanen igen. Fick allt gjort, men glömde helt bort att äta lunch själv. Eftersom han alltid somnar 11:30 och sover 1,5 h - så brukar han vakna igen kl 13. Därför hade jag planerat in en fotografering på jobbet kl 13:30. Well, 13:15 sov han ännu - så det var bara att ringa och säga att dom fick fotas utan mig. Då var nästa mål personalmötet kl 14:15 som han skulle komma med på. Det tar 20 minuter från oss till jobbet - och magiskt nog vaknade han 13:55. Från vagnen in i bilen och iväg. Väl utanför jobbet hade jag ju såklart glömt mina nycklar. Vi har taglås till alla dörrar. Bara att ringa Lynn och be om att få bli insläppt i sista sekund. Mötet som skulle pågå till kl 15 drog ut på tiden, och vi blev återigen sena till nästa grej - hämta Rasmus hemifrån för att åka tillbaka till stan och äta middag hos min bror. Efter maten skulle Rasmus hjälpa honom hänga upp lite tavlor. Och jag skulle handla mat under tiden. Så jag åkte iväg med bilen, tog mig goda tid på mig i matbutiken (hallå, handla själv är ju drömmen nuförtiden) och såg till att jag var klar lite före 19 så jag kunde plocka upp mina killar och vi skulle vara hemma till 19 och få Sigge i säng. Men nej. Då hade jag ju haft mobilen på ljudlöst och Rasmus hade panik över att jag kört iväg med alla grejer han behövde. Så när jag kommer dit lite före 19 får dom börja med hängandet. Matte kokar kvällsgröt åt Sigge (som tycker det är livet att få vara uppe förbi läggdags) och jag börjar dramatisera sådär som jag alltid gör - hur hemskt kaotiskt allting är. Väl i bilen, 19:45, är det full allsång på vägen hem för att Sigge inte skall somna. Väl hemma, kl 20:00 är han ju så övertrött så det finns inte. "Din nattning", ropade jag åt Rasmus och sprang in i köket och gömde mig. Nu låter det som att Sigge möblerar om sitt sovrum och Rasmus som säger "lägg dig ner" 150 gånger. Och här ligger jag. Men benen på soffbordet. Med en kopp té och en bit Nicks choklad. Och längtar till imorgon då vi har en helt oplanerad dag följt av en helkväll ute med mina kollegor.
Ah, livet. Är det inte underbart kaotiskt?
Halloween-filtret på snapchat får symbolisera dagens känsla..
Och high five till dig om du har läst enda hit.. Nu slutar jag babbla.
Ps - imorgon kommer det ett inlägg om när jag skulle köpa min bröllopsklänning. Kika in då!
Livets bästa 1,5 år.
Idag är ingen vanlig dag. Nej, idag är det Sigges 1,5 års dag. Jag lovade mig själv att inte bli en sådan mamma som firar allt möjligt hela tiden - men löften är ju till för att brytas. Eller hur var det? Detta skall firas, såklart! Precis som vi firat allt annat. Första natten i egen säng fick eget firande. Första bajset på pottan fick ett eget firande. Första natten utan mjölk fick egen firande. Ja, ni har säkert fattat tråden här. Vi firar allt!
Men idag är det Sigges 18 månader i vår familj som står högst på listan.
Så vem är Sigge?
Sigge är i stort sett alltid glad. Det är helt otroligt. Han kan bli arg ibland när våra åsikter skiljer sig åt - men det går alltid fort över. Sigge har ärvt min kärlek till att sova. Han sover jättebra. Vi kan räkna nätterna som han vaknat och "stökat på" på en hand. Sigge älskar också mat. All mat. Han äter jättebra, och mycket. Korv är favoriten men i denna familj har vi alla en enorm kärlek till skaldjur. Så blåmusslor och gambas är precis lika populärt. Jag var jättenåjig över att få ett kinkigt barn så jag var noga med redan från början att blanda alla sorters kryddor i hans babypuréer. Som 5 månaders baby fick han morotspuré med dragon i, haha!
Sigge är även väldigt social. Han har ingen skillnad på vem det är - han hälsar på alla och klättrar gärna upp i famnen på de flesta. Han har heller inte så stor skillnad i om Rasmus och jag är med eller inte, han kör sitt race ändå.
Sigge älskar Barbapapa och får alltid se på det innan läggdags för att komma ner i varv. Jag har även läst massor med böcker med honom enda sedan han föddes, och det har smittat av sig. Vi läser, på hans initiativ, flera böcker per dag. Han går själv till sin bokhylla och plockar ut det han vill läsa och hämtar åt mig. Jag älskar det. Det är så otroligt mysigt.
Sigge pratar - konstant. Hela sin vakna tid. Husmor på Klapp och Klang frågade försiktigt om våra öron blöder - och det är inte långt ifrån. Ännu är det lite svårt att förstå riktigt vad han menar, men vi börjar lära oss. Hans senaste ord är "slut" och går nu runt och pekar på alla tomma saker han kan hitta och säger uppgivet "slut", med en liten suck. Så gulligt!
Vi är måna om att ge honom en naturlig kärlek till ett aktivt liv, och är mycket ute och leker. Även de dagar det blir mer innetid så leker vi mycket rörelselekar med allt från "huvud, axlar, knä och tå" till att krypa tunnel under varandra. Detta är nog det roligaste han vet. Jag brukar även göra en kort yoga på morgonen vilket han älskar att härma.
Vi är även måna om att ge honom en bra start vad gäller hälsosam kost och vanor. Han får ännu inget vitt socker, och vi håller fasta mattider och undviker småätande däremellan. Vi äter även varierat och mycket grönsaker. Jag tror starkt på att man gör sina barn en jättetjänst om man redan från början håller dessa vanor. Sigge är även precis som jag vad gäller behov av rutiner, så våra dagar följs oftast av det.
Sigge är även vad andra säger "en riktigt filur". Han har glimten i ögat, busar gärna och skrattar åt det mesta.
Dessa 18 månader har utan tvekan varit livets bästa. Det är en märklig blandning av att tiden har gått extremt fort, och känslan av att han alltid har funnits. Det skall bli otroligt spännande att följa hans framsteg vidare, mot en självständig individ. Och jag är så tacksam över att få bo i Finland där det är möjligt att få vara hemma och njuta av denna tid. Vi mår alla så bra av att få ta hand om varandra.
Har du barn i samma ålder? Hur är han/hon till personligheten? Hur ser du på bland annat socker och så? Berätta gärna. Så intressant att ta lärdom av varandra.