Visa inlägg taggade med 'pappersbröllop'
2 år som din fru
Tänk att två år bara har rusat oss förbi. Hur något kan kännas så avlägset, men samtidigt upplevas som om det var igår. Och vilka år vi har haft. Det är ju egentligen helt galet. Från den dagen vi stod framför våra nära och kära och blev man och fru, har inte en dag varit den andra lik.
Vi har hunnit ta oss igenom Rasmus fallolycka som resulterade i 8 månaders sjukskrivning. Vi har snart avklarat två graviditeter. Vi har fått ett hjärtsjukt barn och med skrubbsår lite överallt kommit ut ur det på andra sidan. Vi har (som alla andra) levt i en pandemi, och blivit satta i riskgrupp 1 med allt vad det fört med sig. Vi har hunnit resa (som tur är innan världen stängde fast). Fortsatt bygga på vårt drömhus (eller ja, mest du). Vi har fått äran att i att få vårt första gemensamma gudbarn. Vi har skrattat, gråtit, kramats, skrikit, tjatat, busat, dansat, njutit, sörjt - och vi har älskat. Varje dag har vi älskat varandra, våra barn och det liv vi fått lyckan i att leva. För trots motgångar. Dagar som vi inte ens orkat le en enda gång. Trots smärta och trots orkanvindar - så har alla dagar en sak gemensamt. Jag somnar tryggt, och älskad, i din famn. Inte en natt isär. Inte en kväll där vi somnat med ångest eller ilska emellan oss. Och som prästen sa, den där dagen då vi sa ja - somna aldrig osams är det bästa råd man kan få. Det är där det ligger - hemligheten. Att dagen må ha varit hur stormig som sig bara kan. Men den avslutas alltid med närhet, kärlek, trygghet och ett tyst löfte om att alltid ta hand om varandra.
Nu blickar vi mot ankomsten av vår femte familjemedlem, en vardag i dimman som spädbarnstiden för med sig - och allt det fantastiska som också finns däri.
Tack för dessa två år! Och även om vi inte detta år heller kan skåla i champagne (nu slutar jag vara gravid på våra årsdagar!) så kan vi ju faktiskt skåla ändå.
