DSC 7646 1

Vi har fått en SuperMelker!

Skrivet av Sofia Donner 15.11.2020 | 3 Kommentarer

Så.. Här sitter jag med fingrarna mot tangenterna och vet inte var jag ska börja. Jag tror detta är försök nummer tolv till att skriva detta inlägg. Det snurrar en hel orkan av ord inne i mitt huvud, men ingenting känns riktigt rätt. Och inget känns beskrivande nog. Men jag vill i alla fall förklara min tystnad här. Eller kanske inte ens förklara. Jag vill dela med mig av det som händer just nu. För om jag skriver ner det så kanske det hjälper mig själv att förstå. Jag vet inte. Men vi testar.

Kvällen den 23 oktober förändrades hela vår tillvaro. Hela vårt liv. Bara sådär. Som jag redan berättat fick vi vid lillebrors födsel reda på att han har ett hål i sitt hjärta. Ingenting allvarligt, sades det. Det kommer antagligen behöva stängas, men långt in i framtiden. Och ingenting kommer hända fram tills dess. Ja, så sades det.

Några dagar innan den 23 oktober hade vi varit på kontroll med Lillebror. Som heter Melker, förresten. Inte ens det har jag hunnit uppdatera er om. Vår lilla farbror Melker gick lite trögt upp i vikt - och det konstaterades att han hade lite vätska i lungorna. Fullt normalt, med det hjärtfel han har sades det. Medicin sattes in, och vi kunde åka hem igen. Medicinen skulle ta hand om det. Han skulle börja gå upp bättre i vikt bara extra vätskan i kroppen kommit ut. Ja, så sades det.

Men vad som sägs och vad som är - är inte alltid samma sak.

Vi lade oss för att sova den kvällen. Melker hade fått som vana att alltid äta vid klockan 02 - och vid 03 vaknade jag upp och funderade varför jag inte blivit väckt innan. Tittade på Melker, som låg och hyperventilerade bredvid mig. Han andades så stressat - varvat med att han höll andan och inte andades allt. Jag flög upp ur sängen, skrek åt Rasmus att vakna och slet samtidigt upp barnet ur babynestet. Där och då antog jag att han var täppt i näsan så jag sprang till badrummet och spolade genom hans näsa med koksaltlösning. Det hjälpte inte. Vi ringde till sjukhuset som bad oss komma in direkt. De frågade om vi skulle skicka ambulans, men jag var då redan påväg ut genom dörren och gissade att vi är där snabbare. Sedan gick allt både jättesnabbt och i slowmotion. Allt på samma gång. Och mitt i allt satt jag i en helikopter med Melker i famnen, påväg mot barnintensiven på TYKS.

Fem dagar senare landar vi på Åland igen, och Melker läggs in på sjukhuset här. Hjärtsvikt, ytterligare ett hål i hjärtat och en operation som kommer ske inom en nära framtid. Antagligen i början på nästa år. En helt ny vardag börjar ta form. Rasmus och jag är på sjukhuset i skift. All övrig tid går åt till att hålla Sigges liv så normalt och lugnt som möjligt. Melker får vara hemma på permis mellan varven. Men i övrig är det mediciner, prover och läkarkontroller. Om och om igen. Ett mål som sattes på TYKS var att han skulle vara 5 kg vid operation. Då han inte orkar äta själv, har han fått en sond och en mer energirik mat. Vi matar och matar och matar. Men vikten går trögt. Och medicindoserna måste höjas gång på gång. Så läkarna tar beslut att operation måste ske nu. Dom närmsta månaderna blir dom närmsta veckorna. Han kommer inte växa till 5 kg, och han behöver mer hjälp än dom kan ge här.

Så här sitter vi nu. Och väntar på att vilken dag som helst bli flyttade till Helsingfors. Där öppen hjärtkirurgi väntar vår snart 8 veckor gamla bebis. Vi är trötta, omtumlade, känslomässigt instabila och kastas dagligen mellan den starkaste rädsla jag någonsin känt, och den varmaste tacksamhet över så fantastisk vård. Och jag har skrivit ner sida efter sida med tankar och känslor och funderingar. Men ingenting känns rätt att publicera. Jag har svårt att hitta gränsdragningen mellan Melkers integritet, och mina tankar och känslor. Jag vill så gärna dela med mig av dem. För jag vet själv hur mycket det hjälper andra, att inte känna sig ensam. Och om en endaste en i samma, eller liknande, situation kan finna tröst här - känna sig mindre ensam - så vill jag kunna göra det. Samtidigt som Melker är ett väldigt sjukt barn. Och jag har svårt för när man "blottar ut" sjuka barn. Han är en egen person med rätt till ett eget privatliv.

Så jag måste låta detta gro, innan jag fortsätter visa er vår vardag just nu. Men jag kommer tillbaka - säkert inom kort. Tills dess kan ni följa oss på instagram @sofiacharlottaelvira. Det känns mer privat, för där kontrollerar jag själv vilka som får tillgång till information.

Men just nu fokuserar vi på att hålla oss flytande, ta djupa andetag och ge båda våra barn allt de behöver - och lite till.

Screenshot 2020 11 15 at 11.07.31Vår fantastiska duo <3

IMG 5094Och vår fantastiska SuperMelker! <3

Stor kram!

Kommentarer

  • Caroline 15/11/2020 1:56pm (11 dagar sen)

    Stor varm kram till er. Ofattbart och jag är utan ord. Önskar er all styrka, värme, kärlek och lycka.

    • Sofia Donner 15/11/2020 4:52pm (11 dagar sen)

      ❤️❤️❤️❤️

  • Nina 15/11/2020 8:54pm (10 dagar sen)

    All styrka åt er. Ni kommer att få den bästa vården och allt kommer bli bra. 🧡

    • Sofia Donner 15/11/2020 8:56pm (10 dagar sen)

      Tack snälla! <3 Vi är redan så otroligt imponerade och tacksamma för världens bästa vård, och gissar att de på barnsjukhuset är i samma världsklass! <3

  • A 15/11/2020 11:21pm (10 dagar sen)

    Det verkar som att er resa är mer lik vår än vi trodde när jag kommenterade förra gången. Håll ut, försök stå ut, och hitta nån du kan ventilera allt med. Och det blir bra! De är jättefina på barnintensiven, och de tar hand om barnen på bästa tänkbara sätt. Vi känner ju inte varandra, men det är bara att höra av dig om du behöver!

    • Sofia Donner 16/11/2020 2:59am (10 dagar sen)

      <3 Jag tror det kan vara precis det som behövs ibland - att man inte känner varann, men kan mötas i liknande tankar och känslor ändå! 🙏 Var det länge sedan ni var där? Har du instagram? ❤️

Skriv en kommentar