Visa alla inlägg skrivna 2023
Livet börjar kännas ganska bra nu
Bilderna nedan tagna av min kollega Kim Blåfield.
Jag håller fortfarande på och smälter att arbetslivet kan va så smidigt som det har varit för mej den senaste månaden. Jag har alltså börjat på Yle här i Vasa nu och kommer till jobbet på fem minuter med cykel. Det låter ju som världens mest normala grej, men för mej har det normala i två års tid varit något helt annat. Då jag jobbbat som frilansare i Helsingfors, men bott i Vasa, har söndagarna inneburit att sitta på tåg halva dagen eller också ta 4:44 tåget morgonen därpå. Om jag inte haft jobb, har jag angstat över att ha en arbetslös vecka framför mej i Vasa. Därför kändes allt så lättsamt och rofyllt i söndags, då jag bara kunde njuta av en ledig och solig söndag tillsammans med Axel. Hämtade pizza, läste klart en bok i solen, lagade en skitgod lasagne och gick omkring barfota och njöt av vår sista varma sommardag.
Hade dessutom en himla lyckad lördag också, då vi först hängde hos våra vänner på dagen och sedan for till Storkyrö på Kyröfest på kvällen! Det var minst lika lyckat som förra året med superbra keikkor, speciellt The Holy och Yeboah var kova.
Den här veckan har jag fått jobba som kamera-operatör på inspelningarna av Buu-klubben och Strömsö. Har verkligen trivts under första fyra veckorna av nya jobbet, även fast det har varit väldigt mycket nytt att ta in. Men har försökt vara snäll mot mej själv och inte ha för höga krav om att kunna allt direkt. Känner mej rofylld. Ser framemot hösten. Ei mulla muuta.
Keikka på Konstens Natt
Vasas årliga glow up hände i torsdags under Konstens Natt! Jag och Axel spelade vår andra keikka tillsammans som Georg Marander + Avec på Patio, en innergårdsterass mitt i stan. Det var 65 hz som låg bakom evenemanget, d.v.s. Organisationen för elektronisk musik i Vasa. Före keikkan gav jag kameran till min pappa Tomas och gav honom en två minuters crash course. Tycker bilderna blev jättebra!?
Kanske vi tar ett litet hårsnack här emellan? Det har ju nämligen... hänt saker på den fronten. Älskade min permanent, men jag är aaalldeles för lat för att upprätthålla den och gick i flera månader med en platt utväxt. Den utväxten har nu blivit till min nya, korta och platta frisyr. Min panna hade inte sett dagsljus på över fyra år och nu går jag runt och bara blottar den för precis alla. Hade glömt att mitt fejs består av så stor del panna? Bara pannluggen växer lite nu så kan jag återgå till min bekvämlighets-bubbla igen och täcka den under luggen. End of ventilering över hår. Tillbaka till keikkan.
Det var kul med spelning, trots att vi hade en del tekniska problem. Får se om vi ska få till stånd några fler keikkor nu till hösten. Skulle vara kul att få spela i Åbo och Helsingfors också! Planen är också att ge ut nån ny låt i höst.
På bilden ovan ser man hur Nike smygit upp på scen bakom oss under vår sista låt! Det var fiilis att spela Vi åker till Italien med henne fiilandes brevid <3 Låten ifråga är då finlandssvensk italo är som bäst. Rekommenderar er att lyssna på Georg Marander. Axel är en så himla bra låtskrivare att jag kan inte annat än hajpa hans musik.
Vattenfall à la Norge
Hörni! Dags att drömma sej tillbaka till Norge igen, för en del 2 av vår resa. Alla vet ju att "det är fint i Norge" men i något skede började det nästan kännas lite absurt, då vägarna uppåt bara fortsatt och inte verkade ha några planer på att plana ut. Älskade att inte veta vad som väntade bakom nästa krön, samtidigt som man visste att man med största sannolikhet skulle behöva stöna till lite för det såg så.. orealistiskt ut?
Då en sträcka enligt navigatorn skulle ta två timmar, räknade vi alltid med åtminstone fyra. Vår hyrda transporter från -94 i kombination med alla pauser för att stå ovanför molnen och flämta gjorde att det drog ut på tiden en del. Det var härligt att bryta vanan att alltid ha bråttom då man kör. Kändes super enkelt att njuta av bilkörandet och det var verkligen den perfekta aktiviteten under mulna och regniga dagar.
Efter en natt i Geiranger, körde vi söderut för att övernatta på ett ställe uppe i bergen, långt från folk och samhälle. Det var bara vi två utan uppkoppling. På kvällen lagade vi middag nere vid en fors, spelade gitarr, strosade omkring i skogen och myste i paketbilen. Då vi ätit frukost nästa dag, var hurtbullen Axel tuff och tog sej ett dopp nere i den kalla forsen.
Vi researchade största delen under resans gång och anpassade dagarna utgående från väder, ork och fiilis. Nästa dag var det perfekt väder för att vandra och vi kände oss himla taggade att ta oss an en vandring som vi haft i tankarna de senaste dagarna. Nämligen Europas högsta fritt fallande vattenfall: Vettisfossen.
Efter två timmars vandring i solen kom vi fram till Vettisfossen (som ni ser på alla bilder ovan) och bestämde oss för att fortsätta till roten av själva vattenfallet. I slutet fick vi ta av oss skorna och gå över en liten bit av forsen för att komma till platsen bara en bit från stället var vattnet landade. Vi stod där ett par minuter tillsammans och kände den starka vindkraften full med vattenpartiklar piska oss i ansiktet. Det var svårt att stå emot instinkten att lägga ut båda armarna och dramatiskt stå som ett T. Forsen hade en total fallhöjd på 370 meter (vilket gör det till Nordeuropas högsta vattenfall) och en fri fallhöjd på 237 meter (vilket gör den till Europas högsta fritt fallande vattenfall). Bilden nedan är dock tagen en bit från vattenfallet, där vandringsleden tog slut.
Vandringsleden tog oss längs en kristallblå fors och vi såg flera vattenfall på vägen. Vi stannade också på en före detta bondgård som nu var café och vandrarhem, himla mysigt. Där njöt vi av utsikten och varsin glass samtidigt som vi pratade med en gammal kvinna som bott där i Årdals kommun i hela sitt liv.
Efter vår fem timmars vandring körde vi ner till en fjord och övernattade på ett underbart ställe, med ett dussin andra campervans. Detta var vår sista natt bland bergen så en stor del av kvällen låg vi i sängen med öppna bakdörrar och njöt av den här utsikten:
Då vi satt oss i bilen nästa dag sköljdes vi av en stor vemodig våg och började köra österut. Det var nu vår hemresa mot Vasa började och den skulle ta över två dygn. Kändes tungt att lämna allt det fina bakom sej och märka hur omgivningen blev plattare och plattare för varje timme vi närmade oss Oslo.
Vi övernattade på ett ställe som hette Røsholmstranda, en halv timme från Oslo. Rekommenderar det starkt! Det var intill en jättestor naturlig strand med klippor och stora tallar vars rötter man kunde klättra på.
Vi parkerade bilen på en stor gräsmatta med ett 20-tal andra campervans. Det hela var som ett gratis campingområde med café och vessa (för 10 kronor), himla lyxigt. Vi lagade otroligt goda tacos och simmade massor. Bilderna nedan är screenshots från filmklipp. Jag håller nämligen på att klippa ihop en liten film från resan, ser framemot att visa den också!
Nästa dag körde vi Oslo - Stockholm och tog en färja från Kapellskär till Nådendal. Kl. 06:15 nästa dag körde vi ut pakun från färjan och så var vi åter igen tillbaka på finsk mark. Sen var det bara att köra från Åbo till Helsingfors, var vi lämnade tillbaka bilen, och sen därifrån till Vasa.
Du & jag i en paketbil i Norge
Är hemkommen från en jävligt härlig resa i Norge! För två år sedan levde vi vanlife i norra Norge i en vecka och nu var det dags att göra det igen, men denna gång i de södra delarna. Där var bergen ännu högre, fjordarna ännu fler och vattenfallen ännu häftigare. Kommer in på detaljer lite längre in i inlägget, men kan avslöja att vi besteg både Nordens högsta berg: Galdhøpiggen, samt högsta vattenfall: Vettisfossen. Tänk att vi har såna episka ställen i ett av våra grannländer?! Jaja här ska ni få en recension:
Här ser ni vår söta Volkswagen transporter från 94 som var vårt hem i en vecka. Första natten tillbringades faktiskt på en färja mellan Finland och Sverige (Nådeldal - Kapellskär) och efter det var det dags för resans längsta dag bakom ratten. Efter 13 timmars bilande parkerade vi på en pausplats nära vägen, intill en sjö, som ni ser på bilden ovan.
Nästa dag körde vi sista timmarna för att komma till Jotunheimens nationalpark! Klockan blev 12 på dagen före vi kom oss iväg på ett av de tyngsta, häftigaste och vackraste äventyren: vi besteg Galdhøpiggen på 2469 meter över havsnivå.
Vandringen i sej var inte så lång, men eftersom vi konstant gick uppåt (och ibland nerför) så var det rätt så tungt. Terrängen var väldigt stenig och ibland tvingades man också använda båda händerna och verkligen klättra med hela kroppen. Tiden gick väldigt fort eftersom man för varje steg fick vara lite kreativ för att bestämma vart man skulle stiga till näst. Vi fick ganska mycket möte också av alla hurtbullar som startat tidigt på morgonen, tror ingen under den dagen startade så sent som vi gjorde.
Efter fem timmar av balanserande på en massa stenar, vandrande över galciärsnö, lite regn, lite snöfall och efter att ha kommit över två toppar, kom vi fram till den tredje, THE topp. Där var det kring -3 grader och vi var helt omringade av moln, så utsikten var så gott som obefintlig. Där fanns också ett cafe i en cool byggnad, var en typ jobbade. Hon talade om för oss att det varnas för åska och att det är väldigt farligt att vara på höga höjder då. Vi hade ännu två toppar att ta oss förbi före vi kunde ta oss längre ner till säkrare nivåer, så vi var rätt så stressade där uppe, som kanske märks på bilden ovan. Vi värmde bara upp vår påspasta på vårt lilla gaskök och skyndade oss sedan neråt tillbaka. Nu kunde vi dock rutcha ner för galciärerna vilket var himla kul och sparade oss en massa tid! Efter ett par timmars vandrande kom vi oss över de högsta ställena och vi hade varken hört någon åska eller fått någon nederbörd på oss. Jobbigt med väderstress men det hör väl till I guess.
Allt som allt tog vandringen 10,5 timmar för oss. Vet att vissa gör den på typ 7 timmar, men eftersom ingendera av oss gjort något så extremt tidigare så behövde vi många pauser för att bara stirra på utsikten, äta lösgodis och pusta ut. Det ska också nämnas att vandringen började på ungefär 1000 m.ö.h. så vi behövde vertikalt "bara" gå 1,5km. Men riktigt tillräckligt för oss.
Nästa morgon kunde vi ha en lugn och solig morgon intill en bäck i dalen mellan Norges två högsta berg, Galdhøpiggen och Glittertind. Det var exakt så idylliskt som det låter. Vi hade en kort men otroligt vacker bildag framför oss till Geiranger. Stannade på flera ställen på vägen för att ta in hur vackert allt var:
Geiranger låg nere i en fjord mellan massa branta berg och vägen ner dit var något helt sjukt. Aldrig tidigare har jag upplevt så branta och kringliga serpentinvägar och det värsta var att det kryllade av bussar på dem..? Det råkade sej nämligen att tre enorma kryssningsfartyg var inne i fjorden just den dagen och de passagerarna ville tydligen alla åka buss till topparna. Vi som hade fullt upp med att se till att vår lilla paku klarade uppförsbackarna och inte trillade av vägen vid möte, blev så himla imponerad av busschaufförerna.
Här tänker jag faktiskt pausa och meddela att resten av resan kommer i ett nytt inlägg inom de närmaste dagarna, men bjuder ännu på en sista bild för detta inlägg, här varsågoda:
Stora goda härliga nyheter
Ni som följt med de senaste två åren känner till att jag har jobbat i Helsingfors men bott i Vasa, samt att det tidvis varit himla tungt. Har sökt en massa jobb här i Vasa, gått på skumma arbetsintervjuer och dagligen funderat på branchbyte. Nå, förra veckan hände det faktiskt äntligen: JAG FICK ETT JOBB I VASA INOM MIN BRANCH, som klippare och kamera operatör på Yle! Kommer jobba med bl.a. Strömsö, Buu-klubben och dokumentärserier. Känns fortfarande lite orealistiskt att detta verkligen kommer hända.
Har varit på inskolning nu i två veckor och fått testa på kontors-livet. I augusti börjar jobbet och håller på i 6 månaders, vilket är det längsta heltidsjobb jag nånsin haft. Efter 5 år som frilansare känns detta så jävla lyxigt. Så skönt också att inse att all väntan och allt tålamod var värt det. Jag kommer äntligen få börja bygga upp en vardag här också.
Tänker att detta får bli en bra liten början till att börja blogga lite mer regelbundet också. Är från och med nu ledig i fem veckor framöver, så ska verkligen försöka step up mitt bloggame här nu. Återkommer inom kort! Sköt om er! Skydda er från solen! Eller hur man nu avslutar blogginlägg.
Lite livsuppdatering, varsågoda:
Är ni redo för ett good old tåginlägg? Jag är nämligen i den livsfasen nu igen, då jag jobbar i Helsingfors men hemmet ändå är i Vasa. Har hållit på så här i över 1,5 år nu och det funkar, någorlunda, men hållbart i längden är det ju nog inte. Är nu inne på mitt femte år som frilansare och har hittills diggat det, hoppas bara kunna hitta något jobb i Vasa tills hösten och bygga upp en vardag där också. Tillräckligt framtidssnack, tillbaka till nutiden: För er som undrar så kan jag meddela att jag just nu jobbar som focus puller på inspelningarna av en långfilm, som görs av sjukhusserien Syke! Dag 11 av 18 idag och so far so good. Nästa vecka blir det mindre studioinspelningar och mer nattinspelningar ute on location, det ser jag framemot. Men hey borde vi catcha upp lite på vad som hänt på sistone? Jamen det tycker jag. Orkar dock inte skriva så mycket utan tänker att bilderna mer får tala för sej själv, okej? Bra.
Jaja vi vet väl alla att jag inte är tillräckligt mystisk för att "låta bilderna tala för sej själv". Lite vill jag nog ändå förklara. Förra långhelgen var nämligen Axel till Helsingfors och vi hade det himla drömmigt. Träffade en massa gemensamma vänner, hängde på Blåbärslandets klippor, Borgbackens klippor och Rajasaari (holmen var hundar får vara fria = himmelrike för hundälskare som mig). Gick också på Trä-Vallgårds gårdloppisar, drack öl på uteterrasser, åt middag hos vänner, åt shanghai tacos på Lie Mi och gick på Kaikkien Helsinki-evenemang i DIY-skejtbowlen i Suvilahti, som nu ska flyttas/rivas då Helsingfors tydligen behöver ÄNNU ETT köpcentrum till. Helt daijugt. Nå, där var bra livemusik av bl.a. Arppa, massa vänner och himla imponerande skejtare.
Är nu inne på mitt fjärde övernattningsställe för den här arbetsperioden. Förra veckan fick jag bo hos min vän i Fiskehamnen och den här veckan bor jag i Esbo! Aldrig tidigare bott i Esbo. För några dagar sedan tog jag en långprommis ner till havet och även där hittade jag klippor att sitta på och att njuta av solen. Har också lyssnat mycket på The Tallest Man on Earth, som släppt en ny skiva och njutit av kvällssol på balkongen.
Annat kul som hänt är att jag och Axel haft årsdag! För lite över tre år sedan gick vi nämligen på vår första lilla skejt-dejt, som ledde till att vi hängde ihop ett helt dygn. Klick sa det direkt och sen sa det poff och nu har det plötsligt gått tre år. Aldrig tidigare varit ihop med någon så länge. Så tacksam över att jag ännu har honom vid min sida. Vi firade med att traditionsenligt simma i havet, som var 0,8 grader. Varpå detta blev det en piknik, teater (Fredrika R. på Stadsteatern, det bästa jag sett på lääänge!) och middag. Köpte cykelhjälmar åt oss som belöning för vår relations-prestation. Här tar upcatchandet slut för snart är vi framme i Vasa! Häj!
Virkade solrosor
Hörni! Det har virkats igen. Tänkte att det skulle bli en somrig liten solhatt, men daijug som jag var valde jag att virka den i yllegarn = den blev skitvarm. Därför blev det istället till en tjock vårhatt. Den har dock funkat perfekt för soliga dagar i kombo med Vasas kalla vindar.
Bilderna är förresten tagna för flera veckor sedan, därav vinterjackan och isen på havet i bakgrunden. SÅ bakett är vi ändå inte här i Vasa att vi skulle ha is ännu 9:e maj. Fast iofs skulle det inte ha förvånat med tanke på hur sen den här våren var.
Tillbaka till mössan: blev väldigt nöjd med den. Speciellt med tanke att jag igen inte hade något mönster eller instruktioner att utgå ifrån. Antingen är det någon österbottnisk husmors-gen som gör att jag verkligen har talang (den har jag att tacka min Fammo för) ELLER så är det bara nybörjartur. Då jag hade virkat toppdelen och räknade maskorna var det nämligen EXAKT antal som behövdes för att matcha solros-mormorsrutornas antal. Jag håller hårt på att det är Fammo-genen i mej som talar (dvs. virkar).
Före ni stämplar mej som magiker så vill jag förtydliga att jag naturligtvis kollade en youtube-video på hur man gör själva mormorsrutorna. Men resten är improviserat!
En kvinnokropp i kvällssol
Ah så härligt att vi har den bästa delen av våren och hela sommaren framför oss! Detta innebär ju också varmare temperaturer, mindre kläder och mer hud. Många som lider av kroppskomplex och självhat kan ha det jävligt tufft eftersom vi fortfarande lever i en värld var den ideala kvinnokroppens ramar är så snäva. Den ska vara smal, slät och hårfri, vilket vuxna kvinnokroppar inte är. Men vi fortsätter upprätthålla dessa normer genom att vara ätstörda och raka och plåga våra kroppar. För i samhällets ögon sitter så mycket av vårt värde i vårt yttre, till skillnad från män. Dessa begränsande normer präntas in i oss redan från barnsben. Jag har aktivt fått arbeta mot detta för att må bra i mej själv. För att inse att min kropp finns till för så många andra orsaker än att tillfredsställa den manliga blicken.
Varje vår brukar jag ha en liten självporträtts-session i underkläder. Då kroppen är blek och varit täckt under många lager hela vintern. Jag har varit snäll mot min kropp på heltid sen jag blev 20. Det innebär att jag inte tänker eller pratar illa om den, jag respekterar den. Jag är tacksam för att den oftast funkar som den ska och att den står ut med mej och t.ex. en 82 kilometers vandring då jag får för mej att göra det. Jag kommer att leva i min kropp tills dagen jag dör och allt blir lite enklare då man är kompis med den. Jag insåg efter mina tonårsår som ätstörd, att mitt yttre verkligen inte är det viktigaste. Jag värnar istället om mina värderingar, mitt mående och mina relationer. Visst tycker jag om att uttrycka mej utseendemässigt också, med kläder och hår. Men jag skulle aldrig försöka ändra på mitt yttre på bekostnaden av mitt mående. För hur smal jag än var som tonåring, så blev jag ju ändå aldrig lycklig av det. Mådde bara ännu sämre.
För 6 år sedan slutade jag raka benen och armhålorna. Det blev så tydligt vilka i min närhet som var de mest konservativa och kvinnohatande. Alla i vårt samhälle bär på kvinnohat och det är upp till var och en att tvätta bort det. Först identifiera situationerna då det uppstår, förstå varför t.ex. man ser ner på någons kropp som inte faller inom de normativa ramarna. Samt till slut förstå att en kvinnas värde inte endast sitter i hennes kropp. Efter att ha slutat raka mej har jag haft så mycket lättare att acceptera andra delar av min kropp också: mina breda axlar, hängiga bröst och magkorvar. Jag behöver inte dölja någonting för någon längre. Min kropp är mjuk och hårig och jag älskar den ändå, tänka sej. Här är två bilder från två år tillbaka:
Jag vill också nämna att detta till största delen har varit en relativt enkel process eftersom jag på så många sätt faller inom normen för "hur en kvinnokropp ska se ut". Den är utåt sett frisk, vit och någorlunda smal. Det är sällan jag får blickar eller kommentarer för min behåring. Men i början fick jag det, av mina närmaste som inte var vana. Jag minns själv första gången jag såg håriga kvinnoben då jag var 20. Klart jag tyckte att det såg konstigt ut, hon var ju hårig som en man. Sen insåg jag ju att hon bara var hårig som en människa.
Ni som höjer på ögonbrynen då ni ser kombinationer som dessa, så varsågod och stirra på bilderna tills ögonbrynen lägger sej igen. Kanske det gör så att du inte behöver stirra eller höja på ögonbrynen då du ser liknande kvinnokroppar på stranden i sommar.
Ännu en sak: Före du tänker på att lämna en hatisk kommentar så tänk på varför du känner behovet att göra det. Varför provocerar hår på kvinnokropp men inte då det är på en manskropp? Det är exakt likadant hår. Det är inte av en äckligare variant. Så om du som man föredrar rakade ben, så varsågod och raka dina ben. Men kom aldrig och säg vad en kvinna ska göra med sin kropp för att du ska acceptera den. Also, skadar jag någon med att se ut så här? Nej. Däremot kanske jag inspirerar någon annan kvinna att embrace sin kropp som den är och inte slösa mer energi på att hata kroppen. Kroppen som så ofta ställer upp för en i vått och torrt.
Georg + Avec i Stockholm
Debut keikka för Georg Marander + Avec hände i helgen på Finlandsinstitutet i Stockholm! Georg Marander har ju haft spelningar i flera år nu men själv har jag inte stått på scen på en tid så det var rätt så pirrigt. Men nervositeten släppte typ direkt för vi hade en helt underbar publik. Stämningen var intim eftersom utrymmet var fullt med folk och alla satt på golvet och lyssnade så koncentrerat. Blev också positivt överraskad att så många gamla halvbekanta hade hittat dit! Här kommer lite bilder, tagna av Erik Åhman och beskurna och redigerade av mej.
Före encoren (sista extra låten) böt vi instrument med varandra, så jag spelade elgitarr och Axel trummaskin. Låten "Vi åker till Italien" slutade i allsång och det var SÅ stämningsfullt. Det var årets endorfin-kalas i min kropp efteråt. Allt hårt arbete var verkligen värt det.
Efter vår keikka DJ:ade Aftonklubben och jag dansade som aldrig förr. Så roligt och befriande. Finlandsinstitutet som ordnade hela evenemanget var förresten superbra arrangörer. En så himla lyckad kväll blev det!
Utöver keikkan så tillbringade vi två extra nätter i Stockholm. Hela resan började dock rätt så tungt och kaotiskt för min del, två dagar innan spelningen. Mådde verkligen SÅ skit. Det finns få ställen som är värre att ha ångest på än på resande fot. Ville bara ha trygghet och egen säng och jag kände mej så malplacerad. Dessutom råddade jag ihop tiden då flyget skulle fara med när boardingen skulle börja, så jag fick spurta med mina väskor för att just och just hinna på planet. Kände mej svimfärdig, illamående och ännu mer nedstämd. Dessutom krampade mina lungor som aldrig tidigare och jag hostade blod. Jag hade egentligen varken energi fysiskt eller psykiskt för en enda motgång till.
Dagen efter kändes saker lite bättre. Hade fortfarande ont i lungorna och en irriterande hosta, men Stockholm tröstade med sitt sommarväder och jag fick hänga med en så underbar person som Calle. Gick också på bästa vegetariska buffén Hermans, bästa café Kafe 44 samt en loppisrunda till Stadsmissionen.
Vi åt middag ihop och gick sedan alla tre till Trädgården och dansade, lyssnade på stockholmska indieband, åt pizza i ett bollhav och lite senare joinade några andra vänner också. Har aldrig tidigare varit till Trädgården, men kan rekommendera det till alla hipstrar som gillar Flow-vibbar.
På lördagen överraskade Axel mej med utställning på Fotografiska PLUS en fyra-rätters lunch. Det var en av de coolaste matupplevelserna jag haft. Så roligt att uppleva all smakrik mat tillsammans och utställningarna var också väldigt imponerande.
Efter detta hände soundcheck och andra förberedelser inför keikkan. Om man vill läsa detta i kronologisk ordning så är det ju bara att skrolla upp till början av inlägget. Så får man en neverending loop av vår resa! Wohoo! Nämen Stockholm är najs. Najs att komma dit men också najs att fara därifrån. Jag orkar med rusningen och den svenska över-trevligheten endast en begränsad tid.
Avslutar inlägget med att dela med mej av vår nyaste singel, Wasalandia, som ni kan lyssna på här nedan eller här (på spotify). Kan dock avslöja att den är ännu bättre live för vi har gjort om den lite åt det bättre hållet.
Väst virkad på mormors rutor
Våren har hittills varit ganska tung och jag börjar vara trött på denna eviga livskris över vad jag ska göra med mitt liv. Om en månad ska jag dock jobba på en film i Helsingfors, så hoppas det ger lite mer livsmening. Efter det måste jag hitta något jobb i Vasa för det suger på sååå många sätt att vara arbetslös.
Har försökt hålla fast vid vissa rutiner för att hålla huvudet någorlunda stabilt: gått och sova före midnatt, ha på väckning varje morgon, tvinga ut mej på promenader, träffat vänner, skrivit mycket men framför allt har jag virkat. Och det har fan varit den bästa medicinen.
KOLLA! Min första virkade grej! En väst! Som jag älskar så himla mycket. Vågar inte räkna ihop timmarna jag satt på den, men det tog 20 dagar allt som allt. Älskar färgerna i kombination med mormorsrutornas klassiska vibes.
Orkade med ambitiösa självutlösarbilder i några minuter före jag drog en djup suck och gick till spegeln och fotade istället. Det blev så otroooligt svettigt med flanellskjorta och väst. Ska passa på att använda den ordentligt nu före sommaren och värmen kommer.
Här om dagen då den blev klar tog jag den på mej, ställde mej framför spegeln och började grina. Kände mej så himla stolt över vad jag åstadkommit. Baksidan blev dock lite misslyckad nedtill, eftersom jag i början hade svårigheter med att göra rutorna i samma storlek. Men eftersom min måka är på ryggen och jag ca aldrig ser hur snett det är så behöver jag inte bry mig heller, hehe.
Och så en sista bild på mej och mitt glowiga (svettiga) fejs. Och förresten, om någon vill ändra på min arbetslöshet så call me up så kan jag fota t.ex. familjeporträtt, parbilder, examensbilder, bröllop etc. Kommer vara i Vasa fram tills början av maj och sedan från juni och framåt. Hur som helst. Hoppas detta inspirerar någon annan att virka en liknande väst för den var egentligen ganska enkel att göra.
