Ensamvandring / Karhunkierros

Skrivet av Izabella Fant 05.08.2022 | 1 Kommentarer

Hörni, vi skiter i jantelagen nu en stund, för jag är stolt. Stolt över att dessa numera möra och sjuka ben med fötter fyllda med blåsor och skavsår, har tagit mej 82 kilometer. Över fjäll och hängbroar, i svettigt solsken och regniga dagar och nätter i hängmatta. Så, nu kan vi gå tillbaka till den Österbottniska "tro int att du e nå"-mentaliteten. Jag har alltså vandrat ensam i sex dagar från Ruka norrut till Hautajärvi, Lappland. Börjar med en bild från andra vandringsdagen, då håret ännu var rent och fötterna var fria från skavsår.

Sen ska jag också visa en bild från packandet i fredags, för det är väl sånt ni friluftsmänniskor går igång på har jag förstått. Allt detta och lite till fick jag intryckt i rinkan.

Cut to: Ruka. Här (var ca alla som går Karhunkierros stiger in i mål) började jag min vandring. Alltid så skumt och fult med slalombackar på sommaren.

Karhunkierros, står det på skylten. Bra vinkel att fånga den texten på lol. I alla fall. Början var riktigt riktigt trög för mej. Gick typ 1,5 km i timmen p.g.a. så branta upp och nerförsbackar i fjällen.

Under 8 timmars vandring gick jag bara 11 kilometer. Dessutom började det regna och då jag vid 20-tiden stannade vid ett av fjällen för att börja sätta upp regnskyddet till min hängmatta, märkte jag att jag skaffat fel rep till den. Denna idiot hade skaffat ett långt gummiband istället för tunt rep. Det var blåsigt och regnet piskade på. Vid det här laget hade jag också brist på dricksvatten och stressade upp mej över det faktumet att jag hade en halv liter vatten att klara mej på för hela kvällen, natten och nästa dags förmiddag. Det stressade mej också att jag inte träffat någon på flera timmar och jag visste inte inte hur eller var jag skulle tillbringa natten. Vandringens första meltdown hände alltså redan på första kvällen. Great. Men gråt hjälpte inte, så jag packade ihop allt igen och fortsatte vandra.

10 minuter senare såg jag en lägereld och ett vindskydd. Sån lättnad. En bit bort fanns dessutom en sjö som jag kunde ta vatten från. Lagade middag och kokade upp dricksvatten. Lite senare kom dit en man med sin dotter, som var i 11-årsåldern och hade gått nästan hela vandringen!!! Pappan gav mej sitt rep som han hade använt för sitt hängmatts-regnskydd, eftersom det var deras sista natt och de nu skulle tillbringa natten i vindskyddet som fanns byggt där. Där sov jag också, på mitt livs hårdaste säng bestående av plankor, ett 1 cm tjockt liggunderlag och en sovsäck. Vaknade på natten av att jag mådde illa och frös. Låg vaken en timme och funderade över varför i helvete jag hade tvingat mej själv ut på ett så här jobbigt äventyr. På morgonen hade en del av mej lust att bara ge upp, men så hade jag lite jävlaranamma i mej också. En del som ville ge revansch åt 21-åriga Bella som gav upp på Karhunkierros efter 30 kilometer. Så jag fortsatte.

Under andra dagen gick 16 kilometer i ett HUJ. Lyssnade på ljudboken "Konsten att inte hitta sej själv på Bali" av Zandra Lundberg. Solen kom till och med fram ibland. Gick både i vandringsskor och sandaler och jag hittade ett jättefint ställe att tillbringa natten på.

Sov 10 mysiga timmar i sträck. Lagom stor upgrade från första natten. Nu hade jag fått tillbaka tron på att det här på riktigt var möjligt att slutföra. 

Och där någonstans tänker jag abrupt avsluta detta inlägg med ett kursivt  to be continued.