Barnmat och frukostflopp!
Glad söndag! Hoppas helgen är kanon! Här passar vi på att röja på gården. Jag har gjort premiär med röjsågen - och blev lite lätt besatt. Det rök lite mer än vad som var planerat för jag kunde inte hejda mig, uuups. Strax kommer Sigges kompis Elias med familj hit före lite korvgrillning också - kul!
Och vet du. Här är en mamma som fick SÅ dåligt samvete efter förra inlägget, när jag kom att tänka på hur god mat Sigge fick som bebis - så jag har haft storkok och fyllt frysen åt Melker. Nu känns det bättre i mammasjälen (och hans mage, gissar jag!). Så om även du är på jakt efter tips att laga åt bebis, här kommer det jag lagade. Frös in i ca 1,5 dl portioner. (Gjorde även storkok åt oss här hemma av samma varor).
Pasta köttfärssås
Okej, den kanske inte kräver så mycket förklaring? Lagade köttfärssås på rådjur, tomatkross, vitlök, gul lök, kryddor (peppar, persilja, timjan och basilika).
Kycklinggryta och ris
Kokade kyckling, broccoli, zucchini, röd paprika och majs tillsammans med persilja, koriander och lite röd currypasta.
Lax och sötpotatis
Kokade laxfilé med morot, palsternacka, jordärtskocka (detta för att vi åt jordärtskockssoppa till förrätt så tog en åt Melker också), ärtor, vårlök (kvar från middag tidigare i veckan) och sötpotatis med dill, citron och persilja.
Som du ser - väldigt enkelt men näringsrikt och fyllt med olika grönsaker. Blev 6 burkar av allt, så nu har han mat ett tag framåt!
Och på tal om mat. Hehehe. Vi har som tradition att alltid äta lite "godare" frukost på helgerna (Fattiga riddare, plättar, scones etc). Igår kom jag på den briljanta idén att pochera ägg. Något jag då aldrig tidigare har gjort. Eller ens smakat på, tror jag? Ja, som bilder visar blev det en smärre katastrof. Inte bara blev det otroligt fult - det smakade också sjöbotten. (HAHA!). Jag får öva, helt enkelt.
Och på tal om annat, part 245. I fredags kom min förstfödde unge hem efter att ha varit en vända till stan med Rasmus - och räckte mig denna bukett. Och säger "till min fina mamma!". Om jag snyftade och hade mig? Oh yes. Om jag älskar min man ännu lite mer? Oh yes. Det är just sådana små saker som detta som gör mig så lycklig över att mina söner kommer ha bästa tänkbara förebild i sitt liv. Inte att han köpte blommor, utan att han hade Sigge att ge dom till mig. Så fint! (Kände att han behövde få hyllas lite!)
Nu: Ut igen på gården. Idag ska ett helt träd ner! Ska ta lite bilder och visa. Tjaaaaarå - ha en fin fortsatt dag!!
Skillnaden mellan barn 1 och 2.
När jag var gravid med Melker var det många som gjorde mig uppmärksam på tvåbarnschocken. Detta skall alltså vara då andra barnet kommer och man chockas över hur mycket mer komplicerat livet blir - eller hur mycket nya utmaningar som man möter jämfört med när man fick första barnet. Nu fick ju inte vi riktigt vad man kan kalla en normal start på tvåbarnslivet, så det är ju först nu vid Melker 5 månader som jag känner att vi har en någorlunda normal vardag. Men om det märks att vi gått från ett till två barn? Absolut! Om jag skulle kalla det för chock? Njäää! Men ändå en del utmaningar - och framförallt förändringar - att lära sig tacklas med. Känner du igen dig?
Foton
Jag filmar och fotar inte ens i närheten lika mycket Melker som jag gjorde när Sigge var bebis. Inser nu att det finns väldigt få bilder på bara Melker - oftast passar jag på att fota när det blir en gullig syskonbild. Detta har jag enormt dåligt samvete för! Måste. Skärpa. Mig! Jag menar - kolla på det här fejset!!
Chillet
Jag får inte stressutslag när Melker gråter. Med Sigge så skulle jag GENAST kolla vad det var, lyfta upp, vagga, hålla nära, trösta, vyscha - ja ni fattar. Med Melker har jag fattat att jag måste få klä på mig byxorna, svälja maten etc innan gråtsituationen ska lösas. Mycket också för att man nu kan de olika gråt-sorterna mycket bättre också. Gnäll tåls att bli och gnällas en stund medan mamma kissar. Jag är också mycket mer avslappnad när det kommer till utveckling. Med Sigge hade jag utvecklingsappar - där jag hela tiden följde med och kollade "vad händer nu?", "jaha, det är därför vi hade en sämre natt!". Nu skrattar jag lite åt Fia nybliven småbarnsmamma. Jösses, dom går igenom faserna ändå - oberoende om en app skickar notis om det eller inte. Och det gör det inte lättre med sämre nätter, bara för att man läst att dom kanske kommer komma.
Vetskapen i att det passerar
Med nummer två vet man att allt är en fas, och det passerar. På gott och ont. Bebistiden passerar alldeles för fort. Med Sigge låg jag alltid steget före. Jag längtade och var så spänd på nästa grej, hela tiden. Snart får han äta mat. Snart kan han sitta. Snart kan han krypa. Snart kan han.. Ja, du ser spåret. Idag ångrar jag det så himla mycket. Att jag aldrig var i nuet, utan alltid längtade efter vem han skulle bli. Vad han skulle lära sig tillnäst. Så med Melker bara njuter jag av att han är en bebis! Bara det! När vänner med jämngamla kiddos pratar om hur stooooora deras bebisar blivit stänger jag öronen och kramar om Melker lite extra och viskar "inte du, du är så liten så!". Det är väldigt mysigt för mammahjärtat.
Uppmärksamhet
Barn nummer två får helt klart mycket mindre uppmärksamhet än första barnet. Det faller sig väl helt naturligt att det blir så, men det är ändå lite tufft att känna det. Men det är ju helt vettigt att den som åker lian i gardinerna behöver ses efter mer än den som ligger och leker i ett babygym. Med Sigge sjöng jag dagarna i enda och läste böcker och ramsor och rim - Melker kan väl alla Paw Patrol avsnitt utantill lagom till sin 6 månaders dag..
Tid
Nu vet jag inte om engagemang är rätt ord, men lägg inte så mycket fokus på det. Här menar jag till exempel maten. Med Sigge lagade jag precis all mat från grunden och frös in åt honom. Tror han åt sin första burkmat när han var 10 månader och vi skulle på resa och hade inget annat val (jojo jag var lite väl extrem här). Melker får i princip bara burkmat, för jag hinner inget annat. Än är han för liten för att äta den mat vi äter, och jag varken orkar eller hinner börja laga ännu en sort. Men vi äter kokt broccoli till princip varje måltid (Sigges önskan) så då passar jag på att mosa det åt honom också, och potatis, ris eller pasta - men njäh, resten blir det dåligt av! Dock har jag en vana att alltid krydda barnmatsburkarna! Ett så bra tips! Gjorde alltid detta med Sigges mat också! Tex lax lägger jag i lite dill (pssst, köp frysta kryddor - bästa grejen att ha hemma) och köttgryta häller jag i lite timjan och persilja - ja ni fattar. Okej. Nog svamlat!
Kläderna
Sigge hade alltid matchande outfits på sig. Alltid. Han var visserligen en bebis som varken spydde eller dreglade värst mycket, så det var rätt enkelt när man inte behövde byta flera gånger per dag - men Melker..? Ja han kan se ut precis hur som helst. Oftast börjar det matchande på morgonen. Men sen, X antal spyor senare - är det mer av en överraskning vad det blir för plagg som dras upp ur någon hög.
Världens gladaste bebis! Jag vet inte hur vi gjort som fått två så glada och nöjda ungar, men jag tackar högre makter för det!
Jag
Nu, denna gång, är jag mycket mer ödmjuk mot mig själv. Med Sigge skulle jag så himla mycket. Komma igång med träning, träffa vänner, gå på babysim, läsa böcker, träffa andra mammor, fixa hemma - ja, allt. Nu skiter jag i allt det, på ren svenska. Ja, jag har börjat träna lite. Men bara när jag orkar, hinner och faktiskt vill. Ja, jag träffar vänner och andra mammor. Men bara när jag orkar, hinner och faktiskt vill. När Sigge var 6 månader såg man inget spår på min kropp att jag ens varit gravid - allt hade tränats bort. Nu är jag stolt över min mjuka (och inte alls tränade) mage. Min kropp har skapat 2 barn på 2,5 år. Den har gjort mer än nog för mig. För oss! Nu får den bestämma takten!
Tjejkväll à la pandemitider!
I lördags hade jag den absolut mysigaste kvällen på länge. Okej okej, alla (de flesta i alla fall, inte de då övertröttheten har flyttat in) kvällar i soffan med min lilla familj är mysiga - men denna var något extra! Jag och min kära vän Janina hade bokat in en tjejkväll via Teams. Vi satte upp snacks och bubbel på menyn och bara satt och pratade i timmar. Via varsin skärm, men det märktes knappt. Janina bor nu i Stockholm med sin kille (nu FÄSTMAN, så stort!!) och deras två barn. Och ja - det kom ju en pandemi emellan oss. Senast vi sågs var i januari 2020. Förstår ni hur länge sedan det är!? Har du också någon du inte kunnat träffa alls under denna pandemi, som du annars hade träffat oftare? I alla fall. Det gav så otroligt mycket ny energi i en lite energiberövad själ. Här på Åland har Covidsmittan skenat iväg, så vi håller Sigge hemma från dagis från förra veckan. Jag måste säga att vi hade en riktigt fin vecka ihop, men nog suger det krafterna ur en nog. En överenergisk 2 åring och en rastlös-pilla-på-allt snart 6 månaders. Hoh hoh!
Jag måste även ge cred och kärlek till min man som hade satt upp denna tjejkvällshörna åt mig! Och dukat med massa gott! En liten gest som är så, så fin. Speciellt med tanke på att jag varit en riktigt PMS-kossa hela veckan. Har din PMS också blivit värre efter barn? Nu efter Melker tappar jag all kontroll några dagar före mens. Blir riktigt trött på mig själv! Men jag hoppas det stabiliserar sig lite med tiden?
Eftersom vi nästan alltid äter familjemiddag hos min mamma på söndagar, men just nu känns det olustigt att ses så många, så passade vi på att köra samma koncept även där. Det var dock inte lika rogivande och mysigt, haha! Fyra barn som gapade åt varandra via skärmarna, vuxna som försökte prata om Covid läget, tallriksskrammel som lät i hundra decibel genom högtalarna - men, det var väldigt charmigt ändå! Och Sigge tyckte det var livets grej, och det är väl det viktigaste?
Nu ska vi ta itu med ännu en hemmavecka. Vädret är inte det bästa, och det är inte lätt att vara ute nu med en så liten i vagnen i blåsten och hänga ikapp med Sigge som ska klättra överallt - så tips på innelek tas gärna emot. Vi har pysslat så mycket på sistone så jag har slut på idéer!
Hoppas du får en kanonvecka! Kom ihåg att ringa någon du håller kär, men inte kan träffa just nu!
Lifehack - kylskåpsorganisering!
Okej jag kikar in som snabbast här för att dela med mig av detta FANTASTISKA super vardagstips - lifehack som dom lite mer levnadsvana även kallar det. Fick tipset av en vän för några veckor sedan och tänkte det var värt att testa. Men det visade sig vara SÅ himla bra!
Enkelt! Du skaffar en liten låda av något slag och lägger alla frukost- eller smörgås relaterade saker i den. Så enkelt. Så smidigt. Kylen är 100 gånger redigare nu än en ost här, ett paket skinka där, en kaviartub och ett smörpaket huller om buller. Det går supersnabbt att duka fram frukosten - och lika snabbt att plocka undan den.
Ska absolut fortsätta med resten av kylen nu också!
Och jo, vi har en flaska Champagne och korv huller om buller på hyllan under, hah - men ska sortera upp sådant också. Det här var så bra! Nästa låda ska jag fylla med sylt och marmelader, det har vi också massor av burkar av här och där i kylen.
Har du något riktigt bra lifehack att dela med dig av?
Älska lite extra idag!
Alla hjärtans dag är här! Och vilken fantastisk dag det är! Om du nu tillhör den skara personer som anser detta bara vara en kommersiell dag som hetsar oss till att köpa en massa saker - sluta läsa här och nu, koka en kopp kaffe och gör något annat. För jag håller absolut inte med!
Jag vet att många anser att det inte ska behövas en viss dag per år för att visa kärlek och vänskap. Nej, det är ju helt sant. Men hur många där ute kan med handen på hjärtat säga, att ni i vardagen uppmärksammar dom som ni håller kära tillräckligt? Det kan inte jag i alla fall. Bland allt det som vardagen för med sig, är det oftast just de små kärleksförklaringarna som uteblir. Inte hinns med. Glöms bort. Och för en evig romantiker som jag själv är - är det tacksamt att det finns en dag som är tillägnad just detta. Kärleken! Uppmärksammande av kärleken! Lite extra romantik. Lite extra värme. Lite extra omtanke. Och det handlar absolut inte om att köpa ett diamantarmband för två och en halv månadslön, eller betala dyra pengar för tre rätter och champagne på en restaurang. Det handlar helt enkelt, för mig, om att stanna upp och älska lite extra. Älska lite högre. Älska lite mer synligt. Vad kan vara fel med det?
Så idag, även om du kanske är lite synisk och tycker detta är trams - skicka ett extra mess till en vän eller släkting och säg hej, jag tycker om dig. Tack för att du finns. Tack för allt du gör. Tack för att du är du. Och om du tillhör skaran som gör detta även en vanlig regnig tisdag i november - high five! Men gör det ändå idag, igen. Vi kan aldrig sprida för mycket kärlek och värme och omtanke!
Ha en fantastiskt kärleksfylld dag. Idag - och imorgon också!
Sigge har pysslat lite kort som han idag ska dela ut till sin familj.
Dawson, vitt guld och snuvig näsa.
Hej- hemskt mycket hej från någon som helt tappat tråden. Men ni börjar väl bli vana. Det är verkligen inte lätt att få någonting alls att hållas flytande just nu. Men ibland kommer dessa små stunder av glittrande guld, och jag hinner sätta mig ner med datorn i famnen. Okej - helt ärligt kommer dom nog oftare än såhär. Men jag har gått och blivit besatt. Igen, jag vet. Men nu har min besatthet gått lite över styr. Jag har nämligen börjat se om Dawsons Creek. Eller se om är väl fel ord. Jag var så liten när det gick på TV så jag minns i princip ingenting. Så jag såg att den serien dök upp på Netflix och tänkte "åh så mysigt, jag kikar lite!". Well, lite blev mycket och mycket blev massor. Och nu lägger jag mig alldeles för sent på kvällarna för jag "ska bara" och "ett halv avsnitt till skadar inte". Puh. Helt fast i dessa tonåringar dramatiska tillvaro. Har du sett serien?
Utöver det har flunssan hittat hem till vårt hus. Först Melker, och nu jag. Vi sover separat från Rasmus och Sigge i hopp om att de ska klara sig undan! Och flunssa för Melker betydde en incheckning på sjukhuset över natten för observation. Hans infektionsvärden steg, och det är ju inte jättebra. Men peppar, peppar - han klarade sig lindrigt undan. Nu är det bara lite snuva som bråkar kvar!
Svårt att komma till ro när man är sjuk. Då behövs alla favorit trasor och snuttisar - och mammas famn.
Och utöver det? Vi njuter av denna fantastiska vinter. Jag vet, jag är den sista på jorden som brukar använda orden "fantastiskt" och "vinter" i samma mening. Men kan man göra annat än att hålla med? Speciellt när man har barn. Det är rätt magiskt att uppleva deras glädje när pulkan för hundrafemtionde gången åker ner för samma backe! Men jag längtar till våren. Har så mycket planer för vår gård som jag bara vill sätta igång med - direkt!
Rasmus sa åt Sigge att skidglasögon gör att man åker snabbare i backen.
Nu har han dom på sig så fort vi går ut genom dörren.
Sparkstöttingäventyr med la familia. Rasmus spände fast Melkers bilstol med spännband, HAH. 
Och vid sidan av allt detta sitter jag även och skriver ner Melkers operationsberättelse. Jag har funderat länge och mycket, och tillsammans med Rasmus, om det är rätt att publicera den. Jag vill värna om hans integritet - samtidigt som jag vet att vår resa kan hjälpa någon annan där ute. Jag kom själv i kontakt med några superhärliga mammor som gjort samma resa, genom instagram och deras bloggar. Och det har varit ett enormt stöd att ha någon där, som vet och förstår och bara har andats samma ångest. Men det tar på, väldigt mycket, att skriva den. Så mycket som jag bara lagt locket på. Så mycket känslor som bara inte kunnat kännas, för att orka framåt. Men jag jobbar på det. Så bara den är klar kommer den komma upp.
Nu ska jag återgå till att fixa tvätten och disken. Nej men gud - vem försöker jag lura. Jag ska se hur det går för Joey och hennes dramatiska val av pojkvän! Mitt tips idag: Hälsa på hos Dawson!
Alla andra mammor...
Jag har en lite svag länk i min roll som mamma. Och det är min relation till andra mammor. Jag har analyserat detta en tid nu, och jag tror att det beror på att jag känner mig lite udda som mamma.. Häng med här nu. Jag hoppas det finns någon där ute som känner lite lika..
Alla mina vänner har nu barn. Och speciellt 2018, Sigges årskull, kom det hur mycket barn som helst runt omkring oss. Naturligt blir ju att vi ses tillsammans med barnen, och jag tycker det är helt fantastiskt. Att vi skapat en ny generation, som nu får skapa en egen relation till varandra. Bli kompisar. Men där tar det nog slut för min del. Jag har lixom inget intresse av att sitta och prata om allt som rör barnen också. När Sigge föddes var vi med i en mammagrupp som Folkhälsan ordnade. Vi sågs med jämna mellanrum, och satt och pratade om barnen och föräldraskapet och allt därtill. Och jag kände mig aldrig riktigt bekväm med detta. Missförstå mig inte nu, mina ungar är det absolut viktigaste i mitt liv. Men när jag sitter ner med mina vänner (som är mammor) vill jag prata om annat. Om dom. Om livet. Om mig. Om våra förhållanden. Om vardagspusslet. Om ditt och datt.
För att sitta (eller promenera) i timmar och prata om barnens sovtider och bajsblöjor och leksaker gör mig lite knäpp. Mest kanske för att jag aldrig riktigt känner att jag passar in. Det känns som "alla andra mammor" gör allt så korrekt och så rätt och så strukturerat. Medan jag, och Rasmus, är väldigt liberala och går mest på känsla i vårt föräldraskap.
Som exempel. Saker "alla andra mammor" gör (och observera nu citationtecknet!) - men som inte jag tillför något till. Jag har inget att tillföra när det kommer till det eviga samtalsämnet amning. Med Sigge tyckte jag det var hemskt, rent ut sagt. Och gav upp efter 3 månader (för att rädda min mentala hälsa). Med Melker måsta jag sluta efter 8 veckor, för han behövde få receptbelagd ersättning som gav kroppen en mega-boost. Dom är båda ersättningsbarn, och inte det minsta otrygga (som en elak barnmorska sa till mig, att amningen är det som ger barn trygghet, BAH) och båda välmående och glada. Jag tycker inte om att ha mina barn i sele eller sjal. Också ett ämne som alltid kommer upp. Jag tycker det är obekvämt (jo, har provat många många), känner mig instängd och får stress-svett-attacker. Bär dom hellre på höften och helt vanligt i famnen. Jag kan inte samsova. Också något som alltid kommer upp i mamma-sammanhang. Det går inte. Jag vill sova ifred (samma gäller för Rasmus, han får inte heller hålla om mig/hålla i mig när vi sover). Jag har gärna barnen nära, men inte på mig. Melker sover i en bedsidecrib bredvid min sida av sängen, och det går jättebra. Däremot har det ändrat massor nu när Sigge är större. Nu är det riktigt mysigt att ha honom mellan oss. Men kanske för att han också sover "själv" nu - och inte på mig? Jag har inget problem med att lämna mina barn hos mormor/farmor och farfar. Jag minns när Sigge var 4 månader och en av mina bästa vänner skulle gifta sig. Vi lämnade Sigge hela dagen och halva natten med Farmor och Farfar. (Jag drack ingenting för att direkt kunna köra hem om han behövde oss!) Och den första fråga jag får på bröllopsfesten är "Va? Har ni lämnat bort en så liten!?". FY jag kände mig så hemsk. Samtidigt som jag inte tyckte det var konstigt. Sigge var helt och hållet totalt trygg hos dom. Och jag lägger stor vikt vid att mina barn ska ha så många trygga vuxna relationer i sitt liv som möjligt, och känner att dom behöver få bygga en egen relation till dessa också - utan oss snusandes i nacken. Mina barn är den största delen av mig själv och mitt liv, men dom är inte hela mig eller hela mitt liv. Det ämne som också alltid, alltid kommer upp är sömn. Vi har (PEPPAR, PEPPAR) haft den enorma turen och lyckan att få två barn som sover nätterna igenom. Sigge blir snart 3 och jag tror han varit vaken kanske 3 gånger på natten, alltid i samband med feber eller magsjuka. Och Melker verkar följa samma mönster. Så till det samtalsämnet, när "alla andra mammor" pratar om hur lite dom får sova, kan jag inte tillföra annat än "oj nej vad tråkigt". Jag förstår verkligen hur tufft det måste vara att vakna en gång i timmen, men jag känner mig så obekväm med att prata om det. För det känns som det är fel, att jag inte vaknar? Låter det här helt ologiskt nu...?
Listan kan göras lång. Det är inte min mening att dra upp den. Jag försöker bara lätta lite på ett ämne som jag aldrig riktigt får en chans att vädra..
Detta är en stor och viktigt sak, som känns så tabu i så många mamma-sammanhang. Varför är det så? Varför är det inte mer än okej att vara en egen person som är mamma, istället för en mamma som är en egen person? Dela gärna med dig av egna tankar, åsikter och erfarenheter. Har du någongång känt att du inte passar in i mallen?
Med Sigge var allt detta ett konstant dåligt samvete. Jag kände mig ofta otillräcklig och som en sämre mamma, för att jag inte gjorde "som alla andra". Men nu med Melker ser jag det som en styrka. Vi går den väg vi känner passar oss bäst, och i och med det hoppas jag att våra barn ska lära sig att göra samma sak i sitt liv. Och att jag hellre pratar med mina vänner om dom, än om deras eller mina barns bajsrutiner, betyder inte att jag inte älskar deras ungar mindre (eller mina), det betyder bara att jag älskar mina vänner också och vill veta hur dom mår och har det och känner och tänker och tycker.
Det är en svår balans, att vara mamma och vän. Och fru och dotter och syster och kollega. Och allt däremellan. Det tar ett tag att hitta sin plats i alltihop. Men jag hoppas i alla fall, av hela mitt hjärta - att du Mama därute som läser detta nu - vet att det ALLTID är okej att bara vara du! <3
Vad jag önskar mig av detta år.
Jag såg att Eivor på sin blogg skrev om vad hon önskar inför detta år. Det var väldigt fint, tycker jag - så jag snor den idén av henne och lägger upp egna mål/önskningar inför året. Nu har vi kommit halvvägs i årets första månad, och jag hoppas vi kan se framåt med lite ljus i horisonten.
Personliga mål/önskningar
Lämna allt vad graviditet och kejsarsnitt i backspegeln, och komma igång med min träning ordentligt igen. Mitt mål är att komma tillbaka till löpningen.
Mindre skärmtid och mer tid i böckernas värld. Speciellt i sängen på kvällarna. Förut var jag så duktig och satte bort mobilen kl 21 varje kväll - nu skrollar jag långt in på natten fast sömnen ligger på minus. Inte bra!
Leka mer med mina barn, på deras villkor och efter deras önskningar.
Släppa kontrollen hemma mer. Nu gör jag helst allt själv, för då blir det gjort så som jag vill. Tvätten vikt, diskmaskinen fylld etc. Spelar det någon roll hur en tshirt är vikt och satt in i ett skåp? Nej. Det gör ju inte det. Jag måste släppa på det, för att ta emot mer hjälp och därav få mer ork.
Skratta mer! Det är hemskt att säga, men 2020 var inte året då det skrattades så mycket alls. Rasmus 8 månader långa sjukskrivning, covid, graviditeten som tog all energi, Melkers hjärta.. Puh.. Så i år ska det skrattas! Massor! Mycket! Länge!
Mål/önskningar för familjen
Här är det samma som Eivor - vi vill också kunna besöka Mumindalen. Vi tänkte in i det sista åka förra sommaren, men det kändes inte helt rätt - så vi lät bli. Sigge kommer älska det! Jag har så ljuvliga barndomsminnen därifrån, vi åkte dit varje sommar i flera år.
Mer kvalitetstid tillsammans i vardagen!
Äventyr! I sommar ska vi åka och tälta. Det är redan bestämt. Jag hoppas på en resa utomlands också i höst - men vi får se hur omvärlden ser ut.
Hälsan! Vad mer kan man egentligen önska..?
Mer vegetarisk mat. Den bollen faller nog på mig, men jag ska ta tag i det!
En liten önskan är en valp.. Men jag tror den önskningen kommer få bli ett mål för 2022 istället. Det behöver diskuteras lite här hemma ännu. Rasmus vill ha en ny jakthund - jag vill ha en familjemedlem som följer med i blåbärsskogen. Har du tips..?
Kolla på ögonen på mina barn, förresten. Hur kan de få så otroligt olika ögonfärg? Spännande, tycker jag!
Mål/önskningar för huset och gården
Flytta in i nya delen helt och hållet, och få klart övre våningen på gamla delen.
Fira vår första jul i huset!
Fixa upp och ta ibruk det gamla, trasiga, växthuset vi har på gården. Det har varit på agendan länge, länge. Men inte känts som prio ett. Nu får det bli hög prio - jag mår bäst bland mina odlingar.
Byta panel på gamla delen. Så vi får ett helt vitt hus, och inte ett rött och vitt, halva halva. Undrar vad grannarna tänker...?
Trotsålder och gråa hårstrån.
Hej vardag! Vad du är efterlängtad! Sigge är första dagen på dagis igen, efter 3 veckor hemma. Och vilka veckor det har varit. Jag önskar att jag kunde ge er en bild av gnistrande vit snö, hjärtligt skrattande barn, föräldrar som det lyser i ögonen på och allt annat som vi översköljs av i sociala medier. Men nej, vi håller oss till verkligheten här. Och detta jullov kommer nog gå till historien som det minst fridfulla någonsin.
Sigge bestämde sig, två dagar in på lovet - att sluta sova på dagen. Här skulle jag vilja infoga den där emojin vars huvud exploderar. Okej, han är snart tre, det var på kommande. Men han har varit i en fas där han inte somnat på dagen, men inte heller orkat vara vaken hela dagen. Så vid 15/16 tiden har han varit redo för en powernap, vilket är alldeles för sent - och istället håller honom vaken till midnatt. Så, vi har fått stänga öronen bara och rida ut stormen. Vi började med att justera hans nattning till kl 19 istället för kl 20, och jag tycker det hjälpte väldigt mycket. Och varje dag blir bättre, sakta men säkert. En ny fas. En ny del av föräldraskapet att lära sig. Men jag säger då det - jisses vad bortskämd man är så länge man har dom där barnen-sover-pauserna på dagen.
Sedan har han ju även kommit in i vad jag tror är början på 3 års trots. (Egentligen har jag lite svårt för just ordet trots, men det får bli en annan historia.) Herremintid vad det är vilja och känslor och åsikter och krav i vår förstfödda son just nu. När han somnat på kvällen är man både svettig och helt slut. Jag gör mitt absolut bästa för att hålla lugnet, och humör själv, för att kunna hjälpa honom igenom allt som går igenom hans lilla kropp just nu - men det är tusan inte enkelt. När utbrott nummer 52 kommer innan lunch, för att det var blåbär i gröten när han önskade blåbärsgröt, så krävs det nog ett helgon för att inte tappa det helt själv också. Samtidigt är jag ändå både tacksam och glad över hans vilja av stål. Den vill vi absolut inte släcka. Den kommer ta honom långt en vacker dag. Men just nu tar den oss nog bara närmare galenskap.. ;D Så mammor, och pappor, där ute. Skicka över alla era bästa tips! För allt! Från sluta-sova-på-dagen-fasen till treårstrotsfasen. Allt på en gång bara, som en härlig gott och blandat påse.
Men Melker mår bra! Det är väl egentligen huvudsaken i allt. Han är nu 7 veckor efter operationen, och risken för komplikationer anses vara förbi. Det är vi så tacksamma för!
Ja, men jullovet har varit himla härligt också. Jag inser nu att min text ovan kanske var lite mer vinklad åt det negativa hållet än vad som är rättvist. Vi har haft massor med kvalitetistid, alla fyra. Massor med utelek. Massor med soffmys. Massor med godsaker.
Min lilla duo. Ni ger mig gråa hår men så mycket glädje!
Nej, nu har jag skrivit en halv roman igen. Ville egentligen bara hojta till att vardagen är här igen, tillsammans med lite tid att sitta ner här. Som jag saknat det.
Hoppas du mår jätte, jätte bra!
Året vi redan inte kan glömma!
Så står vi här. På år 2020's sista dag. En dag som i april månad kändes ljusår bort. Och vilket år det har varit. För alla. Jorden runt. Jag vet att detta år fört med sig mycket, mycket sorg. Och väldigt mycket oro och otrygghet. För väldigt många människor. Jag vill inte förminska det, eller förbi se det - men jag vill försöka gå in i nästa år med någon sorts frid i själen över allt som varit.
För det har ju trots allt haft många fina stunder. För oss är 2020 föralltid det år då Melker kom till oss. Vi kommer inte tänka på den höst vi haft - vi kommer tänka på och minnas att han föddes och gjorde vår familj komplett. Sommaren 2020 hade Sigge och jag 6 veckor lediga tillsammans, bara han och jag. Det kommer jag alltid bära med mig med så mycket värme i hjärtat. Han och jag, innan lillebror kom. Då varje dag bara handlade om att göra det som vi tyckte var roligast just då. I januari 2020 plussade vi på stickan också, och fick veta att Melker var påväg. Det är också ett minne som bara för ljus och lycka med sig. Vi firade vår första bröllopsdag. Det är också ett jättefint minne. Vi välkomnade så många kompis-barn till världen. Det kommer också alltid 2020 att minnas för.
Jag ser att många just nu tackar hejdå till ett "bajsår". Och jag förstår känslan. Men jag kan ändå inte hålla med. Det har varit ett tungt år. Ett prövande år. Ett orättvist år. Ett påfrestande år. På många, många sätt. Men det har också varit ett så otroligt kärleksfyllt år. Att jag ändå känner mest tacksamhet idag, nu när det är påväg att ta slut.
Så spendera dagen med att minnas alla fina stunder. Skriv ner dom. Lägg störst vikt vid dem. Och gå in i 2021 med glädje och hopp om ett ännu bättre år på kommande!
Stor kram, gott nytt år - vi hörs nästa år! <3