Hur jag lär en 6-åring finska
Jag har sedan ett år tillbaka försökt lära finska åt mitt bonusbarn Nike. Är ju ingen pedagog eller språkvetare, men har använt mej av några metoder som kanske någon där ute kan ha nytta av? Själv gick jag i finskt dagis och har därifrån ganska bra grunder för det finska uttalet. I tonåren och vuxen ålder har jag haft finska pojk- och flickvänner, samt jobbat mycket på finska. Så jag kan det helt flytande nu, även fast det absolut inte är mitt modersmål. Jaja fin backstory. Här kommer bilder på sötnosen själv varvat med mina tips:
För ett år sedan, då hon var 5, var det absolut första steget att lära henne siffrorna 1-10 på finska. Det blir ju lite som en rytmisk ramsa och hon blev väldigt intresserad redan då av detta exotiska språk. Hennes positiva attityd, som hon haft direkt från början, har verkligen underlättat hela processen.
Efter att ha lärt sej siffrorna var det lätt att börja spela brädspel på finska. T.ex. Kimble. Där klarar man sej med ganska få ord, typ sun vuoro, mun vuoro, hyvä och siffrorna förstås. På det här sättet blev finskan till en rolig och bekant aktivitet. Då man spelar är det också lätt att lägga till ord vartefter och på så sätt utöka ordförrådet.
Det ambitiösaste steget av dem alla (detta steg är verkligen inget måste lol) var nog ändå mitt egna lilla spel som jag pysslade ihop åt henne. Det heter Saisinko? (Kan jag få?) och går ut på att samla kortpar. Funkar lite som kortspelet "Finns i sjön". Det enda man behöver kunna är ordet Saisinko och orden som står på korten, t.ex. auto, kukka och pilvi. Började med såna kort där orden på finska är väldigt nära svenska, för att ge illusionen av att finska är lätt (vilket det absolut inte är) som i sin tur ger en liten boost med självförtroendet.
Det tredje steget var att ladda ner ett finskt spel som heter Moka Mera. Skulle säga att det är passande för barn i åldern 4-7 eller nåt. Där kan man lära sej finska från finlandssvenska! Nike tyckte att det var superkul och via det spelet har hon nog lärt sej över 50 finska ord. Ju mer hon lärde sej, desto mer intresserad blev hon av språket och började fråga vad olika grejer är på finska.
I något skede började vi stegvis se på finska barnprogram. Till en början bara någon vardagsmorgon eller så, men nu ett år senare kollar vi allt på finska, t.o.m. långfilmer ibland. I början kändes det viktigt att se såna avsnitt som hon redan sett på svenska, så att hon ändå kunde hänga med. Av egen erfarenhet är det superviktigt att bara lyssna på språket man försöker lära sej. Speciellt barnprogram är ju supertydliga. Typ Peppa Pig är väääldigt tydligt och najs.
Samtidigt som jag tog in finskan i skärmernas värld, började jag också kasta in finska ord i vardagen. Har vissa stunder om dagarna som jag försöker att bara prata finska med henne. T.ex. då hon ska klä på sej eller vid matbordet. Då "konkretiseras ordförrådet" då hon har ett plagg i handen och jag lär henne vad det är på finska eller då vi äter potatismos och jag lär henne att det är perunamuussi.
Nu, över ett år senare, pratar hon ännu inte så mycket finska, men hon förstår väldigt mycket. Märker att hon ofta gissar sej fram till vad något betyder och tolkar mitt kropsspråk och tonfall, men det är ju det viktigaste, att förstå, för att sedan kunna börja prata det. Det är också viktigt med en rejäl mängd tålamod. Vissa dagar känns det hopplöst och komplicerat att lära ut ett så svårt och annorlunda språk som finska, men jag har också märkt hur kunskapshungriga barn är i den här åldern. Så det sista steget är nog bara att fortsätta med allt detta och prata mer och mer.
Att få eller inte få barn?
Det finns så många anledningar för mej att inte skaffa (få) barn. Hittar minst lika många argument för det motsatta. Känns svårt att skilja på känslor påverkade av samhällsnormer och vilka som verkligen är min egen vilja. Speciellt nu när jag har flyttat tillbaka till Österbotten och märker att folk skaffar barn som rätt så unga och verkar vara ganska nöjda med det? Jaja. Tänker nu skriva ner allt svart på vitt och skicka ut det i internet-världen. Så får vi se vad som händer. Kanske vi kan bolla lite tillsammans? För jag förstår inte hur alla bara.. vet. Vad de vill.
En viktig poäng att nämna före jag börjar lista mina pros and cons, är att jag är bonusförälder åt en 6-årig Nike, som bor med oss varannan vecka. Därför har jag en liten insyn i vad det innebär att ha barn. Tycker veckorna med henne är najs, men tycker också att barnfria veckorna är sköna. Känner mej egentligen rätt så nöjd med hur det ser ut just nu, best of both worlds liksom. Vill jag gå och ändra på något som redan är najs, med risken att jag sedan inte alls trivs med nya livsstilen att vara förälder 24/7? Kan irritera mej på hur vi är så programmerade på att sträva efter något bättre, fast vi redan är nöjda med det vi har? Det handlar väl om någon slags.. fomo? Vad går man liksom miste om i livet om man skaffar barn vs inte skaffar barn. Skulle vara skönt att bara luta sej tillbaka och NÖJA sej men NÄHÄPP här ska livet maxas till fullt, även fast man riskerar att det blir sämre. Lite som på ett casino.
Tänkte varva texten med lite underexponerade och gryniga bilder på mej från lördagkvällen då jag hade både fixat håret OCH sminkat mig!!! Sällan den kombon händer nu för tiden.
NÅJA, här har ni min lista på plus och minus med vad jag TROR att det skulle innebära för MEJ att skaffa barn:
- Rationellt sätt skulle det kännas fel att skapa fler barn till världen så som den ser ut just nu. Med tanke på klimatkrisen och att jorden redan är överbefolkad skulle det kännas själviskt att föröka sej ännu mer.
+ Min sambo råkar vara en helt otroooligt bra pappa åt Nike. Det har jag ju sett med egna ögon. En del av mej skulle inte vilja slösa bort så bra pappa-material på att sedan inte skaffa egna barn med honom. Dessutom skulle barnet antagligen bli en världsstjärna med två hobbymusiker som förälder (no pressure eventuella framtida barn).
- Sömn. Jag behöver mina 8 timmar. Jaja, som förälder blir man blir väl van med korta nätter också, men jag blir verkligen så OSKÖN som person då jag är trött. Orkar folk i min omgivning och framför allt jag själv att kämpa mot trötthet i flera år?
+ Jag tycker om barn. Har alltid gjort det och jag vet att jag är en bra bonusmamma åt Nike. Som 17-åring hade jag en skum barnlängtan som ingen (inklusive jag själv) förstod sej på. Minns att jag verkligen LÄNGTADE till att ha en egen liten nugget som jag skulle få mysa med och lära ut allt jag kan. Någonstans som 20-plussare insåg jag väl att barn också växer och blir trotsliga och att jag skulle ha ansvaret över hen i åtminstone 18 år. Inte bara första åren då hen är så liiiiten och sööööt. Med andra ord blev jag.. självisk?
- Jag skulle tvingas bli mindre självisk och prioritera en annan människa framför mej själv. Klart jag också nu tar hänsyn till sambo och andra nära personer, men har enda sedan jag flyttat hemifrån älskat friheten i att komma och gå som jag vill. Äta chips till morgonmål och laga middag kl 22 om jag så känner för det.
+ Jag skulle tvingas bli mindre självisk. Det måste ju också vara en positiv punkt i den här frågan? Samtidigt kan man fråga sej själv om barn egentligen är det mest själviska man kan göra med sitt liv i detta millennium. Speciellt med tanke på att det finns ca 100 MILJONER föräldralösa barn i världen (hittade inte vad den motsvarande siffran är här i Finland, men det måste ju vara flera tusen, åtminstone). Har tänkt en del på vad det innebär att adoptera, men tror det kan bli ett inlägg för sej.
+ Barnbarn. Vet att mina föräldrar skulle bli glada av att få ens ett barnbarn. Den här punkten känns väldigt vag eftersom det skulle vara totalt kreisi att skaffa barn för någon annans skull, då det ändå i slutändan är JAG och den andra föräldern som ansvaret ligger på. Men okej, om vi ska vända punkten till min egen fördel, så tänker jag absurt nog 40 år in i framtiden. Kanske det skulle vara najs att ens ha möjlighet att få egna barnbarn sen som pangis (coolt ord för pensionär). Så otroligt flippat att försöka förstå vad som kommer vara najs då en typ 65 år. Men barnbarn LÄR ju vara en väldigt uppskattad grej då. Förstår ju förstås att det inte automatiskt betyder att jag kan bli mormor eller farmor bara för att jag skaffar egna barn, men om jag inte skaffar barn så utesluter det ju möjligheten totalt. Jaja, kan ju hända att världen gått under före jag ens hinner fylla 40 så kanske jag tar ett sekel i taget.
- Rutin, som väl oftast påverkar oss människor positivt? Samtidigt kan jag bli rastlös och uttråkad om alla dagar ser likadana ut. Det är kanske den delen som jag är mest rädd för. Att mitt liv inte ska handla om mej längre, utan någon annan. Antar att såna saker blir självklara för föräldrar i något skede. Men vad om en inte blir bekväm med det faktumet?
+ Rutin, eftersom det väl oftast påverkar oss människor positivt.
- Graviditet. Att må skit i nästan ett år känns inte så lockande. Jaja alla mår inte skit, men största delen har det väl ganska tungt ändå? Himla orättvist att jag ska göra allt det jobbet och sambon ska få barnet serverat för sej. Dagen den här punkten blir mer rättvis så kan jag överväga förökning.
+ Graviditet. För fan vilken upplevelse det skulle vara att en människa skulle VÄXA I MEJ. Tänk att vi är kapabla till sånt??? Att krysta ut en livslevande människa ur sin vagina!!! Skulle ju nog vara en upplevelse man sent skulle glömma.
- Hela mitt liv skulle begränsas. Speciellt mitt resande, jobbande och en del fritidsintressen. Eftersom jag pendlar 400 km för jobb i Helsingfors, skulle himla mycket ansvar falla på Axels Axlar (hehe). Därför skulle jag kanske tvingas byta bort filmbranschen, som jag så älskar. Tanken av att inte spontant kunna packa en rinkka och resa runt i några veckor känns också så tråkigt. Något som låter lockande däremot är att livet ut kunna fokusera på att förverkliga sej själv genom en massa fritidsintressen och resor. Känner en del boomers som inte har barn och de verkar himla nöjda med livet i alla fall.
+ Gemensamma upplevelser med vänner och deras barn. Typ resor. Kan verkligen gå igång på tanken av lapplandsresor eller solsemestrar med vänner och deras barn, om jag hade egna. Samtidigt har jag en del vänner som planerar på att aldrig skaffa barn. Att resa med dem skulle ju inte heller sitta helt fel.
- (+) Jag skulle låta rädsla styra över mitt liv, om jag bestämmer mej för att inte försöka få barn. Rädslan för att bli missnöjd med mitt liv skulle styra över mej och det känns så fegt. Om vi aldrig utsätter oss själva för risker så skulle livet vara SÅ platt och tråkigt, fyfan.
Det faktumet kvarstår ju också att jag inte ens vet om jag KAN få barn, för jag har aldrig försökt. Får också konstatera att det sköna är ju att jag fortfarande är 25 och ännu har kring 10 år på mej att bestämma mej. Behöver ju verkligen inte ta beslutet här och nu, men tycker det är kul att spekulera kring den ~stora frågan~. Får väl landa i att vänta några år och se om någon barnlängtan börjar födas (bokstavligen). Vad har ni för tankar kring det här? Alla ni med barn, ångrar ni det? Hur ofta? Ni som aldrig skaffade barn, ångrar ni det?
Skitbra & skitdåliga val jag gjort på sistone
Bloggare älskar (ju?) listor och där är jag inget undantag. Tänker köra på säkra kort så här i början av ~karriären~ så här har ni: skitbra & skitdåliga val jag gjort på sistone.
Skitbra: Gömt like-siffrorna på instagram för både mina egna och andras inlägg och det är SÅ SKÖNT. Hur jag än skulle vilja bry mej skit om bekräftelse via likes, så kvarstår ju faktum att vi är programmerade att bry oss om det. Men att låta sitt content påverkas av vad som går hem hos andra är ju nog himla tråkigt. Kan vi inte komma överens om att hela den bekräftelsekulturen hör hemma hos 2010-talet???
Skitdåligt: Gått runt på stan med en burk med mörkröd målarfärg och en kvart senare märkt att den gått sönder. Hela väskan och mycket av dess innehåll förstördes. Likaså mina nya favoritjeans, mina favoritskor och min jacka, som inte ens var min utan Axels. Räddade jeansen genom att klotta ner dem ännu mer med samma färg. Kan visa i ett senare inlägg.
Skitbra: Hittat en vegansk deoderant som verkligen FUNKAR på mej, nämligen Urtekrams Deo Crystal aloe vera. Känns skit då jag tänker på mängden veganska dödön (bästa finlandismen) som jag använt en gång, känt svettlukt 3 timmar senare och sedan ställt bredvid alla andra icke-fungeranade dödön. Har noll tålamod för svettlukt.
Skitdåligt: Bokat en resa i ~pandemitider~. Skulle ha varit i Amsterdam i fem nätter men fick nu avboka flyg och hostel och kampen med försäkringsbolaget har satts igång. Är så tudelad med resandet. Älskar att resa. Att upptäcka nya landskap och kulturer, samtidigt som jag skulle vilja dra mitt strå till stacken och ditcha flygandet.
Skitbra: Skaffat en väggklocka till köket för att ge illusionen av att jag har min shit together. Hittade den på loppiset combo, på outletsidan. 20 euro. Icke-tickande sekundvisare (VIKTIGT). Fyller vuxen-illusion-funktionen utmärkt. Kolla:
