DSC 7646 1

Alla andra mammor...

Skrivet av Sofia Donner 20.01.2021 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Jag har en lite svag länk i min roll som mamma. Och det är min relation till andra mammor. Jag har analyserat detta en tid nu, och jag tror att det beror på att jag känner mig lite udda som mamma.. Häng med här nu. Jag hoppas det finns någon där ute som känner lite lika..

Alla mina vänner har nu barn. Och speciellt 2018, Sigges årskull, kom det hur mycket barn som helst runt omkring oss. Naturligt blir ju att vi ses tillsammans med barnen, och jag tycker det är helt fantastiskt. Att vi skapat en ny generation, som nu får skapa en egen relation till varandra. Bli kompisar. Men där tar det nog slut för min del. Jag har lixom inget intresse av att sitta och prata om allt som rör barnen också. När Sigge föddes var vi med i en mammagrupp som Folkhälsan ordnade. Vi sågs med jämna mellanrum, och satt och pratade om barnen och föräldraskapet och allt därtill. Och jag kände mig aldrig riktigt bekväm med detta. Missförstå mig inte nu, mina ungar är det absolut viktigaste i mitt liv. Men när jag sitter ner med mina vänner (som är mammor) vill jag prata om annat. Om dom. Om livet. Om mig. Om våra förhållanden. Om vardagspusslet. Om ditt och datt. 

För att sitta (eller promenera) i timmar och prata om barnens sovtider och bajsblöjor och leksaker gör mig lite knäpp. Mest kanske för att jag aldrig riktigt känner att jag passar in. Det känns som "alla andra mammor" gör allt så korrekt och så rätt och så strukturerat. Medan jag, och Rasmus, är väldigt liberala och går mest på känsla i vårt föräldraskap. 

Som exempel. Saker "alla andra mammor" gör (och observera nu citationtecknet!) - men som inte jag tillför något till. Jag har inget att tillföra när det kommer till det eviga samtalsämnet amning. Med Sigge tyckte jag det var hemskt, rent ut sagt. Och gav upp efter 3 månader (för att rädda min mentala hälsa). Med Melker måsta jag sluta efter 8 veckor, för han behövde få receptbelagd ersättning som gav kroppen en mega-boost. Dom är båda ersättningsbarn, och inte det minsta otrygga (som en elak barnmorska sa till mig, att amningen är det som ger barn trygghet, BAH) och båda välmående och glada. Jag tycker inte om att ha mina barn i sele eller sjal. Också ett ämne som alltid kommer upp. Jag tycker det är obekvämt (jo, har provat många många), känner mig instängd och får stress-svett-attacker. Bär dom hellre på höften och helt vanligt i famnen. Jag kan inte samsova. Också något som alltid kommer upp i mamma-sammanhang. Det går inte. Jag vill sova ifred (samma gäller för Rasmus, han får inte heller hålla om mig/hålla i mig när vi sover). Jag har gärna barnen nära, men inte på mig. Melker sover i en bedsidecrib bredvid min sida av sängen, och det går jättebra. Däremot har det ändrat massor nu när Sigge är större. Nu är det riktigt mysigt att ha honom mellan oss. Men kanske för att han också sover "själv" nu - och inte på mig? Jag har inget problem med att lämna mina barn hos mormor/farmor och farfar. Jag minns när Sigge var 4 månader och en av mina bästa vänner skulle gifta sig. Vi lämnade Sigge hela dagen och halva natten med Farmor och Farfar. (Jag drack ingenting för att direkt kunna köra hem om han behövde oss!) Och den första fråga jag får på bröllopsfesten är "Va? Har ni lämnat bort en så liten!?". FY jag kände mig så hemsk. Samtidigt som jag inte tyckte det var konstigt. Sigge var helt och hållet totalt trygg hos dom. Och jag lägger stor vikt vid att mina barn ska ha så många trygga vuxna relationer i sitt liv som möjligt, och känner att dom behöver få bygga en egen relation till dessa också - utan oss snusandes i nacken. Mina barn är den största delen av mig själv och mitt liv, men dom är inte hela mig eller hela mitt liv. Det ämne som också alltid, alltid kommer upp är sömn. Vi har (PEPPAR, PEPPAR) haft den enorma turen och lyckan att få två barn som sover nätterna igenom. Sigge blir snart 3 och jag tror han varit vaken kanske 3 gånger på natten, alltid i samband med feber eller magsjuka. Och Melker verkar följa samma mönster. Så till det samtalsämnet, när "alla andra mammor" pratar om hur lite dom får sova, kan jag inte tillföra annat än "oj nej vad tråkigt". Jag förstår verkligen hur tufft det måste vara att vakna en gång i timmen, men jag känner mig så obekväm med att prata om det. För det känns som det är fel, att jag inte vaknar? Låter det här helt ologiskt nu...? 

Listan kan göras lång. Det är inte min mening att dra upp den. Jag försöker bara lätta lite på ett ämne som jag aldrig riktigt får en chans att vädra..

Detta är en stor och viktigt sak, som känns så tabu i så många mamma-sammanhang. Varför är det så? Varför är det inte mer än okej att vara en egen person som är mamma, istället för en mamma som är en egen person? Dela gärna med dig av egna tankar, åsikter och erfarenheter. Har du någongång känt att du inte passar in i mallen?

Med Sigge var allt detta ett konstant dåligt samvete. Jag kände mig ofta otillräcklig och som en sämre mamma, för att jag inte gjorde "som alla andra". Men nu med Melker ser jag det som en styrka. Vi går den väg vi känner passar oss bäst, och i och med det hoppas jag att våra barn ska lära sig att göra samma sak i sitt liv. Och att jag hellre pratar med mina vänner om dom, än om deras eller mina barns bajsrutiner, betyder inte att jag inte älskar deras ungar mindre (eller mina), det betyder bara att jag älskar mina vänner också och vill veta hur dom mår och har det och känner och tänker och tycker.

Det är en svår balans, att vara mamma och vän. Och fru och dotter och syster och kollega. Och allt däremellan. Det tar ett tag att hitta sin plats i alltihop. Men jag hoppas i alla fall, av hela mitt hjärta - att du Mama därute som läser detta nu - vet att det ALLTID är okej att bara vara du! <3

Screenshot 2021 01 20 at 12.48.22


Vad jag önskar mig av detta år.

Skrivet av Sofia Donner 16.01.2021 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Jag såg att Eivor på sin blogg skrev om vad hon önskar inför detta år. Det var väldigt fint, tycker jag - så jag snor den idén av henne och lägger upp egna mål/önskningar inför året. Nu har vi kommit halvvägs i årets första månad, och jag hoppas vi kan se framåt med lite ljus i horisonten.

Personliga mål/önskningar

Lämna allt vad graviditet och kejsarsnitt i backspegeln, och komma igång med min träning ordentligt igen. Mitt mål är att komma tillbaka till löpningen.

Mindre skärmtid och mer tid i böckernas värld. Speciellt i sängen på kvällarna. Förut var jag så duktig och satte bort mobilen kl 21 varje kväll - nu skrollar jag långt in på natten fast sömnen ligger på minus. Inte bra!

Leka mer med mina barn, på deras villkor och efter deras önskningar.

Släppa kontrollen hemma mer. Nu gör jag helst allt själv, för då blir det gjort så som jag vill. Tvätten vikt, diskmaskinen fylld etc. Spelar det någon roll hur en tshirt är vikt och satt in i ett skåp? Nej. Det gör ju inte det. Jag måste släppa på det, för att ta emot mer hjälp och därav få mer ork.

Skratta mer! Det är hemskt att säga, men 2020 var inte året då det skrattades så mycket alls. Rasmus 8 månader långa sjukskrivning, covid, graviditeten som tog all energi, Melkers hjärta.. Puh.. Så i år ska det skrattas! Massor! Mycket! Länge!

Mål/önskningar för familjen

Här är det samma som Eivor - vi vill också kunna besöka Mumindalen. Vi tänkte in i det sista åka förra sommaren, men det kändes inte helt rätt - så vi lät bli. Sigge kommer älska det! Jag har så ljuvliga barndomsminnen därifrån, vi åkte dit varje sommar i flera år.

Mer kvalitetstid tillsammans i vardagen!

Äventyr! I sommar ska vi åka och tälta. Det är redan bestämt. Jag hoppas på en resa utomlands också i höst - men vi får se hur omvärlden ser ut.

Hälsan! Vad mer kan man egentligen önska..?

Mer vegetarisk mat. Den bollen faller nog på mig, men jag ska ta tag i det!

En liten önskan är en valp.. Men jag tror den önskningen kommer få bli ett mål för 2022 istället. Det behöver diskuteras lite här hemma ännu. Rasmus vill ha en ny jakthund - jag vill ha en familjemedlem som följer med i blåbärsskogen. Har du tips..?

IMG 6714Kolla på ögonen på mina barn, förresten. Hur kan de få så otroligt olika ögonfärg? Spännande, tycker jag!

Mål/önskningar för huset och gården

Flytta in i nya delen helt och hållet, och få klart övre våningen på gamla delen.

Fira vår första jul i huset!

Fixa upp och ta ibruk det gamla, trasiga, växthuset vi har på gården. Det har varit på agendan länge, länge. Men inte känts som prio ett. Nu får det bli hög prio - jag mår bäst bland mina odlingar.

Byta panel på gamla delen. Så vi får ett helt vitt hus, och inte ett rött och vitt, halva halva. Undrar vad grannarna tänker...?

 

 


Trotsålder och gråa hårstrån.

Skrivet av Sofia Donner 12.01.2021 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hej vardag! Vad du är efterlängtad! Sigge är första dagen på dagis igen, efter 3 veckor hemma. Och vilka veckor det har varit. Jag önskar att jag kunde ge er en bild av gnistrande vit snö, hjärtligt skrattande barn, föräldrar som det lyser i ögonen på och allt annat som vi översköljs av i sociala medier. Men nej, vi håller oss till verkligheten här. Och detta jullov kommer nog gå till historien som det minst fridfulla någonsin.

Sigge bestämde sig, två dagar in på lovet - att sluta sova på dagen. Här skulle jag vilja infoga den där emojin vars huvud exploderar. Okej, han är snart tre, det var på kommande. Men han har varit i en fas där han inte somnat på dagen, men inte heller orkat vara vaken hela dagen. Så vid 15/16 tiden har han varit redo för en powernap, vilket är alldeles för sent - och istället håller honom vaken till midnatt. Så, vi har fått stänga öronen bara och rida ut stormen. Vi började med att justera hans nattning till kl 19 istället för kl 20, och jag tycker det hjälpte väldigt mycket. Och varje dag blir bättre, sakta men säkert. En ny fas. En ny del av föräldraskapet att lära sig. Men jag säger då det - jisses vad bortskämd man är så länge man har dom där barnen-sover-pauserna på dagen.

Sedan har han ju även kommit in i vad jag tror är början på 3 års trots. (Egentligen har jag lite svårt för just ordet trots, men det får bli en annan historia.) Herremintid vad det är vilja och känslor och åsikter och krav i vår förstfödda son just nu. När han somnat på kvällen är man både svettig och helt slut. Jag gör mitt absolut bästa för att hålla lugnet, och humör själv, för att kunna hjälpa honom igenom allt som går igenom hans lilla kropp just nu - men det är tusan inte enkelt. När utbrott nummer 52 kommer innan lunch, för att det var blåbär i gröten när han önskade blåbärsgröt, så krävs det nog ett helgon för att inte tappa det helt själv också. Samtidigt är jag ändå både tacksam och glad över hans vilja av stål. Den vill vi absolut inte släcka. Den kommer ta honom långt en vacker dag. Men just nu tar den oss nog bara närmare galenskap.. ;D Så mammor, och pappor, där ute. Skicka över alla era bästa tips! För allt! Från sluta-sova-på-dagen-fasen till treårstrotsfasen. Allt på en gång bara, som en härlig gott och blandat påse.

Men Melker mår bra! Det är väl egentligen huvudsaken i allt. Han är nu 7 veckor efter operationen, och risken för komplikationer anses vara förbi. Det är vi så tacksamma för!

Ja, men jullovet har varit himla härligt också. Jag inser nu att min text ovan kanske var lite mer vinklad åt det negativa hållet än vad som är rättvist. Vi har haft massor med kvalitetistid, alla fyra. Massor med utelek. Massor med soffmys. Massor med godsaker. 

Min lilla duo. Ni ger mig gråa hår men så mycket glädje!Screenshot 2021 01 12 at 13.59.40

Nej, nu har jag skrivit en halv roman igen. Ville egentligen bara hojta till att vardagen är här igen, tillsammans med lite tid att sitta ner här. Som jag saknat det.

Hoppas du mår jätte, jätte bra!


Året vi redan inte kan glömma!

Skrivet av Sofia Donner 31.12.2020

Kategorier:

Så står vi här. På år 2020's sista dag. En dag som i april månad kändes ljusår bort. Och vilket år det har varit. För alla. Jorden runt. Jag vet att detta år fört med sig mycket, mycket sorg. Och väldigt mycket oro och otrygghet. För väldigt många människor. Jag vill inte förminska det, eller förbi se det - men jag vill försöka gå in i nästa år med någon sorts frid i själen över allt som varit.

För det har ju trots allt haft många fina stunder. För oss är 2020 föralltid det år då Melker kom till oss. Vi kommer inte tänka på den höst vi haft - vi kommer tänka på och minnas att han föddes och gjorde vår familj komplett. Sommaren 2020 hade Sigge och jag 6 veckor lediga tillsammans, bara han och jag. Det kommer jag alltid bära med mig med så mycket värme i hjärtat. Han och jag, innan lillebror kom. Då varje dag bara handlade om att göra det som vi tyckte var roligast just då. I januari 2020 plussade vi på stickan också, och fick veta att Melker var påväg. Det är också ett minne som bara för ljus och lycka med sig. Vi firade vår första bröllopsdag. Det är också ett jättefint minne. Vi välkomnade så många kompis-barn till världen. Det kommer också alltid 2020 att minnas för. 

Jag ser att många just nu tackar hejdå till ett "bajsår". Och jag förstår känslan. Men jag kan ändå inte hålla med. Det har varit ett tungt år. Ett prövande år. Ett orättvist år. Ett påfrestande år. På många, många sätt. Men det har också varit ett så otroligt kärleksfyllt år. Att jag ändå känner mest tacksamhet idag, nu när det är påväg att ta slut.

Så spendera dagen med att minnas alla fina stunder. Skriv ner dom. Lägg störst vikt vid dem. Och gå in i 2021 med glädje och hopp om ett ännu bättre år på kommande!

Stor kram, gott nytt år - vi hörs nästa år! <3


Babyrumpans bästa vän!

Skrivet av Sofia Donner 18.12.2020

Kategorier:

Okej - nu ni småbarnsmammor (och pappor såklart!) ska ni få mitt absolut bästa tips för babyrumpan! I och med att dom öppnat upp Melkers bröstkorg vid operationen, är det lite knepigt att lyfta honom just nu medan den läks. Så att få rumpan under en kran är i princip omöjligt. Så det går åt en hel del våtservetter. Och jag vet inte hur det är med dig, men själv är jag lite skeptisk till innehållsförteckningen på servetterna i butiken. Som tur är går det snabbt och är billigt att laga egna - som är skonsamma för den känsliga lilla bebisrumpan.

Jag köper tvättlappar (finns bland blöjorna) som jag klipper på mitten och lägger i en matlåda. Sedan kokar jag snabbt upp ca 1 liter vatten med 2-3 msk kokosolja (då den är kall och fast, lite mer om den blivit varm och flytande). Detta räcker till två burkar. Sedan är det bara att hälla det över tvättlapparna. När det blivit kallt pressar jag bort överbliven vätska och häller ut det. Taaa-daaa!!

Dessa är även perfekta att tvätta bebisen med under dagen. I ansiktet och längs halsen där det oftast rinner lite spya.

Screenshot 2020 12 15 at 12.40.15


Materiell lycka

Skrivet av Sofia Donner 16.12.2020

Kategorier:

Okej - den som sa att lycka inte kan köpas har helt klart inte suttit i vår nya soffa! Nu vill jag ju inte skapa en bild av att man måste köpa en ny soffa för att bli lycklig - men ibland känns det så himla bra att kunna unna sig något nytt. Vi har behövt köpa en ny soffa i flera år, men som jag berättade tidigare så har vi levt i en "sen när bygget är klart" mentalitet. Och nej - det är slut på den nu. Så ut åkte min säkert 12 år gamla, nersuttna, skabbiga soffa. Och in kom denna gudomlighet! Jag har en stor kärlek till soffor med djupa sittdynor. Sådär så att det nästan känns som en säng. Som körsbäret på toppen är denna även så mjuk så man tror att man lägger sig i en hög med bomull. Äääää, bästa köpet vi gjort! Utan tvekan! Och visst blev rummet bättre.. I väntan på att det är vardagsrummets tur att renoveras.

Nä men det kommer nästan en liten tår medan jag skriver detta - så glad är jag här i mitt nya favorithörn. Som jag längtat sedan Melker föddes, efter alla tusen timmar på en hård stol bredvid hans säng på sjukhuset, om just detta. Att få spendera mina mammalediga dagar i soffan. Framför Netflix. Med min bebis bredvid mig. Och här ligger jag nu! Lycka!Screenshot 2020 12 15 at 11.40.49

Soffan kommer från EM här på Åland och modellen heter Estelle.
Vi valde tyget Iron, men den finns i massor med färger.

Screenshot 2020 12 15 at 11.41.01Nästan bäst är denna enorma (!) fåtölj. Alla här i huset vill sitta i den. Så det är tur att den rymmer oss alla!
Hur mysigt är inte det, att verkligen tränga ihop sig i en enda stor kram-hög?

Och här kommer före-bild. Visst känns rummet mysigare? Och större! Detta var vår julklapp till varandra i år :)Screenshot 2020 12 15 at 11.41.12


Tillbaka till livet.

Skrivet av Sofia Donner 14.12.2020

Kategorier:

Hej från mitt favorithörn här i soffan!

Vi är hemma igen. Melker är opererad, och återhämtar sig så otroligt fint. Än är det täta kontroller för att följa med hur hans hjärta läker - men i det stora hela får vi vara hemma. Som jag längtat efter detta. En vanlig vardag.

Han blev utskriven från Nya sjukhuset i Helsingfors för 1,5 vecka sedan. Men första tiden hemma har varit rätt tuff. Det var som att luften gick ur oss när vi kom hem. Efter 9 veckor på helspänn - och de fruktansvärda dygnen kring hans operation - gav effekten av att benen vek sig under oss när det väl var över och vi kunde börja andas ut igen. Men sakta, sakta kommer vi tillbaka. Vi får vara tillsammans, alla 4 - det räcker så!

Screenshot 2020 12 14 at 13.21.37

Jag kommer berätta för er om operationen, och allt runtom den. Men det kanske tar ett tag. Jag behöver bearbeta allt som hänt, och själv förstå det - innan jag kan dela med mig av det. Men det jag i alla fall vill säga är TACK till varenda en person vi fick ta del av under denna resa. Nya barnsjukhuset var helt fantastiskt. Så bra som nu en byggnad full av barn i behov av vård kan vara. Vi möttes enbart av värma och omtanke och vänlighet. Svenskan var en stor svaghet, men vi upplevde att alla försökte så gott det bara gick. Och vi kom även långt med engelska. Jag är väldigt tacksam, och ödmjuk, inför den fantastiska vård vi har i detta land. Vilken trygghet! Nu tycker jag att vi alla hjälps oss att inte överbelasta den i och med covidsituationen - att vi alla tar vårt ansvar och håller oss hemma, håller avstånd när vi behöver iväg och sköter vår handhygien!

Melker före operationen & Melker 10 dagar efter. Hur otroligt!? Vår välmående, starka, fantastiska lilla kille!717769DE B10D 47AD 84B8 CD5EAA3A51EF

Annars då: Inte mycket nytt. Idag är första dagen som jag känner att en vardag är påväg tillbaka. Jag känner mig överväldigad av lycka som nu kan hämta Sigge på dagis med syskonvagnen - något jag längtat så enormt efter.

Screenshot 2020 12 14 at 13.21.46

Bygget: Har ju stått helt och hållet stilla. Och vi har insett att det kommer få göra det ett tag till. I väntan på att orken återfinner sig har vi börjat "fuskrenovera" gamla delen av huset. Målat köksluckorna, köpt ny soffa, möblerat om, bytt bokhylla.. Smått och gott som ger en helt ny känsla. Som skapar mer ett hem, än hela "vi ska ändå snart riva det" mentaliteten som vi levt med. Slut på det nu! Vi lever idag - och då skall vi trivas och må bra idag! Bilder kommer!

Nu: Ska jag fortsätta plocka lite innan älskade storebror skall hämtas. Vi kan se detta som ett brytpunkt-inlägg. Vi fortsätter framåt med att jag återigen öppnar upp dörrarna till vår vardag. Det är så trevligt ändå, att dela den med er.

Ha en fortsatt fin måndag!


Vi har fått en SuperMelker!

Skrivet av Sofia Donner 15.11.2020 | 3 kommentar(er)

Så.. Här sitter jag med fingrarna mot tangenterna och vet inte var jag ska börja. Jag tror detta är försök nummer tolv till att skriva detta inlägg. Det snurrar en hel orkan av ord inne i mitt huvud, men ingenting känns riktigt rätt. Och inget känns beskrivande nog. Men jag vill i alla fall förklara min tystnad här. Eller kanske inte ens förklara. Jag vill dela med mig av det som händer just nu. För om jag skriver ner det så kanske det hjälper mig själv att förstå. Jag vet inte. Men vi testar.

Kvällen den 23 oktober förändrades hela vår tillvaro. Hela vårt liv. Bara sådär. Som jag redan berättat fick vi vid lillebrors födsel reda på att han har ett hål i sitt hjärta. Ingenting allvarligt, sades det. Det kommer antagligen behöva stängas, men långt in i framtiden. Och ingenting kommer hända fram tills dess. Ja, så sades det.

Några dagar innan den 23 oktober hade vi varit på kontroll med Lillebror. Som heter Melker, förresten. Inte ens det har jag hunnit uppdatera er om. Vår lilla farbror Melker gick lite trögt upp i vikt - och det konstaterades att han hade lite vätska i lungorna. Fullt normalt, med det hjärtfel han har sades det. Medicin sattes in, och vi kunde åka hem igen. Medicinen skulle ta hand om det. Han skulle börja gå upp bättre i vikt bara extra vätskan i kroppen kommit ut. Ja, så sades det.

Men vad som sägs och vad som är - är inte alltid samma sak.

Vi lade oss för att sova den kvällen. Melker hade fått som vana att alltid äta vid klockan 02 - och vid 03 vaknade jag upp och funderade varför jag inte blivit väckt innan. Tittade på Melker, som låg och hyperventilerade bredvid mig. Han andades så stressat - varvat med att han höll andan och inte andades allt. Jag flög upp ur sängen, skrek åt Rasmus att vakna och slet samtidigt upp barnet ur babynestet. Där och då antog jag att han var täppt i näsan så jag sprang till badrummet och spolade genom hans näsa med koksaltlösning. Det hjälpte inte. Vi ringde till sjukhuset som bad oss komma in direkt. De frågade om vi skulle skicka ambulans, men jag var då redan påväg ut genom dörren och gissade att vi är där snabbare. Sedan gick allt både jättesnabbt och i slowmotion. Allt på samma gång. Och mitt i allt satt jag i en helikopter med Melker i famnen, påväg mot barnintensiven på TYKS.

Fem dagar senare landar vi på Åland igen, och Melker läggs in på sjukhuset här. Hjärtsvikt, ytterligare ett hål i hjärtat och en operation som kommer ske inom en nära framtid. Antagligen i början på nästa år. En helt ny vardag börjar ta form. Rasmus och jag är på sjukhuset i skift. All övrig tid går åt till att hålla Sigges liv så normalt och lugnt som möjligt. Melker får vara hemma på permis mellan varven. Men i övrig är det mediciner, prover och läkarkontroller. Om och om igen. Ett mål som sattes på TYKS var att han skulle vara 5 kg vid operation. Då han inte orkar äta själv, har han fått en sond och en mer energirik mat. Vi matar och matar och matar. Men vikten går trögt. Och medicindoserna måste höjas gång på gång. Så läkarna tar beslut att operation måste ske nu. Dom närmsta månaderna blir dom närmsta veckorna. Han kommer inte växa till 5 kg, och han behöver mer hjälp än dom kan ge här.

Så här sitter vi nu. Och väntar på att vilken dag som helst bli flyttade till Helsingfors. Där öppen hjärtkirurgi väntar vår snart 8 veckor gamla bebis. Vi är trötta, omtumlade, känslomässigt instabila och kastas dagligen mellan den starkaste rädsla jag någonsin känt, och den varmaste tacksamhet över så fantastisk vård. Och jag har skrivit ner sida efter sida med tankar och känslor och funderingar. Men ingenting känns rätt att publicera. Jag har svårt att hitta gränsdragningen mellan Melkers integritet, och mina tankar och känslor. Jag vill så gärna dela med mig av dem. För jag vet själv hur mycket det hjälper andra, att inte känna sig ensam. Och om en endaste en i samma, eller liknande, situation kan finna tröst här - känna sig mindre ensam - så vill jag kunna göra det. Samtidigt som Melker är ett väldigt sjukt barn. Och jag har svårt för när man "blottar ut" sjuka barn. Han är en egen person med rätt till ett eget privatliv.

Så jag måste låta detta gro, innan jag fortsätter visa er vår vardag just nu. Men jag kommer tillbaka - säkert inom kort. Tills dess kan ni följa oss på instagram @sofiacharlottaelvira. Det känns mer privat, för där kontrollerar jag själv vilka som får tillgång till information.

Men just nu fokuserar vi på att hålla oss flytande, ta djupa andetag och ge båda våra barn allt de behöver - och lite till.

Screenshot 2020 11 15 at 11.07.31Vår fantastiska duo <3

IMG 5094Och vår fantastiska SuperMelker! <3

Stor kram!


Home alone med favoritfrukost!

Skrivet av Sofia Donner 12.10.2020 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Idag: Blir lillebror 3 veckor gammal (ung?) och vi har vår första dag hemma på tumis. Känns riktigt skönt faktiskt, att börja återfå en vardag. Och dessa 3 dagar i veckan då Sigge är på dagis ska jag faktiskt fokusera 110 på lillebror, för det blir inte jättemycket fokus på honom när virvelvinden är hemma.

I helgen: Har vi mest bara varit. Lillebror var på ett hjärtultraljud i lördags och Sigge hade jompa igår. Jag gav mig även ut på den första jätte korta och jätte långsamma promenaden sedan snittet. Det kändes helt okej, samtidigt som det var jätte frustrerande. Visst var det en ny kropp efter Sigges förlossning också, men detta är så nytt så det blir läskigt. Jag känner inte alls igen min kropp. Alla vardagliga rörelser tar ont, ömmar och känns obehagliga. Det kommer bli en mycket längre och kämpigare väg tillbaka än jag trodde. Så fort efterkontrollen är klar ska jag boka tid med någon som är duktig på träning efter kejsarsnitt.IMG 4515

Har du gjort ett snitt? Hur såg din återhämtning ut? Berätta gärna!

Annars: Händer det inte så jätte mycket i en vardag med ett spädbarn. Han äter bra, sover bra och bajsar. I princip. Sigge närmar honom mer och mer varje dag, och är kärleksfull och beskyddande. Vi är medvetna om att ett (eller flera) bakslag kan komma, men just nu njuter vi alla av att vara lite nykära i vår nya familjemedlem.

IMG 4490

Besatt av: Min nya favoritfrukost. Keso vanilj med äppelbitar och kanel på. Så otroligt gott! Har du inte testat så gör det, direkt! IMG 4541

Även besatt av: Morden i Sandhamn. Har du precis som jag missat den serien så börja kolla direkt - finns på Yle Arena.

Nu: Reda upp lite tvätt medan bebis sover. Tänk att vi är tillbaka här, i bebisbubblan.

Ha: En jättefin start på veckan. Och kom ihåg - covid19 är på riktigt. Och det är allvarligt. Var försiktig. Sunt förnuft. Tvätta händerna, en gång för mycket helst. Håll avstånd. 


Barnboktips.

Skrivet av Sofia Donner 08.10.2020 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Barnböcker! Något av det absolut bästa jag vet. Sigges (och nu lillebrors) egna lilla bibliotek börjar bli riktigt stort nu, och får jag välja är det helst böcker jag köper åt dem. Massor. Olika. I alla möjliga kategorier. Och det bästa av allt? Denna förälskelse i böcker har smittat av sig på Sigge. Han vill att vi läser för honom flera gånger per dag. Och han går ofta själv och hämtar några böcker och sitter och läser högt för sig själv. 

Så, jag tänkte att jag skulle dela med mig av några guldkorn i vår samling. Vi läser såklart väldigt mycket klassiker. Astrid Lindgren är min absoluta favorit, och Sigge älskar Pippi. Rasmus läser oftast Emil i Lönneberga för honom. Och Tove Jansson - vem kan mötas med henne? Vem ska trösta Knyttet har utan att salta det lästs säkert 200 gånger här hemma. Och Pettson och Findus älskar vi allihop. Och Elsa Beskow blir det också en hel del av, Det blir också mycket "lättare" barnböcker som Bebbe (Sigges absoluta favorit), Totte och Nicke Nyfiken. Och Barabapappa.

Men sen finns det några lite mindre kända skatter, som jag inte vill att ni ska missa. Här kommer fem av våra godaste godbitar!

Allt fantastiskt du kan bli
av Emily Winfield Martin

Denna bok är absolut magisk. Helt fantastiskt. Den går på rim (vilket jag älskar) och handlar precis som titeln om allt fantastiskt en liten människa kan bli. Den lämna kvar en så mysig känsla i hela kroppen, och visar barnen att du kan bli precis vad som helst. 

Ur boken:
"Kanske räddar du världen?
Gör den ännu mer rik?
Eller uppfinner toner
som blir till musik."
IMG 4381

--------------------------------------------------
Vad som än sker
av Debi Gliori

Ännu en bok på rim (jo det blir en hel del sådana) som handlar om att vi älskar vårt barn, oavsett vad. I boken är det en liten räv som testar sin mamma och kollar om hon älskar honom, även om han är lite stygg ibland. Väldigt vackert sätt att lära ditt barn att du alltid kommer finnas där, vad som är sker. Jag blev gråtfärdig första gången vi läste den. 

Ur boken:
"Liten sa: Men om jag blev ett läbbigt kryp, skulle du ändå älska en sådan konstig typ?
Så klart, sa Stor. Ett kryp eller fler, jag älskar dig alltid vad som än sker."
IMG 4380

--------------------------------------------------
Samma himmel här som där
av Britta Teckentrup

Detta är Sigges favorit av dessa böcker. "Samma himmel" säger han ofta när vi är ute och går. Denna bok handlar om olika djur i världen som är så olika, och bor på så olika platser - men som ändå alla ser upp mot samma himmel. Ett jättefint sätt att lära barnen att vi må alla se lite olika ut, bo i olika länder, prata olika språk - men vi är ändå alla lika i grund och botten. Bilderna i denna bok är magiska! Önskar de gick att få som tavlor till pojkarnas rum.

Ur boken:
"Samma himmel
här som där
Samma himmel 
var vi än är."IMG 4382

--------------------------------------------------
Vad gör mig lycklig?
av Heidi & Daniel Howarth

Detta är vårt nyaste tillskott, med redan efter första läsningen hamnade den i favorithögen. Boken handlar om en panda bebis och hennes mamma. Budskapet i boken är att lära barn om utrotningshotade djur, och det ansvar vi har för att hjälpa dem överleva. På ett väldigt fint och mysigt sätt. Ett viktigt ämne vi gärna läser mera om här hemma.

Ur boken:
"Men med en gosig mamma vid sin sida
var till och med det jobbiga roligt."
IMG 4384

--------------------------------------------------
Snäll - en bok om att vara snäll
av Axel Scheffler

Här säger titeln sitt, känner jag. En bok om att vara snäll, och vad du kan göra för att vara snäll mot någon annan. Boken fokuserar mycket på människor som tvingats fly från sina hemländer, och vad vi kan göra för att vara snälla mot dom då dom kommer till vårt land. Otroligt fin bok med ett otroligt viktigt budskap. Ett måste i alla bokhyllor, känner jag.

Ur boken:
"Hur kan du hälsa dem välkomna?
Kan du dela med dig av dina leksaker?
Eller rita tillsammans med dem?"
IMG 4383
--------------------------------------------------

Har du något tips? Dela gärna med dig. Jag är alltid på jakt efter nya skatter!