GGB Header By Miss P

10h på Stanford Trauma ER

Skrivet av Petra Lillandt Durosinmi 19.10.2020 | 4 Kommentarer

 

Stanford Trauma Emergency Room Stanford By Miss P

En lördag förmiddag för några veckor sen fick jag ett samtal från ett okänt telefonnummer. Jag svarade och en man sa att min son har varit i en cykelolycka. Mannen sa att blod rinner ur min sons näsa och så hörde jag hur han skrek "someone call 911." Jag frågade vad som hänt och mannen sa att min son "has been hit by a car." Det kändes som fler tankar och frågetecken åkte genom min hjärna än vad jag då hade tid att processera. En timme innan hade Phela cyklat iväg på en av sina vanliga 50 km cykelturer.

Jag tog bilnycklarna och gick till bilen och tänkte att jag måste köra lugnt så jag inte själv är i en olycka. Mannen ringde igen och sa att ambulansen är på väg till Stanford Emergency Room. (Djupa andetag, djupa andetag.)

När jag kom till Stanford ER sa de att jag måste åka till barnens ER, som ligger bakom Stanford ER i en annan byggnad, eftersom Phela är under 18 år. När jag kom till barnens ER sa de att Phela blir intagen på Stanfords Trauma Emergency Room som är på Stanford ER. En sjuksköterska gick med mig från barnens ER till Trauma ER. Ingen som jag träffade visste vid detta tillfälle vilka skador Phela hade.

Parent By Miss P

Phela hade anlänt med ambulansen under tiden. En man kom emot mig på Trauma ER, vars jobb är att finnas till för föräldrarna som har barn som kommit in på Trauma ER och förbereder föräldrarna på vad de kommer se. Han hann säga att Phela är i goda händer och läkarna gör sitt bästa. Då kom jag till rummet där Phela var som var fyllt med läkare, sjuksköterskor och annan personal. De var runt 15 personer. Allt jag såg av Phela var hans blodiga ansikte, ett nackskydd, olika monitors som han var uppkopplad till och sönderklippta cykelkläder. Läkarna höll på att gå igenom Phelas ryggrad. En kota i taget. Rätt omgående togs röntgenbilder på plats innan de rullade iväg Phela till en CT scan för att undersöka hjärnan och om det fanns några inre blödningar.

Phela var tvungen att ha på nackskyddet i några timmar tills olika doktorer hade hunnit kolla på bilderna från CT scannen. Jag kunde se att Phela tyckte nackskyddet var obekvämt men det var bara att behålla det på tills alla doktorer godkände att det kunde tas av. Mitt i allt detta kom administrativ sjukhuspersonal som bad om att få Phelas sjukförsäkringskort (som bestämmer vad vår kostnad blir. Vid detta tillfälle finns det ingen skriven guideline på vad den sjukförsäkring som vi har kommer att täcka av sjukhuskostnaden och vad den egentliga kostnaden blir.) och jag var tvungen att skriva på flertalet dokument (bl.a. att jag godkänner att de behandlar Phela och betalar kostnaden för det). Därefter kom sheriffen, som hade blivit tillkallad till olycksplatsen, och ville få Phelas statement.

Under Phelas cirka 10h på Trauma ER träffade vi många doktorer och sjuksköterskor, bl.a. flera neurologer, ögonläkare, plastikkirurger, allmänläkare och någon doktor som gjorde sin Residency. Efter några timmar fick vi det tacksamma beskedet att Phelas ryggrad och nacke hade klarat sig och att de kunde inte se några inre blödningar. Hjärnan hade fått några luftfickor och därmed togs Phela upp till neurolog avdelningen på barnsjukhuset. Phelas ansikte hade massvis med brutna ben.

Lucile Packard Childrens Hospital Stanford Heroes Work Here By Miss P

 En natt med lite sömn väntade.

 

Kommentarer

  • Inkku 19/10/2020 9:33am (35 dagar sen)

    Den situationen önskar man att ingen förälder skulle behöva uppleva. Fick fruktansvärda flash backs till 2012 när min dotter kraschade med bilen. Dessa timmar på sjukhuset när ingen kunde säga hur allvarligt skadad hon var, väntan innan vi fick veta att hon överlevt, synen av hennes illa tilltygade kropp när vi fick se henne på intensiven. Det blev många, många sömnlösa nätter. Tack och lov att man inte behövde fundera och oroa sig över kostnader och försäkringar! Hoppas Phelas återhämtning går snabbt och att ni får lugn och ro i ert liv igen. Fast oron över att det skall hända barnen något finns ju alltid...

    • Petra Lillandt Durosinmi 20/10/2020 7:00am (35 dagar sen)

      Inkku, jag hoppas att din dotter är okej!! Fruktansvärt att behöva vänta i timmar innan en vet vad slutresultatet är av en krasch. Men jag är så tacksam över alla läkare, sjukskötare och annan sjukhuspersonal som frivilligt jobbar med att ta hand om och fixa människor så gott det går!

      I Bay Area sägs det att var sjunde bil är i en bilolycka av varierad grad. Har sett fruktansvärda bilolyckor på motorvägarna.

      Tack snälla Inkku! Phela håller på att återhämta sig. Vissa saker kan ta upp emot ett år som muskeln i ena ögonlocket och känseln på ena sidan av ansiktet. Cykelhjälmen räddade honom definitivt från mycket. Han har alltid använt cykelhjälm. Vi har varit konsekventa med att om han cyklar eller åker scooter så måste hjälmen vara på.

  • Anki 19/10/2020 6:31pm (35 dagar sen)

    Mina allra varmaste tankar går till er och er son. Livet är så skört, det blir man varse om, när en sådan här olycka händer. Hoppas på ett snabbt tillfrisknande. Det måste vara varje mammas mardröm att få ett sådant telefonsamtal.

    Fastän jag naturligtvis inte önskar att någon skulle behöva vård, så är det ändå intressant att läsa om sjukvård och sjukvårdskostnader i USA. Det är ett så totalt annorlunda system än i Finland.

    • Petra Lillandt Durosinmi 20/10/2020 6:48am (35 dagar sen)

      Tack snälla Anki! Håller helt med att livet är så skört och vi kan inte ta framtiden för given. Jag försöker leva i tacksamhet och vara närvarande varje dag.
      Har funderat mycket på om jag skall dela med mig eller inte av det som hände efter att Phela sa att han är okej med att jag skriver om det på bloggen. Tanken bakom min blogg är att dela med mig av hur livet är här för de som är intresserade. Finland och USA är väldigt olika på många sätt. Sjukvårdssystemet är definitivt ett.

  • Jamie Bolling 20/10/2020 10:55am (34 dagar sen)

    Dear Petra. So glad to here No broken spinal cord. But what a nightmare. Glad Phela got good medical support and will keep you all in my prayers for a quick recovery. Accidents are always around the corner and put life on the edge. Hugs and good vibes from Sweden Jamie

    • Petra Lillandt Durosinmi 21/10/2020 6:34am (34 dagar sen)

      Dear Jamie, I was thinking of you when I heard the doctor shouting out the condition of each vertebra to the rest of the team.
      I know anything is possible with you as a role model!

  • Christer Lovmark 20/10/2020 3:33pm (34 dagar sen)

    Hej Phela. Ja, det ar sorgligt nar barnen ar i svarhet med allt sitt om sa. Jag sjalv sa har ju bott i Californien the bay area i 40 ar levt med det och det och nar jag nu fyllde 62 i forra aret 2019 sa pensionerade jag mig och flyttade hem tillbaka till Vasa Finland. Men storyn min sa ar det att nar jag var har i Finland sa forra aret i September sa fick jag meddelande fran min ex fru att min dotter hadde hoppat fran Golden Gate bron och dog och hon var bara 33 ar och min dotter sa var ocksa min enda dotter sa igen, nar man hor att sina barn ar i en olycka eller som for mig har dott voj, vilken sorglighet man da far for livet. Ok, och ja om allt detta med the health care that's another story so lycka till och allt det bast till din kara son. Chris.

    • Petra Lillandt Durosinmi 21/10/2020 6:26am (34 dagar sen)

      Hej Chris, Jag tänker att våra barn har vi bara till låns. Vi kan guida dem delvis, men inte skydda dem till 100%. Alla har sin unika och individuella life story.

Skriv en kommentar