Vår vigsel.
(Alla bilder i inlägget är tagna av fantastiska fotografen Rebecka Eriksson )
Känslan av att stå där utanför kyrkans tunga dörrar kommer leva kvar länge i mig. Mina systrar stod där med mig, och innanför dörrarna väntade min lillebror och Rasmus bröder. Prästen kom ut och berättade att hon kommer börja ringa i kyrkklockorna nu, och när de tystnar är det dags att gå in. Då kommer Rasmus att stå där framme och vänta. Mitt hjärta slog så hårt att jag var säker på att det skulle stanna där och då. Jag minns att en våg av panik sköljde över mig - vi hade inte fått våra blommor. De levererades genast ut till oss, och min bukett var så vacker att jag helt kom av mig i paniken och istället blev förvånad över att klockorna slutade slå så snabbt. Det var dags att gå in. Mina systrar rättade till klänningen - och dörrarna öppnandes.
Rasmus gick först, medan klockorna slog, tillsammans med Sigge och min systerdotter Selma. Hon hade fått välja sin klänning själv, och kallar den än idag för hennes bröllopsklänning. Så himla fint!
Redan innan vigseln hade jag fått som råd att direkt leta upp en person bland gästerna som jag visste att gjorde mig lugn och trygg. Jag försökte med detta - men det gick inte. Alla jag fick blicken på gjorde mig bara mer nervös när de stod där med tårar i ögonen. Snabbt slog jag ner blicken i golvet istället. Min bror tog mig i armen och vi började gå. Vi hade valt Bryan Adams "Everything I do" som ingångslåt och kantorn spelade den på piano. Han spelade så otroligt vackert så det for rysningar enda in i benmärgen. 
Jag minns inte hur långt jag hade hunnit gå innan jag kände mig redo att slå upp blicken - och mötte Rasmus blick. Han var så snygg!! Jag hade ju inte haft en aning om vad han valt för kläder - men där stod han i en helt fantastisk smoking och hade spenderat förmiddagen hos barberare. Helt perfekt var han! När vi kom ännu lite närmare så såg jag att hans ögon var överfyllda med tårar och jag lät snabbt blicken vandra vidare. Sigge och Selma! Vårt mest perfekta lilla brudfölje. Och bara sådär, på vad som kändes som en sekund, var vi framme vid trappan upp till altaret. Rasmus kom ner och mötte mig. Jag släppte min brors arm och tog hans istället.
"Herregud vad du är vacker", viskade han i mitt öra och kysste mig på pannan. Där och då, i exakt den sekunden, släppte precis all nervositet, alla tankar, allt som bubblade runt i magen - och jag svarade full med pepp: "Let's do this baby!" Vad prästen pratade om minns jag inte mycket av. Hon gav råd på vägen. Mina vänner har i efterhand berättat att det var väldigt lättsamt och roligt det hon sade, så vi tackar för det. 
Vigselns stjärna var utan tvekan Sigge. Ungen verkligen älskar att stå i centrum - och vad bättre då än att faktiskt ha en scen? Han for på i full fart hela tiden vilket lättade stämningen, och nerverna.
När vi bytte våra ringar gick det smidigt och bra. Jag hade en bild i huvudet om hur jag skulle få kämpa med att få på Rasmus ring. Och hur han skulle tappa min. Men det var helt odramatiskt. När vi skulle svara "ja" svarade Rasmus så självsäkert, och med sådant pondus i rösten - så hela kyrkan började skratta. Då kände jag bara "yes, det här blir en kul dag!".
Min styvfasters man, Mike, spelade gitarr och sjöng en sång vi hade valt tillsammans. En balladversion av The Proclaimers - I'm gonna be 500 miles. Helt magiskt var det! Jag skall se om jag får in den videon här på bloggen så du får höra. Otroligt vackert!
Sedan förklarades vi för man & fru. Jag minns ärligt inte vilken låt vi gick ut till - vi hade gett kantorn fria händer att välja något peppigt och glatt. Vi i princip skuttade iväg genom kyrkan. Medan gästerna gick ut stod vi längst bak i kyrkan och väntade och jag tror Rasmus sa "Heeej min fru" ungefär 200 gånger på den lilla stunden.
Och sist men absolut inte minst var det dags för den traditionella gången ut ur kyrkan. Vid denna stund hade precis allt släppt och det var ett sådant enormt lyckorus som bara strömmade genom hela kroppen. Vi fick ett hav av rosa rosenblad över oss medan vi gick hand i hand framåt mot resten av våra liv. Mäktig känsla!
I nästa inlägg om bröllopet får du följa med på fotograferingen. Och sedan, sist men absolut roligast - festen!!
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar