Artikel från
crop 3nKQaTkEAQEU Eddie Brock blir värdkropp för symbioten. Rymdvarelsens röst börjar dåna i Eddies huvud och höljer honom i ett blodtörstigt skal av kletigt mörker, rakbladsvassa tänder och vita springor till ögon. Foto: Sony Pictures
Publicerad 4 oktober 2018 kl 20:10

Slarvigt, slemmigt och själlöst

RECENSION. I ”Venom” blir journalisten Eddie Brock besatt av en rymdvarelse och tvingas leva med en mordisk passagerare i sitt huvud. Tyvärr slopas det blodiga och intressanta för att göra plats för en plågsamt medelmåttig superhjältefilm.

”Venom” står på skakiga ben redan innan filmen kört igång. Den handlar om Spidermans ärkefiende men filmrättigheterna till Spiderman är strandade på Titans måne tillsammans med Iron Man och Stephen Strange, utom räckhåll för filmbolaget Sony.

Venom är kvar hos Sony, som om och om igen visar att de inte kan handskas med sina superhjältekaraktärer. Det är inte särskilt förtroendeingivande, men en strålande skådespelare som Tom Hardy i huvudrollen ger mig en strimma hopp.


Tom Hardy spelar stjärnreportern Eddie Brock som har allt: ett eget tv-program, en vacker flickvän och en häftig motorcykel.

Men hans liv går i kras när han utmanar Carlton Drake, en blek och storhetsvansinnig version av Elon Musk, som försöker klistra ihop människor med symbioten, en rymdvarelse som behöver en värdkropp för att överleva.

Zoom

Tom Hardy spelar Eddie Brock – här än så länge i mänsklig gestalt – i filmen "Venom". Foto: Frank Masi



Efter att ha förlorat allt bryter sig Eddie Brock in på Drakes företag Life Foundation och blir besatt av symbioten. Symbiotens röst börjar dåna i Eddies huvud och höljer honom i ett blodtörstigt skal av kletigt mörker, rakbladsvassa tänder och vita springor till ögon.


Här finns potential, det gör det verkligen. Någonstans bland allt det klyschiga och plågsamt medelmåttiga finns glimtar av en vansinnig, mörk skräckkomedi, en blodigare version av Jim Carreys ”The Mask”.

I en parallell verklighet sitter en nöjd skribent och recenserar en film som vågade omfamna sitt eget utomjordiska vansinne.


Det vi får är en plågsamt medelmåttig film som känns som om den klistrats ihop av kommitté giriga stofiler. Resultatet blir skräpmat i filmform.

Zoom

"Venom" är skräpmat i filmform. Foto: Sony Pictures



Här har någons farfar bestämt sig att han bäst vet vad kidsen tycker är trendigt och klämt in det i filmen. Allt ska vara tryggt och barnvänligt med popsånger i bakgrunden. Och Gud förbjude att vi skulle få se en minsta droppe blod i en film som handlar om ett mordiskt, vasstandat rymdmonster.


Tom Hardy och resten av de stackars skådespelarna försöker verkligen, men det mesta av materialet är så urvattnat, personlighetslöst och klyschigt.

Både Riz Ahmed och Michelle Williams sitter hjälplöst fångade i stereotypiska skurk- och flickvänsroller. Bland filmens fåtaliga höjdpunkter finns dynamiken mellan Brock och den mordlystna Venom, som Hardy också gör rösten till.



Deras förhållande är en maktkamp – ibland fungerar Brock som en hjälplös marionett som Venom använder för att misshandla legosoldater, och ibland kämpar Brock för att stoppa Venom från att sluka söta hundar på gatan.

”Venom” är det senaste offret i en lång rad misslyckade försök att efterapa Marvels framgångsrika recept.

”Venom”, ”Justice League” och ”Suicide Squad” vill så gärna vara som Marvel att de glömmer bort att grundstenen för bra superhjältefilmer är fokus på vad som gör titelkaraktären unik.


Om några år kommer ”Venom” att hittas på Netflix i kategorin ”Usla superhjältefilmer” där filmen hittat sitt hem bland floppkamraterna ”Batman & Robin”, ”Catwoman”, ”Ghost Rider” och ”Fant4stic”.