Babyrumpans bästa vän!
Okej - nu ni småbarnsmammor (och pappor såklart!) ska ni få mitt absolut bästa tips för babyrumpan! I och med att dom öppnat upp Melkers bröstkorg vid operationen, är det lite knepigt att lyfta honom just nu medan den läks. Så att få rumpan under en kran är i princip omöjligt. Så det går åt en hel del våtservetter. Och jag vet inte hur det är med dig, men själv är jag lite skeptisk till innehållsförteckningen på servetterna i butiken. Som tur är går det snabbt och är billigt att laga egna - som är skonsamma för den känsliga lilla bebisrumpan.
Jag köper tvättlappar (finns bland blöjorna) som jag klipper på mitten och lägger i en matlåda. Sedan kokar jag snabbt upp ca 1 liter vatten med 2-3 msk kokosolja (då den är kall och fast, lite mer om den blivit varm och flytande). Detta räcker till två burkar. Sedan är det bara att hälla det över tvättlapparna. När det blivit kallt pressar jag bort överbliven vätska och häller ut det. Taaa-daaa!!
Dessa är även perfekta att tvätta bebisen med under dagen. I ansiktet och längs halsen där det oftast rinner lite spya.
Materiell lycka
Okej - den som sa att lycka inte kan köpas har helt klart inte suttit i vår nya soffa! Nu vill jag ju inte skapa en bild av att man måste köpa en ny soffa för att bli lycklig - men ibland känns det så himla bra att kunna unna sig något nytt. Vi har behövt köpa en ny soffa i flera år, men som jag berättade tidigare så har vi levt i en "sen när bygget är klart" mentalitet. Och nej - det är slut på den nu. Så ut åkte min säkert 12 år gamla, nersuttna, skabbiga soffa. Och in kom denna gudomlighet! Jag har en stor kärlek till soffor med djupa sittdynor. Sådär så att det nästan känns som en säng. Som körsbäret på toppen är denna även så mjuk så man tror att man lägger sig i en hög med bomull. Äääää, bästa köpet vi gjort! Utan tvekan! Och visst blev rummet bättre.. I väntan på att det är vardagsrummets tur att renoveras.
Nä men det kommer nästan en liten tår medan jag skriver detta - så glad är jag här i mitt nya favorithörn. Som jag längtat sedan Melker föddes, efter alla tusen timmar på en hård stol bredvid hans säng på sjukhuset, om just detta. Att få spendera mina mammalediga dagar i soffan. Framför Netflix. Med min bebis bredvid mig. Och här ligger jag nu! Lycka!
Soffan kommer från EM här på Åland och modellen heter Estelle.
Vi valde tyget Iron, men den finns i massor med färger.
Nästan bäst är denna enorma (!) fåtölj. Alla här i huset vill sitta i den. Så det är tur att den rymmer oss alla!
Hur mysigt är inte det, att verkligen tränga ihop sig i en enda stor kram-hög?
Och här kommer före-bild. Visst känns rummet mysigare? Och större! Detta var vår julklapp till varandra i år :)
Tillbaka till livet.
Hej från mitt favorithörn här i soffan!
Vi är hemma igen. Melker är opererad, och återhämtar sig så otroligt fint. Än är det täta kontroller för att följa med hur hans hjärta läker - men i det stora hela får vi vara hemma. Som jag längtat efter detta. En vanlig vardag.
Han blev utskriven från Nya sjukhuset i Helsingfors för 1,5 vecka sedan. Men första tiden hemma har varit rätt tuff. Det var som att luften gick ur oss när vi kom hem. Efter 9 veckor på helspänn - och de fruktansvärda dygnen kring hans operation - gav effekten av att benen vek sig under oss när det väl var över och vi kunde börja andas ut igen. Men sakta, sakta kommer vi tillbaka. Vi får vara tillsammans, alla 4 - det räcker så!
Jag kommer berätta för er om operationen, och allt runtom den. Men det kanske tar ett tag. Jag behöver bearbeta allt som hänt, och själv förstå det - innan jag kan dela med mig av det. Men det jag i alla fall vill säga är TACK till varenda en person vi fick ta del av under denna resa. Nya barnsjukhuset var helt fantastiskt. Så bra som nu en byggnad full av barn i behov av vård kan vara. Vi möttes enbart av värma och omtanke och vänlighet. Svenskan var en stor svaghet, men vi upplevde att alla försökte så gott det bara gick. Och vi kom även långt med engelska. Jag är väldigt tacksam, och ödmjuk, inför den fantastiska vård vi har i detta land. Vilken trygghet! Nu tycker jag att vi alla hjälps oss att inte överbelasta den i och med covidsituationen - att vi alla tar vårt ansvar och håller oss hemma, håller avstånd när vi behöver iväg och sköter vår handhygien!
Melker före operationen & Melker 10 dagar efter. Hur otroligt!? Vår välmående, starka, fantastiska lilla kille!
Annars då: Inte mycket nytt. Idag är första dagen som jag känner att en vardag är påväg tillbaka. Jag känner mig överväldigad av lycka som nu kan hämta Sigge på dagis med syskonvagnen - något jag längtat så enormt efter.
Bygget: Har ju stått helt och hållet stilla. Och vi har insett att det kommer få göra det ett tag till. I väntan på att orken återfinner sig har vi börjat "fuskrenovera" gamla delen av huset. Målat köksluckorna, köpt ny soffa, möblerat om, bytt bokhylla.. Smått och gott som ger en helt ny känsla. Som skapar mer ett hem, än hela "vi ska ändå snart riva det" mentaliteten som vi levt med. Slut på det nu! Vi lever idag - och då skall vi trivas och må bra idag! Bilder kommer!
Nu: Ska jag fortsätta plocka lite innan älskade storebror skall hämtas. Vi kan se detta som ett brytpunkt-inlägg. Vi fortsätter framåt med att jag återigen öppnar upp dörrarna till vår vardag. Det är så trevligt ändå, att dela den med er.
Ha en fortsatt fin måndag!
Vi har fått en SuperMelker!
Så.. Här sitter jag med fingrarna mot tangenterna och vet inte var jag ska börja. Jag tror detta är försök nummer tolv till att skriva detta inlägg. Det snurrar en hel orkan av ord inne i mitt huvud, men ingenting känns riktigt rätt. Och inget känns beskrivande nog. Men jag vill i alla fall förklara min tystnad här. Eller kanske inte ens förklara. Jag vill dela med mig av det som händer just nu. För om jag skriver ner det så kanske det hjälper mig själv att förstå. Jag vet inte. Men vi testar.
Kvällen den 23 oktober förändrades hela vår tillvaro. Hela vårt liv. Bara sådär. Som jag redan berättat fick vi vid lillebrors födsel reda på att han har ett hål i sitt hjärta. Ingenting allvarligt, sades det. Det kommer antagligen behöva stängas, men långt in i framtiden. Och ingenting kommer hända fram tills dess. Ja, så sades det.
Några dagar innan den 23 oktober hade vi varit på kontroll med Lillebror. Som heter Melker, förresten. Inte ens det har jag hunnit uppdatera er om. Vår lilla farbror Melker gick lite trögt upp i vikt - och det konstaterades att han hade lite vätska i lungorna. Fullt normalt, med det hjärtfel han har sades det. Medicin sattes in, och vi kunde åka hem igen. Medicinen skulle ta hand om det. Han skulle börja gå upp bättre i vikt bara extra vätskan i kroppen kommit ut. Ja, så sades det.
Men vad som sägs och vad som är - är inte alltid samma sak.
Vi lade oss för att sova den kvällen. Melker hade fått som vana att alltid äta vid klockan 02 - och vid 03 vaknade jag upp och funderade varför jag inte blivit väckt innan. Tittade på Melker, som låg och hyperventilerade bredvid mig. Han andades så stressat - varvat med att han höll andan och inte andades allt. Jag flög upp ur sängen, skrek åt Rasmus att vakna och slet samtidigt upp barnet ur babynestet. Där och då antog jag att han var täppt i näsan så jag sprang till badrummet och spolade genom hans näsa med koksaltlösning. Det hjälpte inte. Vi ringde till sjukhuset som bad oss komma in direkt. De frågade om vi skulle skicka ambulans, men jag var då redan påväg ut genom dörren och gissade att vi är där snabbare. Sedan gick allt både jättesnabbt och i slowmotion. Allt på samma gång. Och mitt i allt satt jag i en helikopter med Melker i famnen, påväg mot barnintensiven på TYKS.
Fem dagar senare landar vi på Åland igen, och Melker läggs in på sjukhuset här. Hjärtsvikt, ytterligare ett hål i hjärtat och en operation som kommer ske inom en nära framtid. Antagligen i början på nästa år. En helt ny vardag börjar ta form. Rasmus och jag är på sjukhuset i skift. All övrig tid går åt till att hålla Sigges liv så normalt och lugnt som möjligt. Melker får vara hemma på permis mellan varven. Men i övrig är det mediciner, prover och läkarkontroller. Om och om igen. Ett mål som sattes på TYKS var att han skulle vara 5 kg vid operation. Då han inte orkar äta själv, har han fått en sond och en mer energirik mat. Vi matar och matar och matar. Men vikten går trögt. Och medicindoserna måste höjas gång på gång. Så läkarna tar beslut att operation måste ske nu. Dom närmsta månaderna blir dom närmsta veckorna. Han kommer inte växa till 5 kg, och han behöver mer hjälp än dom kan ge här.
Så här sitter vi nu. Och väntar på att vilken dag som helst bli flyttade till Helsingfors. Där öppen hjärtkirurgi väntar vår snart 8 veckor gamla bebis. Vi är trötta, omtumlade, känslomässigt instabila och kastas dagligen mellan den starkaste rädsla jag någonsin känt, och den varmaste tacksamhet över så fantastisk vård. Och jag har skrivit ner sida efter sida med tankar och känslor och funderingar. Men ingenting känns rätt att publicera. Jag har svårt att hitta gränsdragningen mellan Melkers integritet, och mina tankar och känslor. Jag vill så gärna dela med mig av dem. För jag vet själv hur mycket det hjälper andra, att inte känna sig ensam. Och om en endaste en i samma, eller liknande, situation kan finna tröst här - känna sig mindre ensam - så vill jag kunna göra det. Samtidigt som Melker är ett väldigt sjukt barn. Och jag har svårt för när man "blottar ut" sjuka barn. Han är en egen person med rätt till ett eget privatliv.
Så jag måste låta detta gro, innan jag fortsätter visa er vår vardag just nu. Men jag kommer tillbaka - säkert inom kort. Tills dess kan ni följa oss på instagram @sofiacharlottaelvira. Det känns mer privat, för där kontrollerar jag själv vilka som får tillgång till information.
Men just nu fokuserar vi på att hålla oss flytande, ta djupa andetag och ge båda våra barn allt de behöver - och lite till.
Vår fantastiska duo <3
Och vår fantastiska SuperMelker! <3
Stor kram!
Home alone med favoritfrukost!
Idag: Blir lillebror 3 veckor gammal (ung?) och vi har vår första dag hemma på tumis. Känns riktigt skönt faktiskt, att börja återfå en vardag. Och dessa 3 dagar i veckan då Sigge är på dagis ska jag faktiskt fokusera 110 på lillebror, för det blir inte jättemycket fokus på honom när virvelvinden är hemma.
I helgen: Har vi mest bara varit. Lillebror var på ett hjärtultraljud i lördags och Sigge hade jompa igår. Jag gav mig även ut på den första jätte korta och jätte långsamma promenaden sedan snittet. Det kändes helt okej, samtidigt som det var jätte frustrerande. Visst var det en ny kropp efter Sigges förlossning också, men detta är så nytt så det blir läskigt. Jag känner inte alls igen min kropp. Alla vardagliga rörelser tar ont, ömmar och känns obehagliga. Det kommer bli en mycket längre och kämpigare väg tillbaka än jag trodde. Så fort efterkontrollen är klar ska jag boka tid med någon som är duktig på träning efter kejsarsnitt.
Har du gjort ett snitt? Hur såg din återhämtning ut? Berätta gärna!
Annars: Händer det inte så jätte mycket i en vardag med ett spädbarn. Han äter bra, sover bra och bajsar. I princip. Sigge närmar honom mer och mer varje dag, och är kärleksfull och beskyddande. Vi är medvetna om att ett (eller flera) bakslag kan komma, men just nu njuter vi alla av att vara lite nykära i vår nya familjemedlem.
Besatt av: Min nya favoritfrukost. Keso vanilj med äppelbitar och kanel på. Så otroligt gott! Har du inte testat så gör det, direkt! 
Även besatt av: Morden i Sandhamn. Har du precis som jag missat den serien så börja kolla direkt - finns på Yle Arena.
Nu: Reda upp lite tvätt medan bebis sover. Tänk att vi är tillbaka här, i bebisbubblan.
Ha: En jättefin start på veckan. Och kom ihåg - covid19 är på riktigt. Och det är allvarligt. Var försiktig. Sunt förnuft. Tvätta händerna, en gång för mycket helst. Håll avstånd.
Barnboktips.
Barnböcker! Något av det absolut bästa jag vet. Sigges (och nu lillebrors) egna lilla bibliotek börjar bli riktigt stort nu, och får jag välja är det helst böcker jag köper åt dem. Massor. Olika. I alla möjliga kategorier. Och det bästa av allt? Denna förälskelse i böcker har smittat av sig på Sigge. Han vill att vi läser för honom flera gånger per dag. Och han går ofta själv och hämtar några böcker och sitter och läser högt för sig själv.
Så, jag tänkte att jag skulle dela med mig av några guldkorn i vår samling. Vi läser såklart väldigt mycket klassiker. Astrid Lindgren är min absoluta favorit, och Sigge älskar Pippi. Rasmus läser oftast Emil i Lönneberga för honom. Och Tove Jansson - vem kan mötas med henne? Vem ska trösta Knyttet har utan att salta det lästs säkert 200 gånger här hemma. Och Pettson och Findus älskar vi allihop. Och Elsa Beskow blir det också en hel del av, Det blir också mycket "lättare" barnböcker som Bebbe (Sigges absoluta favorit), Totte och Nicke Nyfiken. Och Barabapappa.
Men sen finns det några lite mindre kända skatter, som jag inte vill att ni ska missa. Här kommer fem av våra godaste godbitar!
Allt fantastiskt du kan bli
av Emily Winfield Martin
Denna bok är absolut magisk. Helt fantastiskt. Den går på rim (vilket jag älskar) och handlar precis som titeln om allt fantastiskt en liten människa kan bli. Den lämna kvar en så mysig känsla i hela kroppen, och visar barnen att du kan bli precis vad som helst.
Ur boken:
"Kanske räddar du världen?
Gör den ännu mer rik?
Eller uppfinner toner
som blir till musik."
--------------------------------------------------
Vad som än sker
av Debi Gliori
Ännu en bok på rim (jo det blir en hel del sådana) som handlar om att vi älskar vårt barn, oavsett vad. I boken är det en liten räv som testar sin mamma och kollar om hon älskar honom, även om han är lite stygg ibland. Väldigt vackert sätt att lära ditt barn att du alltid kommer finnas där, vad som är sker. Jag blev gråtfärdig första gången vi läste den.
Ur boken:
"Liten sa: Men om jag blev ett läbbigt kryp, skulle du ändå älska en sådan konstig typ?
Så klart, sa Stor. Ett kryp eller fler, jag älskar dig alltid vad som än sker."
--------------------------------------------------
Samma himmel här som där
av Britta Teckentrup
Detta är Sigges favorit av dessa böcker. "Samma himmel" säger han ofta när vi är ute och går. Denna bok handlar om olika djur i världen som är så olika, och bor på så olika platser - men som ändå alla ser upp mot samma himmel. Ett jättefint sätt att lära barnen att vi må alla se lite olika ut, bo i olika länder, prata olika språk - men vi är ändå alla lika i grund och botten. Bilderna i denna bok är magiska! Önskar de gick att få som tavlor till pojkarnas rum.
Ur boken:
"Samma himmel
här som där
Samma himmel
var vi än är."
--------------------------------------------------
Vad gör mig lycklig?
av Heidi & Daniel Howarth
Detta är vårt nyaste tillskott, med redan efter första läsningen hamnade den i favorithögen. Boken handlar om en panda bebis och hennes mamma. Budskapet i boken är att lära barn om utrotningshotade djur, och det ansvar vi har för att hjälpa dem överleva. På ett väldigt fint och mysigt sätt. Ett viktigt ämne vi gärna läser mera om här hemma.
Ur boken:
"Men med en gosig mamma vid sin sida
var till och med det jobbiga roligt."
--------------------------------------------------
Snäll - en bok om att vara snäll
av Axel Scheffler
Här säger titeln sitt, känner jag. En bok om att vara snäll, och vad du kan göra för att vara snäll mot någon annan. Boken fokuserar mycket på människor som tvingats fly från sina hemländer, och vad vi kan göra för att vara snälla mot dom då dom kommer till vårt land. Otroligt fin bok med ett otroligt viktigt budskap. Ett måste i alla bokhyllor, känner jag.
Ur boken:
"Hur kan du hälsa dem välkomna?
Kan du dela med dig av dina leksaker?
Eller rita tillsammans med dem?"
--------------------------------------------------
Har du något tips? Dela gärna med dig. Jag är alltid på jakt efter nya skatter!
Lillebror är här!
Hej världen!
Lillebror är här!
I måndags, 21.9 kl 15:09, tittade han ut. 9 dagar före BF. Med sina perfekta 3750 gram och 52 cm. Det var en snabb och smidig förlossning som fick ett lika snabbt slut när han i krystningsfasen fastande med huvudet felvänt på vägen ut - och de fick byta till akut snitt. (Lite väl tufft för kroppen att gå igenom 95% av en förlossning OCH ett snitt, puhhh). Jag som alltid varit så rädd för snitt är så otroligt imponerad av gänget här på ÅHS. Vilka proffs! Det gick så snabbt, smidigt och lugnt. Men mer om allt med förlossningen i ett separat inlägg.
Lillebror (som ännu inte har fått ett namn) har även fått en släng av envis gulsot, så just nu är han och jag på barnavdelningen. Men vi fick vara hemma igår på lite permis, alla 4, och mysa. Det var magiskt! Imorgon hoppas vi få åka hem igen. De han även upptäckt en liten defekt på hans hjärta. Så, kort sagt - vi har haft en lång vecka. Jag kommer uppdatera mer om allt detta inom kort. Ville mest visa upp honom och säga hej - han är här nu. Så efterlängtad och så självklar. Och hans finaste storebror är så fin mot honom!
Vi är trötta, lite ställda men otroligt tacksamma! Jag återkommer inom kort.
KRAM!
I dessa vab-tider: Hemmagjort slajm.
Hej hej från sjukstugan. Eller ja - jag är den enda i huset som är mega förkyld (tur att dom andra klarat sig)! Har legat som en möglig säck potatis i soffan sedan i måndags kväll. Rekommenderar ingen att bli såhär förkyld i vecka 39. Eftersom det är en förlossning på nära håll ville de på sjukhuset att jag skulle ta ett Covid-test, så de vet säkert när det är dags. Jag har nog en helt klassisk bihåleinflammation - men det är ju lika bra att vara säker. Har inte fått svar ännu, men det borde komma under dagen.
Torsdag idag = Sigge hemma dag. Egentligen skulle vi börjat på Klapp-och klang idag, men det får snällt vänta tills nästa vecka. Rasmus erbjöd sig att bli hemma från jobbet och se efter Sigge (STOR fördel med man som är egenföretagare) men jag känner mig så pigg nu ändå att vi klarar oss bra. Lite lägre tempo bara. Och vad passar bättre, i dessa förkylningstider - än lite tips på pyssel du kan göra med ditt barn?
Idag fick det bli hemmagjort (giftfritt) slajm! Det tog totalt 2 minuter att fixa ihop. Sigge tyckte först konsistensen var lite obehaglig att hålla i, men det släppte snabbt och han började bygga en slajm-traktor.
Recept:
1 msk fiberhusk
2,5 dl kokande vatten
Lite hushållsfärg av valfri kulör
Mixa med stavmixer och låt svalna.
Förvara efter lekstunden i en burk med tätt lock.
Vecka 38, bröllopsdag och så lite 2 års trots.
Mammaledighetens 3:e vecka. Hittills har jag haft så fullt upp så tiden bara rusat fram, men nu försöker jag gå ner i varv lite. Inte ha så mycket planer på dagarna och faktiskt passa på att vila. Sigge är på dagis måndag-onsdag, och jag hämtar honom efter mellis, ca 14:30. Så det ger mig lite tid till att pusta ut. Har en bok jag skulle vilja hinna läsa ut innan det är dags!
Graviditeten: Kan nog ta slut nu! 19 dagar kvar till beräknat, men jag anser att hans hyreskontrakt där inne är slut nu. Var på samtal till gyn i måndags då han är lite stor, men inte jättestor - så dom låter honom gotta sig i magen ännu en stund. Det mest frustrerande är att inte känner någonting. Inga förvärkar. Bara lite sammandragningar om jag anstränger mig (vilket jag haft sedan v 20, så inget nytt där) och magen har inte sjunkit alls. Meeeen - jag ska inte låta bitter nu. Snart är han här!
Förlossningen: I och med att lillebror kommer ut, så väntar ju också en förlossning. Jag hoppas så innerligt att jag inte behöver bli igångsatt denna gång. Att han kommer frivilligt. Men utöver det tänker jag inte så mycket på själva förlossningen. Det blir som det blir, och jag kan ändå inte planera den. Eftersom jag är väldigt glad över förlossningen med Sigge, så känner jag också en trygghet i att även detta kommer gå bra.
Sigge ja: Börjar nog verkligen märka att något är på gång, även om han inte förstår vad precis. Vi pratar mycket om lillebror och visar var han ska sova, berättar att han behöver matas och bytas blöja på. Men så mycket mer går det nog inte att förbereda honom. Storebror present är dock köpt, som får komma med till BB och vänta där på honom så lillebror "får ge den". Han är lite lätt besatt av brandman Sam, och brandbilar överlag, så presenten var enkel. Vi försöker även maxa tiden med honom. Låta honom och hans önskningar väga högst i vardagen (utan att han får "ta makten"). 9 gånger av 10 vill han åka och äta pizza när vi frågar honom vad han önskar göra, så i söndags gjorde vi just det!
Skinka & räkor vill han alltid ha på sin pizza. En väldigt underlig kombo tycker jag, men hey det är inte min mat..
Annars är det mycket bus och mycket trots här hemma just nu. Jag är så tacksam för Rasmus, som just nu får ta 90% av allt. Min ork och mina skenande hormoner är inte riktigt en bra kombo när det kommer till att hantera ett utbrott som grundar sig i att det blev för mycket skum i badet. Ah - jag hoppas på lite igenkänning där ute!
Ett av alla bus - sno en grön tusch och måla sig som en groda. Ja, säg vad man vill om att ha småbarn och allt slit som kommer till - men det är nog tusan helt underbart också. Att få följa med in i deras värld, deras fantasi och allt som hör det till.
Annars: Hade vi vår första bröllopsdag i måndags. Vi bestämde redan förra året att vi skall ordna firandet av dagen vartannat år. Rasmus ville börja. Och så väl som jag känner honom så gör han ingenting halvhjärtat, och allt blir storslaget. Så för några veckor sedan lyfte jag försiktigt fram en önskan om en helt vanlig, lugn, dag här hemma. Min ork är på minus och det skulle bara kännas tungt. Så en kväll lite godare mat och massor med kvalitetstid tillsammans, bara vi tre. Jag såg att han blev lite ställd, och att det var lite planer som behövde avbokas - men dagen blev helt perfekt!
Oj: Nu blev det ett roman-inlägg igen. Blir lätt så när jag inte skrivit av mig på länge. Nu ska jag återgå till soffläge - och du ska fortsätta ha en bra dag. Håll alla tummar och tår att lillebror SNART gör entré!
Hela havet stormar.
Vi är tillbaka på Åland efter några härliga dagar i Nagu. Sigge fick hänga i mitt barndomshem och klappa hästar, ankor och kycklingar. Han fick plocka ägg till sina plättar direkt från hönshuset, hämtat potatis till middagen direkt från åkern, vara med och ta upp kräftburar (eller iallafall kika in i dem), pilka abborrar och simma så mycket han bara orkade. Han har verkligen haft sommarlov!
Vi åkte dit med Rasmus föräldrars båt, och det var riktigt skönt att bo för oss själva i gästhamnen. I alla fall nu. Tror jag kommit in i "boa in mig" fasen, för jag känner mest att jag vill vara ifred - lite avsides, med mina två favoritkillar - och bara vara. Speciellt nu också när jag ska upp på toa 42 gånger per natt är det rätt skönt att inte bo hos någon annan. 
På måndagen: hade jag TYKS tid för nytt ultraljud av hjärtat. Allt var lika som förra gången, vilket var bra. Det har alltså inte blivit värre. Dock kunde dom konstatera att lillebror var väldigt stor, ca 2 veckor större än vad mina veckor säger. Så med stor sannolikhet har någon räknat min beräknade dag fel. Men för säkerhetsskull ska jag på ännu ett extra ultraljud om ca 2 veckor för att hålla koll att han inte blir för stor.
Annars då: Mår jag fortfarande bra. Fysiskt i alla fall. Psykiskt börjar det tära lite. Jag är trött på det här nu, och jag längtar så galet mycket efter att få min kropp tillbaka. Komma igång. Ta långa promenader. Träna. Sova på mage. Kunna krama min unge ordentligt i famnen utan magen i vägen. Kunna krama min man ordentligt. Kunna ha på mig vilka kläder jag vill. Ja - ni fattar. Men men, vi är ju på raksträckan mot målet. Måste bara påminna mig själv om det sisådär 150 gånger per dag. Magen har blivit rund som en boll också - men den står rakt ut. Bakifrån ser man inte att jag är gravid, och inte framifrån om jag har något helsvart på mig. Lite lustig form. Enligt alla mått är den väldigt liten, men så sa dom när jag väntade Sigge också och ut kom en väldigt stort bebis - så jag tar ingen stress över det detta gång.
Men hemresan då: Ja nu ska du få höra! Vi visste att det skulle blåsa lite på hemvägen, men vi behövde komma hem (för jobb och så, men också för att fyra dagar båtliv räckte rätt bra som gravid och för tvååringen). Men - tydligen blåste det mycket mer i byarna än vad prognosen hade visat. För när vi skulle lämna Åbo skärgård och ta oss över skiftet till Åland - HERREMINGUD!! Det går inte att beskriva. Det var så otroligt fruktansvärt! Jag och Sigge låg längst bak i båten och vi slängdes fram och tillbaka. Han grät hysteriskt i två timmar i sträck. Spydde ner hela hytten, sig själv och mig. Jag hade en puls på 200 men gjorde allt i min makt för att vara lugn och visa Sigge att det var lite obehagligt, men det var absolut ingen fara. För fara var det inte. Ni får inte tro att vi drog iväg på ett våghalsigt sjöäventyr. Rasmus har varit med i sjöräddningen i 10 år och kan havet utan och innan. Vi var helt trygga hela tiden, det var bara inte så jätte bekvämt. Och nej, jag gör aldrig om det. Förstår du situtationen. Höggravid, med ett hysteriskt barn i famnen, nerspydd, med sammandragningar av stressen - och så tänkte jag: Jaha, vad gör vi om vattnet går nu då!? Usch och fy. Väl över skiftet lugnade det ner sig betydligt, men vi tog iland på bekantas stuga för att lugna ner oss, äta lite mat och bara vara innan vi fortsatte. Sigge är min nya hjälte! Och Rasmus berömde mig säkert 20 gånger, hur jag var så lugn. Men det fanns inget annat alternativ. Jag måste ju vara lugn för Sigges skull. Tänk denna modersinstinkt, vad häftig den är!
Nu: Ska jag ta itu med jobb. Full fart med att överlämna mina projekt till mina kollegor. Gäller att ha koll på allt då, även allt det man själv bara lagt i minnet.