Visa alla inlägg skrivna mars 2022
Så här blev vardagsrummet!
Idag är det en månad sedan vi flyttade in i drömhemmet (som jag så klyschigt tänker kalla det för, för det är EXAKT vad det är, mitt drömhem). Ni har tålmodigt fått vänta på resultatbilder efter renoveringen och nu är äntligen väntan över! Tänker att jag delar upp det i flera inlägg för det är myyycket jag vill visa er. Ett rum i taget typ. Börjar med rummet vi föll för direkt vi steg in i lägenheten på första visningen i somras, mitt favoritrum: vardagsrummet.
Vill inflika att jag i höstas byggde matbordet här ovan och enda sedan det blev klart har det stått i källaren (i vårt föregående hem). Långt före det ens var säkert att vi kunde köpa lägenheten hade jag planerat att mitt stora bord i björk skulle stå här under takfönstret. Det var det första jag monterade ihop på inflyttningsdagen och det passade precis så perfekt som jag hade hoppats.
Bakom den där dörren finns en tambur på fyra kvadratmeter. Vardagsrummet är typ 30 kvadratmeter stort så vi har delat upp det i några avdelningar(?). På bilderna ovan ser ni ett försök till matsal och här nedan ser ni den andra delen:
Här har vi en av lägenhetens mysigaste hörn. Fick den blåa 50-tals fåtöljen av min vän Catzo för ett par år sedan och enda sedan dess har den fått hänga med, även fast den alltid hamnat på olika vindsförråd p.g.a. utrymmesbrist. Har så envist hållit fast vid den och kånkat på den flytt efter flytt, för att jag vetat att någon vacker dag, då jag landar och skaffat mej ett riktigt hem, så ska den få en värdig plats. Och jag är så glad över att det blev så.
Skummaste platsen ever att ha en spegel i, men någonting ville vi fylla upp den gamla trälådan med. Och spegeln råkade passa perfekt. Så där hänger den nu.
Borde kanske lyxa till fåtöljen med nytt tyg i något skede? I alla fall. Älskar hur benen färgmässigt matchar PERFEKT med de mörka träbjälkarna. Det finns 11 av dem runt om i vardagsrummet och jag är så nöjd över hur vi lyckades inkludera dem i vårt inredande, även fast de också har begränsat en del. Här nedan ser ni hur bjälkarna ser ut i taket och vad man ser då en kommer in i rummet från tamburen.
Hyllan ovan fick jag klart byggt just före vi flyttade in. En del av ek-plankorna är restbitar från hyllorna i köket (vänta bara tills ni får se dem!). Och ja, vinylerna är i alfabetisk ordning. Hyllan blev just så funktionell och rustik som jag ville att den skulle bli. Ovanför den hänger en handgjord favvotavla, som en tant i Björnparken sålde till mej i somras.
Vardagsrummet var i såpass bra skick att vi endast slipade och lackade golvet här, därför har jag heller inga före-bilder. Men en bild tog jag under renoveringen, under ett av många pizzakalas. Avslutar inlägget med den:
The War on Drugs får 3/5
På tisdagen var jag på första (stora) keikkan på TVÅ ÅR. The War on Drugs inledde sin Europaturné i Helsingfors Ishall. Då vi stod bland folkmassorna och väntade på att keikkan skulle börja, insåg vi att våra klädstilar verkligen tagit inspiration av allt vandrande och friluftsliv som livet ändå bestått av de senaste två åren. Folk hade ju liksom klätt upp sej, som en gör på konserter. Dessa två daijun stod där i fjällräven jacka, långkallsonger och dunväst (som förövrigt är ett HIMLA praktiskt extra lager att ha!).
Bokade biljetterna redan i somras så förväntningarna hade verkligen hunnit byggas upp under dessa åtta månader. Första låtarna var magiska och själva upplevelsen att vara på en STOR LIVE KEIKKA igen var euforisk. Vi kom oss dessutom ganska långt fram, vilket är lite av ett måste för att se någonting då ens längd är 160 cm.
Efter första låtarna försvann euforin lite och jag och Sukka stod mest och.. kritiserade dem? Det känns ju så olagligt att göra det på en keikka man sett framemot länge och dessutom betalat en ganska fet summa för. The War on Drugs är löjligt duktiga musiker och den amerikanska folkrocken var verkligen finslipad, typ perfekt. Däremot hängde jag mej upp lite på deras scen-närvaro. De tog sällan kontakt med publiken, förutom under speakarna mellan låtarna som till hälften var skämt med amerikanska referenser som ingen riktigt förstod och hälften "thanks for having us you guys!!!".
Kände lite "meh" eftersom låtarna också började kännas platta med samma repeterande uppbyggnad: långa utdragna intron och lååånga gitarrsolon blandat med tomma låttexter och samma fyra ackord. Tycker Axel beskrev det så bra på sin insta: Allt är en enda len, pastelldoftande kräm av syntmattor, sparsamma trumfill och ett totalfokus på tajthet. Mindre fokus på att bry sig om publiken.
Kortfattat: keikkan var helt okej men inte så överraskande och underhållande som en förväntade sej. En sak som var otroligt underhållande var ändå att läpparna inte syntes under ansiktsmasken, så vi sjöng med i nästan alla låtar med orden "herpaderp". Ja, Herpaderp as in memes från 2011. Stämmor, call and respond och gitarrsolon, allt med samma lyrik. Herpaderp. Bra så.
Långt inlägg om en lååång helg
Är ni redo för ett riktigt klassiskt och långt helg-inlägg? Hoppas det, för jag har en MASSA bilder att visa er. Har verkligen haft en så underbar långhelg här i Helsingfors: först lite egentid deluxe på fredagkväll och på lördag, då jag strosade omkring och gjorde fantastiska inköp. Bland annat en tungskrapa. Och en sååå fin tékanna i glas. På eftermiddagen fick jag pojkvänsällskap hit och på kvällen for vi till Samis bandkämppä och jammade.
Avslutade kvällen med Yatzy och drinks på Riviera. Ett av Berghälls mysigaste ställen och en biosalong som är kanske landets finaste? Vann förresten inte i Yatzy denna gång, för omväxlingens skull alltså.
Hade ett av mina livs skönaste söndagar. En dag av inga fastslagna planer och därför tid för en massa roliga och spontana grejer. Kände mej så lycklig och tacksam från morgon till kväll. Mycket skratt och kärlek.
Här satt vi i solen i Koff-parken och åt det bästa Helsingfors har att erbjuda matväg: Shanghai Tacos från Lie Mi. Nya loppade jackor hade vi också, fyndade på UFF.
Hängde en stund med mina morföräldrar, som bor i centrum. Fick för första gången se bilder från då de var unga. Från deras villa på Vårdö, var jag också spenderat största delen av mina somrar. Kändes som att någon slags cirkel slöts? Fotoalbumen i sig var också så enhetliga och 60- och 70-talets estetiken är ju ahhh mmm så najs.
På kvällen lagade vi pizza och drabbades av en hepuli som resulterade i att vi levde i någon slags musikal i flera timmar. Ni vet, när precis ALLT man säger, måste sjungas? Helst i stämmor också. Verkligen underhållning på hög nivå.
Helgen tog aldrig riktigt slut utan bara.. fortsatt? På måndag återförenades jag med Sandra och hängde på stadens mysigaste café: Regatta. Besökte det för första gången för 7 år sedan (då jag sökte in till Arcada) och sedan dess har det varit mitt go to-ställe. Sommar som vinter. Gå dit om ni har möjligheten.
På kvällen åt vi mexikanskt till överpris på Pueblo. 3/5, så helt okej, men ingen höjdare om man är vege. Fick också catcha up med Malin och ta ännu en runda Yatzy på någon random räkälä. Bra så.
Idag, tisdagen den 22.3. är dagen jag väntat på i 8 månader. Vet dock inte om det är lagligt att skriva längre inlägg än så här så kommer tyvärr att lämna er på en cliffhanger och återkomma senare, kanske redan imorgon då jag sitter på tåget påväg hem. HUH. Creds till er som läst igenom allt enda hit. Great job. Hej.
Loman är inledd. Jag är nöjd.
Den här veckan har jag bott hos min vän Sandra och hennes söta doge, som ni ser här i förgrunden. Har jobbat som kamera-assistent här i Helsingfors hela veckan och idag är första dagen av min tre veckors LOMA. Alltså semester. Kopplar av någon orsak ihop ordet semester med sommarlov..? Loma känns mer som en liten arbetspaus liksom. Jaja. Här ska ni få några bilder från inspelningarna av tv-serien Hormonit:
Om några timmar ska jag gå till tågstationen för att möta upp min Sukka. Vi ska vara här i fem dagar och hänga med vänner, gå på keikkan och äta gott. Uppdrag Ducka-för-koronan fortsätter. Får se om jag klarar mej igenom även denna korona-tsunami utan att insjukna.
Förresten, SÅ otroligt fina ni var i kommentarsfältet i inlägget om barn, som jag skrev i början av veckan! Tycker ni läsare annars varit ganska tysta av er i kommentarsfältet i andra inlägg, trots att ni vissa dagar är över 1000 besökare här, men nu, NU visade ni verkligen en så öppen, genuin och förstående sida att HUHHU säger jag bara. Var lite rädd för att trampa på någons tår eftersom det ändå är ett så känsligt ämne och även fast ni har så olika upplevelser och åsikter så älskar jag hur mycket respekt och ärlighet det fanns i våra diskussioner. Om ni inte läst igenom kommentarsfältet ännu så kan jag varmt rekommendera det. Ni är verkligen så kloka!!!
Att få eller inte få barn?
Det finns så många anledningar för mej att inte skaffa (få) barn. Hittar minst lika många argument för det motsatta. Känns svårt att skilja på känslor påverkade av samhällsnormer och vilka som verkligen är min egen vilja. Speciellt nu när jag har flyttat tillbaka till Österbotten och märker att folk skaffar barn som rätt så unga och verkar vara ganska nöjda med det? Jaja. Tänker nu skriva ner allt svart på vitt och skicka ut det i internet-världen. Så får vi se vad som händer. Kanske vi kan bolla lite tillsammans? För jag förstår inte hur alla bara.. vet. Vad de vill.
En viktig poäng att nämna före jag börjar lista mina pros and cons, är att jag är bonusförälder åt en 6-årig Nike, som bor med oss varannan vecka. Därför har jag en liten insyn i vad det innebär att ha barn. Tycker veckorna med henne är najs, men tycker också att barnfria veckorna är sköna. Känner mej egentligen rätt så nöjd med hur det ser ut just nu, best of both worlds liksom. Vill jag gå och ändra på något som redan är najs, med risken att jag sedan inte alls trivs med nya livsstilen att vara förälder 24/7? Kan irritera mej på hur vi är så programmerade på att sträva efter något bättre, fast vi redan är nöjda med det vi har? Det handlar väl om någon slags.. fomo? Vad går man liksom miste om i livet om man skaffar barn vs inte skaffar barn. Skulle vara skönt att bara luta sej tillbaka och NÖJA sej men NÄHÄPP här ska livet maxas till fullt, även fast man riskerar att det blir sämre. Lite som på ett casino.
Tänkte varva texten med lite underexponerade och gryniga bilder på mej från lördagkvällen då jag hade både fixat håret OCH sminkat mig!!! Sällan den kombon händer nu för tiden.
NÅJA, här har ni min lista på plus och minus med vad jag TROR att det skulle innebära för MEJ att skaffa barn:
- Rationellt sätt skulle det kännas fel att skapa fler barn till världen så som den ser ut just nu. Med tanke på klimatkrisen och att jorden redan är överbefolkad skulle det kännas själviskt att föröka sej ännu mer.
+ Min sambo råkar vara en helt otroooligt bra pappa åt Nike. Det har jag ju sett med egna ögon. En del av mej skulle inte vilja slösa bort så bra pappa-material på att sedan inte skaffa egna barn med honom. Dessutom skulle barnet antagligen bli en världsstjärna med två hobbymusiker som förälder (no pressure eventuella framtida barn).
- Sömn. Jag behöver mina 8 timmar. Jaja, som förälder blir man blir väl van med korta nätter också, men jag blir verkligen så OSKÖN som person då jag är trött. Orkar folk i min omgivning och framför allt jag själv att kämpa mot trötthet i flera år?
+ Jag tycker om barn. Har alltid gjort det och jag vet att jag är en bra bonusmamma åt Nike. Som 17-åring hade jag en skum barnlängtan som ingen (inklusive jag själv) förstod sej på. Minns att jag verkligen LÄNGTADE till att ha en egen liten nugget som jag skulle få mysa med och lära ut allt jag kan. Någonstans som 20-plussare insåg jag väl att barn också växer och blir trotsliga och att jag skulle ha ansvaret över hen i åtminstone 18 år. Inte bara första åren då hen är så liiiiten och sööööt. Med andra ord blev jag.. självisk?
- Jag skulle tvingas bli mindre självisk och prioritera en annan människa framför mej själv. Klart jag också nu tar hänsyn till sambo och andra nära personer, men har enda sedan jag flyttat hemifrån älskat friheten i att komma och gå som jag vill. Äta chips till morgonmål och laga middag kl 22 om jag så känner för det.
+ Jag skulle tvingas bli mindre självisk. Det måste ju också vara en positiv punkt i den här frågan? Samtidigt kan man fråga sej själv om barn egentligen är det mest själviska man kan göra med sitt liv i detta millennium. Speciellt med tanke på att det finns ca 100 MILJONER föräldralösa barn i världen (hittade inte vad den motsvarande siffran är här i Finland, men det måste ju vara flera tusen, åtminstone). Har tänkt en del på vad det innebär att adoptera, men tror det kan bli ett inlägg för sej.
+ Barnbarn. Vet att mina föräldrar skulle bli glada av att få ens ett barnbarn. Den här punkten känns väldigt vag eftersom det skulle vara totalt kreisi att skaffa barn för någon annans skull, då det ändå i slutändan är JAG och den andra föräldern som ansvaret ligger på. Men okej, om vi ska vända punkten till min egen fördel, så tänker jag absurt nog 40 år in i framtiden. Kanske det skulle vara najs att ens ha möjlighet att få egna barnbarn sen som pangis (coolt ord för pensionär). Så otroligt flippat att försöka förstå vad som kommer vara najs då en typ 65 år. Men barnbarn LÄR ju vara en väldigt uppskattad grej då. Förstår ju förstås att det inte automatiskt betyder att jag kan bli mormor eller farmor bara för att jag skaffar egna barn, men om jag inte skaffar barn så utesluter det ju möjligheten totalt. Jaja, kan ju hända att världen gått under före jag ens hinner fylla 40 så kanske jag tar ett sekel i taget.
- Rutin, som väl oftast påverkar oss människor positivt? Samtidigt kan jag bli rastlös och uttråkad om alla dagar ser likadana ut. Det är kanske den delen som jag är mest rädd för. Att mitt liv inte ska handla om mej längre, utan någon annan. Antar att såna saker blir självklara för föräldrar i något skede. Men vad om en inte blir bekväm med det faktumet?
+ Rutin, eftersom det väl oftast påverkar oss människor positivt.
- Graviditet. Att må skit i nästan ett år känns inte så lockande. Jaja alla mår inte skit, men största delen har det väl ganska tungt ändå? Himla orättvist att jag ska göra allt det jobbet och sambon ska få barnet serverat för sej. Dagen den här punkten blir mer rättvis så kan jag överväga förökning.
+ Graviditet. För fan vilken upplevelse det skulle vara att en människa skulle VÄXA I MEJ. Tänk att vi är kapabla till sånt??? Att krysta ut en livslevande människa ur sin vagina!!! Skulle ju nog vara en upplevelse man sent skulle glömma.
- Hela mitt liv skulle begränsas. Speciellt mitt resande, jobbande och en del fritidsintressen. Eftersom jag pendlar 400 km för jobb i Helsingfors, skulle himla mycket ansvar falla på Axels Axlar (hehe). Därför skulle jag kanske tvingas byta bort filmbranschen, som jag så älskar. Tanken av att inte spontant kunna packa en rinkka och resa runt i några veckor känns också så tråkigt. Något som låter lockande däremot är att livet ut kunna fokusera på att förverkliga sej själv genom en massa fritidsintressen och resor. Känner en del boomers som inte har barn och de verkar himla nöjda med livet i alla fall.
+ Gemensamma upplevelser med vänner och deras barn. Typ resor. Kan verkligen gå igång på tanken av lapplandsresor eller solsemestrar med vänner och deras barn, om jag hade egna. Samtidigt har jag en del vänner som planerar på att aldrig skaffa barn. Att resa med dem skulle ju inte heller sitta helt fel.
- (+) Jag skulle låta rädsla styra över mitt liv, om jag bestämmer mej för att inte försöka få barn. Rädslan för att bli missnöjd med mitt liv skulle styra över mej och det känns så fegt. Om vi aldrig utsätter oss själva för risker så skulle livet vara SÅ platt och tråkigt, fyfan.
Det faktumet kvarstår ju också att jag inte ens vet om jag KAN få barn, för jag har aldrig försökt. Får också konstatera att det sköna är ju att jag fortfarande är 25 och ännu har kring 10 år på mej att bestämma mej. Behöver ju verkligen inte ta beslutet här och nu, men tycker det är kul att spekulera kring den ~stora frågan~. Får väl landa i att vänta några år och se om någon barnlängtan börjar födas (bokstavligen). Vad har ni för tankar kring det här? Alla ni med barn, ångrar ni det? Hur ofta? Ni som aldrig skaffade barn, ångrar ni det?
Inspelningar och sånt
Veckans sista arbetsdag här i Helsingfors tog just slut. Hade nattinspelningar mellan 21 och 06. I skrivande stund är klockan 6:30 och jag sitter på ett café på järnvägsstationen och dricker en fem euros kakao. Hjärnkapaciteten är inte riktigt i skick efter att ha vakat nästan ett dygn, så ni får ursäkta en skit rubrik och det stapliga flowet här i skrivandet ok? I alla fall, tänkte sysselsätta mej med skrivandet för att hållas vaken ännu en timme tills tåget går mot Vasa. Här kommer ett skepp lastat med telefonbilder från de senaste dagarna.
TV-serien som jag är inhoppare på nu i två veckor heter Hormonit! Två första dagarna var vi i Vihtis och speciellt den första dagen kändes rätt så tung eftersom jag packat kläder med ~vår i sinnet~ och frös rätt så mycket, då vi var ute hela dagen och kvällen. Hade ju dessutom haft en paus från att jobba på inspelningar då jag enbart renoverat i flera månader, så det tog en liten stund före jag slapp in i inspelningsvärlden igen. Den andra dagen var vi inomhus i helt otroligt mysiga och enorma stockstugor.
Mellan arbetsdagarna sov jag på ett loft hos mina morföräldrar. Det var inte så många timmar mellan inspelningsdagarnas slut och början så hann inte göra så mycket annat än sova. Förutom idag! Åt middag på El Rey med Sandra! Väldigt kul! Efter det for jag iväg på nattinspelningar utomhus igen (som ni ser på sista bilden).
Helt kreisi förresten hur tidigt den här staden vaknar till liv. Här är en massa folk i full gång redan. Nå, en del har väl inte ännu gått och sova och är vakna sedan igår. Inklusive jag. Nä fan vad jag ser framemot att stänga ögonen på tåget och sedan vakna upp till ett Vasa, för att få vara i nya hemmet i tre hela dygn. Ah.
Första veckan av det ~nya livet~
Sitter i skrivande stund på morgontåget mellan Vasa och Helsingfors och har äääntligen tid för att skriva lite hit. Eller får nu se hur "lite" det blir med tanke på hur mycket jag har att CATCHA UPP er på! Vi börjar på fredagen för 1,5 vecka sedan. Nyslipade och lackade golv. Vi går strumpfota (!) i lägenheten för första gången någonsin. Två dagar kvar tills THE flytt.
Två dagar senare kom äntligen flyttdagen, dagen som vi väntat på sedan första gången vi såg lägenheten för ett halvår sedan. Hade ett så underbart flyttgäng som gjorde att det gick knappa tre timmar från att vi började i Brändö, tills att allt var uppburet i nya lägenheten i Vöråstan. Vi var ett gäng i varsin enda och två bilar med släpkärra som körde mellan. Otroligt tidseffektiv flyttmetod.
Postflyttpizza och öl. Hela processen kändes absurd och orealistisk. Det enda jag tidigare kopplat ihop lägenheten med har ju varit renovering och allt smuts och damm som ingick i det. Nu hade vi plötsligt våra möbler och 30 flyttlådor på plats. Svävade nog lite på moln hela den dagen. Och kvällen. Här hade vi får första middag:
Sedan dess har vi packat upp och inrett tills benen har bultat av trötthet och vi har stupat i soffan, för att runda av med ett avsnitt Husdrömmar (nya säsongen är 5/5). Nåja. Lite annat har jag väl också hunnit med, bl.a. snickrande i verkstaden (ska i ett senare inlägg visa alla möbler jag byggt), en skidtur i PERFEKT väder, Ukraina-demonstration, middagsbjudning för ett gäng vänner och mycket häng med bonusbarnet som kom till oss för några dagar sedan. I början var hon lite skeptisk till flytten, eftersom vi flyttade från hennes barndomshem, men efter ett dygn då vi fixat allt i hennes mysiga rum och hängt upp gymnastikringar i bjälkarna i vardagsrummet var hon såld. Återkommer med bilder. Nu ska jag förbereda mej för första inspelningsdagen på TRE MÅNADER. Huhhu så skönt det ska bli att jobba igen.