Det är höst i Ekenäs och jag är ensam.

Skrivet av Kia Sevón 29.09.2021 | 1 Kommentarer

September,
det doftar regn,
övermogna äpplen,
löv
och en slags krispighet i luften.

När hösten kom
greps jag till
skillnad från tidigare höstar
av ångest
så intensiv att jag behövde
kippa efter andan.

Det har gått fem dagar
och ingen har hört av sig.

Sommaren erbjöd
på spontana meddelanden som
"kommer du ut ikväll?"
eller
"vi har sparat en plats åt dig, häng på vettja!"
men även till slut
tar somrar som varar för evigt
slut.

September,
det doftar regn,
övermogna äpplen,
löv
och en slags krispighet i luften.
Och sen en tid tillbaka har jag känt mig ensam.

En ensamhet som känts på ett
hjärtslitande sätt
hur tystnaden kan kännas
så högljudd på 
natten.

Saknar att omringa mig runt
vänner som
turas om att säga att
allt kommer bli bra,
såna som känns lätta att älska
och bli älskad av.

För vill ju så gärna fylla alla
vackra stunder med er
i mitt liv,
att vi inte skulle hamna längre bort
från varandra,
där man inte längre når.

Så det här är till dig som känner dig ensam
fast du kanske inte är det,
idag ska vi heja på varandra
idag hjälps vi åt.

September,
det doftar regn,
övermogna äpplen,
löv
och en slags krispighet i luften,
men från och med idag
är det slut på höstdeppen
från och med idag 
fortsätter juli
resten av vårat liv.

Du kanske även gillar:

Torsdagstankar om att vara ung och trött.

Semester del 2